Gruvkontraktrevisionen offentlig

Nu har kongolesiska myndigheterna äntligen offentliggjort resultaten av sin översyn av gruvlicenserna. Dokumenten kan hämtas pa den här sidan (direktlänk till pdf vol. 1, vol. 2).

Undersökningen kring avtalet med Lundin finns pa s. 16-31 i volym 2. Mycket av byrakratfranskan har jag inte lyckats penetrera, men den utmynnar i ett antal villkor som ska tillgodoses i omförhandlingarna av kontrakten. Bl.a. har statens (dvs. Gecamines) andel i kontrakten tidigare förhandlats ner fran 45% till 17,5%, nagot som nu ska reverseras. Lundin med partner ska ocksa betala 185 miljoner dollar (varför är jag inte riktigt säker pa). Utan vidare kommentar konstateras att Tenke Fungurume Mining inte har lyckats visa nagra dokument alls gällande miljöarbete. Jag aterkommer med eventuella kongolesiska kommentarer till ämnet.

Mörka gruvgångar

Nu droppar det in telegram till svenska media (DN 1, DN 2, Dagens Industri) om att den översyn av gruvkontrakten i DR Kongo som jag tidigare skrivit om har blivit klar. Det verkar osäkert om den kommer att bli offentlig, och den utförligaste rapporteringen ser ut så här på Moneyweb och Mining MX.



Översynen gäller gruvkontrakt från krigsåren som slutits på felaktiga grunder och med orimliga villkor. Av de drygt 60 kontrakt som tagits upp för granskning befanns samtliga vara så felaktiga att de antingen måste omförhandlas eller kancelleras. Detta gäller alltså rimligen även Lundins Fungurumeprojekt. Samarbetspartnern Freeport McMoRan säger sig dock inte ha fått någon information ännu. Samtidigt bjuder svenska Exportrådet in till prospekteringstur till bl.a. Katanga för gruvgrävare och andra hugade entreprenörer.



Hemlighetsmakeriet och talet om att snabba upp processen har knappast lugnat alla de NGO:er som hävdar att regeringsföreträdare och president Kabila har alltför starka privata intressen i omförhandlingarna. Mer om det på Mineweb, där även ett antal mycket användbara rapporter listas.

[Uppdatering: samtidigt som jag skrev detta meddelades att SwedWatch kommit med en ny rapport om Lundin i DR Kongo. Jag har inte hunnit läsa den, men den finns här.]




(Helt off topic kan jag inte låta bli att undra om Johan Stael von Holstein verkligen har skrivit detta som svar till Johan Ehrenberg:


"Du är och har alltid varit oinformerad och okunnig pajas och som alla andra vänstervridna, en lögnare, en demokratins och upplysningens fiende. Jag är absolut inte ointresserad av konst och kultur och inte heller okunnig i området. Jag är inte emot bidrag till konsten och kulturen och har ALDRIG sagt att jag är det eller att jag vill dra in den. Jag hopade inte fegt av Icon, jag fick sparken ur styrelsen för att jag ville konsolidera. Jag kom inte ur bubblan med en massa pengar. Min bok sålde i 10000 ex, vilken poet har gjort det.Utnämningen av mig är inte en provokation utan en nödvändighet. Din och dina värderingar tid är ute. Dina lögner blir inte sanning för att de upprepas i oändlighet. Du visar bara vilken skit du är!

Johan Staël von Holstein")

Gruvkontrakt kring uranbrytningen i fara

Brinkleys kontrakt för uranbrytning i Shinkolobwe, Samboa och Mindigi ifrågasätts nu. Under den pågående revisionen av gruvkontrakt har ju redan Rautenbach och Camec fått stryka på foten. Nu har ytterligare en affärsman med kriminellt förflutet förklarats för persona non grata i Kongo. Niko Shefer var mellanhand i Brinkleys uppgörelse. Hans kongolesiska motpart Sylvanus Bonane, atomenergiminister, fick sparken dagarna efter att affären gjorts upp. Shefer har tidigare suttit i fängelse i Sydafrika och handlat med diamanter med Liberias ökände diktator Charles Taylor.

Shefer är ljusskygg och fångas sällan på bild, som synes här bredvid. Om sina affärsmetoder har han själv sagt:

"I move with cash. I can buy the president a Mercedes 600. How can a normal company justify that? How do they explain that to the shareholders? I do not need board meetings. I am the board."

Kanske något svårsmälta metoder för de mer respektabla investerarna i Shinkolobweprojektet. Hans namn nämns inte heller i Brinkleys officiella kommentar till uppgifterna.

