Vem bryr sig? Jason!

Jason Diakité, a.k.a. Timbuktu, är programledare för radioprogrammet "Jasons värld" i P3, där han tar upp en hel del intressanta frågor. När det handlade om att ta reda på var alla våra grejjer kommer ifrån fick jag chansen att kommentera mineralbrytningen i östra DR Kongo. Lyssna gärna på programmet här. Jag kommer in efter ungefär halva programmet, men det är flera andra intressanta inslag så lyssna på hela!

I förberedelserna sprang jag på en föredömligt koncis rapport om läget. Den innehåller bland annat en uträkning av hur mycket pengar som handeln med coltan, tenn, wolframit och guld egentligen drar runt. Även om siffrorna är ytterst osäkra (vilket medges i rapporten) så är det löjligt lite pengar i sammanhanget, inte mer än 2 miljarder kronor om året. Det inger hopp för den som tror att skapandet av alternativa inkomstkällor i regionen kan vara en del av lösningen på problemet. Närmast till hands ligger naturligtvis ligger naturligtvis en omställning till legal brytning, men även effektiviserat jordbruk och utvecklad turism skulle kunna göra situationen mindre desperat (dvs. mindre livsfarlig). Rapporten ger ovanligt realistiska rekommendationer för olika processer som kan leda till en bättre framtid för innevånarna i Kivu och Oriental.
Sist men inte minst uppmärksammas frågan om leverantörskedjan och slutanvändarnas ansvar i telekomindustrin, med frågor kring spårbarhet, bristen på politisk vilja etc.

Vardagshjälte

Jag och medresenär Staffan är nu inflyttade i en egen lya. Vi har elektricitet (exempelvis är spisplattorna strömförande), rinnande vatten och utsikt med flodglimt. Alldeles nedanfor balkongen ligger ett parkeringshus där taket fungerar som soptipp.

Vi har tidigare mest hallit oss hemma om kvällarna, eftersom vi inte har nagon koll pa var man bör ga och inte ga pa mörka folktomma gator. Men nu bor vi mera centralt och igar tog en av vara kongolesiska vänner oss med pa en ansprakslös kvällsrunda. Efter att vi satt i oss en halv inkokt get med tillhörande matbanan och kassavablad hamnade vi pa ett hak med takterrass och fin vy över staden. Var vän berättade att i rondellen alldeles nedanför började oroligheterna i höstas. I valets efterdyningar drabbade oppositionsledaren Jean-Pierre Bembas soldater samman med Kabilas presidentgarde och nagra hundra människor fick sätta livet till innan Bemba flydde till Portugal.

Kinshasa är numera väldigt avmilitariserat. Kulhalen i fasaderna finns ännu kvar, men nästan inga soldater rör sig i staden, och de som gör det är obeväpnade. Vissa poliser traskar runt med en kalashnikov nonchalant hängande över axeln, men det är svart att begripa att det för mindre än ett ar sedan pagick väpnade strider pa gatorna.

Var vän berättade att han var kampanjledare för Kabila i sitt kvarter, och därför fick nattligt besök av Bembas soldater. En granne fattade snabbt situationen och bröt strömmen i hela huset, vilket gav var vän tid att fly upp nagra vaningar till en annan familj, medan soldaterna letade i mörkret. Han höll sig gömd en period och sa smaningom atergick livet till det normala.

-Var du inte rädd? fragar vi svenskar dumt.
-Intill döden, svarar han.
-Men ända valde du att engagera dig?
-Om jag hade vetat vad som skulle hända hade jag aldrig gjort det. Men jag ville arbeta för fred i landet.

Sa uppstar en politisk hjälte, ofrivilligt och i det lilla. Kulhalen i fasaderna blir med ens mycket verkligare.

Två kommentarer till Swedwatch

Rapporten om koboltbrytningen i DR Kongo av SwedWatch som jag nämnde här kommenterade jag i DN några dagar senare, med krav på internationell lagstiftning kring råvaruhandeln. Artikeln ligger inte på nätet men kan nu läsas här nedan. Som bonus, ytterligare en kommentar kring samma ämne, och om Johan Norbergs kringsynthet, som jag inte vet vart den tog vägen eller om den publicerades [Uppdatering: artikeln alltså, inte kringsyntheten]:


Kommentar I:

Nyligen publicerade organisationen SwedWatch en rapport om koboltbrytningen i Afrikas kopparbälte. Vidriga missförhållanden uppdagades, och mineralernas väg från råmalm till kretskort och batterier spårades på ett föredömligt sätt.

