Vardagshjälte

Jag och medresenär Staffan är nu inflyttade i en egen lya. Vi har elektricitet (exempelvis är spisplattorna strömförande), rinnande vatten och utsikt med flodglimt. Alldeles nedanfor balkongen ligger ett parkeringshus där taket fungerar som soptipp.

Vi har tidigare mest hallit oss hemma om kvällarna, eftersom vi inte har nagon koll pa var man bör ga och inte ga pa mörka folktomma gator. Men nu bor vi mera centralt och igar tog en av vara kongolesiska vänner oss med pa en ansprakslös kvällsrunda. Efter att vi satt i oss en halv inkokt get med tillhörande matbanan och kassavablad hamnade vi pa ett hak med takterrass och fin vy över staden. Var vän berättade att i rondellen alldeles nedanför började oroligheterna i höstas. I valets efterdyningar drabbade oppositionsledaren Jean-Pierre Bembas soldater samman med Kabilas presidentgarde och nagra hundra människor fick sätta livet till innan Bemba flydde till Portugal.

Kinshasa är numera väldigt avmilitariserat. Kulhalen i fasaderna finns ännu kvar, men nästan inga soldater rör sig i staden, och de som gör det är obeväpnade. Vissa poliser traskar runt med en kalashnikov nonchalant hängande över axeln, men det är svart att begripa att det för mindre än ett ar sedan pagick väpnade strider pa gatorna.

Var vän berättade att han var kampanjledare för Kabila i sitt kvarter, och därför fick nattligt besök av Bembas soldater. En granne fattade snabbt situationen och bröt strömmen i hela huset, vilket gav var vän tid att fly upp nagra vaningar till en annan familj, medan soldaterna letade i mörkret. Han höll sig gömd en period och sa smaningom atergick livet till det normala.

-Var du inte rädd? fragar vi svenskar dumt.
-Intill döden, svarar han.
-Men ända valde du att engagera dig?
-Om jag hade vetat vad som skulle hända hade jag aldrig gjort det. Men jag ville arbeta för fred i landet.

Sa uppstar en politisk hjälte, ofrivilligt och i det lilla. Kulhalen i fasaderna blir med ens mycket verkligare.

Obalanserat men intressant om Bemba

På sajten Toward Freedom har Keith Harmon Snow publicerat en lång grävande artikel om Jean-Pierre Bembas historia och internationella kontakter. Det blir så småningom ganska trångt på de anklagades bänk, när Bemba och hans krigsförbrytelser sägs få stöd av Portugal, Belgien, Sydafrika, Rwanda(!), Uganda, Sudanesiska rebeller, Central- afrikanska republikens tidigare regim, Nkunda, USA, MONUC etc. etc. Dessutom finns det kring honom ett stort nät av korrupta västerländska, israeliska och ryska företagsagenter och en stor klase med lokala maffialedare och mörkerpolitiker.

Trots att artikeln är allt annat än balanserad vill jag rekommendera den. Här finns fakta som sällan syns i mainnstreammedia, men se upp med fotnoterna och retoriken. Allt är inte lika väl underbyggt.

Och så meddelas att Kina har slutit sitt största avtal någonsin i Afrika. 5 miljarder dollar ska lånas ut till DR Kongo för infrastrukturella projekt, gruvbrytning, sjukhus med mera. Visst behövs resurserna, men frågan är hur mycket Kina kommer tjäna på de mineral- och oljekoncessioner de får i utbyte?

Frukostflingor

Reuters meddelar att översynen av gruvavtal kommer att ta längre tid än beräknat. Samtidigt har det luftats misstankar om att det hela rör sig om en skenprocess. Något som kan tala för att regeringen verkligen menar allvar är att man förklarat storfräsaren och den hänsynslöse affärsmannen Billy Rautenbach persona non grata. Förklaringen togs inte på allvar av hans bolag Camec, men dagen efter deporterades verkligen Rautenbach. Läser man det finstilta kan man dock även här ana regeringsintresse. Camec har nämligen lagt ett fientligt bud på Katanga Mining, som har ett nära samarbete med det halvstatliga Gécamines och där centralbankschefen Jean-Claude Masangu Mulongo sitter i styrelsen.

Mer alarmerande är den här rapporten, som visar hur rättsväsendet, det vill säga militärdomstolen, hindrat en rättvis process efter massakern i Kilwu. Militären har här, i gott samförstånd med Anvil Mining, gått in och terroriserat en hel by, och sedan blivit kvar i månader, hotat och plundrat. Processen slutade med att två militärer av lägre grad blev dömda, men ingen av samarbetspersonerna i företaget. Regeringen har låtit förstå att media inte ska rapportera om processen. Och hur det går för journalister som rapporterar om tvivelaktiga affärer med utländska bolag kan man läsa här och här.

Jean-Pierre Bemba försäkrar, på förekommen anledning, att han inte kommer att alliera sig med Laurent Nkunda. Han ska återvända från landsflykten i Portugal och leda oppositionen i god demokratisk ordning. Däremot är han fortfarande orolig för sin säkerhet.

