Vem bryr sig? Jason!

Jason Diakité, a.k.a. Timbuktu, är programledare för radioprogrammet "Jasons värld" i P3, där han tar upp en hel del intressanta frågor. När det handlade om att ta reda på var alla våra grejjer kommer ifrån fick jag chansen att kommentera mineralbrytningen i östra DR Kongo. Lyssna gärna på programmet här. Jag kommer in efter ungefär halva programmet, men det är flera andra intressanta inslag så lyssna på hela!

I förberedelserna sprang jag på en föredömligt koncis rapport om läget. Den innehåller bland annat en uträkning av hur mycket pengar som handeln med coltan, tenn, wolframit och guld egentligen drar runt. Även om siffrorna är ytterst osäkra (vilket medges i rapporten) så är det löjligt lite pengar i sammanhanget, inte mer än 2 miljarder kronor om året. Det inger hopp för den som tror att skapandet av alternativa inkomstkällor i regionen kan vara en del av lösningen på problemet. Närmast till hands ligger naturligtvis ligger naturligtvis en omställning till legal brytning, men även effektiviserat jordbruk och utvecklad turism skulle kunna göra situationen mindre desperat (dvs. mindre livsfarlig). Rapporten ger ovanligt realistiska rekommendationer för olika processer som kan leda till en bättre framtid för innevånarna i Kivu och Oriental.
Sist men inte minst uppmärksammas frågan om leverantörskedjan och slutanvändarnas ansvar i telekomindustrin, med frågor kring spårbarhet, bristen på politisk vilja etc.

Ny dator - Hurra?

Detta blogginlägg är det första jag skriver på min nya dator, en liten och billig Asus Eee 900. Jag gillar verkligen den lilla smidiga burken och saknar inte min många år gamla häck som nu är lämnad till återvinning. Men det finns ett problem, ett stort problem.

När jag frågade på de olika elektronikaffärerna om Asus råvarukontroll var expediterna först frågande.

-Menar du hårdvara? Mjukvara?

-Nej, råvara...

Jag förklarade mina betänkligheter. Kobolt och tantal i denna dator kommer med stor sannolikhet delvis från de vidriga gruvorna i östra DR Kongo. Expediternas svar på förtydligandet varierade lite. ”Ingen aning, folk skriver så mycket, du får googla” eller ”Asus är bra, dem kan man lita på”. I den bästa affären fick jag åtminstone numret till Asus kundtjänst. Jag ringde och frågade om deras policy. Svaret:

Asus kan inte garantera att metallerna i datorn inte kommer från ett krigsområde.

Och det visste jag ju.. Allt annat vore att ljuga. Hittills har jag inte kunnat hitta något elektronik- företag som kan garantera detta – trots att de tekniska möjligheterna för sådan spårning finns. Vad gör jag då av min så kallade konsumentmakt? Skriver ett blogginlägg?

Två kommentarer till Swedwatch

Rapporten om koboltbrytningen i DR Kongo av SwedWatch som jag nämnde här kommenterade jag i DN några dagar senare, med krav på internationell lagstiftning kring råvaruhandeln. Artikeln ligger inte på nätet men kan nu läsas här nedan. Som bonus, ytterligare en kommentar kring samma ämne, och om Johan Norbergs kringsynthet, som jag inte vet vart den tog vägen eller om den publicerades [Uppdatering: artikeln alltså, inte kringsyntheten]:


Kommentar I:

Nyligen publicerade organisationen SwedWatch en rapport om koboltbrytningen i Afrikas kopparbälte. Vidriga missförhållanden uppdagades, och mineralernas väg från råmalm till kretskort och batterier spårades på ett föredömligt sätt.

I massmedias rapportering fokuserades sedan som vanligt på slutkunderna, i detta fall mobil- och darortillverkare, samt oss konsumenter. Och visst är det bra med medvetna konsumenter. Men ett alltför starkt betonande av konsumentmakten leder bort från det som borde vara självklart.

När jag köper en laptop i butik behöver jag inte fråga expediten om är stulen. Som konsument kan jag förutsätta att den inte är det. Det borde vara lika absurt att fråga om produkten är framställd med hjälp av barnarbetare eller om den bidragit till att förgifta dricksvattnet för tusentals människor.

