Vem bryr sig? Jason!

Jason Diakité, a.k.a. Timbuktu, är programledare för radioprogrammet "Jasons värld" i P3, där han tar upp en hel del intressanta frågor. När det handlade om att ta reda på var alla våra grejjer kommer ifrån fick jag chansen att kommentera mineralbrytningen i östra DR Kongo. Lyssna gärna på programmet här. Jag kommer in efter ungefär halva programmet, men det är flera andra intressanta inslag så lyssna på hela!

I förberedelserna sprang jag på en föredömligt koncis rapport om läget. Den innehåller bland annat en uträkning av hur mycket pengar som handeln med coltan, tenn, wolframit och guld egentligen drar runt. Även om siffrorna är ytterst osäkra (vilket medges i rapporten) så är det löjligt lite pengar i sammanhanget, inte mer än 2 miljarder kronor om året. Det inger hopp för den som tror att skapandet av alternativa inkomstkällor i regionen kan vara en del av lösningen på problemet. Närmast till hands ligger naturligtvis ligger naturligtvis en omställning till legal brytning, men även effektiviserat jordbruk och utvecklad turism skulle kunna göra situationen mindre desperat (dvs. mindre livsfarlig). Rapporten ger ovanligt realistiska rekommendationer för olika processer som kan leda till en bättre framtid för innevånarna i Kivu och Oriental.
Sist men inte minst uppmärksammas frågan om leverantörskedjan och slutanvändarnas ansvar i telekomindustrin, med frågor kring spårbarhet, bristen på politisk vilja etc.

Ny dator - Hurra?

Detta blogginlägg är det första jag skriver på min nya dator, en liten och billig Asus Eee 900. Jag gillar verkligen den lilla smidiga burken och saknar inte min många år gamla häck som nu är lämnad till återvinning. Men det finns ett problem, ett stort problem.

När jag frågade på de olika elektronikaffärerna om Asus råvarukontroll var expediterna först frågande.

-Menar du hårdvara? Mjukvara?

-Nej, råvara...

Jag förklarade mina betänkligheter. Kobolt och tantal i denna dator kommer med stor sannolikhet delvis från de vidriga gruvorna i östra DR Kongo. Expediternas svar på förtydligandet varierade lite. ”Ingen aning, folk skriver så mycket, du får googla” eller ”Asus är bra, dem kan man lita på”. I den bästa affären fick jag åtminstone numret till Asus kundtjänst. Jag ringde och frågade om deras policy. Svaret:

Asus kan inte garantera att metallerna i datorn inte kommer från ett krigsområde.

Och det visste jag ju.. Allt annat vore att ljuga. Hittills har jag inte kunnat hitta något elektronik- företag som kan garantera detta – trots att de tekniska möjligheterna för sådan spårning finns. Vad gör jag då av min så kallade konsumentmakt? Skriver ett blogginlägg?

Gruvkontraktrevisionen offentlig

Nu har kongolesiska myndigheterna äntligen offentliggjort resultaten av sin översyn av gruvlicenserna. Dokumenten kan hämtas pa den här sidan (direktlänk till pdf vol. 1, vol. 2).

Undersökningen kring avtalet med Lundin finns pa s. 16-31 i volym 2. Mycket av byrakratfranskan har jag inte lyckats penetrera, men den utmynnar i ett antal villkor som ska tillgodoses i omförhandlingarna av kontrakten. Bl.a. har statens (dvs. Gecamines) andel i kontrakten tidigare förhandlats ner fran 45% till 17,5%, nagot som nu ska reverseras. Lundin med partner ska ocksa betala 185 miljoner dollar (varför är jag inte riktigt säker pa). Utan vidare kommentar konstateras att Tenke Fungurume Mining inte har lyckats visa nagra dokument alls gällande miljöarbete. Jag aterkommer med eventuella kongolesiska kommentarer till ämnet.

Mörka gruvgångar

Nu droppar det in telegram till svenska media (DN 1, DN 2, Dagens Industri) om att den översyn av gruvkontrakten i DR Kongo som jag tidigare skrivit om har blivit klar. Det verkar osäkert om den kommer att bli offentlig, och den utförligaste rapporteringen ser ut så här på Moneyweb och Mining MX.



Översynen gäller gruvkontrakt från krigsåren som slutits på felaktiga grunder och med orimliga villkor. Av de drygt 60 kontrakt som tagits upp för granskning befanns samtliga vara så felaktiga att de antingen måste omförhandlas eller kancelleras. Detta gäller alltså rimligen även Lundins Fungurumeprojekt. Samarbetspartnern Freeport McMoRan säger sig dock inte ha fått någon information ännu. Samtidigt bjuder svenska Exportrådet in till prospekteringstur till bl.a. Katanga för gruvgrävare och andra hugade entreprenörer.



Hemlighetsmakeriet och talet om att snabba upp processen har knappast lugnat alla de NGO:er som hävdar att regeringsföreträdare och president Kabila har alltför starka privata intressen i omförhandlingarna. Mer om det på Mineweb, där även ett antal mycket användbara rapporter listas.

[Uppdatering: samtidigt som jag skrev detta meddelades att SwedWatch kommit med en ny rapport om Lundin i DR Kongo. Jag har inte hunnit läsa den, men den finns här.]