I massmedias rapportering fokuserades sedan som vanligt på slutkunderna, i detta fall mobil- och darortillverkare, samt oss konsumenter. Och visst är det bra med medvetna konsumenter. Men ett alltför starkt betonande av konsumentmakten leder bort från det som borde vara självklart.

När jag köper en laptop i butik behöver jag inte fråga expediten om är stulen. Som konsument kan jag förutsätta att den inte är det. Det borde vara lika absurt att fråga om produkten är framställd med hjälp av barnarbetare eller om den bidragit till att förgifta dricksvattnet för tusentals människor.

Om man alltid utgår från slutkonsumenten leder det till krav på att företagen ska kontrollera sig själva och sina leverantörer. Men det saknas både kunskap och organisation för exempelvis Nintendo att verka som ställföreträdande miljöinspektionsmyndighet.

Dessutom är det för företagens del enbart en fråga om publicitet: om allmänheten har en bild av att företaget tar sitt ansvar, så är saken klar. Effektiv propaganda blir minst lika viktigt som verkliga förbättringar. Detta märks inte minst när larmrapporterna kommer. Då problemen blir allmänt kända ställer man krav och bryter kontrakt; i det fördolda köper man så billigt som möjligt istället.

Som konsument har jag rätt att förutsätta att de varor jag köper framställs på ett ansvarsfullt sätt. För att detta ska komma till stånd krävs ett internationellt och juridiskt bindande regelsystem för vad man får och inte får göra som företag. Till detta måste kopplas en uppföljningsmyndighet med mandat att lösa upp den stenhårda sekretess som kallas ”affärshemligheter” och som skumraskaffärerna omges av. En möjlighet att frysa tillgångar och utdöma böter måste också till för att marknadsaktörerna ska bry sig.

Det kanske låter som en mardröm för vissa nyliberaler att inrätta en global finansiell kontrollmyndighet, men det handlar bara om att utföra den enda uppgift som staten bör ha även i den nyliberala utopin: att skydda medborgarnas liv.

Kommentar II:

Den 25 november basunerar Johan Norberg ut goda nyheter på SvD brännpunkt. Allt blir bara bättre, är hans evangelium. Medellivslängd, alfabetisering, BNP, miljöarbete – alla kurvor pekar leende uppåt och vår bästa tid är nu. Men han noterar också på ett viktigt undantag: ”I södra Afrika, som har förbigåtts av handel och investeringar, har fattigdomen däremot ökat.” Här får han tillfälle att citera Kofi Annan, som i ett berömt uttalande hävdar att de stora förlorarna är ”de som har lämnats utanför globaliseringen.”

Oavsett om man håller med Norbergs beskrivning av världens tillstånd i övrigt, begår han (och kanske Kofi Annan) här ett stort misstag. Afrika söder om Sahara är allt annat än utestängt från globaliseringen. Dagen efter Norbergs inlägg publicerade organisationen SwedWatch en rapport som kan ses som ett långt i förväg förberett svar på hans förenklade konstaterande.

Rapporten tar ett helhetsgrepp på en del av den globala handeln som är minst sagt problematisk – brytningen av metallen kobolt i DR Kongo och Zambia. Usla arbetsföhållanden, obefintlig arbetsrätt, miljöförstöring, barnarbete, korruption, skatteflykt, smuggling, dödsolyckor... Rapporten gör samma uppräkning som Norberg, men enbart med negativa förtecken.

Och dessa missförhållanden beror absolut inte på Afrikas förmenta isolering. De företag som ligger under lupp i denna rapport är spridda över jordklotet – visst figurerar inhemska små uppköpare, men handeln drivs av multinationella gruvjättar som Forrest Group, belgiska och finska förädlingsindustrier och inte minst de många nya kinesiska aktörer som ritat om den ekonomiska kartan i Afrika de senaste åren.

