Patrice Lumumbas tal

Den 30 juni 1960 blev det f.d. Belgiska Kongo självständigt. Processen dit hade gått mycket fort och förhållandet mellan den tidigare kolonialmakten och den nya republiken var långt ifrån hugget i sten. Belgien gick med på den formella självständigheten, men ville naturligtvis fortsätta så gott det gick i gamla ekonomiska och sociala hjulspår. Kongos naturtillgångar var en lysande affär för belgiska staten och näringslivet, och många vita belgier hade bott i Kongo i flera decennier, ibland hela sitt liv.

Den officiella självständighetsceremonin i huvudstaden Léopoldville (nuvaranda Kinshasa) gästades i gott samförstånd av den belgiske kungen Baudin I, som höll ett tal om allt fint som moderlandet gjort för sin koloni. Kongos nyblivna president Joseph Kasa-Vubu höll också ett insmickrande tal. Sedan kom startskottet till en av den moderna historiens stora hjältesagor.
Patrice Lumumba, 35 år ung och Kongos första premiärminister, ställer sig helt utanför protokollet i talarstolen och håller ett antikolonialt brandtal som gör rent hus med Kasa-Vubus kryperi och Baudin I:s historieförfalskning. Ögonvittnen berättar om dödstystnaden som härskade i församlingen, och hur applåderna hördes utifrån gatan där högtalare stod uppställda för att sprida helt andra budskap till massorna.

Om Lumumbas fortsatta gärning råder delade meningar. För många kongoleser är han en martyr och ett helgon. Andra tycker att han var alltför radikal. Professionella historiker debatterar hans kopplingar till Sovjetunionen. Jag är inte historiker, och anser mig inte kunna ha en åsikt huruvida Lumumba var en bra eller dålig politiker.
Däremot kan det helt utan tvivel sägas att oavsett vilket, så fick han aldrig chans att visa det. Från första dagen i ämbetet - och inte minst på grund av självständighetstalet - blev han motarbetad av Belgien och USA. De olagliga och odemokratiska metoder man använde sig av är inte längre någon hemlighet; de innefattar allt från planterade tidningsartiklar till väpnade uppror och stöd till statskupper. I januari 1961 lät man mörda Lumumba.

Eftersom jag tror att talet inte tidigare finns på svenska, tog jag mig för att översätta det. Översättningen kan knappast kallas färdig, och jag är nybörjare i franska, men jag lägger ändå upp den som den är. Tanken är att ni som läser gärna får kommentera (i kommentarfunktionen eller till harald@blackside.org). Jag kommer sedan att uppdatera och ändra översättningen nedan vartefter.

Talet finns på flera ställen på nätet. Jag har använt mig av den här franska versionen (långt ner på sidan). En engelsk översättning finns också. Nog talat, här är talet:


Kongolesiska män och kvinnor, självständig- hetskämpar som idag segrar, jag hälsar er i den kongolesiska regeringens namn!

Er alla, mina vänner, som har kämpat oförtröttligt sida vid sida med oss, er ber jag göra denna 30 juni 1960 till en lysande dag, som ni bevarar outplånligt inskriven i era hjärtan, en dag vars betydelse ni med stolthet lär era barn, så att de, i sin tur, gör den ärorika historien om vår frihetskamp känd för sina barn och barnbarn.

Ty ingen kongoles värdig sitt namn får glömma, att Kongos självständighet, som idag utropas i samförstånd med Belgien, ett broderland vi behandlar som en jämlike, likväl är uppnådd genom kamp [applåder], en daglig kamp, en hängiven och självuppoffrande kamp, en kamp där vi sparade varken kraft eller umbäranden, varken vårt lidande eller vårt blod.

Över denna kamp, som innebar tårar, eld och blod, är vi stolta i djupet av oss själva, för det var en ädel och rättfärdig kamp, en kamp som var nödvändig för att göra slut på det förödmjukande slaveri som tvingats på oss med våld.

Våra sår är ännu för öppna och smärtande för att vi ska kunna förjaga ur minnet det som var vår lott under 80 år av kolonialt styre. Vi har lärt känna utmattande arbete, utfört för en lön som aldrig tillät oss att stilla vår hunger, inte heller att klä oss eller bo anständigt, inte heller att sörja för våra barn som de dyra varelser de är.

Vi har lärt känna de ironier, förolämpningar och slag som vi fått utstå morgon, middag och kväll därför att vi var negrer. Vem kommer att glömma att till en svart sade man ”du”, helt säkert inte som vän, utan för att det respektabla ”Ni” var förbehållet enbart vita?

