Free world go crazy

Manu Chao bjuder på sin egen analys (?) av världens tillstånd. Låten "Raining in Paradise" drar en rak linje mellan Mobutus Zaire, Bagdad och Fallujah. För den lomhörde finns texten här. Jag har utan framgång försökt googla mig till vad "Mibali" betyder. Alla tips tas tacksamt emot.



P.S. Han nämner inte att det finns paradis där det aldrig regnar: skatteparadisen...

The freewheelin' Hynek Pallas

Det finns bloggare och bloggare. Vissa hasplar ur sig vad de gjort under dagen, till vänners och familjemedlemmars plikskyldiga glädje, andra (som jag) hittar en notis, debatt eller annan webblighet att tipsa om och ger den kanske några raders analys, åter andra använder utrymmet för att publicera ambitiösa artiklar som får landets förutsägbara kultursidor att blekna. En av dem råkar jag vara vän med.
Så, mina damer och herrar, läs inte riverrun, läs den flyhänte Hyneks mastodontproduktion, en egensinnig utreding om Bob Dylan och Hynek och dess fortsättning Bob Dylan och filmen.

She did Händel it

I stället för att bevista den Peter Weisskväll (pdf) som utannonserats av Modernista blev jag erbjuden att beledsaga en fantastisk person i min närhet till Drottningholmsteaterns uppsättning av Händels Xerxes. Eftersom Peter Weiss trots allt kan plockas ur bokhyllan vilken dag som helst avstod jag från minglandet till förmån för en utflykt till barocken.
Uppsättningen var en samproduktion med Operahögskolan, vilket tyvärr gjorde att sånginsatserna var av minst sagt varierande kvalitet. Men Karolina Blixt i rollen som perserkonungen Xerxes var fullständigt enastående. Med sin personliga, starka och säkra röst gestaltade hon dennes desperation, maktfullkomlighet och slutligen ånger på ett sätt som gjorde att man hoppade i bänken varje gång hon gjorde entré. Jag rekommenderar Blixt som superskurk i nästa Batmanfilm, alternativt som drottning Kristina för att lyfta något kostymdrama på K:gliga Dravelteatern. Hon intervjuades häromdagen i DN. Även Linus Börjesson som tjänaren Elviro förtjänar en eloge. Pillemarisk, sorgsen eller upprörd lyckades han hitta rätt läge i både gestik och röstuttryck.
Sedan ÄR det faktiskt en fantastisk upplevelse att se och höra allt detta i den ålderdomliga miljön. Mindre perukmaskerad än jag väntade mig. Ljuden från orkestern av samtida instrument är ovana för örat, inte minst cembalon, som driver på intensiteten i Händels något studsiga musik.
På 1700-talet fanns det inga textmaskiner, vilket gör att ens italienska får sig en ordentlig duvning. De tacksamma recitativen och extremt tydliga upprepningarna i ariorna gjorde dock att det gick att hänga med i den som vanligt löjligt grunda handlingen. En boost för det språkliga självförtroendet så god som någon.
Ingen dör på slutet.