Om man alltid utgår från slutkonsumenten leder det till krav på att företagen ska kontrollera sig själva och sina leverantörer. Men det saknas både kunskap och organisation för exempelvis Nintendo att verka som ställföreträdande miljöinspektionsmyndighet.

Dessutom är det för företagens del enbart en fråga om publicitet: om allmänheten har en bild av att företaget tar sitt ansvar, så är saken klar. Effektiv propaganda blir minst lika viktigt som verkliga förbättringar. Detta märks inte minst när larmrapporterna kommer. Då problemen blir allmänt kända ställer man krav och bryter kontrakt; i det fördolda köper man så billigt som möjligt istället.

Som konsument har jag rätt att förutsätta att de varor jag köper framställs på ett ansvarsfullt sätt. För att detta ska komma till stånd krävs ett internationellt och juridiskt bindande regelsystem för vad man får och inte får göra som företag. Till detta måste kopplas en uppföljningsmyndighet med mandat att lösa upp den stenhårda sekretess som kallas ”affärshemligheter” och som skumraskaffärerna omges av. En möjlighet att frysa tillgångar och utdöma böter måste också till för att marknadsaktörerna ska bry sig.

Det kanske låter som en mardröm för vissa nyliberaler att inrätta en global finansiell kontrollmyndighet, men det handlar bara om att utföra den enda uppgift som staten bör ha även i den nyliberala utopin: att skydda medborgarnas liv.

Kommentar II:

Den 25 november basunerar Johan Norberg ut goda nyheter på SvD brännpunkt. Allt blir bara bättre, är hans evangelium. Medellivslängd, alfabetisering, BNP, miljöarbete – alla kurvor pekar leende uppåt och vår bästa tid är nu. Men han noterar också på ett viktigt undantag: ”I södra Afrika, som har förbigåtts av handel och investeringar, har fattigdomen däremot ökat.” Här får han tillfälle att citera Kofi Annan, som i ett berömt uttalande hävdar att de stora förlorarna är ”de som har lämnats utanför globaliseringen.”

Oavsett om man håller med Norbergs beskrivning av världens tillstånd i övrigt, begår han (och kanske Kofi Annan) här ett stort misstag. Afrika söder om Sahara är allt annat än utestängt från globaliseringen. Dagen efter Norbergs inlägg publicerade organisationen SwedWatch en rapport som kan ses som ett långt i förväg förberett svar på hans förenklade konstaterande.

Rapporten tar ett helhetsgrepp på en del av den globala handeln som är minst sagt problematisk – brytningen av metallen kobolt i DR Kongo och Zambia. Usla arbetsföhållanden, obefintlig arbetsrätt, miljöförstöring, barnarbete, korruption, skatteflykt, smuggling, dödsolyckor... Rapporten gör samma uppräkning som Norberg, men enbart med negativa förtecken.

Och dessa missförhållanden beror absolut inte på Afrikas förmenta isolering. De företag som ligger under lupp i denna rapport är spridda över jordklotet – visst figurerar inhemska små uppköpare, men handeln drivs av multinationella gruvjättar som Forrest Group, belgiska och finska förädlingsindustrier och inte minst de många nya kinesiska aktörer som ritat om den ekonomiska kartan i Afrika de senaste åren.

Metallmarknaden är i högsta grad global, i allt från råmalm till de mobiltelefoner, datorer och flygplan som är slutprodukterna. Våra allt billigare elektronikprodukter och det östasiatiska ekonomiska uppsving som Norberg så varmt lovordar skulle inte vara möjliga utan den systematiska rovdrift på människor och natur som sker i Afrikas kopparbälte.

Att komma till rätta med dessa problem är nödvändigt, innan man börjar sjunga den globala kapitalismens lov. De kinesiska företag som med Beijings välsignelse verkar i Kongo och Zambia deklarerar helt öppet att de beter sig som goda kapitalister: de ställer inga frågor, tar inte något ansvar, de bara gör affärer. Tänker sig Norberg och hans nyliberala hov på allvar att sådana affärsmetoder kommer att bota de TBC-sjuka, föda de svältande, återuppliva vattendragen, införa minimilöner och organisationsrätt?