Vi har lärt känna hur vi berövats vår mark enligt påstått lagliga texter som inte gjorde annat än erkände den starkastes rätt. Vi har lärt känna hur lagen aldrig var densamma om det handlade om en vit eller en svart: foglig mot den förstnämnda, grym och omänsklig mot den senare.

Vi har lärt känna de ohyggliga lidanden som drabbat dem som förvisats för sina politiska åsikter eller sin religiösa tro, till exil i sitt eget land. Deras lott är sannerligen lika grymt som döden. Vi har lärt känna att det fanns fantastiska hem för de vita, och fallfärdiga hyddor för de svarta; att svarta varken släpptes in på biograferna, på resturangerna eller på de så kallade europeiska affärerna; att en svart reste sittande på däck på flodbåtarna, i höjd med fötterna på de vita i sina lyxhytter.

Vem glömmer slutligen arkebuseringarna där så många av våra bröder dödades, fängelsehålorna till vilka de kastades som inte längre ville underkasta sig en förtryckets och exploateringens rättvisa? [applåder]

Allt detta, mina vänner, har vi grundligen fått utstå.

Men detta, säger vi som har röstats fram till era företrädare, valda för att styra vårt älskade land, ”vi som har lidigt med våra kroppar och i våra hjärtan av det koloniala förtrycket, vi säger detta högt till er, allt detta har nu fått sitt slut”. Republiken Kongo har utropats och vårt älskade land är nu i händerna på sina egna barn.

Mina bröder och systrar, tillsammans ska vi ta oss an en ny kamp, en upphöjd kamp som kommer att föra vårt land mot fred, rikedom och storhet. Tillsammans ska vi införa social rättvisa och säkerställa att var och en får en rättvis lön för sitt arbete [applåder].

Vi ska visa världen vad den svarta människan kan göra när hon arbetar i frihet, och från Kongo ska det stråla ut över hela Afrika. Vi ska se till att fäderneslandets jord verkligen kommer dess innevånare till nytta. Vi ska se över alla tidigare lagar och stifta nya som är rättvisa och storsinta.

Vi ska göra slut på förtrycket av åsiktsfriheten och se till att alla medborgare helt och fullt kan åtnjuta de grundläggande friheter som ges i deklarationen om de Mänskliga Rättighet- erna. Vi ska effektivt avskaffa all slags diskri- minering och ge var och en den plats han är värd enligt hans värdighet, arbete och utveckling av landet. Vi ska låta den fred regera, som är hjärtats och den goda viljans, inte avrättningsplatseras och bajonetternas [applåder].

Och i allt detta, kära landsmän, kan ni vara säkra på tillgodoräkna er inte bara våra enorma krafter och omätliga rikedomar, utan även hjälp från många andra länder med vilka vi ämnar samarbeta, så länge de vill oss väl och inte försöker pådyvla oss en viss politik, av vad slag den vara må [applåder].

Belgien, som slutligen förstått historiens riktining och därför inte försökt motsätta sig vår självständighet, är redo att på detta område bevilja sin hjälp och sin vänskap, och i den andan har ett avtal mellan våra jämlika och oberoende länder just skrivits under. Jag är säker på att detta samarbete kommer att vara fördelaktigt för båda länder. Vi å vår sida, om än vaksamma, kommer förstå att respektera dess frivilligt överenskomna påtaganden.

Alltså, såväl inåt som utåt kommer det nya Kongo, vår älskade republik som min regering ska skapa, att vara ett rikt, fritt och blomstrande land. Men för att nå dit utan dröjsmål ber jag er, Kongos lagstiftare och medborgare, att hjälpa mig med all er kraft.

Jag ber er alla att glömma stamstriderna som gör att vi blir utmattade och riskerar omvärldens förakt. Jag ber den parlamentariska minoriteten att hjälpa min regering med en konstruktiv opposition och att strikt hålla sig inom lagens och demokratins råmärken. Jag ber er alla att inte rygga tillbaka för något offer för att ge oss framgång i vårt storslagna företag.
Slutligen ber jag er att utan undantag respektera alla medborgares liv och välgång, liksom de utlänningars som bor i vårt land. Om dessa utlänningars beteende lämnar övrigt att önska, är vårt rättsväsende redo att utvisa dem från republikens gränser, om de däremot beter sig väl, blir de lämnade i fred, ty även de arbetar för vårt lands välstånd.

Kongos självständighet är ett viktigt steg mot hela den afrikanska kontinentens befrielse [applåder].

