Ingen kommentar...

Ett citat av Stephen Lewis:

“Every cow in the European Union is subsidized to the tune of two dollars a day, while between four hundred and five hundred million Africans live on less than a dollar a day.”

Uppsnappat på Africa Works.

Green OPEC (och "Afrika" än en gång)

Den senaste tidens ständigt stigande oljepriser har fått många att diskutera problem och möjligheter som uppstår i de oljeproducerande afrikanska länderna. Man kan tycka att statens intäkter rimligen borde öka, och det har de också gjort i vissa fall. Samtidigt drabbas dessa länder av konflikter, korruption och politisk instabilitet i oljans spår.
Ett problem som inte blivit lika uppmärksammat är att flera av Afrikas fattigaste länder inte har någon olja, och drabbas extremt hårt av de höjda oljepriserna. I Uganda är det dubbelt tragiskt. Torka i klimatförändringens spår gör att vattenkraftverken inte ens går på halvfart. Energibortfallet måste fyllas upp med dieselkraftverk, som dels dränerar statskassan, dels bidrar ytterligare till den klimatförändring som utgör grundproblemet.
Detta är ytterligare ett exempel på det problematiska i att tala om "Afrika" som en enhet. Uppmärksamheten kring "kampen om Afrikas olja" har gjort att detta omvända problem ignorerats. Dessutom slår oljepriserna väldigt olika inom varje land. Det är framförallt de uppåtsträvande "halvfattiga" i städerna som drabbas. På landsbyggden är man fortfarande hänvisad till vedeldning, alldeles oavsett oljepriser.
I Senegal, som både saknar olja och hotas av ökenspridning i klimatförändringens spår, tar man detta på största allvar. Vägen framåt ligger i förnyelsebar energi. Man samarbetar bland annat med Brasilien om energiskog, och har även tagit initiativ till ett samarbetsorgan kallat "Green OPEC" som ska sprida kunskap och resurser om förnyelsebar energi.
Rapporten som ligger till grund för detta inlägg hittar ni här, och den kommenteras och utvecklas med mycket annan fakta på bloggen Africa Matters. Ingen av dem nämner, märkligt nog, de möjligheter som finns till utökad vattenkraft i Kongofloden. Uppskattningarna varierar kraftigt, men enligt vissa prognoser skulle ett komplett utnyttjande av dessa möjligheter täcka hälften av Afrikas energibehov söder om Sahara.

Grattis Kinshasa (och Helena Rietz)

En ny ambassadör för Sverige till DR Kongo har utsetts. Hon heter Helena Rietz och kommer från en post som biträdande chef för Afrikaenheten på UD. Jag har inte hört talas om henne tidigare men en snabb googling ger vid handen att hon tidigare bland annat engagerat sig i Liberia.

Annars verkar hon ha hållit ganska låg profil, men det är väl kännetecknande för Sveriges Afrikapolitik i allmänhet, när det inte handlar om fredsbevarande trupper. Nu ska det dock bli ändring. För första gången på tio år förbereds en omformulering av Afrikapolitiken. På UD:s hemsida kan man ladda ner de fyra förberedande dokumenten Demography and the development potential of Sub-Saharan Africa, Re-thinking Africa, The African economy and its role in the world economy och Natural resources in Sub-saharan Africa: Assets and Vulnerabilities (länkar för nedladdning nederst i högerspalten. Länkar direkt till pdf-dokumenten: pdf1, pdf2, pdf3, pdf4).

Men inte nog med det, det finns även ett fritt diskussionsforum där dessa luntor kan diskuteras av vem som helst. Dels ett allmänt, dels separata för de olika delarna under länkarna ovan. Remissförfarande cyber-stylee! Mina kongocentriska inlägg på forumen kommer så snart jag har smält 200 sidor statistiska staplar och akademisk svengelska.