Metallmarknaden är i högsta grad global, i allt från råmalm till de mobiltelefoner, datorer och flygplan som är slutprodukterna. Våra allt billigare elektronikprodukter och det östasiatiska ekonomiska uppsving som Norberg så varmt lovordar skulle inte vara möjliga utan den systematiska rovdrift på människor och natur som sker i Afrikas kopparbälte.

Att komma till rätta med dessa problem är nödvändigt, innan man börjar sjunga den globala kapitalismens lov. De kinesiska företag som med Beijings välsignelse verkar i Kongo och Zambia deklarerar helt öppet att de beter sig som goda kapitalister: de ställer inga frågor, tar inte något ansvar, de bara gör affärer. Tänker sig Norberg och hans nyliberala hov på allvar att sådana affärsmetoder kommer att bota de TBC-sjuka, föda de svältande, återuppliva vattendragen, införa minimilöner och organisationsrätt?

Förmodligen ser de något sådant framför sig. De alternativa lösningarna bygger ju nämligen på internationell lagstiftning, kontroll och regleringar, alltså nästan socialism. Men att låta det hela fortgå innebär om inte annat ett retoriskt självmord för globalisterna. De kongolesiska gruvorna är ett svårslaget trumfkort i den globaliseringskritiska rockärmen.

Nyhetspsykologi - en självrannsakan

På senare tid har en gränskonflikt mellan Angola och DR Kongo seglat upp på dagordningen. Jag tar upp den som ett avskräckande exempel på min egen nyhetsvärdering.

Att rapportera om Kongo är att rapportera om problem, och visst är det viktigt att belysa problem. Samtidigt är det livsfarligt att hänfalla till en hopplöshetens eländesjournalistik som ensidigt beskriver de stora brister och pågående katastrofer som präglar det kongolesiska samhället. Idag läste jag denna artikel om gränskonflikten.

Jag funderade tre sekunder och beslöt mig sedan för att inte ta upp den på bloggen. Varför? För att det kanske löser sig. Om det eskalerar till våldsamheter eller svåra politiska förvecklingar kan jag skriva om det, men inte nu. Jag gör alltså en "nyhetsvärdering" utifrån ett rent eländesperspektiv. När det står

"The resolution called on the government to set up a committee comprising the DRC and Angola and the two former colonial powers, Belgium and Portugal respectively, to settle the matter.

But if the dispute remained unresolved, it said the government should take its case to the African Union, United Nations and the International Court of Justice at the Hague."

så är det inte värt att berätta. Hade det stått att resolutionen bad regeringen att ingripa med vapenmakt och avbryta all handel med Angola, så hade jag helt säkert tagit upp det utan vidare reflektion. När en konflikt behandlas på ett politiskt vettigt sätt, och löses via diplomatiska och juridiska processer, då är den ointressant. Det värsta är att stora nyhetsbyråer och redaktioner fungerar likadant. Inte underligt att bilden av "Afrika" blir som den blir.

P.S. Nu saknas det naturligtvis inte kritik mot parlamentets rapport och sättet den hanteras. Läs exempelvis denna beska kommentar i Le Phare och hur parlamentets "president" (talman ungefär), föklarar sig i en intervju för Radio Okapi.

Liberalism med mänskligt ansikte?

Idag publicerar pappers-DN min recension av senaste numret av Neo. Tema: islamism. Eftersom DN:s nätredaktion ondskefullt cencurerar alla artiklar - hittills två - jag skriver där, får ni läsa den här istället:

Samhällsmagasinet Neo kallar sig liberalt och säger sig verka i en upplysningstradition. Nu tar man sig an ämnet islamism. Då visar det sig i stället att agendan är ärkekonservativ och idémässigt isolationistisk.

Delvis formulerar sig numret till ett starkt ifrågasättande av det mångkulturella samhället. Men när man avfärdar den uppifrån dikterade mångkulturen, låter man sin respekt för oliktänkande följa med på köpet. Det handlar faktiskt inte om att välja mellan monokultur eller mångkultur. Det borde handla om hur vi ska leva i det mångkulturella samhälle som redan är verklighet.

En mycket oroande tendens är att legitima politiska processer sätts på undantag när det handlar om islam. Det hävdas explicit att allmänna val inte är demokratiska om de hjälper muslimer till makten. När motståndarna lärt sig spelreglerna måste de skrivas om.