(Helt off topic kan jag inte låta bli att undra om Johan Stael von Holstein verkligen har skrivit detta som svar till Johan Ehrenberg:


"Du är och har alltid varit oinformerad och okunnig pajas och som alla andra vänstervridna, en lögnare, en demokratins och upplysningens fiende. Jag är absolut inte ointresserad av konst och kultur och inte heller okunnig i området. Jag är inte emot bidrag till konsten och kulturen och har ALDRIG sagt att jag är det eller att jag vill dra in den. Jag hopade inte fegt av Icon, jag fick sparken ur styrelsen för att jag ville konsolidera. Jag kom inte ur bubblan med en massa pengar. Min bok sålde i 10000 ex, vilken poet har gjort det.Utnämningen av mig är inte en provokation utan en nödvändighet. Din och dina värderingar tid är ute. Dina lögner blir inte sanning för att de upprepas i oändlighet. Du visar bara vilken skit du är!

Johan Staël von Holstein")

Stark film om guldgruvorna

Om man någon gång blir trött på tvåminutersironier kan man växla från Youtube till något som heter Current.com. Jag har inte hört talas om det tidigare men vid en första titt verkar det vara någonting mellan Youtube och Facebook och till för sådant som anses viktigt.

Anledningen att jag hittade dit var den korta dokumentärfilmen Mining for Bling av Christof Putzel. Han besöker guldgruvor och uppköpare i en inte närmare specificerad del av DR Kongo, man kan gissa att det rör sig om Sud Kivu. Filmen har ett töntigt namn, inleds katastrofalt och lider en del av coolhetskomplex (med inzoomningar på vapen och skakig handkamera). Men bilderna från gruvan säger verkligen något mer än det som rapporterna talar om. Ta 10 minuter, det är det värt.

Filmen finns här. Känsliga tittare varnas.

Frukostflingor

Samtidigt med Lissabonmötet, som handlade alldeles för mycket om Mugabe, kommer denna märkliga nyhet om byte av kongolesisk elektricitet mot militär livvakt för Kabila från Zimbabwe. Helt obekräftad och från en opålitlig källa kanske den kunde lämnas därhän, men jag tycker den är intressant som ett exempel på propaganda och förvirring i skön förening.

Det kommer mycket oroväckande nyheter från världens fattigaste land, Niger. Uranfyndigheterna i norr och rebellernas framfart bidrar båda till den dystra bilden. Det franska företaget Areva har härjat där länge, av allt att döma med svåra följder för lokalbefolkningen. Med Kina, Indien, USA och andra på väg in på spelplanen fruktar vissa analytiker för krig om det åtråvärda uranet. En mycket bra sammanfattning, som för ovanlighetetns skull innehåller en smula vettig analys, finns här. Ytterligare om rebellerna, naturtillgångarna, våldtäkterna här, här, här, här.

Kongolesisk Public Service (RTNC) anklagas för att sprida hatpropaganda mot Nkunda, och det görs en jämförelse med de radiostationer som bidrog till att hetsa fram folkmordet i Rwanda 1994. Utan att på något sätt försvara detta, kan man ju fråga sig vilket krigförande land som inte bedriver hatpropaganda mot sina fiender? I RTNC:s fall tycks propagandan vara både rasistisk och och underblåsa etniska motsättningar inom det egna landet.
Samtidigt tillämpar informationsministern Toussaint Tshilombo en märklig logik: ett stort antal radio- och tevestationer har stängts, enligt ministern för att de inte har sina licenser i ordning, inte har betalat sina avgifter etc. Detta skulle vara en del en kampanj för att sanera branchen. Sedan säger han sig vilja ha kvar maximalt 10 stationer "in any case", alltså oavsett om de sköter sig eller inte? Än en gång kan man konstatera att massmedia, en av demokratins grundbultar, fungerar långt mycket sämre i Kongo än i Sverige.

Två kommentarer till Swedwatch

Rapporten om koboltbrytningen i DR Kongo av SwedWatch som jag nämnde här kommenterade jag i DN några dagar senare, med krav på internationell lagstiftning kring råvaruhandeln. Artikeln ligger inte på nätet men kan nu läsas här nedan. Som bonus, ytterligare en kommentar kring samma ämne, och om Johan Norbergs kringsynthet, som jag inte vet vart den tog vägen eller om den publicerades [Uppdatering: artikeln alltså, inte kringsyntheten]:


Kommentar I:

Nyligen publicerade organisationen SwedWatch en rapport om koboltbrytningen i Afrikas kopparbälte. Vidriga missförhållanden uppdagades, och mineralernas väg från råmalm till kretskort och batterier spårades på ett föredömligt sätt.

I massmedias rapportering fokuserades sedan som vanligt på slutkunderna, i detta fall mobil- och darortillverkare, samt oss konsumenter. Och visst är det bra med medvetna konsumenter. Men ett alltför starkt betonande av konsumentmakten leder bort från det som borde vara självklart.

När jag köper en laptop i butik behöver jag inte fråga expediten om är stulen. Som konsument kan jag förutsätta att den inte är det. Det borde vara lika absurt att fråga om produkten är framställd med hjälp av barnarbetare eller om den bidragit till att förgifta dricksvattnet för tusentals människor.

Om man alltid utgår från slutkonsumenten leder det till krav på att företagen ska kontrollera sig själva och sina leverantörer. Men det saknas både kunskap och organisation för exempelvis Nintendo att verka som ställföreträdande miljöinspektionsmyndighet.

Dessutom är det för företagens del enbart en fråga om publicitet: om allmänheten har en bild av att företaget tar sitt ansvar, så är saken klar. Effektiv propaganda blir minst lika viktigt som verkliga förbättringar. Detta märks inte minst när larmrapporterna kommer. Då problemen blir allmänt kända ställer man krav och bryter kontrakt; i det fördolda köper man så billigt som möjligt istället.