Svenska Kongokommittén ligger inte på latsidan utan har publicerat en läsvärd debattartikel i Västervikstidningen.

Barack Obama använder DR Kongo som referens (eller slagträ) i debatten om ockupation av Irak. Med samma logik som legitimerar trupperna i Irak skulle USA ha 300 000 man i Kongo, påpekar han. hans uttalanden om Irak verkar för övrigt högst rimliga. USA är dock inte helt frånvarande i Kongo, man utbildar exempelvis kongolesiska officerare.

Slutligen blir jag efter denna beskrivning avundsjuk på alla som hade tillfälle att se Faustin Linyekula på scenkonstfestivalen i Avignon. Själv får man nöja sig med vad man kan hitta på YouTube, men det är å andra sidan inte så illa...

Biskopar, Bemba och barnsoldater

Det har väl knappast gått någon förbi att International Crisis Group har publicerat en varnande lägesrapport med titeln "Congo: Consolidating the peace" (pdf). Rapporten är på sina behändliga 30 sidor den bästa sammanställningen jag läst om den politiska och ekonomiska händelseutvecklingen inför och efter valet 2006. ICG utgår från att DR Kongo just nu har ett guldläge att ta sig ur den negativa utvecklingen, men att man måste gripa chansen, innan de internationella aktörernas tålamod tryter och engagemanget brister.

Ett antal stora problem tas upp och diskuteras i detalj. För det första ser man med stor oro på hur oppositionen behandlats framförallt efter valet. Frågan är komplicerad. Å ena sidan kan oppositionens ledande representant Jean-Pierre Bemba inte tillåtas ha en privatarmé under beteckningen "livvakt".
Hans CV under kriget och tiden före demokratiseringsprocessen inger inte heller något större förtroende om man är anhängare av demokrati och mänskliga rättigheter. Å andra sidan fick han uppemot 40% av rösterna i presidentvalets andra omgång, och någon annan motsvarande person eller rörelse finns inte att bygga opposition kring. Efter konfrontationer med Kabilas "presidentgarde" med flera hundra döda som följd, gick Bemba i landsflykt i Portugal. Officiellt av medicinska skäl, men han har också hävdat att hans säkerhet inte kan garanteras i Kongo. Förmodligen har han rätt. Nu verkar det dock som han är på väg tillbaka till politiken, och förmodligen också till Kongo. Nyligen gav han en intervju för belgisk teve, som refereras av Mediacongo. Även Kabila har i intervjuer skruvat upp tonläget, men hävdat att Bembas eventuella återvändande till Kongo ligger utanför hans kontroll.

Det sistnämnda är inte troligt. Inte mycket av den centrala politiska processen ligger utanför Kabilas kontroll, slår ICG fast i sin rapport. Men ett symboliskt tecken på att opponionen samlar sig är att dess ledare i senaten, Léon Kengo wa Dondo, numera ska kallas oppositionens "talesperson" (fr. porte-parole) och inte som tidigare "samordnare" (fr. coordonnateur).
Kabilas makt är dock inte på något sätt absolut. Framförallt i västra Kongo har han svåra problem med legitimiteten, då bara några få procent stödde honom i valet. Alltför lätt har han lockats att bemöta lokala protester med vapenmakt.

Andra saker som efterlyses av ICG är ett ökat militärt och civilt samarbete med FN och "världssamfundet" (vem är det?). Mycket görs faktiskt på detta område. Exempelvis hjälper FN-styrkan MONUC till med att träna soldater i den reguljära kongolesiska armén FARDC. De genomför också, med blandad framgång, gemensamma operationer mot kvarvarande rebeller i landets östra delar. Avväpnings- och återanpassningsprogram är också igång. I Ituriprovinsen gäller det soldater som är knutna till Mathieu Ngudjolo, Peter Karim och "Cobra" Matata. De soldater som inte vill inlemmas in den reguljära armén ska enligt planen få visst finansiellt stöd för att starta småskalig affärsverksamhet.

Men FARDC har mycket stora problem att ta itu med. Eftersom armén delvis är sammansatt av före detta rebellgrupper, är soldaterna ofta lojala främst mot sina gamla ledare. De olika nya förbanden är inte sällan etniskt organiserade. Dessa två faktum har gjort att det till och med förekommit strider mellan två olika förband inom FARDC.
I ett upprop från Human Rights Watch påpekar man att inlem- mandet av rebell- grupper i armén gjort att det numera även finns barn- soldater i den regul- jära armén. Det nyrekryteras också barn till dessa grupper, trots att ledningen i Kinshasa förbjudit detta.
I Nord Kivu har man försökt att genom förhandlingar komma till rätta med rebelledaren Laurent Nkunda. Man använder samma taktik där, att blanda upp den reguljära armén med Nkundas trupper. Enligt ISS har det lett till att Nkunda utan något som helst demokratiskt mandat fått en mer och mer officiell roll. Självsvåldigt har han tagit över polisstationer i "sin" region och han har också startat ett eget parti. ISS varnar för att Nkunda håller på att skapa en egen skuggstat i Nord Kivu.