Förmodligen ser de något sådant framför sig. De alternativa lösningarna bygger ju nämligen på internationell lagstiftning, kontroll och regleringar, alltså nästan socialism. Men att låta det hela fortgå innebär om inte annat ett retoriskt självmord för globalisterna. De kongolesiska gruvorna är ett svårslaget trumfkort i den globaliseringskritiska rockärmen.

Ingen kommentar...

Ett citat av Stephen Lewis:

“Every cow in the European Union is subsidized to the tune of two dollars a day, while between four hundred and five hundred million Africans live on less than a dollar a day.”

Uppsnappat på Africa Works.

Obalanserat men intressant om Bemba

På sajten Toward Freedom har Keith Harmon Snow publicerat en lång grävande artikel om Jean-Pierre Bembas historia och internationella kontakter. Det blir så småningom ganska trångt på de anklagades bänk, när Bemba och hans krigsförbrytelser sägs få stöd av Portugal, Belgien, Sydafrika, Rwanda(!), Uganda, Sudanesiska rebeller, Central- afrikanska republikens tidigare regim, Nkunda, USA, MONUC etc. etc. Dessutom finns det kring honom ett stort nät av korrupta västerländska, israeliska och ryska företagsagenter och en stor klase med lokala maffialedare och mörkerpolitiker.

Trots att artikeln är allt annat än balanserad vill jag rekommendera den. Här finns fakta som sällan syns i mainnstreammedia, men se upp med fotnoterna och retoriken. Allt är inte lika väl underbyggt.

Och så meddelas att Kina har slutit sitt största avtal någonsin i Afrika. 5 miljarder dollar ska lånas ut till DR Kongo för infrastrukturella projekt, gruvbrytning, sjukhus med mera. Visst behövs resurserna, men frågan är hur mycket Kina kommer tjäna på de mineral- och oljekoncessioner de får i utbyte?

Biskopar, Bemba och barnsoldater

Det har väl knappast gått någon förbi att International Crisis Group har publicerat en varnande lägesrapport med titeln "Congo: Consolidating the peace" (pdf). Rapporten är på sina behändliga 30 sidor den bästa sammanställningen jag läst om den politiska och ekonomiska händelseutvecklingen inför och efter valet 2006. ICG utgår från att DR Kongo just nu har ett guldläge att ta sig ur den negativa utvecklingen, men att man måste gripa chansen, innan de internationella aktörernas tålamod tryter och engagemanget brister.

Ett antal stora problem tas upp och diskuteras i detalj. För det första ser man med stor oro på hur oppositionen behandlats framförallt efter valet. Frågan är komplicerad. Å ena sidan kan oppositionens ledande representant Jean-Pierre Bemba inte tillåtas ha en privatarmé under beteckningen "livvakt".
Hans CV under kriget och tiden före demokratiseringsprocessen inger inte heller något större förtroende om man är anhängare av demokrati och mänskliga rättigheter. Å andra sidan fick han uppemot 40% av rösterna i presidentvalets andra omgång, och någon annan motsvarande person eller rörelse finns inte att bygga opposition kring. Efter konfrontationer med Kabilas "presidentgarde" med flera hundra döda som följd, gick Bemba i landsflykt i Portugal. Officiellt av medicinska skäl, men han har också hävdat att hans säkerhet inte kan garanteras i Kongo. Förmodligen har han rätt. Nu verkar det dock som han är på väg tillbaka till politiken, och förmodligen också till Kongo. Nyligen gav han en intervju för belgisk teve, som refereras av Mediacongo. Även Kabila har i intervjuer skruvat upp tonläget, men hävdat att Bembas eventuella återvändande till Kongo ligger utanför hans kontroll.

Det sistnämnda är inte troligt. Inte mycket av den centrala politiska processen ligger utanför Kabilas kontroll, slår ICG fast i sin rapport. Men ett symboliskt tecken på att opponionen samlar sig är att dess ledare i senaten, Léon Kengo wa Dondo, numera ska kallas oppositionens "talesperson" (fr. porte-parole) och inte som tidigare "samordnare" (fr. coordonnateur).
Kabilas makt är dock inte på något sätt absolut. Framförallt i västra Kongo har han svåra problem med legitimiteten, då bara några få procent stödde honom i valet. Alltför lätt har han lockats att bemöta lokala protester med vapenmakt.