Som konsument har jag rätt att förutsätta att de varor jag köper framställs på ett ansvarsfullt sätt. För att detta ska komma till stånd krävs ett internationellt och juridiskt bindande regelsystem för vad man får och inte får göra som företag. Till detta måste kopplas en uppföljningsmyndighet med mandat att lösa upp den stenhårda sekretess som kallas ”affärshemligheter” och som skumraskaffärerna omges av. En möjlighet att frysa tillgångar och utdöma böter måste också till för att marknadsaktörerna ska bry sig.

Det kanske låter som en mardröm för vissa nyliberaler att inrätta en global finansiell kontrollmyndighet, men det handlar bara om att utföra den enda uppgift som staten bör ha även i den nyliberala utopin: att skydda medborgarnas liv.

Kommentar II:

Den 25 november basunerar Johan Norberg ut goda nyheter på SvD brännpunkt. Allt blir bara bättre, är hans evangelium. Medellivslängd, alfabetisering, BNP, miljöarbete – alla kurvor pekar leende uppåt och vår bästa tid är nu. Men han noterar också på ett viktigt undantag: ”I södra Afrika, som har förbigåtts av handel och investeringar, har fattigdomen däremot ökat.” Här får han tillfälle att citera Kofi Annan, som i ett berömt uttalande hävdar att de stora förlorarna är ”de som har lämnats utanför globaliseringen.”

Oavsett om man håller med Norbergs beskrivning av världens tillstånd i övrigt, begår han (och kanske Kofi Annan) här ett stort misstag. Afrika söder om Sahara är allt annat än utestängt från globaliseringen. Dagen efter Norbergs inlägg publicerade organisationen SwedWatch en rapport som kan ses som ett långt i förväg förberett svar på hans förenklade konstaterande.

Rapporten tar ett helhetsgrepp på en del av den globala handeln som är minst sagt problematisk – brytningen av metallen kobolt i DR Kongo och Zambia. Usla arbetsföhållanden, obefintlig arbetsrätt, miljöförstöring, barnarbete, korruption, skatteflykt, smuggling, dödsolyckor... Rapporten gör samma uppräkning som Norberg, men enbart med negativa förtecken.

Och dessa missförhållanden beror absolut inte på Afrikas förmenta isolering. De företag som ligger under lupp i denna rapport är spridda över jordklotet – visst figurerar inhemska små uppköpare, men handeln drivs av multinationella gruvjättar som Forrest Group, belgiska och finska förädlingsindustrier och inte minst de många nya kinesiska aktörer som ritat om den ekonomiska kartan i Afrika de senaste åren.

Metallmarknaden är i högsta grad global, i allt från råmalm till de mobiltelefoner, datorer och flygplan som är slutprodukterna. Våra allt billigare elektronikprodukter och det östasiatiska ekonomiska uppsving som Norberg så varmt lovordar skulle inte vara möjliga utan den systematiska rovdrift på människor och natur som sker i Afrikas kopparbälte.

Att komma till rätta med dessa problem är nödvändigt, innan man börjar sjunga den globala kapitalismens lov. De kinesiska företag som med Beijings välsignelse verkar i Kongo och Zambia deklarerar helt öppet att de beter sig som goda kapitalister: de ställer inga frågor, tar inte något ansvar, de bara gör affärer. Tänker sig Norberg och hans nyliberala hov på allvar att sådana affärsmetoder kommer att bota de TBC-sjuka, föda de svältande, återuppliva vattendragen, införa minimilöner och organisationsrätt?

Förmodligen ser de något sådant framför sig. De alternativa lösningarna bygger ju nämligen på internationell lagstiftning, kontroll och regleringar, alltså nästan socialism. Men att låta det hela fortgå innebär om inte annat ett retoriskt självmord för globalisterna. De kongolesiska gruvorna är ett svårslaget trumfkort i den globaliseringskritiska rockärmen.

Vad har du i fickan...

I samarbete med bl.a. flera olika europeiska monitororganisationer har SwedWatch dragit igång kampanjen MakeITfair. Syftet är att väcka opinion för en förbättring av arbetsvillkoren, miljöhänsynen och öppenheten inom IT-branchen. Som ett första steg släpper man rapporten Powering the Mobile World, som handlar om koboltbrytningen i Katanga och Zambia, och hur råvaror från bl.a. Kongo hittar vägen till vår hemelektronik. Högst läsvärd. Ytterligare kommentarer kommer att följa här på bloggen.

Tillägg: Ja just ja, gå med i Facebookgruppen.

Obalanserat men intressant om Bemba

På sajten Toward Freedom har Keith Harmon Snow publicerat en lång grävande artikel om Jean-Pierre Bembas historia och internationella kontakter. Det blir så småningom ganska trångt på de anklagades bänk, när Bemba och hans krigsförbrytelser sägs få stöd av Portugal, Belgien, Sydafrika, Rwanda(!), Uganda, Sudanesiska rebeller, Central- afrikanska republikens tidigare regim, Nkunda, USA, MONUC etc. etc. Dessutom finns det kring honom ett stort nät av korrupta västerländska, israeliska och ryska företagsagenter och en stor klase med lokala maffialedare och mörkerpolitiker.

Trots att artikeln är allt annat än balanserad vill jag rekommendera den. Här finns fakta som sällan syns i mainnstreammedia, men se upp med fotnoterna och retoriken. Allt är inte lika väl underbyggt.

Och så meddelas att Kina har slutit sitt största avtal någonsin i Afrika. 5 miljarder dollar ska lånas ut till DR Kongo för infrastrukturella projekt, gruvbrytning, sjukhus med mera. Visst behövs resurserna, men frågan är hur mycket Kina kommer tjäna på de mineral- och oljekoncessioner de får i utbyte?

