Migration, Iran och Tintin i hetluften

Tintin, den gamle favoriten, är på tapeten igen. En brittisk antirasistisk organisation vill att "Tintin i Kongo" tas bort från hyllorna i bokhandeln. Och visst är den full av rasistiska stereotyper, men inte mer än exempelvis Joseph Conrad. Jag tror att klassikerhyllan skulle se ut som en trasig tandrad om vi skulle rensa den efter Politiskt Korrekta kriterier. Men det kanske det är värt?

Ytterligare en humanitär katastrof är under uppsegling, denna gång på gränsen till Angola. Tiotusentals diamantgrävare från DR Kongo, som har arbetat utan papper i Angola, har nu under brutala former drivits tillbaka till kongo, där de nite precis har tagits emot med öppna armar. Inrikesministern i Kongo har talat om saken med Angolas ambassadör, och Kabila har planerat in en trip till Angola där detta ska diskuteras. Från Angolas sida hävdar man att uppgifterna om dålig behandling är rykten utspridda av dem som inte vill acceptera de goda relationerna mellan Angola och Kongo, läs: Kabilas politiska motståndare.
Samtidigt som man låter de återvändande från Angola sova på gatorna, vädjar man till flyktingar i Zambia att komma tillbaka. "Presidenten behöver er" säger Johnson Baelongandi wa Binana, ambassadör i Zambia.

I Nord Kivu har ett antal mord på inflytelserika politiker och affärsmän begåtts de senaste månaderna. Andra har på oklara grunder förts bort från sina hem till okänd ort. Vissa anklagar Nkunda för att ligga bakom, i sina försök att manövrera till sig makten i regionen.

Det rättsliga efterspelet till mordet på journalisten Serge Maheshe fortsätter, med åtta nya åtalade.

Tidpunkten för lokalval i Kongo har nu bestämts till 2008, på en höft. Inget datum är satt, så frågan är om och när de verkligen blir av. De är av stor vikt för att ge den demokratiska processen legitimitet på alla nivåer i samhället, och i Kongos olika och olikartade provinser.

Iran och Kongo överväger att inleda samarbete på områdena gränskontroll och organiserad brottslighet, åtminstone enligt Iransk media. Detta meddelas samtidigt som Condoleezza Rice ställer in sitt Kongobesök och Brinkley köper in sig i en av Kongos största urangruvor. Något för konspirationsteoretikern.

I den internationella gruvindustrin är Kongo glödhett. Men det är inte helt enkelt att göra affärer i Kongo. Hård konkurrens och en begynnande myndighetskontroll av avtalen sätter käppar i hjulen för de framfusigaste. Nyligen fick ett bolag sina köp ogiltigförklarade i domstol. USIP har skrivit ett litet PM om detta, där man bland annat jämför med Liberias omförhandlingsprocess av avtal i gruvnäringen.

Slutligen kan jag inte undanhålla en bild från den väg som jag, insh'allah, ska färdas någon gång i maj 2008.

Resor och skildringar

Jag har just läst ut den danske journalisten Peter Tygesens bok "Congo - formoder jeg". Den kom ut 2001, mitt under brinnande krig, men är välinformerad och med sitt pedagogiska berättande en bra inkörsport för den som vill förstå Kongo idag. Dessutom är den väldigt välskriven, stundom lyrisk. Rekommenderas varmt.

En risk vi mundele och mzungu tar när vi, i de bästa av avsikter, åker till afrikanska länder är att skildringen mallas efter koloniala föreställningar (hur kritisk man än är emot dem). Det handlar om äventyr och risker, det handlar om det stora uppdraget, det handlar om att kunna säga "jag har varit där", det handlar i vissa fall om att sprida en högst diffus civilisation. Weyler har jag redan nämnt, Bill Berkeley är ett annat exempel och Redmond O'Hanlon ska vi bara inte tala om.
"Congo - formoder jeg" är faktiskt ganska befriad från detta. Författaren skildrar lika gärna sin egen svaghet och okunskap. Han verkar mest av allt vilja förstå.

Tygesen rör sig på flera plan. Dels skriver han om Kongos dåvarande politiska situation, med grannländernas trupper som ockuperade större delen av landet, dels om några arketypiska eller atypiska vanliga människoöden i landet, dels om sin egen resa och sist men inte minst om landets historia. Han intresserar sig, omvänt chauvinistiskt, särskilt för den viktiga roll skandinaver och framförallt danskar spelade i den koloniala plundringens första fas. Vad jag förstår fortsätter han undersökningen om just detta i boken "I civilisationens tjeneste", som ännu ej utkommit.

Svårt att värja sig i debatten

Jag såg just att Jan Berglin gjort ett inlägg i poesidebatten:



Hela serien finns här, och sett i historiens glåmiga ljus måste man onekligen hålla med Magnus Eriksson om att "Litteraturdebatten förs utan insatser".

Streck i debatten?