Detta, Sire, Ers Excellenser, mina damer, mina herrar, mina kära landsmän, mina bröder i ras, mina bröder i kamp, är vad jag ville säga er i regeringens namn i denna enastående stund av vår fullständiga och suveräna självständighet [applåder].

Vår regering, stark, nationell och folklig, kommer att bli landets räddning. Jag inbjuder alla kongolesiska medborgare, män, kvinnor och barn, att beslutsamt ta sig an arbetet att skapa en blomstrande inhemsk ekonomi för att befästa vårt ekonomiska oberoende.

En hälsning till den nationella frihetens kämpar!

Leve det förenade Afrikas självständighet!

Leve det själständiga och suveräna Kongo! [ihållande applåder]

Biskopar, Bemba och barnsoldater

Det har väl knappast gått någon förbi att International Crisis Group har publicerat en varnande lägesrapport med titeln "Congo: Consolidating the peace" (pdf). Rapporten är på sina behändliga 30 sidor den bästa sammanställningen jag läst om den politiska och ekonomiska händelseutvecklingen inför och efter valet 2006. ICG utgår från att DR Kongo just nu har ett guldläge att ta sig ur den negativa utvecklingen, men att man måste gripa chansen, innan de internationella aktörernas tålamod tryter och engagemanget brister.

Ett antal stora problem tas upp och diskuteras i detalj. För det första ser man med stor oro på hur oppositionen behandlats framförallt efter valet. Frågan är komplicerad. Å ena sidan kan oppositionens ledande representant Jean-Pierre Bemba inte tillåtas ha en privatarmé under beteckningen "livvakt".
Hans CV under kriget och tiden före demokratiseringsprocessen inger inte heller något större förtroende om man är anhängare av demokrati och mänskliga rättigheter. Å andra sidan fick han uppemot 40% av rösterna i presidentvalets andra omgång, och någon annan motsvarande person eller rörelse finns inte att bygga opposition kring. Efter konfrontationer med Kabilas "presidentgarde" med flera hundra döda som följd, gick Bemba i landsflykt i Portugal. Officiellt av medicinska skäl, men han har också hävdat att hans säkerhet inte kan garanteras i Kongo. Förmodligen har han rätt. Nu verkar det dock som han är på väg tillbaka till politiken, och förmodligen också till Kongo. Nyligen gav han en intervju för belgisk teve, som refereras av Mediacongo. Även Kabila har i intervjuer skruvat upp tonläget, men hävdat att Bembas eventuella återvändande till Kongo ligger utanför hans kontroll.

Det sistnämnda är inte troligt. Inte mycket av den centrala politiska processen ligger utanför Kabilas kontroll, slår ICG fast i sin rapport. Men ett symboliskt tecken på att opponionen samlar sig är att dess ledare i senaten, Léon Kengo wa Dondo, numera ska kallas oppositionens "talesperson" (fr. porte-parole) och inte som tidigare "samordnare" (fr. coordonnateur).
Kabilas makt är dock inte på något sätt absolut. Framförallt i västra Kongo har han svåra problem med legitimiteten, då bara några få procent stödde honom i valet. Alltför lätt har han lockats att bemöta lokala protester med vapenmakt.

Andra saker som efterlyses av ICG är ett ökat militärt och civilt samarbete med FN och "världssamfundet" (vem är det?). Mycket görs faktiskt på detta område. Exempelvis hjälper FN-styrkan MONUC till med att träna soldater i den reguljära kongolesiska armén FARDC. De genomför också, med blandad framgång, gemensamma operationer mot kvarvarande rebeller i landets östra delar. Avväpnings- och återanpassningsprogram är också igång. I Ituriprovinsen gäller det soldater som är knutna till Mathieu Ngudjolo, Peter Karim och "Cobra" Matata. De soldater som inte vill inlemmas in den reguljära armén ska enligt planen få visst finansiellt stöd för att starta småskalig affärsverksamhet.