Lite om Afrika, Kongo, och skillnaden

När jag säger att jag intresserar mig för DR Kongo frågar många varför jag är intresserad av Afrika. Jag säger därför en gång för alla: jag är inte intresserad av Afrika. Jag tror inte att "Afrika" är ett konstruktivt begrepp om man vill komma till rätta med de problem som finns i Kongo, eller för den delen i Afrika. Detta av flera orsaker.

Afrika är en kontinent bestående av ett femtiotal länder. Även om nästan alla delar den avgörande politiska erfarenheten av kolonialt förtryck, så är skillnaderna enorma. Varje land och region har en unik historia, unika problem och möjligheter. Demokratirörelsen i Kongo är helt väsensskild från den i Egypten; Mocambique kan aldrig använda sig av samma ekonomiska politik som Kongo; antalet HIV-smittade i Kongo är procentuellt en tiondel av antalet i Swaziland etc. Att tillämpa ett och samma utvecklingsschema för alla dessa länder är inte bara tveksamt, det är idiotiskt.

Dessutom står begreppet "Afrika" för så mycket elände i våra teveinfekterade medvetanden. Detta utvecklas på ett klargörande sätt av William Esterly i L. A. Times. Han lyfter fram hur kändisjippon bidrar till att sprida en eländesbild av "Afrika", vilket får viljan att hjälpa att bli som bäst missriktad och som värst kontraproduktiv. Han hävdar att den genomsnittlige afrikanen behöver en toalett, snarare än fredsbevarande styrkor, och skriver vidare med adress till Bono och Geldof:

"In truth, Africans are and will be escaping poverty the same way everybody else did: through the efforts of resourceful entrepreneurs, democratic reformers and ordinary citizens at home, not through PR extravaganzas of ill-informed outsiders."

Bloggen Africa Matters refererar och kommer med kritik. Jag har inte läst Esterly tidigare, men även han tycks inta domedagspredikarens roll när det passar.

Bilden av "Afrika" stämmer alltså inte generellt, och stämmer än mindre på något enskilt land. Naturligtvis kan man lära sig av erfarenheter gjorda i skilda länder för att komma till rätta med problem. Exempelvis var det en ögonöppnare för mig att för ett antal år sedan läsa Mary Kaldors bok Nya och gamla krig. Den grundar sig på erfarenheter främst från kriget i f.d. Jugoslavien, men fick mig att förstå mekanismer som verkar även i Kongo.

Men eftersom man inte kan lära sig allt, så har jag valt att intressera mig för Kongo. Jag tror att generaliserande slutsatser och rådgivning efter färdiga mallar gör mer skada än nytta. Man måste sätta sig in i den specifika situationen, och man måste kunna den bra. Annars är alla försök att förstå orsakssamband och föreslå lösningar meningslösa och dessutom potentiellt farliga. Alltså håller jag mig till Kongo, och hoppas att jag så småningom ska börja förstå.

Bono bakom Nigeriabrev!

Idag publicerar pappers-DN min recension av Vanity Fairs Afrikanummer (med Bono som gästredaktör). Sydsvenskan och Rakel Chukri är inne på samma saker här. Och det är inte bara Bono som fattat att välgörenhet är Big Business. Jag nåddes i dagarna av ett Nigeriabrev. Som vanligt var det en person med massor av pengar som bara behövde lite hjälp. Men denna gång ville "Rose Natalye" inte ha hjälp med traditionella bankaffärer och skumrask. Nej, denna gång handlade det om att min kyrka (!?) kunde få $2.500 000, alltså "deux millions cinq cents mille de Dollars Américain" om vi bara var gudfruktiga och ville hjälpa föräldralösa barn, eller vad det var. Om någon känner sig sugen, kontakta natalyerose2000@yahoo.fr Eftersom DN (ännu?) inte lagt ut min recension, bjuder jag här på den längre, både pratigare och mera talande version som jag ursprungligen skrev, håll till godo, directors cut:

När Bono ville kredda upp sitt engagemang för Afrika några pinnhål så bestämde han sig för att göra ett nummer av Vanity Fair. Resultatet är en glossig kavalkad av välgörenheten som business och överklassnöje, låt vara med några insprängda godbitar av den kvalitetsjournalistik som Vanity Fair presterar mellan bil- och parfymannonserna.

