Palestina - DR Kongo 1 - 0 i pressen

I kölvattnet av Israels som vanligt ovanligt vidriga krigshandlingar och mord har Global Politician (som jag inte vet något om) publicerat en bra artikel som ger proportioner på händelserna. Palestina jämförs här på olika sätt med Nepal, Sri Lanka, Burma, Xinjiang och slutligen krigets DR Kongo.

Artikelförfattaren räknar inte bara lik, något som ju alltid utfaller till Kongokrigets tragiska fördel, utan refererar också denna bok, som behandlar medielogiken bakom nyhetsjättarnas konfliktrapportering. (Jag googlade även fram en blogg av samme författare, som alltså behandlar "glömda", "dolda" eller kanske "ignorerade" konflikter.)

Bokens teoretiska ramverk tycks av det korta referatet att döma sätta namn på en massa saker som ännu snurrar rätt osorterat i mitt huvud. Bör läsas - och gör jag det får jag kanske anledning att uppdatera bloggen igen om ett år...

Inte glömt utan ignorerat

Rubriken kan med skäl gälla för mitt bloggande, men är i själva verket kontentan av en intressant artikel på commondreams.org. Den snygga grafen visar skillnaden i antalet artiklar om DR Kongo och om Darfur - kontrasterat mot antalet döda. Situationen i Kongo är långt dödligare men får mycket mindre uppmärksamhet. En journalist försvarar sig med att det pågår ett folkmord i Darfur, medan Kongo är en tragedi orsakad av krig och fattigdom. Artikelförfattaren kritiserar dessa distinktioner och hävdar att enligt FN kan det visst ha begåtts folkmord i Kongo, men inte i Darfur.

Själv tycker jag detta pekar på en intressant och problematisk del av internationell rätt. "Folkmord" och "Brott mot mänskligheten" lanserades som begrepp i ett bestämt syfte: för att kunna döma de nazistiska krigsförbrytarna efter Andra världskriget. Gott så. Men de som utformade dessa begrepp var i fallen England och Frankrike kolonialmakter som begått fruktansvärda övergrepp mot miljontals människor i sina kolonier. De var naturligtvis inte intresserade av att inkluderas i definitionerna av "Folkmord" eller "Brott mot mänskligheten". Resultatet blir, något förenklat, att handlingar som inte uttalat syftar till att systematiskt utrota en viss folkgrupp inte faller under definitionen "folkmord".

Handlingarna som leder till döden för människor i Kongo är - liksom under kolonialtiden - till stor del inte planerade och organiserade som ett "folkmord". I stället handlar det om girighet och maktpolitik som får fritt spelrum. Ett förakt för människoliv som gör att man kan svälta ut sin fiende, beröva fienden medicinsk vård och annan hjälp, underlåta att ingripa när man borde för att vissa människoliv är värda mer än andra. Detta är vad tongivande aktörer, såväl stater och företag som FN och biståndsorganisationer, gör i Kongo idag. På vilket sätt skulle detta vara mindre fruktansvärt än Darfur och rättfärdiga mindre mediebevakning?

Artikeln sätter även fingret på ett annat problem: myten om den bortglömda konflikten, som leder tidningsredaktörerna till det lata felslutet att bara man skriver att konflikten är glömd så har man gjort sitt, i stället för att på allvar bevaka konflikten. Med artikelförfattarens ord:

it seems most editors have decided that running the occasional chin-scratching piece about lack of coverage will suffice in place of coverage itself. The Congo is not a forgotten country; it's an ignored country.

Vagabonden har talat

Vagabonder har ju en sorglös inställning till livet. Det tycks även gälla Tobias Larsson på resetidningen Vagabond. Eller vad sägs om följande klämkäcka formulering:

"Själv åker jag till Rwanda i början på 2008. Bergsgorillor och folkmord står på programmet."

Ord, ord, ord....

Jag har länge planerat att skriva om språkbruket i rapporter, nyhetsreportage och andra texter angående DR Kongo. Min övertygelse är att en förenklad världsbild av västeuropeiskt-nordamerikanskt snitt gör att de flesta aktörer, NGO:s, regeringar, akademiker och analytiker, missar vad som egentligen händer och därför utför felaktiga handlingar och ställer upp kontraproduktiva rekommendationer.

Detta gäller begrepp som "stat", "krig", "lag", "medborgare", "skyldighet" och många många fler. Men bara att plocka några meningar ur valfri rapport och analysera dem har lett till (ofärdiga) analyser som går långt utöver bloggformatet. Jag kommer att återkomma till detta i andra sammanhang, nu tänkte jag bara referera en liten notis, som handlar om de senaste stridigheterna. Kanske handlar analysen lika mycket om okunskap som om medial anpassning som om språkbruk, men jag tror att dessa fenomen är tätt sammankopplade.

Så här skriver Sveriges Radio:

FN uppmanar till lösning av konflikt i Kongo

FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres uppmanar parterna i striderna i östra Kongo-Kinshasa att omedelbart se till att nå en politisk lösning på konflikten och upphöra med striderna.

Guterres befinner sig i området och har besökt ett av dom många flyktingläger runt staden Goma i Norra Kivu-provinsen.

Striderna mellan kongolesiska regeringssoldater och rebelledaren Laurent Kaundas styrkor har lett till att 800 000 människor drivits på flykt, den värsta flyktingkrisen i Kongo-Kinshasa sedan kriget mellan 1998 och 2003.

Enligt FN:s beräkningar har omkring 60 000 civila tvingats fly undan striderna bara den senaste veckan.

Laurent Kaunda, tidigare general i regeringsarmén, säger sig försvara tutsibefokningen i östra Kongo mot både regeringsstyrkor och de hårdföra rwandiska hutuer, som stannat kvar i Kongo efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994.

Jag går igenom texten från början till slut:

Rubriken är självklart intetsägande, som rubriker brukar vara. Det handlar bara om att den som eventuellt kan vara intresserad ska få upp ögonen. Att skriva "FN" i stället för "FN:s flyktingkommissarie" är en förenkling. Men den är inte oskyldig. FN-styrkan MONUC, som har till uppdrag att "bevara freden" och "skydda civila" i Kongo, stöder centralregeringens militära kamp mot rebellgeneralen Nkunda, och har tidigare bedrivit öppen krigföring mot hans förband. MONUC, som är en del av FN, uppmanar alltså inte till "politisk lösning" på det sätt som flyktingkommissarien gör.
Att man skriver "Kongo" i stället för "Kongo-Kinshasa" eller "DR Kongo" är också det en förenkling, det finns två olika Kongo. Den förenklingen skulle aldrig göras om det rörde sig om Nordkorea och Sydkorea, eller Östtyskland och Västtyskland på sin tid.