Uppdatering: Jag tänkte just att någon pusselbit fattades i detta spel. Enligt ett uttalande av gruvministern Victor Kasongo, som citeras av Reuters, så har Brinkley gått in som påstådd forskningspartner i något som egentligen var en komersiell deal. På så sätt kunde man komma överens med atomenergiministern i stället för gruvministern.

Frukostflingor

Reuters meddelar att översynen av gruvavtal kommer att ta längre tid än beräknat. Samtidigt har det luftats misstankar om att det hela rör sig om en skenprocess. Något som kan tala för att regeringen verkligen menar allvar är att man förklarat storfräsaren och den hänsynslöse affärsmannen Billy Rautenbach persona non grata. Förklaringen togs inte på allvar av hans bolag Camec, men dagen efter deporterades verkligen Rautenbach. Läser man det finstilta kan man dock även här ana regeringsintresse. Camec har nämligen lagt ett fientligt bud på Katanga Mining, som har ett nära samarbete med det halvstatliga Gécamines och där centralbankschefen Jean-Claude Masangu Mulongo sitter i styrelsen.

Mer alarmerande är den här rapporten, som visar hur rättsväsendet, det vill säga militärdomstolen, hindrat en rättvis process efter massakern i Kilwu. Militären har här, i gott samförstånd med Anvil Mining, gått in och terroriserat en hel by, och sedan blivit kvar i månader, hotat och plundrat. Processen slutade med att två militärer av lägre grad blev dömda, men ingen av samarbetspersonerna i företaget. Regeringen har låtit förstå att media inte ska rapportera om processen. Och hur det går för journalister som rapporterar om tvivelaktiga affärer med utländska bolag kan man läsa här och här.

Jean-Pierre Bemba försäkrar, på förekommen anledning, att han inte kommer att alliera sig med Laurent Nkunda. Han ska återvända från landsflykten i Portugal och leda oppositionen i god demokratisk ordning. Däremot är han fortfarande orolig för sin säkerhet.

Svenska Kongokommittén ligger inte på latsidan utan har publicerat en läsvärd debattartikel i Västervikstidningen.

Barack Obama använder DR Kongo som referens (eller slagträ) i debatten om ockupation av Irak. Med samma logik som legitimerar trupperna i Irak skulle USA ha 300 000 man i Kongo, påpekar han. hans uttalanden om Irak verkar för övrigt högst rimliga. USA är dock inte helt frånvarande i Kongo, man utbildar exempelvis kongolesiska officerare.

Slutligen blir jag efter denna beskrivning avundsjuk på alla som hade tillfälle att se Faustin Linyekula på scenkonstfestivalen i Avignon. Själv får man nöja sig med vad man kan hitta på YouTube, men det är å andra sidan inte så illa...

NBA i DRC, kannibalismens offer går igen, m.m.

Ett nytt sjukhus ska öppnas i Masina, sydost om Kinshasa. Initiativtagare är NBA-stjärnan Dikembe Mutombo. Cédric ser honom som en ansvarsfull medborgare som tjänar sitt land. L'Observateur rapporterar fylligare och berättar bland annat om vidare planer på en skola och en basketstadion. Mutombo berättar även varför han håller basketläger i Sydafrika i stället för i Kongo: brist på sponsorer, detta kändisvälgörenhetens ständiga dilemma.

Skandalen med MONUC-soldaternas inblandning i guldsmuggling rullar vidare. Samtidigt som huturebellerna i FDLR bedyrar sin oskuld, erkänner de att de lyckats stå emot en attack från kongolesiska armén tack vare underrättelser från MONUC-personal. Skadorna i människoliv och förlorat förtroende för MONUC är svåra att uppskatta. Helt klart är att affären tycks ha större proportioner och pågått än längre tid än vad som hittils rapporterats.
Än allvarligare är att tonläget skruvas upp i Rwandas huvudstad Kigali (här och här). Att Rwanda inte riktigt litar på FN är begripligt, efter folkmordet 1994. Stabiliseringssamtalen kända som Tripartite Plus, mellan DR Kongo, Rwanda, Uganda och Burundi leds av FN. Försämring av relationerna mellan dessa parter bidrar ytterligare till risken för återgång till ett storskaligare krig med hög grad av inblandning från grannländerna. Det saknas dock inte hoppfulla tecken.