Andra saker som efterlyses av ICG är ett ökat militärt och civilt samarbete med FN och "världssamfundet" (vem är det?). Mycket görs faktiskt på detta område. Exempelvis hjälper FN-styrkan MONUC till med att träna soldater i den reguljära kongolesiska armén FARDC. De genomför också, med blandad framgång, gemensamma operationer mot kvarvarande rebeller i landets östra delar. Avväpnings- och återanpassningsprogram är också igång. I Ituriprovinsen gäller det soldater som är knutna till Mathieu Ngudjolo, Peter Karim och "Cobra" Matata. De soldater som inte vill inlemmas in den reguljära armén ska enligt planen få visst finansiellt stöd för att starta småskalig affärsverksamhet.

Men FARDC har mycket stora problem att ta itu med. Eftersom armén delvis är sammansatt av före detta rebellgrupper, är soldaterna ofta lojala främst mot sina gamla ledare. De olika nya förbanden är inte sällan etniskt organiserade. Dessa två faktum har gjort att det till och med förekommit strider mellan två olika förband inom FARDC.
I ett upprop från Human Rights Watch påpekar man att inlem- mandet av rebell- grupper i armén gjort att det numera även finns barn- soldater i den regul- jära armén. Det nyrekryteras också barn till dessa grupper, trots att ledningen i Kinshasa förbjudit detta.
I Nord Kivu har man försökt att genom förhandlingar komma till rätta med rebelledaren Laurent Nkunda. Man använder samma taktik där, att blanda upp den reguljära armén med Nkundas trupper. Enligt ISS har det lett till att Nkunda utan något som helst demokratiskt mandat fått en mer och mer officiell roll. Självsvåldigt har han tagit över polisstationer i "sin" region och han har också startat ett eget parti. ISS varnar för att Nkunda håller på att skapa en egen skuggstat i Nord Kivu.

Ytterligare ett problem är säkrandet av landets stora naturresurser. Kongo behöver investeringar och möjligheter till export. Samtidigt skrivs det fortfarande, liksom under krigsåren, avtal inom gruv- och skogsnäringen som ingen har insyn i. Korruptionen omsätter enorma summor, men det är småpengar jämfört med vad företag från Kanada, USA, England, Australien och Sydafrika tjänar på uran-, koppar-, kobolt- och guldgruvor. Plundringen av regnskogen är än så länge bara i sin inledningsfas, men även här sluts nya avtal.

En kommission för översyn av dessa avtal är tillsatt och förväntas rapportera i augusti. Så länge det är samma personer som ser över avtalen som de som en gång slöt dem, och fortfarande får sina inkomster från dem, finns risken att det hela bara blir en ytlig tvätt som inte gör den kongolesiska befolkningen rikare. Tre anställda på företaget Anvil Mining som misstänktes vara delaktiga i en massaker på civilbefolkningen i Kilwa 2004 släpptes nyligen efter en process i militärdomstol. Både lokalbefolkning, NGO:er och FN:s High Commissioner for Human Rights, Lous Arbour, har uttryckt sin upprördhet över brister i det juridiska förfarandet. Många hävdar att frisläppandet var en eftergift från myndigheternas sida för att inte skrämma bort utländska investerare.

Till detta kommer de konfliker mellan centralmakten och provinserna som förvärras när regeringsmakten och dess enskilda medlemmar tjänar pengar på provinsernas naturtillgångar. Ett program för överföring av skatteintäkter till provinserna har inte genomförts som utlovat.
Kongos problem stannar dock inte vid gränserna. Förhållandet till framförallt Rwanda, men även Uganda och i viss mån Burundi, är inte normaliserat efter krigsåren. Samtal pågår, men så länge rwandiska rebeller tillåts verka i östra Kongo kommer problemen inte att få någon slutgiltig lösning.

Sammanfattningsvis så finns det stora problem, men läget är samtidigt bättre än på många år. Vissa tecken på ökade stridigheter i östra delarna av landet kan inte ändra på detta.


En del av samhället som inte ens skymtar i ICG:s rapport är kyrkan. Det har varit biskopsmöte i Kinshasa, och herrens herrar har antagit ett dokument som är mycket kritiskt mot hur landet styrs och lyfter fram bland annat råvaruhandel och korruption som stora problem. Ett referat på engelska finns här, och dokumentet på franska här.