I första stycket hänvisas till en "politisk lösning" utan att det anges eller ens antyds hur det ska tolkas. Detta ger sken av att vi har att göra med två eller flera parter med jämbördig legitimitet. Men Nkundas militära rebellrörelse är olaglig och har ställt sig helt kallsinnig till förhandlingar. De kompromissförsök som gjorts har utnyttjats för att stärka den egna rörelsen och sabotera möjligheterna för regimen att utöva kontroll över landet som helhet. Även om demokratin i Kongo lämnar övrigt att önska så är Nkunda helt odemokratisk från början till slut, en krigsförbrytare efterlyst av ICC och ansvarig för fruktansvärda förseelser. Kräver man en "politisk lösning" i detta fall borde man göra det även gentemot talibanerna, den burmesiska regimen, mördarna i Darfur etc.

"Norra Kivu-provinsen" ska man tydligen skriva på svenska. Det kan man ju gå med på, om man också skriver "Norra Dakota" i USA.

Striden förs mellan "kongolesiska regeringsstyrkor" och "Laurent Kaundas styrkor". Varför skriver man "regeringsstyrkor" och inte bara "armén"? Och Laurent Kaunda heter Nkunda, det vore kanske enklast att pröva copy + paste i dessa fall.

Slutligen sista stycket: "Kaunda", igen. Att han varit general i den reguljära armén är kanske inte den intressantaste delen av hans bakgrund, även om det är vad som är enklast att skriva. Hans karriär i tutsigerillan FPR och milisen RCD är ju betydligt mer betydelsefulla för den situation som är förhanden idag.
Han har heller inte, vad jag vet, sagt sig försvara tutsibefolkningen mot "regeringsstyrkor", utan mot de (möjligen av regeringen understödda) FDLR. Här begår skribenten sedan en strålande retorisk glidning från det Nkunda säger till ett konstaterande av fakta, så att man inte vet var det ena slutar och det andra börjar. Nkunda säger sig alltså "försvara tutsibefokningen /.../ mot /.../ de hårdföra rwandiska hutuer, som stannat kvar i Kongo efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994."
Vem är det som säger att de är hårdföra? och gäller detta alla rwandiska hutuer i Kongo? och "stannat kvar"? Om det är ex-FAR och interahamwe det handlar om (och det är det) så flydde de efter folkmordet i Rwanda till Kongo. Dessutom består större delen av dagens FDLR förmodligen inte av gamla folkmordsinterahamwe, utan av senare rekryterade soldater (varav vissa inte ens var födda 1994). Som det nu är skrivet sväljer läsaren Nkundas historieskrivning och samhällssyn utan reflektion i några snabba formuleringar.

Detta var bara en genomsnittlig notis plockad i bitar. Hårklyverier? Kanske, men jag tror att slarv med språket dödar människor.

[Uppdatering: Nu har det rättats till "Nkunda" i webbnotisen.]

Frukostflingor

Samtidigt med Lissabonmötet, som handlade alldeles för mycket om Mugabe, kommer denna märkliga nyhet om byte av kongolesisk elektricitet mot militär livvakt för Kabila från Zimbabwe. Helt obekräftad och från en opålitlig källa kanske den kunde lämnas därhän, men jag tycker den är intressant som ett exempel på propaganda och förvirring i skön förening.

Det kommer mycket oroväckande nyheter från världens fattigaste land, Niger. Uranfyndigheterna i norr och rebellernas framfart bidrar båda till den dystra bilden. Det franska företaget Areva har härjat där länge, av allt att döma med svåra följder för lokalbefolkningen. Med Kina, Indien, USA och andra på väg in på spelplanen fruktar vissa analytiker för krig om det åtråvärda uranet. En mycket bra sammanfattning, som för ovanlighetetns skull innehåller en smula vettig analys, finns här. Ytterligare om rebellerna, naturtillgångarna, våldtäkterna här, här, här, här.

Kongolesisk Public Service (RTNC) anklagas för att sprida hatpropaganda mot Nkunda, och det görs en jämförelse med de radiostationer som bidrog till att hetsa fram folkmordet i Rwanda 1994. Utan att på något sätt försvara detta, kan man ju fråga sig vilket krigförande land som inte bedriver hatpropaganda mot sina fiender? I RTNC:s fall tycks propagandan vara både rasistisk och och underblåsa etniska motsättningar inom det egna landet.
Samtidigt tillämpar informationsministern Toussaint Tshilombo en märklig logik: ett stort antal radio- och tevestationer har stängts, enligt ministern för att de inte har sina licenser i ordning, inte har betalat sina avgifter etc. Detta skulle vara en del en kampanj för att sanera branchen. Sedan säger han sig vilja ha kvar maximalt 10 stationer "in any case", alltså oavsett om de sköter sig eller inte? Än en gång kan man konstatera att massmedia, en av demokratins grundbultar, fungerar långt mycket sämre i Kongo än i Sverige.

GP bryr sig

FN:s inspektör Yakin Ertürk har nu lämnat DR Kongo i ett tillstånd av chock över läget för kvinnorna i landets östra delar. Det tycks som att endast en svensk tidning finner det värt att rapportera, heder åt GP. Mer om Ertürks inspektionsresa hos BBC, FN och OpEdNews (som jämför med gorillorna).

Frukostflingor

Samtidigt som FN:s förmåga att utreda sina egna brott ifrågasätts starkt av Human Rights Watch, kritiseras MONUC av One World för att inte heller göra det de har mandat att göra: skydda civilbefolkningen. Ett illustrativt vardagsexempel fångade min uppmärksamhet, kanske mer för vad den säger om vardagslivet i Nord Kivu än för vad den säger om MONUC:s insats, som jag har svårare att bedöma.