Gruvkontrakt kring uranbrytningen i fara

Brinkleys kontrakt för uranbrytning i Shinkolobwe, Samboa och Mindigi ifrågasätts nu. Under den pågående revisionen av gruvkontrakt har ju redan Rautenbach och Camec fått stryka på foten. Nu har ytterligare en affärsman med kriminellt förflutet förklarats för persona non grata i Kongo. Niko Shefer var mellanhand i Brinkleys uppgörelse. Hans kongolesiska motpart Sylvanus Bonane, atomenergiminister, fick sparken dagarna efter att affären gjorts upp. Shefer har tidigare suttit i fängelse i Sydafrika och handlat med diamanter med Liberias ökände diktator Charles Taylor.

Shefer är ljusskygg och fångas sällan på bild, som synes här bredvid. Om sina affärsmetoder har han själv sagt:

"I move with cash. I can buy the president a Mercedes 600. How can a normal company justify that? How do they explain that to the shareholders? I do not need board meetings. I am the board."

Kanske något svårsmälta metoder för de mer respektabla investerarna i Shinkolobweprojektet. Hans namn nämns inte heller i Brinkleys officiella kommentar till uppgifterna.

Uppdatering: Jag tänkte just att någon pusselbit fattades i detta spel. Enligt ett uttalande av gruvministern Victor Kasongo, som citeras av Reuters, så har Brinkley gått in som påstådd forskningspartner i något som egentligen var en komersiell deal. På så sätt kunde man komma överens med atomenergiministern i stället för gruvministern.

Milor och annan energi

När jag tidigare skrev om bergsgorillornas öden konstaterade jag - efter att ha tagit del av rapporteringen - att förrövarna var rebeller, som använde nationalparken Virunga som säker tillflykt undan MONUC och FARDC. Det kändes lite ologiskt att de skulle sätta igång att döda gorillor bara för att bli lämnade i fred. Via bloggen Africa Science hittade jag en artikel från National Geographic som berättar lite mer om vad det är frågan om. Skogen i nationalparken används till träkolsframställning, vilket naturligtvis är olagligt. Turister, parkvakter och andra myndighetspersoner stör denna verksamhet, och entreprenörerna svarar med att slå till där det gör ondast: mot gorillorna.

Media gör med få undantag detta till en Disneykonflikt mellan onda jägare och goda beskyddare. Naturligtvis är det inte så enkelt. Nationalparkernas, i detta fall Virungas, historia går tillbaka till kolonialtiden. De är anlagda av belgiska kolonisatörer. De som besöker dem idag är till större delen forskare eller turister, de senare gör dagsturer från Uganda eller Rwanda för att spendera en timme tillsammans med en grupp gorillor. Det man begär av lokalbefolkningen är att bry sig mer om kolonisatörernas gamla planer och utländska turister, än om sin egen överlevnad.

Träkolen är en av mycket få inkomstkällor de har. Man får inte förledas att tro att all skogsskövling sker med moderna maskiner av giriga multinationella jättar. Men det är naturligtvis svårare för Greenpeace att hänga upp en spektakulär banderoll på en fattig familjs bostad i Virunga. The Guardian skriver optimistiskt om hur ursprungsbefolkningar tar väl hand om sin skog och även får den lönsam. Det stämmer säkert i många fall, men det är inget som sker per automatik, särskilt inte i en region där man varje dag måste vara beredd att förlora allt, bokstavligen.

Ett sätt att kunna bibehålla nationalparken med både gorillor och träd vore kanske att bygga ut turismen, visa vad den kan inbringa i reda pengar och låta lokalbefolkningen få en större del av inkomsterna. Som jag har uppfattat läget nu är det främst guiderna från Uganda och Rwanda som lever av turismen. Detta dock sagt med reservation, det är svårt att hitta hårda fakta om saken.


Avslutningsvis har ABB fått en stororder på att uppgradera kraftledningen från Inga till Kolwesi (i Katanga). Det var ABB (ASEA, eller Brown Boveri?) som ursprungligen byggde kraftledningen på 70-talet. Än i dag skryter man med att det är världens längsta kraftledning. Obekräftade uppgifter säger även att företaget finns med i diskussionerna kring den stora utbyggnaden av Inga till världens största kraftverksdamm.

Frukostflingor

Samtidigt som FN:s förmåga att utreda sina egna brott ifrågasätts starkt av Human Rights Watch, kritiseras MONUC av One World för att inte heller göra det de har mandat att göra: skydda civilbefolkningen. Ett illustrativt vardagsexempel fångade min uppmärksamhet, kanske mer för vad den säger om vardagslivet i Nord Kivu än för vad den säger om MONUC:s insats, som jag har svårare att bedöma.

"In Masisi Territory, they [women and children] walk from the village of Buhabo to Masisi Center to sell their produce. On Tuesdays and Sundays, the market days, their biggest fear is encountering soldiers from the national army who attack and rob them. According to residents, sexual assault and rape is also common. While hiking this route, Refugees International met a group of women carrying heavy loads who asked about soldiers on the path. When told that four soldiers were coming their way, the women quickly decided to take an alternate path to the market, adding an hour to their route. There is a MONUC base close by, but MONUC soldiers do not patrol this road to the market."

Samtidigt har situationen i östra DR Kongo tagits upp i FN:s säkerhetsråd. En relation om detta, samt det officiella uttalandet, kan läsas exempelvis här.