Bono har trummat ihop alla sina kompisar för att visa att Afrika är det nya svart och hetare än någonsin. Brad Pitts intervju med Desmond Tutu och Bill Clintons drapa om Mandela tävlar i självlansering och floskler. Alla som räknas och som någonsin haft med Afrika att göra, genom familjeband, välgörenhet eller bomber, avbildas på något av de 20 olika omslagen. George W. Bush, Madonna och Muhammad Ali är lika välkomna.

Givetvis måste man ha med några afrikanska framgångssagor, och numrets mest givande text är Binyavanga Wainainas reportage om Kenyas väg under de senaste 15 åren. Med försiktiga tendenser till idealisering berättar han om hur den genomkorrupta regimen faktiskt avsattes, hur människor engagerade sig i de demokratiska valen och hur ekonomin och levnadsförhållandena stadigt förbättras. Bilder ur författarens upplevda vardag låter oss förstå hur politiska förändringar och statistiskt synliga framsteg påverkar taxichaufförer, studenter och musikvideoproducenter.

När Christopher Hitchens tar en chartertur till det välmående medelhavslandet Tunisien blir det värre. Han beskriver det som positivt, men verkar nästan besviken över att kvinnorna bär jeans och varken slöja eller burka. Men varför skulle kvinnor bära burka i Tunisien? Från sin förvirrade position mellan ekonomisk liberalism och Washingtonhökarnas Realpolitik blandar han ytterst tveksamma uttalanden om den ”hotande ökenreligionen” islam (ja, han jämför den med ökenspridningen) med direkt felaktiga schablonbilder av länderna på den afrikanska kontinenten. Artikeln är en roande och välformulerad förpackning för ytterst destruktiva tankar.

Den som talar om Afrika idag talar med nödvändighet även om Kina. Den kinesiska jättens kliv in på kontinenten i jakt på framförallt olja är utan tvekan den största ekonomiska, och därmed politiska, förändringen på senare år. Sebastian Junger lyckas prestera ett informativt reportage om olja, vapenhandel och mänskliga rättigheter med tonvikt på Sudan, men här blir det också tydligt hur extremt amerikansk Vanity Fair är. På flera ställen möter man i numret formuleringen ”han talade flytande/bra/bruten engelska” som ett mått på civilisationens framsteg. Horder av amerikaner och andra västerländska experter får komma till tals i Jungers reportage, men inte en enda kines. När han skriver att USA har infört sanktioner mot Sudan, vilka undermineras av att FN inte ”deltar” i dem, blir man varse att den USAiska bilden av verkligheten kanske trots allt är den som ligger närmast verkligheten.

Numret innehåller också en pliktskyldig litteraturgenomgång, ett exotiserande och förföriskt fotograferat reportage från världens ”mest avlägsna” musikfestival i Mali, en redneck-anarkistisk och Bigglesdoftande text om ett kongolesiskt flygbolag (det är coolt att de störtar då och då, och smugglingen är inget problem, för vem vill ge pengar till en sådan regering) samt en massa textreklam för Bonos och hans vänners olika välgörenhetsprojekt.

Det sistnämnda är mera problematiskt än gästredaktören vill få det till. ”Vem bryr sig om varifrån pengarna kommer till de afrikanska barnens medicin? Inte deras mamma i alla fall” skriver Bono, och drar slutsatsen att han inte heller behöver bry sig. Den Ronald McDonald-logik som säger att det inte spelar någon roll vem som betalar för sjukvård, utbildning och infrastruktur i Afrika får man inte svälja så lätt. Regeringsinitiativ, FN och oberoende NGO:er lyser i stort sett med sin frånvaro i detta tidskriftsnummer. Min kristallkula mörknar när jag ser en värld av företag som när det passar affärerna, eller när de kan få utrymme i Vanity Fair, driver sin egen politik, långt bort från de bräckliga demokratiska försök som pågår på den afrikanska kontinenten.