"In Masisi Territory, they [women and children] walk from the village of Buhabo to Masisi Center to sell their produce. On Tuesdays and Sundays, the market days, their biggest fear is encountering soldiers from the national army who attack and rob them. According to residents, sexual assault and rape is also common. While hiking this route, Refugees International met a group of women carrying heavy loads who asked about soldiers on the path. When told that four soldiers were coming their way, the women quickly decided to take an alternate path to the market, adding an hour to their route. There is a MONUC base close by, but MONUC soldiers do not patrol this road to the market."

Samtidigt har situationen i östra DR Kongo tagits upp i FN:s säkerhetsråd. En relation om detta, samt det officiella uttalandet, kan läsas exempelvis här.

Hanteringen av gruvnäringen och den pågående översynen av kontrakt har tagits upp på en konferens i Kinshasa, och det framgår av den här artikeln att senatorer och andra deltagare är missnöjda med det sätt som regeringen sköter gruvkontrakten. Le Potentiel utvecklar här. Appropå det så var det en nyhet för mig att det statliga gruvbolaget Gécamines tydligen sköts av de franska konsulterna Sofreco, tillsatta av Världsbanken. Det ska jag försöka se vidare på.

Det börjar röra på sig i processen i ICC mot den misstänkte krigsförbrytaren Thomas Lubanga. Nu vill den nya domaren i målet Adrian Fulford att delar av processen ska hållas i DR Kongo, för att föra den närmare de drabbade. Jag tycker idén är bra, även om jag tror att ett sådant arrangemang skulle kunna utnyttjas politiskt och på så sätt bli ett säkerhetsproblem. Det var IWPR som lyfte nyheten, men jag rekommenderar även att titta på Jurists kortfattade omnämnande. Tänk om alla nätpublikationer redigerades med så frikostiga hyperlänkar...

Och så ett vackert exempel på svensk "Afrika"- journalistik. E24, Svenska Dagbladets och Aftonbladets ekonomisajt, rapporterar att Exportrådet tittar på nya marknader. Bland dessa finns Kongo (vilket av dem avslöjas dock inte) och Burundi. Och denna artikel väljer man att illustrera med en bild från... ett flyktingläger! Och om det handlar om Tysklands handelsbalans så tar vi en bild från en knarkarkvart i Hamburg?

Nyhetspsykologi - en självrannsakan

På senare tid har en gränskonflikt mellan Angola och DR Kongo seglat upp på dagordningen. Jag tar upp den som ett avskräckande exempel på min egen nyhetsvärdering.

Att rapportera om Kongo är att rapportera om problem, och visst är det viktigt att belysa problem. Samtidigt är det livsfarligt att hänfalla till en hopplöshetens eländesjournalistik som ensidigt beskriver de stora brister och pågående katastrofer som präglar det kongolesiska samhället. Idag läste jag denna artikel om gränskonflikten.

Jag funderade tre sekunder och beslöt mig sedan för att inte ta upp den på bloggen. Varför? För att det kanske löser sig. Om det eskalerar till våldsamheter eller svåra politiska förvecklingar kan jag skriva om det, men inte nu. Jag gör alltså en "nyhetsvärdering" utifrån ett rent eländesperspektiv. När det står

"The resolution called on the government to set up a committee comprising the DRC and Angola and the two former colonial powers, Belgium and Portugal respectively, to settle the matter.

But if the dispute remained unresolved, it said the government should take its case to the African Union, United Nations and the International Court of Justice at the Hague."

så är det inte värt att berätta. Hade det stått att resolutionen bad regeringen att ingripa med vapenmakt och avbryta all handel med Angola, så hade jag helt säkert tagit upp det utan vidare reflektion. När en konflikt behandlas på ett politiskt vettigt sätt, och löses via diplomatiska och juridiska processer, då är den ointressant. Det värsta är att stora nyhetsbyråer och redaktioner fungerar likadant. Inte underligt att bilden av "Afrika" blir som den blir.

P.S. Nu saknas det naturligtvis inte kritik mot parlamentets rapport och sättet den hanteras. Läs exempelvis denna beska kommentar i Le Phare och hur parlamentets "president" (talman ungefär), föklarar sig i en intervju för Radio Okapi.

Liberalism med mänskligt ansikte?

Idag publicerar pappers-DN min recension av senaste numret av Neo. Tema: islamism. Eftersom DN:s nätredaktion ondskefullt cencurerar alla artiklar - hittills två - jag skriver där, får ni läsa den här istället:

Samhällsmagasinet Neo kallar sig liberalt och säger sig verka i en upplysningstradition. Nu tar man sig an ämnet islamism. Då visar det sig i stället att agendan är ärkekonservativ och idémässigt isolationistisk.

Delvis formulerar sig numret till ett starkt ifrågasättande av det mångkulturella samhället. Men när man avfärdar den uppifrån dikterade mångkulturen, låter man sin respekt för oliktänkande följa med på köpet. Det handlar faktiskt inte om att välja mellan monokultur eller mångkultur. Det borde handla om hur vi ska leva i det mångkulturella samhälle som redan är verklighet.

En mycket oroande tendens är att legitima politiska processer sätts på undantag när det handlar om islam. Det hävdas explicit att allmänna val inte är demokratiska om de hjälper muslimer till makten. När motståndarna lärt sig spelreglerna måste de skrivas om.

Magnus Norell demoniserar Stockholmsmoskéns dialog med Broderskapsrörelsen så att det nästan blir parodiskt. Han slår fast att denna dialog ”indikerar hur hur väl en del av den islamistiska rörelsen lyckats manövrera sig till politiskt inflytande”. Att Broderskap är en kristen organisation som även den ”manövrerat” sig till utrymme är tydligen oviktigt.

Norell är analytiker och har arbetat för både Säpo och Militära underrättelsetjänsten. Hans bidrag har ett förment deskriptivt upplägg. Men redan i inledningsmeningen möter vi en benhård koppling mellan muslim och islamist. Bakom nästa retoriska hörn lurar ständigt terroristen. Betydelseglidningar mellan dessa tre begrepp återkommer hos flera skribenter. Att sådant spär på en irrationell och generaliserande islamofobi säger sig självt.

