Frukostflingor

Samtidigt med Lissabonmötet, som handlade alldeles för mycket om Mugabe, kommer denna märkliga nyhet om byte av kongolesisk elektricitet mot militär livvakt för Kabila från Zimbabwe. Helt obekräftad och från en opålitlig källa kanske den kunde lämnas därhän, men jag tycker den är intressant som ett exempel på propaganda och förvirring i skön förening.

Det kommer mycket oroväckande nyheter från världens fattigaste land, Niger. Uranfyndigheterna i norr och rebellernas framfart bidrar båda till den dystra bilden. Det franska företaget Areva har härjat där länge, av allt att döma med svåra följder för lokalbefolkningen. Med Kina, Indien, USA och andra på väg in på spelplanen fruktar vissa analytiker för krig om det åtråvärda uranet. En mycket bra sammanfattning, som för ovanlighetetns skull innehåller en smula vettig analys, finns här. Ytterligare om rebellerna, naturtillgångarna, våldtäkterna här, här, här, här.

Kongolesisk Public Service (RTNC) anklagas för att sprida hatpropaganda mot Nkunda, och det görs en jämförelse med de radiostationer som bidrog till att hetsa fram folkmordet i Rwanda 1994. Utan att på något sätt försvara detta, kan man ju fråga sig vilket krigförande land som inte bedriver hatpropaganda mot sina fiender? I RTNC:s fall tycks propagandan vara både rasistisk och och underblåsa etniska motsättningar inom det egna landet.
Samtidigt tillämpar informationsministern Toussaint Tshilombo en märklig logik: ett stort antal radio- och tevestationer har stängts, enligt ministern för att de inte har sina licenser i ordning, inte har betalat sina avgifter etc. Detta skulle vara en del en kampanj för att sanera branchen. Sedan säger han sig vilja ha kvar maximalt 10 stationer "in any case", alltså oavsett om de sköter sig eller inte? Än en gång kan man konstatera att massmedia, en av demokratins grundbultar, fungerar långt mycket sämre i Kongo än i Sverige.

Osorterat

En liten uppsamling, eftersom inget bloggats de senaste dagarna:

Kinshasatidningen Le Phare (regeringstrogen om jag är rätt informerad) skriver att Nokia öppnar kontor i Kinshasa. Telecom kommer ju starkt i DR Kongo, och förmodligen kommer vi även här att se en utveckling av de tjänster som kan göras via mobilen. Förutom att ladda ner låtar och annat ploj är finansiella tjänster via mobilen en stor grej. Det handlar bland främst om överföringar mellan privatpersoner och mikrokrediter. Viktigt i ett land med urusla strukturer på det finansiella området.

Reuters (via MONUC) meddelar att man börjat rensa upp i den informella sektorn av gruvbrytningen i Katanga genom att utvisa och avhysa människor från området. Man vill stabilisera och öppna upp för utländska investerare. Formaliseringen ska hindra smugglingen och utnyttjandet av slaveriliknande arbetsformer. Jag har ingen information om hur det har gått till rent praktiskt i detta fall, men man får hoppas att det inte alls liknar det som Arne Jernelöv beskriver i sin bok Guldgrävare. Där handlar det i några kapitel om Tanzania, och Jernelöv beskriver bland annat hur olagliga inmutare, investeringssugna regeringar och multinationella gruvbolag samverkar för att utveckla gruvindustrin. De drar sig inte för att begrava de informella arbetarnas lik, helt informellt, i gruvhålorna de själva grävt. Och att åtminstone utlänningarna står höjda över varje misstanke framkommer med önskvärd tydlighet av ett intressant frikännande av Anvil Minings funktionärer i Katanga, som DN skriver om här.