Hanteringen av gruvnäringen och den pågående översynen av kontrakt har tagits upp på en konferens i Kinshasa, och det framgår av den här artikeln att senatorer och andra deltagare är missnöjda med det sätt som regeringen sköter gruvkontrakten. Le Potentiel utvecklar här. Appropå det så var det en nyhet för mig att det statliga gruvbolaget Gécamines tydligen sköts av de franska konsulterna Sofreco, tillsatta av Världsbanken. Det ska jag försöka se vidare på.

Det börjar röra på sig i processen i ICC mot den misstänkte krigsförbrytaren Thomas Lubanga. Nu vill den nya domaren i målet Adrian Fulford att delar av processen ska hållas i DR Kongo, för att föra den närmare de drabbade. Jag tycker idén är bra, även om jag tror att ett sådant arrangemang skulle kunna utnyttjas politiskt och på så sätt bli ett säkerhetsproblem. Det var IWPR som lyfte nyheten, men jag rekommenderar även att titta på Jurists kortfattade omnämnande. Tänk om alla nätpublikationer redigerades med så frikostiga hyperlänkar...

Och så ett vackert exempel på svensk "Afrika"- journalistik. E24, Svenska Dagbladets och Aftonbladets ekonomisajt, rapporterar att Exportrådet tittar på nya marknader. Bland dessa finns Kongo (vilket av dem avslöjas dock inte) och Burundi. Och denna artikel väljer man att illustrera med en bild från... ett flyktingläger! Och om det handlar om Tysklands handelsbalans så tar vi en bild från en knarkarkvart i Hamburg?

Coltanflash

En av de råvaror som bidragit till att finansiera och hålla igång krigen i DR Kongo är mineralet coltan. För den som vill veta mer om sammanhangen finns det en liten flashig infosajt på ETC:s hemsida. Klicka på länken "visa grafik" i slutet av texten.

Frukostflingor

Reuters meddelar att översynen av gruvavtal kommer att ta längre tid än beräknat. Samtidigt har det luftats misstankar om att det hela rör sig om en skenprocess. Något som kan tala för att regeringen verkligen menar allvar är att man förklarat storfräsaren och den hänsynslöse affärsmannen Billy Rautenbach persona non grata. Förklaringen togs inte på allvar av hans bolag Camec, men dagen efter deporterades verkligen Rautenbach. Läser man det finstilta kan man dock även här ana regeringsintresse. Camec har nämligen lagt ett fientligt bud på Katanga Mining, som har ett nära samarbete med det halvstatliga Gécamines och där centralbankschefen Jean-Claude Masangu Mulongo sitter i styrelsen.

Mer alarmerande är den här rapporten, som visar hur rättsväsendet, det vill säga militärdomstolen, hindrat en rättvis process efter massakern i Kilwu. Militären har här, i gott samförstånd med Anvil Mining, gått in och terroriserat en hel by, och sedan blivit kvar i månader, hotat och plundrat. Processen slutade med att två militärer av lägre grad blev dömda, men ingen av samarbetspersonerna i företaget. Regeringen har låtit förstå att media inte ska rapportera om processen. Och hur det går för journalister som rapporterar om tvivelaktiga affärer med utländska bolag kan man läsa här och här.

Jean-Pierre Bemba försäkrar, på förekommen anledning, att han inte kommer att alliera sig med Laurent Nkunda. Han ska återvända från landsflykten i Portugal och leda oppositionen i god demokratisk ordning. Däremot är han fortfarande orolig för sin säkerhet.

Svenska Kongokommittén ligger inte på latsidan utan har publicerat en läsvärd debattartikel i Västervikstidningen.

Barack Obama använder DR Kongo som referens (eller slagträ) i debatten om ockupation av Irak. Med samma logik som legitimerar trupperna i Irak skulle USA ha 300 000 man i Kongo, påpekar han. hans uttalanden om Irak verkar för övrigt högst rimliga. USA är dock inte helt frånvarande i Kongo, man utbildar exempelvis kongolesiska officerare.

Slutligen blir jag efter denna beskrivning avundsjuk på alla som hade tillfälle att se Faustin Linyekula på scenkonstfestivalen i Avignon. Själv får man nöja sig med vad man kan hitta på YouTube, men det är å andra sidan inte så illa...

NBA i DRC, kannibalismens offer går igen, m.m.

Ett nytt sjukhus ska öppnas i Masina, sydost om Kinshasa. Initiativtagare är NBA-stjärnan Dikembe Mutombo. Cédric ser honom som en ansvarsfull medborgare som tjänar sitt land. L'Observateur rapporterar fylligare och berättar bland annat om vidare planer på en skola och en basketstadion. Mutombo berättar även varför han håller basketläger i Sydafrika i stället för i Kongo: brist på sponsorer, detta kändisvälgörenhetens ständiga dilemma.

Skandalen med MONUC-soldaternas inblandning i guldsmuggling rullar vidare. Samtidigt som huturebellerna i FDLR bedyrar sin oskuld, erkänner de att de lyckats stå emot en attack från kongolesiska armén tack vare underrättelser från MONUC-personal. Skadorna i människoliv och förlorat förtroende för MONUC är svåra att uppskatta. Helt klart är att affären tycks ha större proportioner och pågått än längre tid än vad som hittils rapporterats.
Än allvarligare är att tonläget skruvas upp i Rwandas huvudstad Kigali (här och här). Att Rwanda inte riktigt litar på FN är begripligt, efter folkmordet 1994. Stabiliseringssamtalen kända som Tripartite Plus, mellan DR Kongo, Rwanda, Uganda och Burundi leds av FN. Försämring av relationerna mellan dessa parter bidrar ytterligare till risken för återgång till ett storskaligare krig med hög grad av inblandning från grannländerna. Det saknas dock inte hoppfulla tecken.