En text skiljer sig markant från de andra i sin öppenhet. Den enda muslim som får komma till tals, Irshad Manji, framhåller islams inneboende tradition av omprövning och nytänkande. Med sitt budskap om tolerans och jämlikhet utnämns hon av Neo till al-Qaidas farligaste fiende. För mig framstår hon även som Neos farligaste fiende.

Uppdaterat: För den som tycker mina tre meningar om det mångkulturella samhället mest var förvirrande, rekommenderar jag Per Wirténs text i samma ämne, publicerad i Eurozine. Han hade mer än 2000 tecken på sig, vilket nog behövs för att föra fram en meningsfull mening om det hela. Tack Hynek för tipset!

Uppdatering 2: Jag får kritik här som jag svarar på såhär:

Tack för uppmärksamheten från den "nyfikne reportern". Jag håller inte med Neo:s Petter Olofsson att "Det brukar vara en god regel att inte replikera på kritik." Tvärtom så tror jag att det är en nödvändig del av det politiska samtalet, det är snarast en plikt att svara på kritik. Denna kritik behöver jag däremot inte orda mer om, då du så påpassligt publicerade hela mejlväxlingen så alla kan dra sina slutsatser. Kanske är det som är explicit för mig inte självklart det för någon med andra glasögon, och ordet olyckligt starkt i sammanhanget. Jag hade gärna utvecklat mina resonemang mer i DN, men hade bara ett anvisat utrymme på mig. Att du uteslöt ett av mina mejl i dialogen ovan var säkert bara ett misstag, så jag bifogar det här för fullständighetens skull:

"Jag dissekerar gärna Ottolenghis text i detalj, men jag undrar vad du har för kommentar till min mera allmänna slutsats. Att legitima politiska processer sätts på undantag när muslimska organisationer är inblandade (Norell som värsta exemplet)?
H"

Mitt val av ord förtar dock inte ett uns av resonemanget i min artikel. Jag är, till skillnad från vad du verkar vara, inte intresserad av att sätta dit någon kritiker eller ge sken av att stå under attack. Jag är intresserad av en konstruktiv diskussion kring dessa frågor. Därför tycker jag att det är ytterst beklämmande att ni, som kallar er liberaler och upplysningsvänner, i detta nummer finner det viktigt att lyfta fram nationalism, konservativism och en retorik om "judisk-kristna" ideal. Det som jag i min recension kallar idémässig isolationism. Att endast en av skribenterna själv är muslim är ynkligt och odemokratiskt. Det finns faktiskt muslimer som sysselsätter sig med dessa frågor. De är kunniga och försökt peka på möjliga vägar framåt.

Orsaken till att jag tror mer på dialog än nostalgisk skrämselpropaganda är både ideologisk och praktisk. Hur mycket ni än betonar att den "fria världens" ideal står under attack av islamister, så står miljontals europeiska muslimer under attack från skräckslagna icke-muslimska europeer som utan att blinka påstår att det inte går att förena islam och demokrati, och använder sig av argument ur Phillips verktygslåda. Detta är att säga: Du kan inte bli en del av vårt samhälle.

Ottolenghi frågar sig först "varför är majoriteten tyst?". Detta är i sig ett tveksamt påstående. Det finns ett otal fördömanden av våldsyttringar från muslimska organisationer och enskilda. Men de får aldrig plats i media, och här ligger en del av ett mycket komlext problem. Om de uttalanden som fördömer våld inte ges plats, men maskerade terroristers videofilmer loopas på alla kanaler, så blir det naturligtvis mycket svårare för de fredliga, eftertänksamma, dialoginriktade muslimerna att nå ut med sitt budskap, både till ickemuslimer och muslimer.

Ottolenghi fortsätter sedan "För att ge ett svar på frågan måste tre idéer utforskas: idén om Europa, den plats där demokratin föddes och där dess värsta och dödligaste fiender uppstod under 1900-talet; idén om demokrati, som är central för det europeiska projektet, och slutligen föreställningen om västerlandet – ett kulturellt och geopolitiskt utrymme som definieras av vissa värderingar, traditioner och kulturella arv..." Sedan handlar det om kol-stålunionen och EU som fredsprojekt. I det fortsatta resonemanget utesluter han helt de muslimer som lever i Europa idag. Hur ska vi då förstå varför den muslimska majoriteten är tyst? Hur vore det att i stället ge den muslimska majoriteten chans att tala, inifrån det Europa som är också deras? Nej, om de skriver öppna brev eller går i dialog med andra religiöst-politiska grupperingar så handlar det om att "manövrera till sig utrymme" (Norell). Hur vore det att ta påståendet på allvar att islamismens grogrund är EU:s och USA:s utrikespolitik? Nej, det skulle "medge för många undantag". Obegripligt resonerat. Dels måste man kunna medge undantag och anomalier i ett komplext skeende, dels är behöver ju kopplingen inte vara så direkt att man begår ett överfall mot ockuperande trupper el dyl. Att vissa länders inrikespolitik också kan ha med saken att göra berörs inte ens, i den europeiska självtillräcklighetens namn.

Det vore också på sin plats med en nyansering av begreppet islamism. Kriminella element som förspråkar hets mot folkgrupp och utövar våld har vi lagstiftning mot. Men politisk islam kan ta sig oräkneliga former. Deras förslag må vara okonventionella, upprörande, islamocentriska m.m. men de är i sin fulla rätt att föra fram dem utan att bli misstänkliggjorda genom ett luddigt guilt-by-association. Vi har en massa politiker och organisationer i Sverige idag som gör skillnad på folk och folk på grund av etnicitet, sexuell läggning etc. Deras argument kan vara rättighetsbaserade, men är lika ofta kristna, nationalistiska, traditionella, psykologiska, filantropiska o.s.v. Jag kan personligen beklaga att det förhåller sig så, men måste finna mig i att det som samhället ser ut idag tycks ingå i deras demokratiska rättigheter. Dessa partier och intresseorganisationer har långt större makt än de muslimska politiska organisationerna.

Här ligger en stor del av problemet, nämligen att många "liberala" skribenter ser på det egna samhället som ett avslutat projekt. Europa är vad det är, vi är friast, rikast, hälsosammast, mest pluralistiska etc, och därför är det bara att fortsätta på den inslagna vägen. Man ser inte att mycket av den intolerans och mycket av det våld man anklagar islamisterna för är något man själv gör sig skyldig till. Om inte på hemmaplan så i andra delar av världen. Man ser inte heller att det finns en massa institutioner, fördomar och normer i det egna samhället som gör människor ofria.