Pierre Schorie skriver om Zarembas Kosovoartiklar i DN. Jag har aldrig tyckt att han är läsvärd, än mindre så när han inte har några formella uppdrag, utan zoomade bara in på vad han skriver om DR Kongo. Han skriver att Sveriges FN-trupp i DR Kongo 2003 och Liberia 2006 "blev uppmärksammade och uppskattade för sin effektivitet. Det gav Sverige stor goodwill i Afrika och i FN." Ständigt detta slarviga användande av "Afrika". Han borde veta, och vet säkert, att president Mugabe, en egyptisk bonde och en lokal NGO i Liberia har helt olika uppfattningar om Sveriges insatser i FN:s regi. Ändå gömmer han sig bakom denna generalisering. Zaremba må vara tendentiös i sina betraktelser, men han väjer åtminstone inte för att komplicera saker genom att se både till det stora och det lilla, skilja på officiella deklarationen och stämningen på marken.

I följetongen tveksamma listor kan meddelas att DR Kongo hamnat på en vanhedrande fjärde plats bland länder där pressfriheten försämrats, enligt CPJ. För att se vad som ligger bakom utnämningen, läs (och skicka) CPJ:s protestbrev, som samtidigt är en god sammanställning över de värsta överträdelserna.

Den amerikanska underrättelsetjänsten har släppt material som bevisar att de haft planer på att låta mörda Patrice Lumumba 1960 skriver SvD. Knappast någon nyhet, det har påtalats och bevisats, med dokument och allt, av Ludo De Witte i The Assassination of Lumumba (2002, originalet publicerat 2001). Dessutom skryter ju CIA:s "Chief of Station" med det i den här boken.

Sist men inte minst kan jag inte låta bli att tipsa om den tjusiga OS-bilden på Reporters sans Frontières startsida.

Uppdateringar och frukostflingor

Nu har Reuters meddelat att två soldater gripits för mordet på Serge Maheshe som jag skrev om här. Men de nämner inte Maheshes kontakt med JED annat än i mycket allmänna ordalag. Enda svenska tidning som tagit upp saken tycks vara Journalisten.
Förövarna är alltså gripna, och oavsett om de någonsin döms, kan de räkna med ett mycket inhumant straff: svält. Fängelsena i DR Kongo håller inte för inspektion.

Trakasserierna fortsätter mot Kongos media, och Jason K. Stearns, som tidigare har jobbat för MONUC, har mycket att klaga på i sin analys av Kongo efter valet.
Goda nyheter är att den afrikanska salongen på Venedigbiennalen verkar göra intryck, exempelvis på Clemens Poellinger i SvD. Det som ställs ut är tydligen den kongolesiske finansmannen Sindika Dokolos privatsamling. Bland annat kan man beskåda verk av Chéri Samba, som även blänker till i Vanity Fairs Afrikanummer (som jag just läser).

För att lämna Kongo så har tidningen Kulturen behagat lägga ut min tidigare omtalade recension på nätet, håll till godo. I största ödmjukhet känns det privilegierat att leva i ett land där det är riskfritt att skriva.

Okapimedarbetare mördad

Det här ska inte bli en samling dödsrunor (se tidigare inlägg), men jag kan inte låta bli att uppmärksamma att Radio Okapis redaktionssekreterare Serge Maheshe har blivit mördad på öppen gata i Bukavu, provinsen Sud Kivu på gränsen till Rwanda.

Journalister i DR Kongo lever farligt, radiostationer och tidningar trakasseras regelbundet med censur, påtvingade avbrott i verksamheten och arresteringar av medarbetare. Att mediafolk blir mördade hör däremot inte till vardagen.

Kontrollen av massmedia är en fortsättning på striden om makt, inte minst över naturresurser. I ett land med låg läskunnighet är radio det starkaste propagandaverktyget, och stationer ägs ofta av politiker som även är affärsmän. Under det stora kriget i Kongo åren kring millenieskiftet var det vanligt att man spelade ut det etniska kortet när befolkningens stridsvilja sviktade. Genom att hetsa mot grannarna kunde man hålla smuggelvägar öppna och behålla gruvorna på den egna sidan av frontlinjen. Även om konflikterna är mindre intensiva nu är dessa mekanismer fortfarande verkningsfulla och utgör ett potentiellt hot mot alla fredsprocesser. Värt att hålla i minnet är att det stora folkmordet på tutsi i Rwanda 1994 till stor del hetsades fram och dirigerades från radiostationen Mille Colline.