Jag vill inte att människor i Afrika ska vara utelämnade till Armanis och Apples varierande godtycke och kortsiktiga logik när det gäller grundläggande rättigheter, åtminstone inte mer än de redan är. Men för att bygga samhällen som fungerar utan konstgjord andning krävs en förmåga att se varandra som människor, inte som en homogen massa av vuxna barn, naturfenomen och etniska maskiner. Bara undantagsvis lyckas detta tidskriftsnummer förmedla detta.

Goda nyheter?

Tvärt emot den bild som förmedlats av bland andra Save the Children har en rapport refererad i New York Times visat att krig och konflikter inte bidrar till spridningen av HIV/AIDS i subsahariska Afrika. En rapport gör ju ingen sommar, och mer forskning behövs naturligtvis på detta område, men det verkar ju vara en god nyhet.
Frågan är om det bör ges någon praktisk betydelse. Ska vi prioritera om, fortsätta att blunda och sätta in ännu mindre resurser för att hindra de systematiska våldtäkterna, de leder ju trots allt inte till HIV-smitta?

El och digitala pengar

"Korruption bromsar Afrika" lyder rubriken på SvD Näringslivs och Aftonbladets gemensamma ekonomisajt E24. Men läser man artikeln, som refererar en rapport från World Economic Forum, så visar det sig dels att större delen av Afrika går som tåget rent ekonomiskt, dels att korruptionen inte på långa vägar är det största problemet i de flesta afrikanska länder. I den del av rapporten som handlar om DR Kongo (pdf) visar det sig att bristen på elektricitet upplevs som det största problemet, följt av finansieringssvårigheter, makroekonomisk instabilitet, skatter m.m. Korruptionen hamnar långt ner på listan, men den är mycket mer tacksam för oss att fokusera på: dels är den negativ, vilket stämmer med vad vi vet om Afrika, dels är den irrationell, vilket stämmer med hur afrikaner beter sig, och dessutom kan vi inte göra något åt den. Korruptionen är afrikanernas eget problem.

Rapporten har jag bara ögnat i, men ser att man lägger tyngd på behovet av finansiering och finansiella tjänster. Mikrofinansiering verkar vara the new black i Afrika (liksom f.ö. i Indien, där Percy Barnevik har dragit igång). Kanske har det att göra med förra årets Nobelpris.

Ännu mer spännande, i Kenya har man tydligen introducerat en slags digitala pengar, som går att skicka med mobilen. jag fattar inte riktigt hur, men det låter ju vettigt. Då blir var och en sitt eget bankkontor, utan mellanhänder. Någon som vet mer om detta?

Uppdatering: Därmed inte sagt att man inte bör göra något åt den korruption som faktiskt finns. Ett utmärkt initiativ kan man läsa om här.

Energiska problem

I en artikel från FN-organet IRIN kan man läsa om hur energipolitik på makronivå i Zimbabwe och DR Kongo påverkar småföretagande, miljöförstöring och klimatförändringar.

Energi är en bristvara i Zimbabwe, och den ransoneras hårt. Bevattningen av jordbruket måste prioriteras i ett land där stora delar av befolkningen hotas av svält efter västvärldens hårda sanktioner och Mugabes först oortodoxa, sedan alltmer vett- och rättslösa jordreform och fördelningspolitik. Energisituationen har försämrats ytterligare sedan det statliga kongolesiska energibolaget Societe Nationale d'Electric (SNEL) brutit sina energileveranser på grund av obetalda skulder.

Då ingen energi finns i vägguttagen börjar människor att elda istället, och bränsle har blivit en lukrativ branch för småföretagare som ofta nyligen blivit tilldelade jord i reformerna. I närheten av Harare har många jordbruk helt skalats på träd, med allt vad det innebär av jorderosion och förlorade framtidsintäkter. Även i centrala Harare märks bristen på bränsle, där har centrala avenyer renrakats på träd.