Vad mer? Jo DR Kongo ska få fina besök framöver. Alla nyhetsbyråer har rapporterat att Condoleezza Rice lyckas mellanlanda några timmar i Kinshasa i nästa vecka. Jag tar bara tillfället i akt att tipsa om den utmärkta bloggen Passion of the present, som bevakar Darfur och lite till. De har samlat alla nyhetsbyråernas notiser om besöket.
Observera för övrigt hur State Department Spokesman Sean McCormack analyserar möjligheten till fred i det blödande Palestina: ”We think that the underlying conditions now, at present, are better than they have been at any other time in the recent past”. Kommentarer överflödiga.
Men det är inte bara Condie som ska till Congo. En mer substantiell visit gör Yakin Ertürk, FN:s expert på våld mot kvinnor. Hennes rapport är inte riktigt något att se fram emot.

Välgörenhet som business har jag varit inne på förut. I New York Times hittade jag en intressant artikel om Aga Khan, muslim, businessman och välgörare. Varför hör man inte mer om honom? Nej just ja, muslim... Och så drar familjen Lundin sitt strå till stacken. Vore det inte enklare att låta kongoleserna behålla pengarna från början?

Cédric konstaterar att det är kallt i Kinshasa. Uteliggarna värmer sig vid brinnande bildäck och som vanligt kröner Cédric sitt inlägg med en passande bild. Men vissa kongoleser verkar ha råd att lyxa till det. I Venezuela har man beslagtagit en massa säckar kokain, som uppenbarligen var på väg till Kongo, eller?

Ett principiellt intressant rättsfall är på gång, där den indonesiska staten stämmer forne diktatorn Suharto på de 441 miljoner dollar han stulit från staten under sin regeringstid. När man ändå är igång fortsätter man med 1,1 miljarder dollar (!) i skadestånd. Suhartos kongolesiske motsvarighet Mobutu Sese Seko är ju död, och hans son Nzanga Mobutu sitter i nuvarande regeringen, så han får väl betala till sig själv...

Slutligen så tipsar Karin om att man kan få sin sajt testad på Great firewall of China. Både min och Karins bloggar är tydligen censurerade i Kina. Kreddigt kan man tycka, men ett stickprov ger vid handen att även bloggare som mest skriver "titta på min gulliga kanin" och "nu måste jag göra läxan" censureras. En håv med små maskor fångar alla fula fiskar, som det kinesiska ordspråket lyder.

Så fick Lundin sitt Tenke tillslut...

Som väntat röstade 96% av aktieägarna i Tenke ja till uppköpet, så nu är Fungurumeprojektet säkert i Lundingruppens händer. Pressmeddelande här.

El och digitala pengar

"Korruption bromsar Afrika" lyder rubriken på SvD Näringslivs och Aftonbladets gemensamma ekonomisajt E24. Men läser man artikeln, som refererar en rapport från World Economic Forum, så visar det sig dels att större delen av Afrika går som tåget rent ekonomiskt, dels att korruptionen inte på långa vägar är det största problemet i de flesta afrikanska länder. I den del av rapporten som handlar om DR Kongo (pdf) visar det sig att bristen på elektricitet upplevs som det största problemet, följt av finansieringssvårigheter, makroekonomisk instabilitet, skatter m.m. Korruptionen hamnar långt ner på listan, men den är mycket mer tacksam för oss att fokusera på: dels är den negativ, vilket stämmer med vad vi vet om Afrika, dels är den irrationell, vilket stämmer med hur afrikaner beter sig, och dessutom kan vi inte göra något åt den. Korruptionen är afrikanernas eget problem.

Rapporten har jag bara ögnat i, men ser att man lägger tyngd på behovet av finansiering och finansiella tjänster. Mikrofinansiering verkar vara the new black i Afrika (liksom f.ö. i Indien, där Percy Barnevik har dragit igång). Kanske har det att göra med förra årets Nobelpris.

Ännu mer spännande, i Kenya har man tydligen introducerat en slags digitala pengar, som går att skicka med mobilen. jag fattar inte riktigt hur, men det låter ju vettigt. Då blir var och en sitt eget bankkontor, utan mellanhänder. Någon som vet mer om detta?

Uppdatering: Därmed inte sagt att man inte bör göra något åt den korruption som faktiskt finns. Ett utmärkt initiativ kan man läsa om här.