Ord, ord, ord....

Jag har länge planerat att skriva om språkbruket i rapporter, nyhetsreportage och andra texter angående DR Kongo. Min övertygelse är att en förenklad världsbild av västeuropeiskt-nordamerikanskt snitt gör att de flesta aktörer, NGO:s, regeringar, akademiker och analytiker, missar vad som egentligen händer och därför utför felaktiga handlingar och ställer upp kontraproduktiva rekommendationer.

Detta gäller begrepp som "stat", "krig", "lag", "medborgare", "skyldighet" och många många fler. Men bara att plocka några meningar ur valfri rapport och analysera dem har lett till (ofärdiga) analyser som går långt utöver bloggformatet. Jag kommer att återkomma till detta i andra sammanhang, nu tänkte jag bara referera en liten notis, som handlar om de senaste stridigheterna. Kanske handlar analysen lika mycket om okunskap som om medial anpassning som om språkbruk, men jag tror att dessa fenomen är tätt sammankopplade.

Så här skriver Sveriges Radio:

FN uppmanar till lösning av konflikt i Kongo

FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres uppmanar parterna i striderna i östra Kongo-Kinshasa att omedelbart se till att nå en politisk lösning på konflikten och upphöra med striderna.

Guterres befinner sig i området och har besökt ett av dom många flyktingläger runt staden Goma i Norra Kivu-provinsen.

Striderna mellan kongolesiska regeringssoldater och rebelledaren Laurent Kaundas styrkor har lett till att 800 000 människor drivits på flykt, den värsta flyktingkrisen i Kongo-Kinshasa sedan kriget mellan 1998 och 2003.

Enligt FN:s beräkningar har omkring 60 000 civila tvingats fly undan striderna bara den senaste veckan.

Laurent Kaunda, tidigare general i regeringsarmén, säger sig försvara tutsibefokningen i östra Kongo mot både regeringsstyrkor och de hårdföra rwandiska hutuer, som stannat kvar i Kongo efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994.

Jag går igenom texten från början till slut:

Rubriken är självklart intetsägande, som rubriker brukar vara. Det handlar bara om att den som eventuellt kan vara intresserad ska få upp ögonen. Att skriva "FN" i stället för "FN:s flyktingkommissarie" är en förenkling. Men den är inte oskyldig. FN-styrkan MONUC, som har till uppdrag att "bevara freden" och "skydda civila" i Kongo, stöder centralregeringens militära kamp mot rebellgeneralen Nkunda, och har tidigare bedrivit öppen krigföring mot hans förband. MONUC, som är en del av FN, uppmanar alltså inte till "politisk lösning" på det sätt som flyktingkommissarien gör.
Att man skriver "Kongo" i stället för "Kongo-Kinshasa" eller "DR Kongo" är också det en förenkling, det finns två olika Kongo. Den förenklingen skulle aldrig göras om det rörde sig om Nordkorea och Sydkorea, eller Östtyskland och Västtyskland på sin tid.

I första stycket hänvisas till en "politisk lösning" utan att det anges eller ens antyds hur det ska tolkas. Detta ger sken av att vi har att göra med två eller flera parter med jämbördig legitimitet. Men Nkundas militära rebellrörelse är olaglig och har ställt sig helt kallsinnig till förhandlingar. De kompromissförsök som gjorts har utnyttjats för att stärka den egna rörelsen och sabotera möjligheterna för regimen att utöva kontroll över landet som helhet. Även om demokratin i Kongo lämnar övrigt att önska så är Nkunda helt odemokratisk från början till slut, en krigsförbrytare efterlyst av ICC och ansvarig för fruktansvärda förseelser. Kräver man en "politisk lösning" i detta fall borde man göra det även gentemot talibanerna, den burmesiska regimen, mördarna i Darfur etc.

"Norra Kivu-provinsen" ska man tydligen skriva på svenska. Det kan man ju gå med på, om man också skriver "Norra Dakota" i USA.

