Ertürk i Bukavu

Som jag tidigare meddelat är FN:s expert på våld mot kvinnor, Yakin Ertürk, på undersökningsresa i DR Kongo. Radio Okapi levererar en notis om besöket i Bukavu. Skrämmande läsning, det gäller att inte stålsätta sig mot dessa rapporter, trots att de duggar tätt. Lyckligtvis finns det i alla fall några som gör något för de våldtagna kvinnorna.

NBA i DRC, kannibalismens offer går igen, m.m.

Ett nytt sjukhus ska öppnas i Masina, sydost om Kinshasa. Initiativtagare är NBA-stjärnan Dikembe Mutombo. Cédric ser honom som en ansvarsfull medborgare som tjänar sitt land. L'Observateur rapporterar fylligare och berättar bland annat om vidare planer på en skola och en basketstadion. Mutombo berättar även varför han håller basketläger i Sydafrika i stället för i Kongo: brist på sponsorer, detta kändisvälgörenhetens ständiga dilemma.

Skandalen med MONUC-soldaternas inblandning i guldsmuggling rullar vidare. Samtidigt som huturebellerna i FDLR bedyrar sin oskuld, erkänner de att de lyckats stå emot en attack från kongolesiska armén tack vare underrättelser från MONUC-personal. Skadorna i människoliv och förlorat förtroende för MONUC är svåra att uppskatta. Helt klart är att affären tycks ha större proportioner och pågått än längre tid än vad som hittils rapporterats.
Än allvarligare är att tonläget skruvas upp i Rwandas huvudstad Kigali (här och här). Att Rwanda inte riktigt litar på FN är begripligt, efter folkmordet 1994. Stabiliseringssamtalen kända som Tripartite Plus, mellan DR Kongo, Rwanda, Uganda och Burundi leds av FN. Försämring av relationerna mellan dessa parter bidrar ytterligare till risken för återgång till ett storskaligare krig med hög grad av inblandning från grannländerna. Det saknas dock inte hoppfulla tecken.

Jag skrev tidigare att Mobutus Sese Sekos son Nzanga Mobutu, som sitter i nuvarande regeringen, borde betala tillbaka faderns stulna tillgångar till sig själv. Nu ser det ut att bli verklighet, på sätt och vis. En del av tillgångarna finns i Schweiz, och landet är nu beredda att betala tillbaka dem till kongolesiska staten. Den anonyme skribenten som kommer till tals via Mediacongo tvivlar på att vi har serverats sanningen om Mobutus tillgångar. Han frågar sig också vad pengarna kommer att gå till "denna gång".

Brinkley Mining ville fira att affären om Kongos uranfyndigheter var i hamn. Cocktailpartyt fick dock ställas in eftersom hedersgäst 1, ministern med ansvar för uranbrytning Sylvanus Mushi Bonane hade fått sparken, och hedersgäst 2, François Lubala Toto från kongolesiska kärnkraftskommissionen inte hunnit skaffa visum till Storbritannien.

Iran jobbar hårt för att bryta den västliga dominansen vad gäller politiskt inflytande i Kinshasa. Här ännu ett initiativ.

Krigsstrategierna i DR Kongo har då och då rapporterats innefatta även kannibalism. Jag vet inte själv om sådana rapporter är trovärdiga. Att de inte alltid är det framgår när offren själva kallar till presskonferens.

Till sist: de gamla skurkarna i Union Miniere har gått och blivit hyggliga återvinnare, om man få tro Financial Times. Intressant projekt verkar det som.

Lite om Afrika, Kongo, och skillnaden

När jag säger att jag intresserar mig för DR Kongo frågar många varför jag är intresserad av Afrika. Jag säger därför en gång för alla: jag är inte intresserad av Afrika. Jag tror inte att "Afrika" är ett konstruktivt begrepp om man vill komma till rätta med de problem som finns i Kongo, eller för den delen i Afrika. Detta av flera orsaker.

Afrika är en kontinent bestående av ett femtiotal länder. Även om nästan alla delar den avgörande politiska erfarenheten av kolonialt förtryck, så är skillnaderna enorma. Varje land och region har en unik historia, unika problem och möjligheter. Demokratirörelsen i Kongo är helt väsensskild från den i Egypten; Mocambique kan aldrig använda sig av samma ekonomiska politik som Kongo; antalet HIV-smittade i Kongo är procentuellt en tiondel av antalet i Swaziland etc. Att tillämpa ett och samma utvecklingsschema för alla dessa länder är inte bara tveksamt, det är idiotiskt.

Dessutom står begreppet "Afrika" för så mycket elände i våra teveinfekterade medvetanden. Detta utvecklas på ett klargörande sätt av William Esterly i L. A. Times. Han lyfter fram hur kändisjippon bidrar till att sprida en eländesbild av "Afrika", vilket får viljan att hjälpa att bli som bäst missriktad och som värst kontraproduktiv. Han hävdar att den genomsnittlige afrikanen behöver en toalett, snarare än fredsbevarande styrkor, och skriver vidare med adress till Bono och Geldof:

"In truth, Africans are and will be escaping poverty the same way everybody else did: through the efforts of resourceful entrepreneurs, democratic reformers and ordinary citizens at home, not through PR extravaganzas of ill-informed outsiders."

Bloggen Africa Matters refererar och kommer med kritik. Jag har inte läst Esterly tidigare, men även han tycks inta domedagspredikarens roll när det passar.

Bilden av "Afrika" stämmer alltså inte generellt, och stämmer än mindre på något enskilt land. Naturligtvis kan man lära sig av erfarenheter gjorda i skilda länder för att komma till rätta med problem. Exempelvis var det en ögonöppnare för mig att för ett antal år sedan läsa Mary Kaldors bok Nya och gamla krig. Den grundar sig på erfarenheter främst från kriget i f.d. Jugoslavien, men fick mig att förstå mekanismer som verkar även i Kongo.

Men eftersom man inte kan lära sig allt, så har jag valt att intressera mig för Kongo. Jag tror att generaliserande slutsatser och rådgivning efter färdiga mallar gör mer skada än nytta. Man måste sätta sig in i den specifika situationen, och man måste kunna den bra. Annars är alla försök att förstå orsakssamband och föreslå lösningar meningslösa och dessutom potentiellt farliga. Alltså håller jag mig till Kongo, och hoppas att jag så småningom ska börja förstå.