Jag skrev tidigare att Mobutus Sese Sekos son Nzanga Mobutu, som sitter i nuvarande regeringen, borde betala tillbaka faderns stulna tillgångar till sig själv. Nu ser det ut att bli verklighet, på sätt och vis. En del av tillgångarna finns i Schweiz, och landet är nu beredda att betala tillbaka dem till kongolesiska staten. Den anonyme skribenten som kommer till tals via Mediacongo tvivlar på att vi har serverats sanningen om Mobutus tillgångar. Han frågar sig också vad pengarna kommer att gå till "denna gång".

Brinkley Mining ville fira att affären om Kongos uranfyndigheter var i hamn. Cocktailpartyt fick dock ställas in eftersom hedersgäst 1, ministern med ansvar för uranbrytning Sylvanus Mushi Bonane hade fått sparken, och hedersgäst 2, François Lubala Toto från kongolesiska kärnkraftskommissionen inte hunnit skaffa visum till Storbritannien.

Iran jobbar hårt för att bryta den västliga dominansen vad gäller politiskt inflytande i Kinshasa. Här ännu ett initiativ.

Krigsstrategierna i DR Kongo har då och då rapporterats innefatta även kannibalism. Jag vet inte själv om sådana rapporter är trovärdiga. Att de inte alltid är det framgår när offren själva kallar till presskonferens.

Till sist: de gamla skurkarna i Union Miniere har gått och blivit hyggliga återvinnare, om man få tro Financial Times. Intressant projekt verkar det som.

FN bidrar till exporten

En TT-notis som publicerats av de flesta svenska tidningar (inklusive SvD, DN) meddelar att ytterligare en affär är under uppsegling där MONUC-trupper misstänks för inblandning i guldsmuggling. MONUC har inte kommenterat saken på sin hemsida ännu, men mera information finns i den ursprungliga notisen från AP.

Surt sa räven...

Ibland gör felaktig nyhetsrapportering att man får upp ögonen för saker man har missat. En kommentator på den notoriskt ohederliga tevekanalen Fox News ljög ihop något diskrediterande om presidentaspiranten Barack Obama. I en rättelse av påståendet meddelar Media Matters att Obama har varit initiativtagare till en så kallad "legislation bill" om usaisk hjälp till DR Kongo. Obamas eget pressmeddelande om detta finns här. En amerikansk president som kan peka ut DR Kongo på en karta vore onekligen ett framsteg.

Det har nu även nått svenska tidningar (SvD, Sändaren) att engelsmännen protesterar mot Tintin. Ingen har dock skrivit om de protester som pågår i England mot deporteringen av flyktingar från Kongo. Situationen för dem som opponerar sig mot regeringens politik är fortfarande mycket osäker, som jag berörde här. Jag vet inte om "Tintin i Kongo" är förbjuden i Kongo, men att inskränkningar är på modet framgår av att informationsministern nu delvis förbjuder utländsk film. Läser man vidare i artikeln så sägs det handla mest om en copyrightfråga, men om man minns Mobutus nationalistiska kulturpolitik ger det läskiga vibbar.

Nyöppnandet av gruvor har börjat så smått efter kriget. Fortfarande är marknaden orolig för de resultat som den pågående översynen av gruvkontrakten kan ge. Brinkley meddelar däremot stolt att de snart får igång driften i urangruvan Shinkolobwe. Ringer det en klocka? Ja, det var därifrån uranet kom till bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Detta sker samtidigt som Kabila sparkar ministern Sylvanus Mushi Bonane, tidigare ansvarig för uranbrytningen och -hanteringen. Att han inte hade rent mjöl i påsen utan använde sin position för att berika sitt eget företag Estagi framgår av Mediacongos rapportering.

Och så tipsar hedersknyffeln Harry Roos om konstsommar på Gräsö. Rekomemnderas varmt.

Migration, Iran och Tintin i hetluften

Tintin, den gamle favoriten, är på tapeten igen. En brittisk antirasistisk organisation vill att "Tintin i Kongo" tas bort från hyllorna i bokhandeln. Och visst är den full av rasistiska stereotyper, men inte mer än exempelvis Joseph Conrad. Jag tror att klassikerhyllan skulle se ut som en trasig tandrad om vi skulle rensa den efter Politiskt Korrekta kriterier. Men det kanske det är värt?

Ytterligare en humanitär katastrof är under uppsegling, denna gång på gränsen till Angola. Tiotusentals diamantgrävare från DR Kongo, som har arbetat utan papper i Angola, har nu under brutala former drivits tillbaka till kongo, där de nite precis har tagits emot med öppna armar. Inrikesministern i Kongo har talat om saken med Angolas ambassadör, och Kabila har planerat in en trip till Angola där detta ska diskuteras. Från Angolas sida hävdar man att uppgifterna om dålig behandling är rykten utspridda av dem som inte vill acceptera de goda relationerna mellan Angola och Kongo, läs: Kabilas politiska motståndare.
Samtidigt som man låter de återvändande från Angola sova på gatorna, vädjar man till flyktingar i Zambia att komma tillbaka. "Presidenten behöver er" säger Johnson Baelongandi wa Binana, ambassadör i Zambia.

I Nord Kivu har ett antal mord på inflytelserika politiker och affärsmän begåtts de senaste månaderna. Andra har på oklara grunder förts bort från sina hem till okänd ort. Vissa anklagar Nkunda för att ligga bakom, i sina försök att manövrera till sig makten i regionen.

Det rättsliga efterspelet till mordet på journalisten Serge Maheshe fortsätter, med åtta nya åtalade.