Ytterligare ett problem är säkrandet av landets stora naturresurser. Kongo behöver investeringar och möjligheter till export. Samtidigt skrivs det fortfarande, liksom under krigsåren, avtal inom gruv- och skogsnäringen som ingen har insyn i. Korruptionen omsätter enorma summor, men det är småpengar jämfört med vad företag från Kanada, USA, England, Australien och Sydafrika tjänar på uran-, koppar-, kobolt- och guldgruvor. Plundringen av regnskogen är än så länge bara i sin inledningsfas, men även här sluts nya avtal.

En kommission för översyn av dessa avtal är tillsatt och förväntas rapportera i augusti. Så länge det är samma personer som ser över avtalen som de som en gång slöt dem, och fortfarande får sina inkomster från dem, finns risken att det hela bara blir en ytlig tvätt som inte gör den kongolesiska befolkningen rikare. Tre anställda på företaget Anvil Mining som misstänktes vara delaktiga i en massaker på civilbefolkningen i Kilwa 2004 släpptes nyligen efter en process i militärdomstol. Både lokalbefolkning, NGO:er och FN:s High Commissioner for Human Rights, Lous Arbour, har uttryckt sin upprördhet över brister i det juridiska förfarandet. Många hävdar att frisläppandet var en eftergift från myndigheternas sida för att inte skrämma bort utländska investerare.

Till detta kommer de konfliker mellan centralmakten och provinserna som förvärras när regeringsmakten och dess enskilda medlemmar tjänar pengar på provinsernas naturtillgångar. Ett program för överföring av skatteintäkter till provinserna har inte genomförts som utlovat.
Kongos problem stannar dock inte vid gränserna. Förhållandet till framförallt Rwanda, men även Uganda och i viss mån Burundi, är inte normaliserat efter krigsåren. Samtal pågår, men så länge rwandiska rebeller tillåts verka i östra Kongo kommer problemen inte att få någon slutgiltig lösning.

Sammanfattningsvis så finns det stora problem, men läget är samtidigt bättre än på många år. Vissa tecken på ökade stridigheter i östra delarna av landet kan inte ändra på detta.


En del av samhället som inte ens skymtar i ICG:s rapport är kyrkan. Det har varit biskopsmöte i Kinshasa, och herrens herrar har antagit ett dokument som är mycket kritiskt mot hur landet styrs och lyfter fram bland annat råvaruhandel och korruption som stora problem. Ett referat på engelska finns här, och dokumentet på franska här.

Vad mer? Jo DR Kongo ska få fina besök framöver. Alla nyhetsbyråer har rapporterat att Condoleezza Rice lyckas mellanlanda några timmar i Kinshasa i nästa vecka. Jag tar bara tillfället i akt att tipsa om den utmärkta bloggen Passion of the present, som bevakar Darfur och lite till. De har samlat alla nyhetsbyråernas notiser om besöket.
Observera för övrigt hur State Department Spokesman Sean McCormack analyserar möjligheten till fred i det blödande Palestina: ”We think that the underlying conditions now, at present, are better than they have been at any other time in the recent past”. Kommentarer överflödiga.
Men det är inte bara Condie som ska till Congo. En mer substantiell visit gör Yakin Ertürk, FN:s expert på våld mot kvinnor. Hennes rapport är inte riktigt något att se fram emot.

Välgörenhet som business har jag varit inne på förut. I New York Times hittade jag en intressant artikel om Aga Khan, muslim, businessman och välgörare. Varför hör man inte mer om honom? Nej just ja, muslim... Och så drar familjen Lundin sitt strå till stacken. Vore det inte enklare att låta kongoleserna behålla pengarna från början?

Cédric konstaterar att det är kallt i Kinshasa. Uteliggarna värmer sig vid brinnande bildäck och som vanligt kröner Cédric sitt inlägg med en passande bild. Men vissa kongoleser verkar ha råd att lyxa till det. I Venezuela har man beslagtagit en massa säckar kokain, som uppenbarligen var på väg till Kongo, eller?

Ett principiellt intressant rättsfall är på gång, där den indonesiska staten stämmer forne diktatorn Suharto på de 441 miljoner dollar han stulit från staten under sin regeringstid. När man ändå är igång fortsätter man med 1,1 miljarder dollar (!) i skadestånd. Suhartos kongolesiske motsvarighet Mobutu Sese Seko är ju död, och hans son Nzanga Mobutu sitter i nuvarande regeringen, så han får väl betala till sig själv...

Slutligen så tipsar Karin om att man kan få sin sajt testad på Great firewall of China. Både min och Karins bloggar är tydligen censurerade i Kina. Kreddigt kan man tycka, men ett stickprov ger vid handen att även bloggare som mest skriver "titta på min gulliga kanin" och "nu måste jag göra läxan" censureras. En håv med små maskor fångar alla fula fiskar, som det kinesiska ordspråket lyder.