Jag skrev tidigare att Mobutus Sese Sekos son Nzanga Mobutu, som sitter i nuvarande regeringen, borde betala tillbaka faderns stulna tillgångar till sig själv. Nu ser det ut att bli verklighet, på sätt och vis. En del av tillgångarna finns i Schweiz, och landet är nu beredda att betala tillbaka dem till kongolesiska staten. Den anonyme skribenten som kommer till tals via Mediacongo tvivlar på att vi har serverats sanningen om Mobutus tillgångar. Han frågar sig också vad pengarna kommer att gå till "denna gång".

Brinkley Mining ville fira att affären om Kongos uranfyndigheter var i hamn. Cocktailpartyt fick dock ställas in eftersom hedersgäst 1, ministern med ansvar för uranbrytning Sylvanus Mushi Bonane hade fått sparken, och hedersgäst 2, François Lubala Toto från kongolesiska kärnkraftskommissionen inte hunnit skaffa visum till Storbritannien.

Iran jobbar hårt för att bryta den västliga dominansen vad gäller politiskt inflytande i Kinshasa. Här ännu ett initiativ.

Krigsstrategierna i DR Kongo har då och då rapporterats innefatta även kannibalism. Jag vet inte själv om sådana rapporter är trovärdiga. Att de inte alltid är det framgår när offren själva kallar till presskonferens.

Till sist: de gamla skurkarna i Union Miniere har gått och blivit hyggliga återvinnare, om man få tro Financial Times. Intressant projekt verkar det som.

Biskopar, Bemba och barnsoldater

Det har väl knappast gått någon förbi att International Crisis Group har publicerat en varnande lägesrapport med titeln "Congo: Consolidating the peace" (pdf). Rapporten är på sina behändliga 30 sidor den bästa sammanställningen jag läst om den politiska och ekonomiska händelseutvecklingen inför och efter valet 2006. ICG utgår från att DR Kongo just nu har ett guldläge att ta sig ur den negativa utvecklingen, men att man måste gripa chansen, innan de internationella aktörernas tålamod tryter och engagemanget brister.

Ett antal stora problem tas upp och diskuteras i detalj. För det första ser man med stor oro på hur oppositionen behandlats framförallt efter valet. Frågan är komplicerad. Å ena sidan kan oppositionens ledande representant Jean-Pierre Bemba inte tillåtas ha en privatarmé under beteckningen "livvakt".
Hans CV under kriget och tiden före demokratiseringsprocessen inger inte heller något större förtroende om man är anhängare av demokrati och mänskliga rättigheter. Å andra sidan fick han uppemot 40% av rösterna i presidentvalets andra omgång, och någon annan motsvarande person eller rörelse finns inte att bygga opposition kring. Efter konfrontationer med Kabilas "presidentgarde" med flera hundra döda som följd, gick Bemba i landsflykt i Portugal. Officiellt av medicinska skäl, men han har också hävdat att hans säkerhet inte kan garanteras i Kongo. Förmodligen har han rätt. Nu verkar det dock som han är på väg tillbaka till politiken, och förmodligen också till Kongo. Nyligen gav han en intervju för belgisk teve, som refereras av Mediacongo. Även Kabila har i intervjuer skruvat upp tonläget, men hävdat att Bembas eventuella återvändande till Kongo ligger utanför hans kontroll.

Det sistnämnda är inte troligt. Inte mycket av den centrala politiska processen ligger utanför Kabilas kontroll, slår ICG fast i sin rapport. Men ett symboliskt tecken på att opponionen samlar sig är att dess ledare i senaten, Léon Kengo wa Dondo, numera ska kallas oppositionens "talesperson" (fr. porte-parole) och inte som tidigare "samordnare" (fr. coordonnateur).
Kabilas makt är dock inte på något sätt absolut. Framförallt i västra Kongo har han svåra problem med legitimiteten, då bara några få procent stödde honom i valet. Alltför lätt har han lockats att bemöta lokala protester med vapenmakt.

Andra saker som efterlyses av ICG är ett ökat militärt och civilt samarbete med FN och "världssamfundet" (vem är det?). Mycket görs faktiskt på detta område. Exempelvis hjälper FN-styrkan MONUC till med att träna soldater i den reguljära kongolesiska armén FARDC. De genomför också, med blandad framgång, gemensamma operationer mot kvarvarande rebeller i landets östra delar. Avväpnings- och återanpassningsprogram är också igång. I Ituriprovinsen gäller det soldater som är knutna till Mathieu Ngudjolo, Peter Karim och "Cobra" Matata. De soldater som inte vill inlemmas in den reguljära armén ska enligt planen få visst finansiellt stöd för att starta småskalig affärsverksamhet.