Striden förs mellan "kongolesiska regeringsstyrkor" och "Laurent Kaundas styrkor". Varför skriver man "regeringsstyrkor" och inte bara "armén"? Och Laurent Kaunda heter Nkunda, det vore kanske enklast att pröva copy + paste i dessa fall.

Slutligen sista stycket: "Kaunda", igen. Att han varit general i den reguljära armén är kanske inte den intressantaste delen av hans bakgrund, även om det är vad som är enklast att skriva. Hans karriär i tutsigerillan FPR och milisen RCD är ju betydligt mer betydelsefulla för den situation som är förhanden idag.
Han har heller inte, vad jag vet, sagt sig försvara tutsibefolkningen mot "regeringsstyrkor", utan mot de (möjligen av regeringen understödda) FDLR. Här begår skribenten sedan en strålande retorisk glidning från det Nkunda säger till ett konstaterande av fakta, så att man inte vet var det ena slutar och det andra börjar. Nkunda säger sig alltså "försvara tutsibefokningen /.../ mot /.../ de hårdföra rwandiska hutuer, som stannat kvar i Kongo efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994."
Vem är det som säger att de är hårdföra? och gäller detta alla rwandiska hutuer i Kongo? och "stannat kvar"? Om det är ex-FAR och interahamwe det handlar om (och det är det) så flydde de efter folkmordet i Rwanda till Kongo. Dessutom består större delen av dagens FDLR förmodligen inte av gamla folkmordsinterahamwe, utan av senare rekryterade soldater (varav vissa inte ens var födda 1994). Som det nu är skrivet sväljer läsaren Nkundas historieskrivning och samhällssyn utan reflektion i några snabba formuleringar.

Detta var bara en genomsnittlig notis plockad i bitar. Hårklyverier? Kanske, men jag tror att slarv med språket dödar människor.

[Uppdatering: Nu har det rättats till "Nkunda" i webbnotisen.]

Patrice Lumumbas tal

Den 30 juni 1960 blev det f.d. Belgiska Kongo självständigt. Processen dit hade gått mycket fort och förhållandet mellan den tidigare kolonialmakten och den nya republiken var långt ifrån hugget i sten. Belgien gick med på den formella självständigheten, men ville naturligtvis fortsätta så gott det gick i gamla ekonomiska och sociala hjulspår. Kongos naturtillgångar var en lysande affär för belgiska staten och näringslivet, och många vita belgier hade bott i Kongo i flera decennier, ibland hela sitt liv.

Den officiella självständighetsceremonin i huvudstaden Léopoldville (nuvaranda Kinshasa) gästades i gott samförstånd av den belgiske kungen Baudin I, som höll ett tal om allt fint som moderlandet gjort för sin koloni. Kongos nyblivna president Joseph Kasa-Vubu höll också ett insmickrande tal. Sedan kom startskottet till en av den moderna historiens stora hjältesagor.
Patrice Lumumba, 35 år ung och Kongos första premiärminister, ställer sig helt utanför protokollet i talarstolen och håller ett antikolonialt brandtal som gör rent hus med Kasa-Vubus kryperi och Baudin I:s historieförfalskning. Ögonvittnen berättar om dödstystnaden som härskade i församlingen, och hur applåderna hördes utifrån gatan där högtalare stod uppställda för att sprida helt andra budskap till massorna.

Om Lumumbas fortsatta gärning råder delade meningar. För många kongoleser är han en martyr och ett helgon. Andra tycker att han var alltför radikal. Professionella historiker debatterar hans kopplingar till Sovjetunionen. Jag är inte historiker, och anser mig inte kunna ha en åsikt huruvida Lumumba var en bra eller dålig politiker.
Däremot kan det helt utan tvivel sägas att oavsett vilket, så fick han aldrig chans att visa det. Från första dagen i ämbetet - och inte minst på grund av självständighetstalet - blev han motarbetad av Belgien och USA. De olagliga och odemokratiska metoder man använde sig av är inte längre någon hemlighet; de innefattar allt från planterade tidningsartiklar till väpnade uppror och stöd till statskupper. I januari 1961 lät man mörda Lumumba.