Tidpunkten för lokalval i Kongo har nu bestämts till 2008, på en höft. Inget datum är satt, så frågan är om och när de verkligen blir av. De är av stor vikt för att ge den demokratiska processen legitimitet på alla nivåer i samhället, och i Kongos olika och olikartade provinser.

Iran och Kongo överväger att inleda samarbete på områdena gränskontroll och organiserad brottslighet, åtminstone enligt Iransk media. Detta meddelas samtidigt som Condoleezza Rice ställer in sitt Kongobesök och Brinkley köper in sig i en av Kongos största urangruvor. Något för konspirationsteoretikern.

I den internationella gruvindustrin är Kongo glödhett. Men det är inte helt enkelt att göra affärer i Kongo. Hård konkurrens och en begynnande myndighetskontroll av avtalen sätter käppar i hjulen för de framfusigaste. Nyligen fick ett bolag sina köp ogiltigförklarade i domstol. USIP har skrivit ett litet PM om detta, där man bland annat jämför med Liberias omförhandlingsprocess av avtal i gruvnäringen.

Slutligen kan jag inte undanhålla en bild från den väg som jag, insh'allah, ska färdas någon gång i maj 2008.

Biskopar, Bemba och barnsoldater

Det har väl knappast gått någon förbi att International Crisis Group har publicerat en varnande lägesrapport med titeln "Congo: Consolidating the peace" (pdf). Rapporten är på sina behändliga 30 sidor den bästa sammanställningen jag läst om den politiska och ekonomiska händelseutvecklingen inför och efter valet 2006. ICG utgår från att DR Kongo just nu har ett guldläge att ta sig ur den negativa utvecklingen, men att man måste gripa chansen, innan de internationella aktörernas tålamod tryter och engagemanget brister.

Ett antal stora problem tas upp och diskuteras i detalj. För det första ser man med stor oro på hur oppositionen behandlats framförallt efter valet. Frågan är komplicerad. Å ena sidan kan oppositionens ledande representant Jean-Pierre Bemba inte tillåtas ha en privatarmé under beteckningen "livvakt".
Hans CV under kriget och tiden före demokratiseringsprocessen inger inte heller något större förtroende om man är anhängare av demokrati och mänskliga rättigheter. Å andra sidan fick han uppemot 40% av rösterna i presidentvalets andra omgång, och någon annan motsvarande person eller rörelse finns inte att bygga opposition kring. Efter konfrontationer med Kabilas "presidentgarde" med flera hundra döda som följd, gick Bemba i landsflykt i Portugal. Officiellt av medicinska skäl, men han har också hävdat att hans säkerhet inte kan garanteras i Kongo. Förmodligen har han rätt. Nu verkar det dock som han är på väg tillbaka till politiken, och förmodligen också till Kongo. Nyligen gav han en intervju för belgisk teve, som refereras av Mediacongo. Även Kabila har i intervjuer skruvat upp tonläget, men hävdat att Bembas eventuella återvändande till Kongo ligger utanför hans kontroll.

Det sistnämnda är inte troligt. Inte mycket av den centrala politiska processen ligger utanför Kabilas kontroll, slår ICG fast i sin rapport. Men ett symboliskt tecken på att opponionen samlar sig är att dess ledare i senaten, Léon Kengo wa Dondo, numera ska kallas oppositionens "talesperson" (fr. porte-parole) och inte som tidigare "samordnare" (fr. coordonnateur).
Kabilas makt är dock inte på något sätt absolut. Framförallt i västra Kongo har han svåra problem med legitimiteten, då bara några få procent stödde honom i valet. Alltför lätt har han lockats att bemöta lokala protester med vapenmakt.

Andra saker som efterlyses av ICG är ett ökat militärt och civilt samarbete med FN och "världssamfundet" (vem är det?). Mycket görs faktiskt på detta område. Exempelvis hjälper FN-styrkan MONUC till med att träna soldater i den reguljära kongolesiska armén FARDC. De genomför också, med blandad framgång, gemensamma operationer mot kvarvarande rebeller i landets östra delar. Avväpnings- och återanpassningsprogram är också igång. I Ituriprovinsen gäller det soldater som är knutna till Mathieu Ngudjolo, Peter Karim och "Cobra" Matata. De soldater som inte vill inlemmas in den reguljära armén ska enligt planen få visst finansiellt stöd för att starta småskalig affärsverksamhet.

Men FARDC har mycket stora problem att ta itu med. Eftersom armén delvis är sammansatt av före detta rebellgrupper, är soldaterna ofta lojala främst mot sina gamla ledare. De olika nya förbanden är inte sällan etniskt organiserade. Dessa två faktum har gjort att det till och med förekommit strider mellan två olika förband inom FARDC.
I ett upprop från Human Rights Watch påpekar man att inlem- mandet av rebell- grupper i armén gjort att det numera även finns barn- soldater i den regul- jära armén. Det nyrekryteras också barn till dessa grupper, trots att ledningen i Kinshasa förbjudit detta.
I Nord Kivu har man försökt att genom förhandlingar komma till rätta med rebelledaren Laurent Nkunda. Man använder samma taktik där, att blanda upp den reguljära armén med Nkundas trupper. Enligt ISS har det lett till att Nkunda utan något som helst demokratiskt mandat fått en mer och mer officiell roll. Självsvåldigt har han tagit över polisstationer i "sin" region och han har också startat ett eget parti. ISS varnar för att Nkunda håller på att skapa en egen skuggstat i Nord Kivu.