Men FARDC har mycket stora problem att ta itu med. Eftersom armén delvis är sammansatt av före detta rebellgrupper, är soldaterna ofta lojala främst mot sina gamla ledare. De olika nya förbanden är inte sällan etniskt organiserade. Dessa två faktum har gjort att det till och med förekommit strider mellan två olika förband inom FARDC.
I ett upprop från Human Rights Watch påpekar man att inlem- mandet av rebell- grupper i armén gjort att det numera även finns barn- soldater i den regul- jära armén. Det nyrekryteras också barn till dessa grupper, trots att ledningen i Kinshasa förbjudit detta.
I Nord Kivu har man försökt att genom förhandlingar komma till rätta med rebelledaren Laurent Nkunda. Man använder samma taktik där, att blanda upp den reguljära armén med Nkundas trupper. Enligt ISS har det lett till att Nkunda utan något som helst demokratiskt mandat fått en mer och mer officiell roll. Självsvåldigt har han tagit över polisstationer i "sin" region och han har också startat ett eget parti. ISS varnar för att Nkunda håller på att skapa en egen skuggstat i Nord Kivu.

Ytterligare ett problem är säkrandet av landets stora naturresurser. Kongo behöver investeringar och möjligheter till export. Samtidigt skrivs det fortfarande, liksom under krigsåren, avtal inom gruv- och skogsnäringen som ingen har insyn i. Korruptionen omsätter enorma summor, men det är småpengar jämfört med vad företag från Kanada, USA, England, Australien och Sydafrika tjänar på uran-, koppar-, kobolt- och guldgruvor. Plundringen av regnskogen är än så länge bara i sin inledningsfas, men även här sluts nya avtal.

En kommission för översyn av dessa avtal är tillsatt och förväntas rapportera i augusti. Så länge det är samma personer som ser över avtalen som de som en gång slöt dem, och fortfarande får sina inkomster från dem, finns risken att det hela bara blir en ytlig tvätt som inte gör den kongolesiska befolkningen rikare. Tre anställda på företaget Anvil Mining som misstänktes vara delaktiga i en massaker på civilbefolkningen i Kilwa 2004 släpptes nyligen efter en process i militärdomstol. Både lokalbefolkning, NGO:er och FN:s High Commissioner for Human Rights, Lous Arbour, har uttryckt sin upprördhet över brister i det juridiska förfarandet. Många hävdar att frisläppandet var en eftergift från myndigheternas sida för att inte skrämma bort utländska investerare.

Till detta kommer de konfliker mellan centralmakten och provinserna som förvärras när regeringsmakten och dess enskilda medlemmar tjänar pengar på provinsernas naturtillgångar. Ett program för överföring av skatteintäkter till provinserna har inte genomförts som utlovat.
Kongos problem stannar dock inte vid gränserna. Förhållandet till framförallt Rwanda, men även Uganda och i viss mån Burundi, är inte normaliserat efter krigsåren. Samtal pågår, men så länge rwandiska rebeller tillåts verka i östra Kongo kommer problemen inte att få någon slutgiltig lösning.

Sammanfattningsvis så finns det stora problem, men läget är samtidigt bättre än på många år. Vissa tecken på ökade stridigheter i östra delarna av landet kan inte ändra på detta.


En del av samhället som inte ens skymtar i ICG:s rapport är kyrkan. Det har varit biskopsmöte i Kinshasa, och herrens herrar har antagit ett dokument som är mycket kritiskt mot hur landet styrs och lyfter fram bland annat råvaruhandel och korruption som stora problem. Ett referat på engelska finns här, och dokumentet på franska här.

Vad mer? Jo DR Kongo ska få fina besök framöver. Alla nyhetsbyråer har rapporterat att Condoleezza Rice lyckas mellanlanda några timmar i Kinshasa i nästa vecka. Jag tar bara tillfället i akt att tipsa om den utmärkta bloggen Passion of the present, som bevakar Darfur och lite till. De har samlat alla nyhetsbyråernas notiser om besöket.
Observera för övrigt hur State Department Spokesman Sean McCormack analyserar möjligheten till fred i det blödande Palestina: ”We think that the underlying conditions now, at present, are better than they have been at any other time in the recent past”. Kommentarer överflödiga.
Men det är inte bara Condie som ska till Congo. En mer substantiell visit gör Yakin Ertürk, FN:s expert på våld mot kvinnor. Hennes rapport är inte riktigt något att se fram emot.

Välgörenhet som business har jag varit inne på förut. I New York Times hittade jag en intressant artikel om Aga Khan, muslim, businessman och välgörare. Varför hör man inte mer om honom? Nej just ja, muslim... Och så drar familjen Lundin sitt strå till stacken. Vore det inte enklare att låta kongoleserna behålla pengarna från början?