En verklig liberal borde ju inse att det mångkulturella samhället innebär en möjlighet att kasta en massa konservativt ideologiskt bråte om nationellt arv och europeiska traditioner överbord, så att alla människor blir fria att verkligen leva det liv de vill leva. Naturligtvis är det inte enkelt, det mångkulturella samhället innebär utmaningar, men det är inte ett hot som måste avvärjas. Om vi däremot, som Philips, Norell, Ottolenghi och Rose i olika grad betraktar förändring som ett hot, exkluderar, segregerar och söker konflikt, då uppstår de verkliga problemen. Måla fan på väggen så kliver han snart ner.

Det som i mina ögon är akut är att hitta former för ett samhällsbygge som är inklusivt. För att göra detta är det minst lika viktigt att ifrågasätta den traditionella, vita, mer eller mindre kristna, västeuropeiska normen som att kritisera muslimskt grundat politiskt engagemang. När Neo ordnar en konferens om dessa normer gör ni skäl för etiketten liberaler.

Frukostflingor

Reuters meddelar att översynen av gruvavtal kommer att ta längre tid än beräknat. Samtidigt har det luftats misstankar om att det hela rör sig om en skenprocess. Något som kan tala för att regeringen verkligen menar allvar är att man förklarat storfräsaren och den hänsynslöse affärsmannen Billy Rautenbach persona non grata. Förklaringen togs inte på allvar av hans bolag Camec, men dagen efter deporterades verkligen Rautenbach. Läser man det finstilta kan man dock även här ana regeringsintresse. Camec har nämligen lagt ett fientligt bud på Katanga Mining, som har ett nära samarbete med det halvstatliga Gécamines och där centralbankschefen Jean-Claude Masangu Mulongo sitter i styrelsen.

Mer alarmerande är den här rapporten, som visar hur rättsväsendet, det vill säga militärdomstolen, hindrat en rättvis process efter massakern i Kilwu. Militären har här, i gott samförstånd med Anvil Mining, gått in och terroriserat en hel by, och sedan blivit kvar i månader, hotat och plundrat. Processen slutade med att två militärer av lägre grad blev dömda, men ingen av samarbetspersonerna i företaget. Regeringen har låtit förstå att media inte ska rapportera om processen. Och hur det går för journalister som rapporterar om tvivelaktiga affärer med utländska bolag kan man läsa här och här.

Jean-Pierre Bemba försäkrar, på förekommen anledning, att han inte kommer att alliera sig med Laurent Nkunda. Han ska återvända från landsflykten i Portugal och leda oppositionen i god demokratisk ordning. Däremot är han fortfarande orolig för sin säkerhet.

Svenska Kongokommittén ligger inte på latsidan utan har publicerat en läsvärd debattartikel i Västervikstidningen.

Barack Obama använder DR Kongo som referens (eller slagträ) i debatten om ockupation av Irak. Med samma logik som legitimerar trupperna i Irak skulle USA ha 300 000 man i Kongo, påpekar han. hans uttalanden om Irak verkar för övrigt högst rimliga. USA är dock inte helt frånvarande i Kongo, man utbildar exempelvis kongolesiska officerare.

Slutligen blir jag efter denna beskrivning avundsjuk på alla som hade tillfälle att se Faustin Linyekula på scenkonstfestivalen i Avignon. Själv får man nöja sig med vad man kan hitta på YouTube, men det är å andra sidan inte så illa...

Lite om Afrika, Kongo, och skillnaden

När jag säger att jag intresserar mig för DR Kongo frågar många varför jag är intresserad av Afrika. Jag säger därför en gång för alla: jag är inte intresserad av Afrika. Jag tror inte att "Afrika" är ett konstruktivt begrepp om man vill komma till rätta med de problem som finns i Kongo, eller för den delen i Afrika. Detta av flera orsaker.

Afrika är en kontinent bestående av ett femtiotal länder. Även om nästan alla delar den avgörande politiska erfarenheten av kolonialt förtryck, så är skillnaderna enorma. Varje land och region har en unik historia, unika problem och möjligheter. Demokratirörelsen i Kongo är helt väsensskild från den i Egypten; Mocambique kan aldrig använda sig av samma ekonomiska politik som Kongo; antalet HIV-smittade i Kongo är procentuellt en tiondel av antalet i Swaziland etc. Att tillämpa ett och samma utvecklingsschema för alla dessa länder är inte bara tveksamt, det är idiotiskt.

Dessutom står begreppet "Afrika" för så mycket elände i våra teveinfekterade medvetanden. Detta utvecklas på ett klargörande sätt av William Esterly i L. A. Times. Han lyfter fram hur kändisjippon bidrar till att sprida en eländesbild av "Afrika", vilket får viljan att hjälpa att bli som bäst missriktad och som värst kontraproduktiv. Han hävdar att den genomsnittlige afrikanen behöver en toalett, snarare än fredsbevarande styrkor, och skriver vidare med adress till Bono och Geldof:

"In truth, Africans are and will be escaping poverty the same way everybody else did: through the efforts of resourceful entrepreneurs, democratic reformers and ordinary citizens at home, not through PR extravaganzas of ill-informed outsiders."

Bloggen Africa Matters refererar och kommer med kritik. Jag har inte läst Esterly tidigare, men även han tycks inta domedagspredikarens roll när det passar.

Bilden av "Afrika" stämmer alltså inte generellt, och stämmer än mindre på något enskilt land. Naturligtvis kan man lära sig av erfarenheter gjorda i skilda länder för att komma till rätta med problem. Exempelvis var det en ögonöppnare för mig att för ett antal år sedan läsa Mary Kaldors bok Nya och gamla krig. Den grundar sig på erfarenheter främst från kriget i f.d. Jugoslavien, men fick mig att förstå mekanismer som verkar även i Kongo.

Men eftersom man inte kan lära sig allt, så har jag valt att intressera mig för Kongo. Jag tror att generaliserande slutsatser och rådgivning efter färdiga mallar gör mer skada än nytta. Man måste sätta sig in i den specifika situationen, och man måste kunna den bra. Annars är alla försök att förstå orsakssamband och föreslå lösningar meningslösa och dessutom potentiellt farliga. Alltså håller jag mig till Kongo, och hoppas att jag så småningom ska börja förstå.