Magnus Norell demoniserar Stockholmsmoskéns dialog med Broderskapsrörelsen så att det nästan blir parodiskt. Han slår fast att denna dialog ”indikerar hur hur väl en del av den islamistiska rörelsen lyckats manövrera sig till politiskt inflytande”. Att Broderskap är en kristen organisation som även den ”manövrerat” sig till utrymme är tydligen oviktigt.

Norell är analytiker och har arbetat för både Säpo och Militära underrättelsetjänsten. Hans bidrag har ett förment deskriptivt upplägg. Men redan i inledningsmeningen möter vi en benhård koppling mellan muslim och islamist. Bakom nästa retoriska hörn lurar ständigt terroristen. Betydelseglidningar mellan dessa tre begrepp återkommer hos flera skribenter. Att sådant spär på en irrationell och generaliserande islamofobi säger sig självt.

En text skiljer sig markant från de andra i sin öppenhet. Den enda muslim som får komma till tals, Irshad Manji, framhåller islams inneboende tradition av omprövning och nytänkande. Med sitt budskap om tolerans och jämlikhet utnämns hon av Neo till al-Qaidas farligaste fiende. För mig framstår hon även som Neos farligaste fiende.

Uppdaterat: För den som tycker mina tre meningar om det mångkulturella samhället mest var förvirrande, rekommenderar jag Per Wirténs text i samma ämne, publicerad i Eurozine. Han hade mer än 2000 tecken på sig, vilket nog behövs för att föra fram en meningsfull mening om det hela. Tack Hynek för tipset!

Uppdatering 2: Jag får kritik här som jag svarar på såhär:

Tack för uppmärksamheten från den "nyfikne reportern". Jag håller inte med Neo:s Petter Olofsson att "Det brukar vara en god regel att inte replikera på kritik." Tvärtom så tror jag att det är en nödvändig del av det politiska samtalet, det är snarast en plikt att svara på kritik. Denna kritik behöver jag däremot inte orda mer om, då du så påpassligt publicerade hela mejlväxlingen så alla kan dra sina slutsatser. Kanske är det som är explicit för mig inte självklart det för någon med andra glasögon, och ordet olyckligt starkt i sammanhanget. Jag hade gärna utvecklat mina resonemang mer i DN, men hade bara ett anvisat utrymme på mig. Att du uteslöt ett av mina mejl i dialogen ovan var säkert bara ett misstag, så jag bifogar det här för fullständighetens skull:

"Jag dissekerar gärna Ottolenghis text i detalj, men jag undrar vad du har för kommentar till min mera allmänna slutsats. Att legitima politiska processer sätts på undantag när muslimska organisationer är inblandade (Norell som värsta exemplet)?
H"

Mitt val av ord förtar dock inte ett uns av resonemanget i min artikel. Jag är, till skillnad från vad du verkar vara, inte intresserad av att sätta dit någon kritiker eller ge sken av att stå under attack. Jag är intresserad av en konstruktiv diskussion kring dessa frågor. Därför tycker jag att det är ytterst beklämmande att ni, som kallar er liberaler och upplysningsvänner, i detta nummer finner det viktigt att lyfta fram nationalism, konservativism och en retorik om "judisk-kristna" ideal. Det som jag i min recension kallar idémässig isolationism. Att endast en av skribenterna själv är muslim är ynkligt och odemokratiskt. Det finns faktiskt muslimer som sysselsätter sig med dessa frågor. De är kunniga och försökt peka på möjliga vägar framåt.

Orsaken till att jag tror mer på dialog än nostalgisk skrämselpropaganda är både ideologisk och praktisk. Hur mycket ni än betonar att den "fria världens" ideal står under attack av islamister, så står miljontals europeiska muslimer under attack från skräckslagna icke-muslimska europeer som utan att blinka påstår att det inte går att förena islam och demokrati, och använder sig av argument ur Phillips verktygslåda. Detta är att säga: Du kan inte bli en del av vårt samhälle.