Eftersom jag tror att talet inte tidigare finns på svenska, tog jag mig för att översätta det. Översättningen kan knappast kallas färdig, och jag är nybörjare i franska, men jag lägger ändå upp den som den är. Tanken är att ni som läser gärna får kommentera (i kommentarfunktionen eller till harald@blackside.org). Jag kommer sedan att uppdatera och ändra översättningen nedan vartefter.

Talet finns på flera ställen på nätet. Jag har använt mig av den här franska versionen (långt ner på sidan). En engelsk översättning finns också. Nog talat, här är talet:


Kongolesiska män och kvinnor, självständig- hetskämpar som idag segrar, jag hälsar er i den kongolesiska regeringens namn!

Er alla, mina vänner, som har kämpat oförtröttligt sida vid sida med oss, er ber jag göra denna 30 juni 1960 till en lysande dag, som ni bevarar outplånligt inskriven i era hjärtan, en dag vars betydelse ni med stolthet lär era barn, så att de, i sin tur, gör den ärorika historien om vår frihetskamp känd för sina barn och barnbarn.

Ty ingen kongoles värdig sitt namn får glömma, att Kongos självständighet, som idag utropas i samförstånd med Belgien, ett broderland vi behandlar som en jämlike, likväl är uppnådd genom kamp [applåder], en daglig kamp, en hängiven och självuppoffrande kamp, en kamp där vi sparade varken kraft eller umbäranden, varken vårt lidande eller vårt blod.

Över denna kamp, som innebar tårar, eld och blod, är vi stolta i djupet av oss själva, för det var en ädel och rättfärdig kamp, en kamp som var nödvändig för att göra slut på det förödmjukande slaveri som tvingats på oss med våld.

Våra sår är ännu för öppna och smärtande för att vi ska kunna förjaga ur minnet det som var vår lott under 80 år av kolonialt styre. Vi har lärt känna utmattande arbete, utfört för en lön som aldrig tillät oss att stilla vår hunger, inte heller att klä oss eller bo anständigt, inte heller att sörja för våra barn som de dyra varelser de är.

Vi har lärt känna de ironier, förolämpningar och slag som vi fått utstå morgon, middag och kväll därför att vi var negrer. Vem kommer att glömma att till en svart sade man ”du”, helt säkert inte som vän, utan för att det respektabla ”Ni” var förbehållet enbart vita?

Vi har lärt känna hur vi berövats vår mark enligt påstått lagliga texter som inte gjorde annat än erkände den starkastes rätt. Vi har lärt känna hur lagen aldrig var densamma om det handlade om en vit eller en svart: foglig mot den förstnämnda, grym och omänsklig mot den senare.

Vi har lärt känna de ohyggliga lidanden som drabbat dem som förvisats för sina politiska åsikter eller sin religiösa tro, till exil i sitt eget land. Deras lott är sannerligen lika grymt som döden. Vi har lärt känna att det fanns fantastiska hem för de vita, och fallfärdiga hyddor för de svarta; att svarta varken släpptes in på biograferna, på resturangerna eller på de så kallade europeiska affärerna; att en svart reste sittande på däck på flodbåtarna, i höjd med fötterna på de vita i sina lyxhytter.

Vem glömmer slutligen arkebuseringarna där så många av våra bröder dödades, fängelsehålorna till vilka de kastades som inte längre ville underkasta sig en förtryckets och exploateringens rättvisa? [applåder]

Allt detta, mina vänner, har vi grundligen fått utstå.

Men detta, säger vi som har röstats fram till era företrädare, valda för att styra vårt älskade land, ”vi som har lidigt med våra kroppar och i våra hjärtan av det koloniala förtrycket, vi säger detta högt till er, allt detta har nu fått sitt slut”. Republiken Kongo har utropats och vårt älskade land är nu i händerna på sina egna barn.