Men FARDC har mycket stora problem att ta itu med. Eftersom armén delvis är sammansatt av före detta rebellgrupper, är soldaterna ofta lojala främst mot sina gamla ledare. De olika nya förbanden är inte sällan etniskt organiserade. Dessa två faktum har gjort att det till och med förekommit strider mellan två olika förband inom FARDC.
I ett upprop från Human Rights Watch påpekar man att inlem- mandet av rebell- grupper i armén gjort att det numera även finns barn- soldater i den regul- jära armén. Det nyrekryteras också barn till dessa grupper, trots att ledningen i Kinshasa förbjudit detta.
I Nord Kivu har man försökt att genom förhandlingar komma till rätta med rebelledaren Laurent Nkunda. Man använder samma taktik där, att blanda upp den reguljära armén med Nkundas trupper. Enligt ISS har det lett till att Nkunda utan något som helst demokratiskt mandat fått en mer och mer officiell roll. Självsvåldigt har han tagit över polisstationer i "sin" region och han har också startat ett eget parti. ISS varnar för att Nkunda håller på att skapa en egen skuggstat i Nord Kivu.

Ytterligare ett problem är säkrandet av landets stora naturresurser. Kongo behöver investeringar och möjligheter till export. Samtidigt skrivs det fortfarande, liksom under krigsåren, avtal inom gruv- och skogsnäringen som ingen har insyn i. Korruptionen omsätter enorma summor, men det är småpengar jämfört med vad företag från Kanada, USA, England, Australien och Sydafrika tjänar på uran-, koppar-, kobolt- och guldgruvor. Plundringen av regnskogen är än så länge bara i sin inledningsfas, men även här sluts nya avtal.

En kommission för översyn av dessa avtal är tillsatt och förväntas rapportera i augusti. Så länge det är samma personer som ser över avtalen som de som en gång slöt dem, och fortfarande får sina inkomster från dem, finns risken att det hela bara blir en ytlig tvätt som inte gör den kongolesiska befolkningen rikare. Tre anställda på företaget Anvil Mining som misstänktes vara delaktiga i en massaker på civilbefolkningen i Kilwa 2004 släpptes nyligen efter en process i militärdomstol. Både lokalbefolkning, NGO:er och FN:s High Commissioner for Human Rights, Lous Arbour, har uttryckt sin upprördhet över brister i det juridiska förfarandet. Många hävdar att frisläppandet var en eftergift från myndigheternas sida för att inte skrämma bort utländska investerare.

Till detta kommer de konfliker mellan centralmakten och provinserna som förvärras när regeringsmakten och dess enskilda medlemmar tjänar pengar på provinsernas naturtillgångar. Ett program för överföring av skatteintäkter till provinserna har inte genomförts som utlovat.
Kongos problem stannar dock inte vid gränserna. Förhållandet till framförallt Rwanda, men även Uganda och i viss mån Burundi, är inte normaliserat efter krigsåren. Samtal pågår, men så länge rwandiska rebeller tillåts verka i östra Kongo kommer problemen inte att få någon slutgiltig lösning.

Sammanfattningsvis så finns det stora problem, men läget är samtidigt bättre än på många år. Vissa tecken på ökade stridigheter i östra delarna av landet kan inte ändra på detta.


En del av samhället som inte ens skymtar i ICG:s rapport är kyrkan. Det har varit biskopsmöte i Kinshasa, och herrens herrar har antagit ett dokument som är mycket kritiskt mot hur landet styrs och lyfter fram bland annat råvaruhandel och korruption som stora problem. Ett referat på engelska finns här, och dokumentet på franska här.

Vad mer? Jo DR Kongo ska få fina besök framöver. Alla nyhetsbyråer har rapporterat att Condoleezza Rice lyckas mellanlanda några timmar i Kinshasa i nästa vecka. Jag tar bara tillfället i akt att tipsa om den utmärkta bloggen Passion of the present, som bevakar Darfur och lite till. De har samlat alla nyhetsbyråernas notiser om besöket.
Observera för övrigt hur State Department Spokesman Sean McCormack analyserar möjligheten till fred i det blödande Palestina: ”We think that the underlying conditions now, at present, are better than they have been at any other time in the recent past”. Kommentarer överflödiga.
Men det är inte bara Condie som ska till Congo. En mer substantiell visit gör Yakin Ertürk, FN:s expert på våld mot kvinnor. Hennes rapport är inte riktigt något att se fram emot.

Välgörenhet som business har jag varit inne på förut. I New York Times hittade jag en intressant artikel om Aga Khan, muslim, businessman och välgörare. Varför hör man inte mer om honom? Nej just ja, muslim... Och så drar familjen Lundin sitt strå till stacken. Vore det inte enklare att låta kongoleserna behålla pengarna från början?

Cédric konstaterar att det är kallt i Kinshasa. Uteliggarna värmer sig vid brinnande bildäck och som vanligt kröner Cédric sitt inlägg med en passande bild. Men vissa kongoleser verkar ha råd att lyxa till det. I Venezuela har man beslagtagit en massa säckar kokain, som uppenbarligen var på väg till Kongo, eller?