Två av citaten i artikeln känns särskilt oroande: en träförsäljare säger att

"I don't see how you can expect me to worry about environmental degradation at the expense of my wellbeing"

och en konsument konstaterar

"Ordinarily, I would have wanted to install a generator or use solar energy to provide alternative energy, but that is too expensive for me. I would rather settle for firewood, which is much more affordable."

Det är tydligt att det inte är kunskap som är problemet, de här människorna vet vad som är rätt i ett långsiktigt och globalt perspektiv. (Även om vi som har läst George Monbiots Heat vet att solceller aldrig kan vara lösningen.) Den desperata situationen är orsaken, och den kan inte lösas med utbildning eller aldrig så goda insatser av volontärer. Det måste till en rejäl utbyggnad av infrastrukturen. Och med ett Europa och USA som fryser bistånd och inför sanktioner, med ett Kina som långsamt smyger sig ur sitt engagemang i det stigmatiserade landet är det väl bara en hårdsatsning från Afrikanska Utvecklingsbanken eller regimens kollaps som kan rädda de återstående träden i Zimbabwe.

Afrika mer mobilt än Europa

I dagarna har Celtel, en av Afrikas största leverantörer av mobiltelefoni, meddelat att deras One Network-nät nu är utvidgat till DR Kongo. Det gör att nätet omfattar Kenya, Tanzania, Uganda, Republiken Kongo, Gabon och DR Kongo. Nätet i dessa sex länder är helt integrerat, man använder samma nummer, betalar samma taxor, får kundservice på hemlandets språk etc. Ibland är en avsaknad av stela nationella samhällsstrukturer och urgamla, stenrika monopolföretag faktiskt av godo för konsumenterna och internationalismen. Tekniken levereras naturligtvis av Ericsson (pdf), men frågan är när vi ska få se dylika innovationer på vår bakåtsträvande kontinent?

Fåfängt försök?

Senaste numret av Vanity Fair har Bono som gästredaktör, George W. Bush på vissa omslag och Afrika som tema. O Tempora, O Mores! Jag har inte hunnit skaffa det men återkommer snart om artiklarna "Enter China, the Giant" (ett ämne jag skrivit förvirrat om förut) och "Congo from the Cockpit". Sebastian Junger, som skrivit den första av de två nämnda artiklarna, brukar göra vad som helst för att få utsätta sig för lite manlig fara och sedan skriva av sig. Det ska bli intressant att se hur han beskriver detta nationalekonomiskt torra men viktiga ämne. To be continued...

Tillagd rättelse: Julinumret ska det vara, det har inte kommit ännu...

Afrika i bibliosfären

Ytterligare ett seminarium jag ska besöka på Bok- och Biblioteksmässan den 27-30 september 2007 handlar om biblioteket som källa för mångsidig kunskap om Afrika. Jag gillar själv att hyllsurfa på bibliotek och plocka med pappersböcker, men jag hoppas att detta inte blir ännu ett seminarium där de som jobbar med böcker påstår att det är det enda giltiga sättet att skapa, systematisera och sprida kunskap.
Däremot välkomnas självklart ansträngningarna för ett vidgat perspektiv på den afrikanska kontinenten, där andra ämnen än konflikter och våld mot kvinnor har sin rättmätiga plats.
Uttalandet "Varför ser man inte denna rika kontinent som ett hav av möjligheter i stället för ett hav av problem" låter som ett avslaget skämt en sen tisdagskväll på en Red Bull-förgiftad reklambyrå, men kanske kan det inlindade Shakespearecitatet hjälpa vårt västerländska undermedvetna att koppla och acceptera att det finns afrikansk kultur.

Ligger Kina i Afrika i Göteborg?