Surt sa räven...

Ibland gör felaktig nyhetsrapportering att man får upp ögonen för saker man har missat. En kommentator på den notoriskt ohederliga tevekanalen Fox News ljög ihop något diskrediterande om presidentaspiranten Barack Obama. I en rättelse av påståendet meddelar Media Matters att Obama har varit initiativtagare till en så kallad "legislation bill" om usaisk hjälp till DR Kongo. Obamas eget pressmeddelande om detta finns här. En amerikansk president som kan peka ut DR Kongo på en karta vore onekligen ett framsteg.

Det har nu även nått svenska tidningar (SvD, Sändaren) att engelsmännen protesterar mot Tintin. Ingen har dock skrivit om de protester som pågår i England mot deporteringen av flyktingar från Kongo. Situationen för dem som opponerar sig mot regeringens politik är fortfarande mycket osäker, som jag berörde här. Jag vet inte om "Tintin i Kongo" är förbjuden i Kongo, men att inskränkningar är på modet framgår av att informationsministern nu delvis förbjuder utländsk film. Läser man vidare i artikeln så sägs det handla mest om en copyrightfråga, men om man minns Mobutus nationalistiska kulturpolitik ger det läskiga vibbar.

Nyöppnandet av gruvor har börjat så smått efter kriget. Fortfarande är marknaden orolig för de resultat som den pågående översynen av gruvkontrakten kan ge. Brinkley meddelar däremot stolt att de snart får igång driften i urangruvan Shinkolobwe. Ringer det en klocka? Ja, det var därifrån uranet kom till bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Detta sker samtidigt som Kabila sparkar ministern Sylvanus Mushi Bonane, tidigare ansvarig för uranbrytningen och -hanteringen. Att han inte hade rent mjöl i påsen utan använde sin position för att berika sitt eget företag Estagi framgår av Mediacongos rapportering.

Och så tipsar hedersknyffeln Harry Roos om konstsommar på Gräsö. Rekomemnderas varmt.

Bono bakom Nigeriabrev!

Idag publicerar pappers-DN min recension av Vanity Fairs Afrikanummer (med Bono som gästredaktör). Sydsvenskan och Rakel Chukri är inne på samma saker här. Och det är inte bara Bono som fattat att välgörenhet är Big Business. Jag nåddes i dagarna av ett Nigeriabrev. Som vanligt var det en person med massor av pengar som bara behövde lite hjälp. Men denna gång ville "Rose Natalye" inte ha hjälp med traditionella bankaffärer och skumrask. Nej, denna gång handlade det om att min kyrka (!?) kunde få $2.500 000, alltså "deux millions cinq cents mille de Dollars Américain" om vi bara var gudfruktiga och ville hjälpa föräldralösa barn, eller vad det var. Om någon känner sig sugen, kontakta natalyerose2000@yahoo.fr Eftersom DN (ännu?) inte lagt ut min recension, bjuder jag här på den längre, både pratigare och mera talande version som jag ursprungligen skrev, håll till godo, directors cut:

När Bono ville kredda upp sitt engagemang för Afrika några pinnhål så bestämde han sig för att göra ett nummer av Vanity Fair. Resultatet är en glossig kavalkad av välgörenheten som business och överklassnöje, låt vara med några insprängda godbitar av den kvalitetsjournalistik som Vanity Fair presterar mellan bil- och parfymannonserna.

Bono har trummat ihop alla sina kompisar för att visa att Afrika är det nya svart och hetare än någonsin. Brad Pitts intervju med Desmond Tutu och Bill Clintons drapa om Mandela tävlar i självlansering och floskler. Alla som räknas och som någonsin haft med Afrika att göra, genom familjeband, välgörenhet eller bomber, avbildas på något av de 20 olika omslagen. George W. Bush, Madonna och Muhammad Ali är lika välkomna.

Givetvis måste man ha med några afrikanska framgångssagor, och numrets mest givande text är Binyavanga Wainainas reportage om Kenyas väg under de senaste 15 åren. Med försiktiga tendenser till idealisering berättar han om hur den genomkorrupta regimen faktiskt avsattes, hur människor engagerade sig i de demokratiska valen och hur ekonomin och levnadsförhållandena stadigt förbättras. Bilder ur författarens upplevda vardag låter oss förstå hur politiska förändringar och statistiskt synliga framsteg påverkar taxichaufförer, studenter och musikvideoproducenter.

När Christopher Hitchens tar en chartertur till det välmående medelhavslandet Tunisien blir det värre. Han beskriver det som positivt, men verkar nästan besviken över att kvinnorna bär jeans och varken slöja eller burka. Men varför skulle kvinnor bära burka i Tunisien? Från sin förvirrade position mellan ekonomisk liberalism och Washingtonhökarnas Realpolitik blandar han ytterst tveksamma uttalanden om den ”hotande ökenreligionen” islam (ja, han jämför den med ökenspridningen) med direkt felaktiga schablonbilder av länderna på den afrikanska kontinenten. Artikeln är en roande och välformulerad förpackning för ytterst destruktiva tankar.

Den som talar om Afrika idag talar med nödvändighet även om Kina. Den kinesiska jättens kliv in på kontinenten i jakt på framförallt olja är utan tvekan den största ekonomiska, och därmed politiska, förändringen på senare år. Sebastian Junger lyckas prestera ett informativt reportage om olja, vapenhandel och mänskliga rättigheter med tonvikt på Sudan, men här blir det också tydligt hur extremt amerikansk Vanity Fair är. På flera ställen möter man i numret formuleringen ”han talade flytande/bra/bruten engelska” som ett mått på civilisationens framsteg. Horder av amerikaner och andra västerländska experter får komma till tals i Jungers reportage, men inte en enda kines. När han skriver att USA har infört sanktioner mot Sudan, vilka undermineras av att FN inte ”deltar” i dem, blir man varse att den USAiska bilden av verkligheten kanske trots allt är den som ligger närmast verkligheten.