Ett principiellt intressant rättsfall är på gång, där den indonesiska staten stämmer forne diktatorn Suharto på de 441 miljoner dollar han stulit från staten under sin regeringstid. När man ändå är igång fortsätter man med 1,1 miljarder dollar (!) i skadestånd. Suhartos kongolesiske motsvarighet Mobutu Sese Seko är ju död, och hans son Nzanga Mobutu sitter i nuvarande regeringen, så han får väl betala till sig själv...

Slutligen så tipsar Karin om att man kan få sin sajt testad på Great firewall of China. Både min och Karins bloggar är tydligen censurerade i Kina. Kreddigt kan man tycka, men ett stickprov ger vid handen att även bloggare som mest skriver "titta på min gulliga kanin" och "nu måste jag göra läxan" censureras. En håv med små maskor fångar alla fula fiskar, som det kinesiska ordspråket lyder.

Osorterat

En liten uppsamling, eftersom inget bloggats de senaste dagarna:

Kinshasatidningen Le Phare (regeringstrogen om jag är rätt informerad) skriver att Nokia öppnar kontor i Kinshasa. Telecom kommer ju starkt i DR Kongo, och förmodligen kommer vi även här att se en utveckling av de tjänster som kan göras via mobilen. Förutom att ladda ner låtar och annat ploj är finansiella tjänster via mobilen en stor grej. Det handlar bland främst om överföringar mellan privatpersoner och mikrokrediter. Viktigt i ett land med urusla strukturer på det finansiella området.

Reuters (via MONUC) meddelar att man börjat rensa upp i den informella sektorn av gruvbrytningen i Katanga genom att utvisa och avhysa människor från området. Man vill stabilisera och öppna upp för utländska investerare. Formaliseringen ska hindra smugglingen och utnyttjandet av slaveriliknande arbetsformer. Jag har ingen information om hur det har gått till rent praktiskt i detta fall, men man får hoppas att det inte alls liknar det som Arne Jernelöv beskriver i sin bok Guldgrävare. Där handlar det i några kapitel om Tanzania, och Jernelöv beskriver bland annat hur olagliga inmutare, investeringssugna regeringar och multinationella gruvbolag samverkar för att utveckla gruvindustrin. De drar sig inte för att begrava de informella arbetarnas lik, helt informellt, i gruvhålorna de själva grävt. Och att åtminstone utlänningarna står höjda över varje misstanke framkommer med önskvärd tydlighet av ett intressant frikännande av Anvil Minings funktionärer i Katanga, som DN skriver om här.

Pierre Schorie skriver om Zarembas Kosovoartiklar i DN. Jag har aldrig tyckt att han är läsvärd, än mindre så när han inte har några formella uppdrag, utan zoomade bara in på vad han skriver om DR Kongo. Han skriver att Sveriges FN-trupp i DR Kongo 2003 och Liberia 2006 "blev uppmärksammade och uppskattade för sin effektivitet. Det gav Sverige stor goodwill i Afrika och i FN." Ständigt detta slarviga användande av "Afrika". Han borde veta, och vet säkert, att president Mugabe, en egyptisk bonde och en lokal NGO i Liberia har helt olika uppfattningar om Sveriges insatser i FN:s regi. Ändå gömmer han sig bakom denna generalisering. Zaremba må vara tendentiös i sina betraktelser, men han väjer åtminstone inte för att komplicera saker genom att se både till det stora och det lilla, skilja på officiella deklarationen och stämningen på marken.

I följetongen tveksamma listor kan meddelas att DR Kongo hamnat på en vanhedrande fjärde plats bland länder där pressfriheten försämrats, enligt CPJ. För att se vad som ligger bakom utnämningen, läs (och skicka) CPJ:s protestbrev, som samtidigt är en god sammanställning över de värsta överträdelserna.

Den amerikanska underrättelsetjänsten har släppt material som bevisar att de haft planer på att låta mörda Patrice Lumumba 1960 skriver SvD. Knappast någon nyhet, det har påtalats och bevisats, med dokument och allt, av Ludo De Witte i The Assassination of Lumumba (2002, originalet publicerat 2001). Dessutom skryter ju CIA:s "Chief of Station" med det i den här boken.

Sist men inte minst kan jag inte låta bli att tipsa om den tjusiga OS-bilden på Reporters sans Frontières startsida.