Ytterligare ett problem är säkrandet av landets stora naturresurser. Kongo behöver investeringar och möjligheter till export. Samtidigt skrivs det fortfarande, liksom under krigsåren, avtal inom gruv- och skogsnäringen som ingen har insyn i. Korruptionen omsätter enorma summor, men det är småpengar jämfört med vad företag från Kanada, USA, England, Australien och Sydafrika tjänar på uran-, koppar-, kobolt- och guldgruvor. Plundringen av regnskogen är än så länge bara i sin inledningsfas, men även här sluts nya avtal.

En kommission för översyn av dessa avtal är tillsatt och förväntas rapportera i augusti. Så länge det är samma personer som ser över avtalen som de som en gång slöt dem, och fortfarande får sina inkomster från dem, finns risken att det hela bara blir en ytlig tvätt som inte gör den kongolesiska befolkningen rikare. Tre anställda på företaget Anvil Mining som misstänktes vara delaktiga i en massaker på civilbefolkningen i Kilwa 2004 släpptes nyligen efter en process i militärdomstol. Både lokalbefolkning, NGO:er och FN:s High Commissioner for Human Rights, Lous Arbour, har uttryckt sin upprördhet över brister i det juridiska förfarandet. Många hävdar att frisläppandet var en eftergift från myndigheternas sida för att inte skrämma bort utländska investerare.

Till detta kommer de konfliker mellan centralmakten och provinserna som förvärras när regeringsmakten och dess enskilda medlemmar tjänar pengar på provinsernas naturtillgångar. Ett program för överföring av skatteintäkter till provinserna har inte genomförts som utlovat.
Kongos problem stannar dock inte vid gränserna. Förhållandet till framförallt Rwanda, men även Uganda och i viss mån Burundi, är inte normaliserat efter krigsåren. Samtal pågår, men så länge rwandiska rebeller tillåts verka i östra Kongo kommer problemen inte att få någon slutgiltig lösning.

Sammanfattningsvis så finns det stora problem, men läget är samtidigt bättre än på många år. Vissa tecken på ökade stridigheter i östra delarna av landet kan inte ändra på detta.


En del av samhället som inte ens skymtar i ICG:s rapport är kyrkan. Det har varit biskopsmöte i Kinshasa, och herrens herrar har antagit ett dokument som är mycket kritiskt mot hur landet styrs och lyfter fram bland annat råvaruhandel och korruption som stora problem. Ett referat på engelska finns här, och dokumentet på franska här.

Vad mer? Jo DR Kongo ska få fina besök framöver. Alla nyhetsbyråer har rapporterat att Condoleezza Rice lyckas mellanlanda några timmar i Kinshasa i nästa vecka. Jag tar bara tillfället i akt att tipsa om den utmärkta bloggen Passion of the present, som bevakar Darfur och lite till. De har samlat alla nyhetsbyråernas notiser om besöket.
Observera för övrigt hur State Department Spokesman Sean McCormack analyserar möjligheten till fred i det blödande Palestina: ”We think that the underlying conditions now, at present, are better than they have been at any other time in the recent past”. Kommentarer överflödiga.
Men det är inte bara Condie som ska till Congo. En mer substantiell visit gör Yakin Ertürk, FN:s expert på våld mot kvinnor. Hennes rapport är inte riktigt något att se fram emot.

Välgörenhet som business har jag varit inne på förut. I New York Times hittade jag en intressant artikel om Aga Khan, muslim, businessman och välgörare. Varför hör man inte mer om honom? Nej just ja, muslim... Och så drar familjen Lundin sitt strå till stacken. Vore det inte enklare att låta kongoleserna behålla pengarna från början?

Cédric konstaterar att det är kallt i Kinshasa. Uteliggarna värmer sig vid brinnande bildäck och som vanligt kröner Cédric sitt inlägg med en passande bild. Men vissa kongoleser verkar ha råd att lyxa till det. I Venezuela har man beslagtagit en massa säckar kokain, som uppenbarligen var på väg till Kongo, eller?

Ett principiellt intressant rättsfall är på gång, där den indonesiska staten stämmer forne diktatorn Suharto på de 441 miljoner dollar han stulit från staten under sin regeringstid. När man ändå är igång fortsätter man med 1,1 miljarder dollar (!) i skadestånd. Suhartos kongolesiske motsvarighet Mobutu Sese Seko är ju död, och hans son Nzanga Mobutu sitter i nuvarande regeringen, så han får väl betala till sig själv...

Slutligen så tipsar Karin om att man kan få sin sajt testad på Great firewall of China. Både min och Karins bloggar är tydligen censurerade i Kina. Kreddigt kan man tycka, men ett stickprov ger vid handen att även bloggare som mest skriver "titta på min gulliga kanin" och "nu måste jag göra läxan" censureras. En håv med små maskor fångar alla fula fiskar, som det kinesiska ordspråket lyder.

Frukostflingor III

DR Kongo är på offensiven med sin olja. Både omförhandlingar till havs och nyprospektering till lands (med Brasiliens hjälp) kan man läsa om här och här.
Greepeace klättrar i kranar och har lyckats stoppa ett fartyg från att lossa illegalt avverkat regnskogsvirke. Självklart ska råvaror utvinnas på laglig väg enligt giltiga avtal, men jag har svårt att förstå dem som är emot avverkning av regnskogen som princip. Här i Sverige kämpar man för istället för det "öppna landskap" som är resultatet av just sådana skövlingar.
Då och då droppar det in en liten artikel om råvaruhandeln i mainstreammedia, men det blir aldrig någon debatt. Här gör Mats Engström på Aftonbladet ett försök att lyfta frågan, och han använder n-ordet...
För att lämna Kongo och råvaruhandeln så skriver mina svenska bloggkollegor intressant om vithet (Hynek) och roande om politisk retorik (Kielos).