Mina bröder och systrar, tillsammans ska vi ta oss an en ny kamp, en upphöjd kamp som kommer att föra vårt land mot fred, rikedom och storhet. Tillsammans ska vi införa social rättvisa och säkerställa att var och en får en rättvis lön för sitt arbete [applåder].

Vi ska visa världen vad den svarta människan kan göra när hon arbetar i frihet, och från Kongo ska det stråla ut över hela Afrika. Vi ska se till att fäderneslandets jord verkligen kommer dess innevånare till nytta. Vi ska se över alla tidigare lagar och stifta nya som är rättvisa och storsinta.

Vi ska göra slut på förtrycket av åsiktsfriheten och se till att alla medborgare helt och fullt kan åtnjuta de grundläggande friheter som ges i deklarationen om de Mänskliga Rättighet- erna. Vi ska effektivt avskaffa all slags diskri- minering och ge var och en den plats han är värd enligt hans värdighet, arbete och utveckling av landet. Vi ska låta den fred regera, som är hjärtats och den goda viljans, inte avrättningsplatseras och bajonetternas [applåder].

Och i allt detta, kära landsmän, kan ni vara säkra på tillgodoräkna er inte bara våra enorma krafter och omätliga rikedomar, utan även hjälp från många andra länder med vilka vi ämnar samarbeta, så länge de vill oss väl och inte försöker pådyvla oss en viss politik, av vad slag den vara må [applåder].

Belgien, som slutligen förstått historiens riktining och därför inte försökt motsätta sig vår självständighet, är redo att på detta område bevilja sin hjälp och sin vänskap, och i den andan har ett avtal mellan våra jämlika och oberoende länder just skrivits under. Jag är säker på att detta samarbete kommer att vara fördelaktigt för båda länder. Vi å vår sida, om än vaksamma, kommer förstå att respektera dess frivilligt överenskomna påtaganden.

Alltså, såväl inåt som utåt kommer det nya Kongo, vår älskade republik som min regering ska skapa, att vara ett rikt, fritt och blomstrande land. Men för att nå dit utan dröjsmål ber jag er, Kongos lagstiftare och medborgare, att hjälpa mig med all er kraft.

Jag ber er alla att glömma stamstriderna som gör att vi blir utmattade och riskerar omvärldens förakt. Jag ber den parlamentariska minoriteten att hjälpa min regering med en konstruktiv opposition och att strikt hålla sig inom lagens och demokratins råmärken. Jag ber er alla att inte rygga tillbaka för något offer för att ge oss framgång i vårt storslagna företag.
Slutligen ber jag er att utan undantag respektera alla medborgares liv och välgång, liksom de utlänningars som bor i vårt land. Om dessa utlänningars beteende lämnar övrigt att önska, är vårt rättsväsende redo att utvisa dem från republikens gränser, om de däremot beter sig väl, blir de lämnade i fred, ty även de arbetar för vårt lands välstånd.

Kongos självständighet är ett viktigt steg mot hela den afrikanska kontinentens befrielse [applåder].

Detta, Sire, Ers Excellenser, mina damer, mina herrar, mina kära landsmän, mina bröder i ras, mina bröder i kamp, är vad jag ville säga er i regeringens namn i denna enastående stund av vår fullständiga och suveräna självständighet [applåder].

Vår regering, stark, nationell och folklig, kommer att bli landets räddning. Jag inbjuder alla kongolesiska medborgare, män, kvinnor och barn, att beslutsamt ta sig an arbetet att skapa en blomstrande inhemsk ekonomi för att befästa vårt ekonomiska oberoende.

En hälsning till den nationella frihetens kämpar!

Leve det förenade Afrikas självständighet!

Leve det själständiga och suveräna Kongo! [ihållande applåder]