Ottolenghi frågar sig först "varför är majoriteten tyst?". Detta är i sig ett tveksamt påstående. Det finns ett otal fördömanden av våldsyttringar från muslimska organisationer och enskilda. Men de får aldrig plats i media, och här ligger en del av ett mycket komlext problem. Om de uttalanden som fördömer våld inte ges plats, men maskerade terroristers videofilmer loopas på alla kanaler, så blir det naturligtvis mycket svårare för de fredliga, eftertänksamma, dialoginriktade muslimerna att nå ut med sitt budskap, både till ickemuslimer och muslimer.

Ottolenghi fortsätter sedan "För att ge ett svar på frågan måste tre idéer utforskas: idén om Europa, den plats där demokratin föddes och där dess värsta och dödligaste fiender uppstod under 1900-talet; idén om demokrati, som är central för det europeiska projektet, och slutligen föreställningen om västerlandet – ett kulturellt och geopolitiskt utrymme som definieras av vissa värderingar, traditioner och kulturella arv..." Sedan handlar det om kol-stålunionen och EU som fredsprojekt. I det fortsatta resonemanget utesluter han helt de muslimer som lever i Europa idag. Hur ska vi då förstå varför den muslimska majoriteten är tyst? Hur vore det att i stället ge den muslimska majoriteten chans att tala, inifrån det Europa som är också deras? Nej, om de skriver öppna brev eller går i dialog med andra religiöst-politiska grupperingar så handlar det om att "manövrera till sig utrymme" (Norell). Hur vore det att ta påståendet på allvar att islamismens grogrund är EU:s och USA:s utrikespolitik? Nej, det skulle "medge för många undantag". Obegripligt resonerat. Dels måste man kunna medge undantag och anomalier i ett komplext skeende, dels är behöver ju kopplingen inte vara så direkt att man begår ett överfall mot ockuperande trupper el dyl. Att vissa länders inrikespolitik också kan ha med saken att göra berörs inte ens, i den europeiska självtillräcklighetens namn.

Det vore också på sin plats med en nyansering av begreppet islamism. Kriminella element som förspråkar hets mot folkgrupp och utövar våld har vi lagstiftning mot. Men politisk islam kan ta sig oräkneliga former. Deras förslag må vara okonventionella, upprörande, islamocentriska m.m. men de är i sin fulla rätt att föra fram dem utan att bli misstänkliggjorda genom ett luddigt guilt-by-association. Vi har en massa politiker och organisationer i Sverige idag som gör skillnad på folk och folk på grund av etnicitet, sexuell läggning etc. Deras argument kan vara rättighetsbaserade, men är lika ofta kristna, nationalistiska, traditionella, psykologiska, filantropiska o.s.v. Jag kan personligen beklaga att det förhåller sig så, men måste finna mig i att det som samhället ser ut idag tycks ingå i deras demokratiska rättigheter. Dessa partier och intresseorganisationer har långt större makt än de muslimska politiska organisationerna.

Här ligger en stor del av problemet, nämligen att många "liberala" skribenter ser på det egna samhället som ett avslutat projekt. Europa är vad det är, vi är friast, rikast, hälsosammast, mest pluralistiska etc, och därför är det bara att fortsätta på den inslagna vägen. Man ser inte att mycket av den intolerans och mycket av det våld man anklagar islamisterna för är något man själv gör sig skyldig till. Om inte på hemmaplan så i andra delar av världen. Man ser inte heller att det finns en massa institutioner, fördomar och normer i det egna samhället som gör människor ofria.

En verklig liberal borde ju inse att det mångkulturella samhället innebär en möjlighet att kasta en massa konservativt ideologiskt bråte om nationellt arv och europeiska traditioner överbord, så att alla människor blir fria att verkligen leva det liv de vill leva. Naturligtvis är det inte enkelt, det mångkulturella samhället innebär utmaningar, men det är inte ett hot som måste avvärjas. Om vi däremot, som Philips, Norell, Ottolenghi och Rose i olika grad betraktar förändring som ett hot, exkluderar, segregerar och söker konflikt, då uppstår de verkliga problemen. Måla fan på väggen så kliver han snart ner.

Det som i mina ögon är akut är att hitta former för ett samhällsbygge som är inklusivt. För att göra detta är det minst lika viktigt att ifrågasätta den traditionella, vita, mer eller mindre kristna, västeuropeiska normen som att kritisera muslimskt grundat politiskt engagemang. När Neo ordnar en konferens om dessa normer gör ni skäl för etiketten liberaler.