Radio Okapi utgör i detta medielandskap ett av undantagen. Stationerna som finns spridda över hela Kongo drivs av stiftelsen Hirondelle i samarbete med MONUC. Hirondellestiftelsen har drivit och driver flera radiostationer i postkonfliktområden, bl.a. i just Rwanda samt Liberia och Kosovo. De verkar för att vara en oberoende källa till information och för att sprida tolerans och demokratiska värderingar. Det är bara så förtvivlat synd att FN och liknande organ inte driver dessa radiostationer i PRE-konfliktområden istället för POST-konfliktområden. Hur mycket besinnad och kritisk rapportering skulle man inte få till priset av en bataljon soldater, och hur mycket lidande skulle inte kunna undvikas. Men, som Stig Dagerman sa "Journalistik är konsten att komma försent så tidigt som möjligt. Det lär jag mig aldrig."

Uppdatering: Nu har MONUC och Journaliste en Danger ytterligare information i fallet. Särskilt JED:s notis är obehaglig, den visar att Maheshe var högst medveten om att hans liv akut var i fara. Den visar också att myndigheterna inte kunde eller ville göra något åt saken.

Konkurrerande verksamheter

När rollen av mediamogul, näringslivsidkare och högste politiker inkarneras i en och samma person kan det ofta gå riktigt illa. I Kongo finns lokala och regionala Berlusconi som har förstått att det blir enklare att handla med diamanter om man har en politisk position, och enklaste sättet att erövra den är att sprida propaganda via sin egen radiostation. Men konkurrensen är hård.
I söndags stängde polisen Radiotélévision Debout Kasaï, en radiostation i Mbuji-Mayi, efter att den hade kritiserat myndigheterna. Att det är ett brott mot yttrande- och pressfriheten är självklart, och den smutsiga bakgrunden gör saken än värre. Ingripandet skedde på order av guvernören Ngoyi Kasanji samt myndigheten Haute Autorité des Médias (HAM).
Detta samtidigt som den nyvalde informationsministern gått ut med ett officiellt uttalande där han meddelar att HAM inte längre har någon officiell status. Den instiftades under övergångsregeringen som regerade fram till valet 2006, men har nu inga befogenheter. I dess ställe håller en ny myndighet på att inrättas: Conseil supérieur de l'audiovisuel et de la communication (CSAC).
Gällande Ngoyi Kasanji, som utfärdade stägningsordern, så kan sägas att han är just en sådan miniberlusconi: guvernör, diamanthandlare och ägare av en konkurrerande radiostation. Ägaren till den radiostation som tvingades stänga heter Auguy Ilunga, är också han diamanthandlare, och dessutom var han den nuvarande guvernörens huvudmotståndare i det senaste guvernörsvalet.
Två miniberlusconi alltså, den ena vid makten, den andre i färd med att misskreditera honom för att själv ta sig dit. Och det som får sitta emellan är respekten för pressfriheten (genom stägningen) och förtroendet för den nyvalda regeringen (som undergräves av att en avskaffad myndighet fortfarande kan utfärda order på tvärs mot regeringen).
De diamanter som är yttersta orsak till dessa övergrepp säljs fritt på världsmarknaden och räknas i Kimberleyprocessens certifiering inte som "Conflict Diamonds" eftersom Kongo inte befinner sig i krig, och de konflikter som pågår inte äger rum i denna del av landet. Det visar än en gång att den okontrollerade råvaruhandel som pågår i Kongo inte bara kan leda till krig, utan även till andra former av övergrepp och korruption. Jag ser mot himlen efter en internationell finansinspektion...