Numret innehåller också en pliktskyldig litteraturgenomgång, ett exotiserande och förföriskt fotograferat reportage från världens ”mest avlägsna” musikfestival i Mali, en redneck-anarkistisk och Bigglesdoftande text om ett kongolesiskt flygbolag (det är coolt att de störtar då och då, och smugglingen är inget problem, för vem vill ge pengar till en sådan regering) samt en massa textreklam för Bonos och hans vänners olika välgörenhetsprojekt.

Det sistnämnda är mera problematiskt än gästredaktören vill få det till. ”Vem bryr sig om varifrån pengarna kommer till de afrikanska barnens medicin? Inte deras mamma i alla fall” skriver Bono, och drar slutsatsen att han inte heller behöver bry sig. Den Ronald McDonald-logik som säger att det inte spelar någon roll vem som betalar för sjukvård, utbildning och infrastruktur i Afrika får man inte svälja så lätt. Regeringsinitiativ, FN och oberoende NGO:er lyser i stort sett med sin frånvaro i detta tidskriftsnummer. Min kristallkula mörknar när jag ser en värld av företag som när det passar affärerna, eller när de kan få utrymme i Vanity Fair, driver sin egen politik, långt bort från de bräckliga demokratiska försök som pågår på den afrikanska kontinenten.

Jag vill inte att människor i Afrika ska vara utelämnade till Armanis och Apples varierande godtycke och kortsiktiga logik när det gäller grundläggande rättigheter, åtminstone inte mer än de redan är. Men för att bygga samhällen som fungerar utan konstgjord andning krävs en förmåga att se varandra som människor, inte som en homogen massa av vuxna barn, naturfenomen och etniska maskiner. Bara undantagsvis lyckas detta tidskriftsnummer förmedla detta.

Uppdateringar och frukostflingor

Nu har Reuters meddelat att två soldater gripits för mordet på Serge Maheshe som jag skrev om här. Men de nämner inte Maheshes kontakt med JED annat än i mycket allmänna ordalag. Enda svenska tidning som tagit upp saken tycks vara Journalisten.
Förövarna är alltså gripna, och oavsett om de någonsin döms, kan de räkna med ett mycket inhumant straff: svält. Fängelsena i DR Kongo håller inte för inspektion.

Trakasserierna fortsätter mot Kongos media, och Jason K. Stearns, som tidigare har jobbat för MONUC, har mycket att klaga på i sin analys av Kongo efter valet.
Goda nyheter är att den afrikanska salongen på Venedigbiennalen verkar göra intryck, exempelvis på Clemens Poellinger i SvD. Det som ställs ut är tydligen den kongolesiske finansmannen Sindika Dokolos privatsamling. Bland annat kan man beskåda verk av Chéri Samba, som även blänker till i Vanity Fairs Afrikanummer (som jag just läser).

För att lämna Kongo så har tidningen Kulturen behagat lägga ut min tidigare omtalade recension på nätet, håll till godo. I största ödmjukhet känns det privilegierat att leva i ett land där det är riskfritt att skriva.

El och digitala pengar

"Korruption bromsar Afrika" lyder rubriken på SvD Näringslivs och Aftonbladets gemensamma ekonomisajt E24. Men läser man artikeln, som refererar en rapport från World Economic Forum, så visar det sig dels att större delen av Afrika går som tåget rent ekonomiskt, dels att korruptionen inte på långa vägar är det största problemet i de flesta afrikanska länder. I den del av rapporten som handlar om DR Kongo (pdf) visar det sig att bristen på elektricitet upplevs som det största problemet, följt av finansieringssvårigheter, makroekonomisk instabilitet, skatter m.m. Korruptionen hamnar långt ner på listan, men den är mycket mer tacksam för oss att fokusera på: dels är den negativ, vilket stämmer med vad vi vet om Afrika, dels är den irrationell, vilket stämmer med hur afrikaner beter sig, och dessutom kan vi inte göra något åt den. Korruptionen är afrikanernas eget problem.

Rapporten har jag bara ögnat i, men ser att man lägger tyngd på behovet av finansiering och finansiella tjänster. Mikrofinansiering verkar vara the new black i Afrika (liksom f.ö. i Indien, där Percy Barnevik har dragit igång). Kanske har det att göra med förra årets Nobelpris.

Ännu mer spännande, i Kenya har man tydligen introducerat en slags digitala pengar, som går att skicka med mobilen. jag fattar inte riktigt hur, men det låter ju vettigt. Då blir var och en sitt eget bankkontor, utan mellanhänder. Någon som vet mer om detta?

Uppdatering: Därmed inte sagt att man inte bör göra något åt den korruption som faktiskt finns. Ett utmärkt initiativ kan man läsa om här.

Skiing Zaremba

Jag måste outa det: Jag gillar Maciej Zaremba! Jag håller inte så ofta med om hans slutsatser, men jag läser honom med nöje för att han vågar tänka annorlunda. Han skulle bli en livsfarlig statsminister med sitt sätt att extremt ensidigt välja ut fakta som stöder hans förutbestämda idémallar, men han är ju inte statsminister. Hans små observationer på fältet, hans miniatyrsatirer och hans hängivenhet för uppgiften gör att jag sväljer Timbro-uppkastningarna och glatt läser vidare. Alltid finns det en eller annan tråd att spinna vidare på, något att invända emot eller ta till sig.

I den senaste och sista artikeln om FN i Kosovo väljer han att lite försiktigt underblåsa kulturella (eller rasistiska?) fördomar mot afrikaner och asiater. Han tar upp några exempel på inkompetens och låter dem med välvallade retoriska glidningar gälla för alla (eller "hälften av" alla) afrikanska och asiatiska FN-anställda. Det sker kanske inte ens på grund av fördomar hos Zaremba, nej, det verkar snarare som om formuleringen är till för att få meddela vad afrikanska och asiatiska länder kallas på FN-slang: "nonskiing nations". Kul! ...eeh. Den lustifikationen säger kanske en del om de hyllade svenska FN-soldaternas världsbild.

Via bloggen Balkanpress hittade jag Human Rights Watchs rapport om Kosovo som enligt utsago skulle vara något sakligare än Zarembas artikel. Jag tvivlar inte.