Jag kan inte låta bli. Ännu ett inpass om litteraturdebatten. I Aftonbladet skriver Rabbe Kurtén ett anspråkslöst och förföriskt enkelt inlägg som jag inte kan annat än hålla med om. Jag tror att mekanismerna fungerar just så. Vill man ta ett exempel på hur "språkmaterialistisk" metod kan användas i den högst publika praktiken kan man exempelvis notera det jag skrev i min recension i ERGO av Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende. I ett avsnitt där Idling beskriver en tortyrkammare brister språket till fragment och lösryckta, halvt obegripliga ordrester. "...stilla , av syrsor gecko rop, .... skriken tor eras." [Idlings ursprungliga långa mellanrum mellan orden och orddelarna kan jag som html-analfabet inte återge i bloggen]. I detta fall är språksprängningen nog det mest adekvata, kanske enda möjliga, sättet att beskriva verkligheten.
För er som inte fått nog av själva debatten, eller vill få ett hum om vad som drog igång den, finns huvudmannen Johan Lundbergs intervju med Stjernfelt och Thomsen här.

Dagens bok

Jag tänkte göra en länklista till den senaste månadens litteraturdebatt, men så hittade jag en hyfsat komplett sådan här. Tack dagens bok!

Uppdaterat: En välkommenterad dito på Nittonde Stolen.

Debattera kan du göra själv

Jag skickade just in ett inlägg i en pågående debatt till en dagstidning, jag kunde inte låta bli att hamra ihop den när jag väl börjat tänka på den. Nu hoppas jag bara de inte tar den, så slipper jag det dåliga samvete som en publicering skulle innebära. Jag har nämligen tänkt om.

Det rör sig om en (eller flera) debatter som har att göra med "den unga litteraturen", OEI, konservativ litteratursyn m.m. Delvis är jag väl skyldig genom att arbeta för ett förlag som gav ut en av gatstenarna i debatten: Stjernfelt och Thomsens Kritik av den negativa uppbyggligheten. Några av inläggen är skrivna av Johan Lundberg i Expressen, (småkorkat) med svar av Anna Hallberg i DN (delvis bortförklarande) och Malte Persson (trött) och Krister Gustavsson i Expressen. Jenny Tunedal svarar i Aftonbladet (nyktert). Jesper Högström går delvis in från en annan vinkel i Expressen (han vill ha MER anglosaxiskt inflytande på litteraturen) . Även han refereras av Hallberg, och av Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet (furiöst som vanligt). Ja, det finns flera inlägg och debatten rullar även på exempelvis Malte Perssons ymmigt kommenterade blogg. När jag efter lite klickande kom fram till Per Svenssons artikel i Expressen (historiskt perspektiv, äntligen) greps jag av en känsla av att vafan! Medan Lundberg vill leda i bevis att vissa grupperingar gör allt för att ta över det offentliga utrymmet, så menar Per Svensson att katastrofen är just det omvända, att samma grupp är ointresserad av kultursidorna. Bara det gör mig trött.
Men tröttast blir jag av att Lundberg uppenbarligen inte har läst OEI, och (i mindre utsträckning) att Raattamaa, Hallgren m.fl. uppenbarligen inte har läst Kritik av den negativa uppbyggligheten innan de tar till orda. Läs först, gapa sen!

Alltså beslutar jag mig för att skita i skendebatterandet för denna gång och istället plita vidare på min lilla bok, som kommer dekonstruera allt mänskligt vetande, gestalta alla psykologiska insikter, syntetisera alla genrer, skrivas på ett nytt icke-hierarkiskt språk, vara sann, skön och bryta alla normer, vara process och resultat i ett, mekanisk och organisk, namnge alla svenska nu levande författare plus Charles Dickens, vara kort och lång och ges ut av både Bonniers och Vikbolandets hembygdsförening, inte recenseras någonstans och bara av människor jag inte känner och sedan för all framtid och även retroaktivt fungera som ett FN i den svenska litteraturen, en sannskyldig humanitär intervention. Adjöss!

Diskission

För att bloggen inte ska uppfattas alltför congocentrisk kommer ett hängmattetips. I fredags intervjuade jag Jenny Diski på Hedengrens bokhandel. Essäistiska reseskildringar har alltid känts en som en extrem lyxläsning för mig, så för att kunna motivera det krävs att jag får tillfälle att göra jobb av det, vilket alltså var fallet nu. I (alltför) rask takt har jag plöjt På tunn is, Främling på tåg och Den motvilliga resenären. Den mellersta av dessa handlar om en, eller egentligen två tågresor i USA och är den mest underhållande med sin självironi, situationskomik och observationslusta. På tunn is är en smula allvarligare lagd och handlar om en resa till Antarktis, men lika mycket om en trasig uppväxt i en dysfunktionell familj. Personligen tror jag att resan i detta fall var en ursäkt för författaren att söka sin självbiografi, men hon värjde sig en smula när jag utslungade denna förmodan i hennes närvaro.
Den senaste boken Den motvilliga resenären är den avgjort svagaste, men jag ska försöka kika mer på vad hon skrivit om Montaigne. Utan jämförelse i övrigt verkar de vara själsfränder gällande stillasittandet och skammen. Den senaste boken innehåller även ett informativt avsnitt om en vistelse i Sápmi. Där kan man lära sig både hur renskiljning går till och att Håkan Enoksson är namnet på en person och inte en plats.
Det ska erkännas att jag i förstone fullständigt avskydde Diskis smått redundanta och slängiga stil och irriterade mig på hennes koketterande med sin egen självuppfattning. Ganska snart blev jag dock övertygad och besegrad. Detta är inte världens viktigaste böcker, men en annorlunda bekantskap som definitivt rekommenderas före det mesta som simmar runt på Pocketshops hyllor. Missa inte heller hennes småskojiga blogg.