Ja, åtminstone på Bok- och Biblioteksmässan den 27-30 september 2007, vars program just har landat i sin tryckta form.
Kinesiska företags verksamhet och investeringar i Afrika växer explosionsartat. Hur, varför och vad det kan få för effekter kommer att diskuteras på ett seminarium på torsdagen med Fantu Cheru, forskningschef på Nordiska Afrikainstitutet, Börje Ljunggren, diplomat och f d svensk ambassadör i Kina, samt Carin Norberg, direktör på Nordiska Afrikainstitutet.
Det senaste mötet för Afrikanska utvecklingsbanken ägde rum i Kina, och Kina planerar fortsatt mycket stora investeringar i Afrika de närmaste åren. Att Kina är intresserat av Afrika är en sak, men nu har även afrikanska politiker och ekonomer börjat snegla på Kinas väg från fattigdom till rövarkapitalism som en förebild och inspirationskälla.
Om Kina ska bli förebilden för Afrikanska politiker som vill ta sig ur sin förtvivlade ekonomiska situation kommer det förmodligen få effekter inom områden som statlig styrning av näringslivet, tullar, arbetsmiljölagstiftning, fackföreningar, fördelningspolitik och mycket annat.
En lite privat teori som jag gärna skulle få underbyggd eller torpederad är att Kina har lättare att göra affärer i Afrika bl.a. på grund av att de kan se nyktrare på den politiska och ekonomiska situationen idag, eftersom de inte har samma sörja av kolonialt förflutet och mörkrets-hjärta-mytologi som skymmer sikten. (Naturligtvis har det ju även att göra med att de är kåtare på råvaror, och kanske också att de inte har något civilsamhälle i hemlandet som kan sätta käppar i hjulet för otrevliga affärsmetoder.)
Nu hittade jag ett till intressant Afrikaseminarium, men det skriver jag om senare, nu ska jag iväg och fotografera en utställning på Hedengrens.

Uppdatering: Här finns en liten skrift i ämnet att ladda hem som pdf.

Ingenting har en början...

När livet känns eländigt finns det inget annat att göra än att starta en blogg. Jag har funderat på det ett tag, men först nu kommit i det läget att jag kanske har något att meddela. Eftersom jag inte avser att föra dagbok, utan bara vill ha möjlighet att tipsa om webbligheter, analysera ett och annat, och få en överblick över mina refuserade recensioner, avstår jag till en början från det privata. I stället berättar jag om en av de tre flikar som öppnar sig varje gång jag startar min Firefox: nyhetssajten allAfrica.com. (De andra två flikarna kommer att presenteras i senare inlägg.)
Att det står alldeles bedrövligt till med nyhetsrapporteringen från Afrika är ingen nyhet. Orsakerna hoppas jag kunna återkomma till, detta är ett försök att dra stråt till stacken för att ändra på förhållandet.
allAfrica.com är en samlingssajt för nyheter om Afrika. Den drivs som ett fristående bolag och hämtar sina nyheter från ett par hundra källor, bland dem finns webbtidningar, nyhetsbyråer, NGOer, FN-organ m.m. Det ger naturligtvis ingen heltäckande bevakning av allt som händer på kontinenten, men i sin brokighet ger den en aktiv läsare möjligheter att både skapa sig en egen bild och söka sig vidare till andra källor. Sajten finns både i en engelsk och en fransk version, med olika innehåll.
Om man lyckas se förbi sidans irriterande mängd banners och reklam, så upptäcker man att den är synnerligen välredigerad, med möjligheter att söka på länder, regioner, specifika företeelser som sport eller konflikter, eller övergripande teman som bizniz eller miljö. Mitt senaste fynd, som jag just håller på att följa upp, är att villkoren för Fungurumeprojektet, det stora gruvprojekt i DR Kongo som Lundin Mining/Tenke-gruppen slagit på trumman för, kan komma att omförhandlas. Bakgrunden är att kongolesiska staten tillsatt en kommission för att se på om de avtal som finns inom gruvindustrin i Kongo verkligen är förenliga med kongolesisk lagstiftning. Kommissionen inledde sitt arbete den 15 maj 2007, och ett kanadensiskt bolag, Moto Goldmines Ltd., har redan hamnat i blåsväder.
Förhoppningsvis finns det en anledning till att en eventuell granskning av Lundins projektplaner inte rapporterats av svensk media. För det kan väl inte bero på bristande information...