Flödesschema

Som hyfsat nybliven och extremt odisciplinerad bloggare har jag först nu förstått att det är så här det fungerar (norpat från topspot9):

Bono bakom Nigeriabrev!

Idag publicerar pappers-DN min recension av Vanity Fairs Afrikanummer (med Bono som gästredaktör). Sydsvenskan och Rakel Chukri är inne på samma saker här. Och det är inte bara Bono som fattat att välgörenhet är Big Business. Jag nåddes i dagarna av ett Nigeriabrev. Som vanligt var det en person med massor av pengar som bara behövde lite hjälp. Men denna gång ville "Rose Natalye" inte ha hjälp med traditionella bankaffärer och skumrask. Nej, denna gång handlade det om att min kyrka (!?) kunde få $2.500 000, alltså "deux millions cinq cents mille de Dollars Américain" om vi bara var gudfruktiga och ville hjälpa föräldralösa barn, eller vad det var. Om någon känner sig sugen, kontakta natalyerose2000@yahoo.fr Eftersom DN (ännu?) inte lagt ut min recension, bjuder jag här på den längre, både pratigare och mera talande version som jag ursprungligen skrev, håll till godo, directors cut:

När Bono ville kredda upp sitt engagemang för Afrika några pinnhål så bestämde han sig för att göra ett nummer av Vanity Fair. Resultatet är en glossig kavalkad av välgörenheten som business och överklassnöje, låt vara med några insprängda godbitar av den kvalitetsjournalistik som Vanity Fair presterar mellan bil- och parfymannonserna.

Bono har trummat ihop alla sina kompisar för att visa att Afrika är det nya svart och hetare än någonsin. Brad Pitts intervju med Desmond Tutu och Bill Clintons drapa om Mandela tävlar i självlansering och floskler. Alla som räknas och som någonsin haft med Afrika att göra, genom familjeband, välgörenhet eller bomber, avbildas på något av de 20 olika omslagen. George W. Bush, Madonna och Muhammad Ali är lika välkomna.

Givetvis måste man ha med några afrikanska framgångssagor, och numrets mest givande text är Binyavanga Wainainas reportage om Kenyas väg under de senaste 15 åren. Med försiktiga tendenser till idealisering berättar han om hur den genomkorrupta regimen faktiskt avsattes, hur människor engagerade sig i de demokratiska valen och hur ekonomin och levnadsförhållandena stadigt förbättras. Bilder ur författarens upplevda vardag låter oss förstå hur politiska förändringar och statistiskt synliga framsteg påverkar taxichaufförer, studenter och musikvideoproducenter.

När Christopher Hitchens tar en chartertur till det välmående medelhavslandet Tunisien blir det värre. Han beskriver det som positivt, men verkar nästan besviken över att kvinnorna bär jeans och varken slöja eller burka. Men varför skulle kvinnor bära burka i Tunisien? Från sin förvirrade position mellan ekonomisk liberalism och Washingtonhökarnas Realpolitik blandar han ytterst tveksamma uttalanden om den ”hotande ökenreligionen” islam (ja, han jämför den med ökenspridningen) med direkt felaktiga schablonbilder av länderna på den afrikanska kontinenten. Artikeln är en roande och välformulerad förpackning för ytterst destruktiva tankar.

Den som talar om Afrika idag talar med nödvändighet även om Kina. Den kinesiska jättens kliv in på kontinenten i jakt på framförallt olja är utan tvekan den största ekonomiska, och därmed politiska, förändringen på senare år. Sebastian Junger lyckas prestera ett informativt reportage om olja, vapenhandel och mänskliga rättigheter med tonvikt på Sudan, men här blir det också tydligt hur extremt amerikansk Vanity Fair är. På flera ställen möter man i numret formuleringen ”han talade flytande/bra/bruten engelska” som ett mått på civilisationens framsteg. Horder av amerikaner och andra västerländska experter får komma till tals i Jungers reportage, men inte en enda kines. När han skriver att USA har infört sanktioner mot Sudan, vilka undermineras av att FN inte ”deltar” i dem, blir man varse att den USAiska bilden av verkligheten kanske trots allt är den som ligger närmast verkligheten.