Frukostflingor

Kina fortsätter att flirta stenhårt även med DR Kongo, Palmecentret har gjort en bra rapport om Kina i Afrika, Världsbanken pyntar stort bland annat för 11 miljoner skolböcker, oppositionsledaren och storskurken Jean-Pierre Bemba som för tillfället bor i Portugal vill komma tillbaka till Kinshasa, men varken president Kabila, som uttalar sig från besöket i Sydafrika, eller senaten vill ta i den heta potatisen, Svante Weyler gör ett vettigt inlägg i biståndsdebatten, men hur använder han egentligen statistiken, historisk statistik är väl inte någon prognos direkt, några som annars är duktiga på att använda statitstik är Gapminder, och inte minst Hans Rosling som talade på TED 2007, och det får bli sista skeden på denna tallrik.

Okapimedarbetare mördad

Det här ska inte bli en samling dödsrunor (se tidigare inlägg), men jag kan inte låta bli att uppmärksamma att Radio Okapis redaktionssekreterare Serge Maheshe har blivit mördad på öppen gata i Bukavu, provinsen Sud Kivu på gränsen till Rwanda.

Journalister i DR Kongo lever farligt, radiostationer och tidningar trakasseras regelbundet med censur, påtvingade avbrott i verksamheten och arresteringar av medarbetare. Att mediafolk blir mördade hör däremot inte till vardagen.

Kontrollen av massmedia är en fortsättning på striden om makt, inte minst över naturresurser. I ett land med låg läskunnighet är radio det starkaste propagandaverktyget, och stationer ägs ofta av politiker som även är affärsmän. Under det stora kriget i Kongo åren kring millenieskiftet var det vanligt att man spelade ut det etniska kortet när befolkningens stridsvilja sviktade. Genom att hetsa mot grannarna kunde man hålla smuggelvägar öppna och behålla gruvorna på den egna sidan av frontlinjen. Även om konflikterna är mindre intensiva nu är dessa mekanismer fortfarande verkningsfulla och utgör ett potentiellt hot mot alla fredsprocesser. Värt att hålla i minnet är att det stora folkmordet på tutsi i Rwanda 1994 till stor del hetsades fram och dirigerades från radiostationen Mille Colline.

Radio Okapi utgör i detta medielandskap ett av undantagen. Stationerna som finns spridda över hela Kongo drivs av stiftelsen Hirondelle i samarbete med MONUC. Hirondellestiftelsen har drivit och driver flera radiostationer i postkonfliktområden, bl.a. i just Rwanda samt Liberia och Kosovo. De verkar för att vara en oberoende källa till information och för att sprida tolerans och demokratiska värderingar. Det är bara så förtvivlat synd att FN och liknande organ inte driver dessa radiostationer i PRE-konfliktområden istället för POST-konfliktområden. Hur mycket besinnad och kritisk rapportering skulle man inte få till priset av en bataljon soldater, och hur mycket lidande skulle inte kunna undvikas. Men, som Stig Dagerman sa "Journalistik är konsten att komma försent så tidigt som möjligt. Det lär jag mig aldrig."

Uppdatering: Nu har MONUC och Journaliste en Danger ytterligare information i fallet. Särskilt JED:s notis är obehaglig, den visar att Maheshe var högst medveten om att hans liv akut var i fara. Den visar också att myndigheterna inte kunde eller ville göra något åt saken.

Fåfängt försök?

Senaste numret av Vanity Fair har Bono som gästredaktör, George W. Bush på vissa omslag och Afrika som tema. O Tempora, O Mores! Jag har inte hunnit skaffa det men återkommer snart om artiklarna "Enter China, the Giant" (ett ämne jag skrivit förvirrat om förut) och "Congo from the Cockpit". Sebastian Junger, som skrivit den första av de två nämnda artiklarna, brukar göra vad som helst för att få utsätta sig för lite manlig fara och sedan skriva av sig. Det ska bli intressant att se hur han beskriver detta nationalekonomiskt torra men viktiga ämne. To be continued...

Tillagd rättelse: Julinumret ska det vara, det har inte kommit ännu...

Konkurrerande verksamheter

När rollen av mediamogul, näringslivsidkare och högste politiker inkarneras i en och samma person kan det ofta gå riktigt illa. I Kongo finns lokala och regionala Berlusconi som har förstått att det blir enklare att handla med diamanter om man har en politisk position, och enklaste sättet att erövra den är att sprida propaganda via sin egen radiostation. Men konkurrensen är hård.
I söndags stängde polisen Radiotélévision Debout Kasaï, en radiostation i Mbuji-Mayi, efter att den hade kritiserat myndigheterna. Att det är ett brott mot yttrande- och pressfriheten är självklart, och den smutsiga bakgrunden gör saken än värre. Ingripandet skedde på order av guvernören Ngoyi Kasanji samt myndigheten Haute Autorité des Médias (HAM).
Detta samtidigt som den nyvalde informationsministern gått ut med ett officiellt uttalande där han meddelar att HAM inte längre har någon officiell status. Den instiftades under övergångsregeringen som regerade fram till valet 2006, men har nu inga befogenheter. I dess ställe håller en ny myndighet på att inrättas: Conseil supérieur de l'audiovisuel et de la communication (CSAC).
Gällande Ngoyi Kasanji, som utfärdade stägningsordern, så kan sägas att han är just en sådan miniberlusconi: guvernör, diamanthandlare och ägare av en konkurrerande radiostation. Ägaren till den radiostation som tvingades stänga heter Auguy Ilunga, är också han diamanthandlare, och dessutom var han den nuvarande guvernörens huvudmotståndare i det senaste guvernörsvalet.
Två miniberlusconi alltså, den ena vid makten, den andre i färd med att misskreditera honom för att själv ta sig dit. Och det som får sitta emellan är respekten för pressfriheten (genom stägningen) och förtroendet för den nyvalda regeringen (som undergräves av att en avskaffad myndighet fortfarande kan utfärda order på tvärs mot regeringen).
De diamanter som är yttersta orsak till dessa övergrepp säljs fritt på världsmarknaden och räknas i Kimberleyprocessens certifiering inte som "Conflict Diamonds" eftersom Kongo inte befinner sig i krig, och de konflikter som pågår inte äger rum i denna del av landet. Det visar än en gång att den okontrollerade råvaruhandel som pågår i Kongo inte bara kan leda till krig, utan även till andra former av övergrepp och korruption. Jag ser mot himlen efter en internationell finansinspektion...