Besvikelse på julafton

När ett bokpaket landar på dörrmattan på kontoret studsar jag för det mesta upp ur stolen och sliter upp det med giriga händer. Denna gång var det inte någon läcker tillfällighetsvers från 1810-talets Uppsala, utan ett antal skrifter som jag beställt från Utrikespolitiska institutet. Främst var jag intresserad av "Kan Kongo-Kinshasa frigöra sig från sin historia?" av Carl Johan Gardell, som ingår i serien med det makarnamyrdaldoftande namnet "Världspolitikens dagsfrågor".

Den lockande titeln visade sig dock delvis vara falsk marknadsföring. Detta är bara en historielektion utan krusiduller: Kongos historia från Leopold till Kabila, helt vanilla (adj., 2.). För den som inte vet något om DR Kongos historia är den utmärkt. Gardell är en balanserad och fördomsfri skribent som kan sitt ämne. Men jag hade ju velat ha mera analys. Gardell nämner de kleptokratiska strukturerna, Leopold-Mobutu-arvet, men inte hur de verkar och kan väntas verka i sam- och framtiden. Ingenting om det är möjligt och/eller önskvärt att ta sig ur en ensidigt råvaruberoende ekonomi, ingenting om hur Kabilas ifrågasatta etnicitet påverkar förtroendet för honom, ingenting om vad det egentligen innebär att Bemba har nära relationer till Mobutunomenklaturan, ingenting om det misstroende och hat som många kongoleser känner mot FN och USA, ingenting om dagens motsättningar mellan federalister och centralister. Se där några frågeställningar som jag hellre hade sett diskussion kring. Alltså, ett till litet häfte Carl Johan, som tar upp framtiden i historiens ljus.

Resor och skildringar

Jag har just läst ut den danske journalisten Peter Tygesens bok "Congo - formoder jeg". Den kom ut 2001, mitt under brinnande krig, men är välinformerad och med sitt pedagogiska berättande en bra inkörsport för den som vill förstå Kongo idag. Dessutom är den väldigt välskriven, stundom lyrisk. Rekommenderas varmt.

En risk vi mundele och mzungu tar när vi, i de bästa av avsikter, åker till afrikanska länder är att skildringen mallas efter koloniala föreställningar (hur kritisk man än är emot dem). Det handlar om äventyr och risker, det handlar om det stora uppdraget, det handlar om att kunna säga "jag har varit där", det handlar i vissa fall om att sprida en högst diffus civilisation. Weyler har jag redan nämnt, Bill Berkeley är ett annat exempel och Redmond O'Hanlon ska vi bara inte tala om.
"Congo - formoder jeg" är faktiskt ganska befriad från detta. Författaren skildrar lika gärna sin egen svaghet och okunskap. Han verkar mest av allt vilja förstå.

Tygesen rör sig på flera plan. Dels skriver han om Kongos dåvarande politiska situation, med grannländernas trupper som ockuperade större delen av landet, dels om några arketypiska eller atypiska vanliga människoöden i landet, dels om sin egen resa och sist men inte minst om landets historia. Han intresserar sig, omvänt chauvinistiskt, särskilt för den viktiga roll skandinaver och framförallt danskar spelade i den koloniala plundringens första fas. Vad jag förstår fortsätter han undersökningen om just detta i boken "I civilisationens tjeneste", som ännu ej utkommit.

Weyler om en annan världsförbättrare

Svante Weyler har starka åsikter om både DR Kongo och Republiken Kongo. Tankar från resor i Republiken Kongo har han luftat i en bok, som tyvärr känns mer än lovligt kolonial. Läs Alejandro Leiva Wengers med rätta upprörda recension här. Jag har dock inte mycket att invända mot Weylers recension i dagens Expressen av Larry Devlins självbiografi Chief of Station. Larry Devlin var CIA:s man i DR Kongo under de omtumlande åren 1960-67. Boken tycks bara besanna de värsta fördomar man kan tänkas ha om logiken hos en grå eminens vid ett av kalla krigets vidriga frontavsnitt.
En kritisk kommentar till Weyler kostar jag på mig, och den rör som ofta i den nykoloniala världsbilden hans språkbruk. Han talar om dagens "nya Larry Devlinar som brutalt och med extremt korta politiska perspektiv blandar sig i politiken runt om i tredje världen". Man kan med rätta oroa sig för Devlinar, men vad betyder "tredje världen" idag? Det är ett helt förlegat uttryck utan socioekonomisk relevans som bara bidrar till en vi-och-de-uppdelning under USA:s och (Väst)europas överhöghet. Bort det. Men boken verkar som sagt äcklande lärorik.