Numret innehåller också en pliktskyldig litteraturgenomgång, ett exotiserande och förföriskt fotograferat reportage från världens ”mest avlägsna” musikfestival i Mali, en redneck-anarkistisk och Bigglesdoftande text om ett kongolesiskt flygbolag (det är coolt att de störtar då och då, och smugglingen är inget problem, för vem vill ge pengar till en sådan regering) samt en massa textreklam för Bonos och hans vänners olika välgörenhetsprojekt.

Det sistnämnda är mera problematiskt än gästredaktören vill få det till. ”Vem bryr sig om varifrån pengarna kommer till de afrikanska barnens medicin? Inte deras mamma i alla fall” skriver Bono, och drar slutsatsen att han inte heller behöver bry sig. Den Ronald McDonald-logik som säger att det inte spelar någon roll vem som betalar för sjukvård, utbildning och infrastruktur i Afrika får man inte svälja så lätt. Regeringsinitiativ, FN och oberoende NGO:er lyser i stort sett med sin frånvaro i detta tidskriftsnummer. Min kristallkula mörknar när jag ser en värld av företag som när det passar affärerna, eller när de kan få utrymme i Vanity Fair, driver sin egen politik, långt bort från de bräckliga demokratiska försök som pågår på den afrikanska kontinenten.

Jag vill inte att människor i Afrika ska vara utelämnade till Armanis och Apples varierande godtycke och kortsiktiga logik när det gäller grundläggande rättigheter, åtminstone inte mer än de redan är. Men för att bygga samhällen som fungerar utan konstgjord andning krävs en förmåga att se varandra som människor, inte som en homogen massa av vuxna barn, naturfenomen och etniska maskiner. Bara undantagsvis lyckas detta tidskriftsnummer förmedla detta.

Uppdateringar och frukostflingor

Nu har Reuters meddelat att två soldater gripits för mordet på Serge Maheshe som jag skrev om här. Men de nämner inte Maheshes kontakt med JED annat än i mycket allmänna ordalag. Enda svenska tidning som tagit upp saken tycks vara Journalisten.
Förövarna är alltså gripna, och oavsett om de någonsin döms, kan de räkna med ett mycket inhumant straff: svält. Fängelsena i DR Kongo håller inte för inspektion.

Trakasserierna fortsätter mot Kongos media, och Jason K. Stearns, som tidigare har jobbat för MONUC, har mycket att klaga på i sin analys av Kongo efter valet.
Goda nyheter är att den afrikanska salongen på Venedigbiennalen verkar göra intryck, exempelvis på Clemens Poellinger i SvD. Det som ställs ut är tydligen den kongolesiske finansmannen Sindika Dokolos privatsamling. Bland annat kan man beskåda verk av Chéri Samba, som även blänker till i Vanity Fairs Afrikanummer (som jag just läser).

För att lämna Kongo så har tidningen Kulturen behagat lägga ut min tidigare omtalade recension på nätet, håll till godo. I största ödmjukhet känns det privilegierat att leva i ett land där det är riskfritt att skriva.

Achille å ja

I senaste numret av den bångspretiga tidskriften Kulturen recenserar jag Åke Kilanders "Vietnam var nära". Recensionen finns inte på nätet, så läs istället Peter Fröberg Idlings recension i DN eller Kim Salomons dito i SvD. Själv tyckte jag att det var en bitvis intressant bok om en unik rörelse, men fullständigt okritisk, ansträngande nostalgisk och med en trött gammal -68 syn på världen med vidhängande retorik som gör det omöjligt att riktigt lita på författaren.
Glad blev jag dock över att i och med detta få lufta mina tankar i samma publikation, och samma nummer, som min idol Achille Mbembe. Denne egensinnige samhällsteoretiker är med och driver WISER-institutet (deras hemsida lite kajko just nu), som postkolonialt queerar främst södra Afrika på sitt eget lilla vis. Mbembes bidrag i Kulturen tycker jag kanske inte hör till hans bästa texter; ibland bärs han bort lite för långt av något nytt begrepp han hittat på. För att se Mbembe i sitt esse, läs gärna texten "Utanför världen", publicerad i den eminenta tidskriften Glänta 2005:3, eller boken där den ingår "On the Postcolony".