Cédric konstaterar att det är kallt i Kinshasa. Uteliggarna värmer sig vid brinnande bildäck och som vanligt kröner Cédric sitt inlägg med en passande bild. Men vissa kongoleser verkar ha råd att lyxa till det. I Venezuela har man beslagtagit en massa säckar kokain, som uppenbarligen var på väg till Kongo, eller?

Ett principiellt intressant rättsfall är på gång, där den indonesiska staten stämmer forne diktatorn Suharto på de 441 miljoner dollar han stulit från staten under sin regeringstid. När man ändå är igång fortsätter man med 1,1 miljarder dollar (!) i skadestånd. Suhartos kongolesiske motsvarighet Mobutu Sese Seko är ju död, och hans son Nzanga Mobutu sitter i nuvarande regeringen, så han får väl betala till sig själv...

Slutligen så tipsar Karin om att man kan få sin sajt testad på Great firewall of China. Både min och Karins bloggar är tydligen censurerade i Kina. Kreddigt kan man tycka, men ett stickprov ger vid handen att även bloggare som mest skriver "titta på min gulliga kanin" och "nu måste jag göra läxan" censureras. En håv med små maskor fångar alla fula fiskar, som det kinesiska ordspråket lyder.

Svenska skattepengar betalar inte bara Toblerone

Den underbara organisationen Global Witness har publicerat ett pressmeddelande (pdf) om Denis Christel Sassou-Nguessos shoppingvanor. I Dubai och Paris har han köpt på sig schyssta prylar från Louis Vuitton och liknande för 35000 dollar. Denis är inte bara son till (den nyligen "omvalde") presidenten i Republiken Kongo, han är också chef för Cotrade, det statliga oljebolaget. Och pengarna han så frikostigt spenderat kommer från landets oljeförsäljning, pengar som enligt löften och avtal med bland andra Världsbanken ska komma det svältande kongolesiska folkflertalet till godo.
Detta är inte direkt breaking news, att räkna in statskassan i sin privata hushållsbudget har varit gängse för makthavare på båda sidor om Kongofloden med början hos Leopold II. Det unika i detta fall är att Global Witness har lyckats spåra pengarnas väg från den specifika oljeförsäljningen, över bolag i skatteparadis, vidare ner i presidentsonens ficka till slutstationen i lyxbutikerna. Med pressmeddelandet följer kopior (här) på lossningsrapport för två oljetankers, betalning och fortsatta överföringar till skatteparadiset Anguilla, Master Gold Card kreditkortsnotor etc. Sällan kan man se pengarna spårade på detta eleganta vis. Vad följderna blir återstår att se, men tänk om det fanns en internationell finansinspektion...
Bland det bästa av allt: rapporten är delvis betalad med mina skattepengar genom SIDA:s stöd till Global Witness.

El och digitala pengar

"Korruption bromsar Afrika" lyder rubriken på SvD Näringslivs och Aftonbladets gemensamma ekonomisajt E24. Men läser man artikeln, som refererar en rapport från World Economic Forum, så visar det sig dels att större delen av Afrika går som tåget rent ekonomiskt, dels att korruptionen inte på långa vägar är det största problemet i de flesta afrikanska länder. I den del av rapporten som handlar om DR Kongo (pdf) visar det sig att bristen på elektricitet upplevs som det största problemet, följt av finansieringssvårigheter, makroekonomisk instabilitet, skatter m.m. Korruptionen hamnar långt ner på listan, men den är mycket mer tacksam för oss att fokusera på: dels är den negativ, vilket stämmer med vad vi vet om Afrika, dels är den irrationell, vilket stämmer med hur afrikaner beter sig, och dessutom kan vi inte göra något åt den. Korruptionen är afrikanernas eget problem.

Rapporten har jag bara ögnat i, men ser att man lägger tyngd på behovet av finansiering och finansiella tjänster. Mikrofinansiering verkar vara the new black i Afrika (liksom f.ö. i Indien, där Percy Barnevik har dragit igång). Kanske har det att göra med förra årets Nobelpris.

Ännu mer spännande, i Kenya har man tydligen introducerat en slags digitala pengar, som går att skicka med mobilen. jag fattar inte riktigt hur, men det låter ju vettigt. Då blir var och en sitt eget bankkontor, utan mellanhänder. Någon som vet mer om detta?

Uppdatering: Därmed inte sagt att man inte bör göra något åt den korruption som faktiskt finns. Ett utmärkt initiativ kan man läsa om här.