Vem bryr sig? Jason!

Jason Diakité, a.k.a. Timbuktu, är programledare för radioprogrammet "Jasons värld" i P3, där han tar upp en hel del intressanta frågor. När det handlade om att ta reda på var alla våra grejjer kommer ifrån fick jag chansen att kommentera mineralbrytningen i östra DR Kongo. Lyssna gärna på programmet här. Jag kommer in efter ungefär halva programmet, men det är flera andra intressanta inslag så lyssna på hela!

I förberedelserna sprang jag på en föredömligt koncis rapport om läget. Den innehåller bland annat en uträkning av hur mycket pengar som handeln med coltan, tenn, wolframit och guld egentligen drar runt. Även om siffrorna är ytterst osäkra (vilket medges i rapporten) så är det löjligt lite pengar i sammanhanget, inte mer än 2 miljarder kronor om året. Det inger hopp för den som tror att skapandet av alternativa inkomstkällor i regionen kan vara en del av lösningen på problemet. Närmast till hands ligger naturligtvis ligger naturligtvis en omställning till legal brytning, men även effektiviserat jordbruk och utvecklad turism skulle kunna göra situationen mindre desperat (dvs. mindre livsfarlig). Rapporten ger ovanligt realistiska rekommendationer för olika processer som kan leda till en bättre framtid för innevånarna i Kivu och Oriental.
Sist men inte minst uppmärksammas frågan om leverantörskedjan och slutanvändarnas ansvar i telekomindustrin, med frågor kring spårbarhet, bristen på politisk vilja etc.

Palestina - DR Kongo 1 - 0 i pressen

I kölvattnet av Israels som vanligt ovanligt vidriga krigshandlingar och mord har Global Politician (som jag inte vet något om) publicerat en bra artikel som ger proportioner på händelserna. Palestina jämförs här på olika sätt med Nepal, Sri Lanka, Burma, Xinjiang och slutligen krigets DR Kongo.

Artikelförfattaren räknar inte bara lik, något som ju alltid utfaller till Kongokrigets tragiska fördel, utan refererar också denna bok, som behandlar medielogiken bakom nyhetsjättarnas konfliktrapportering. (Jag googlade även fram en blogg av samme författare, som alltså behandlar "glömda", "dolda" eller kanske "ignorerade" konflikter.)

Bokens teoretiska ramverk tycks av det korta referatet att döma sätta namn på en massa saker som ännu snurrar rätt osorterat i mitt huvud. Bör läsas - och gör jag det får jag kanske anledning att uppdatera bloggen igen om ett år...

Inte glömt utan ignorerat

Rubriken kan med skäl gälla för mitt bloggande, men är i själva verket kontentan av en intressant artikel på commondreams.org. Den snygga grafen visar skillnaden i antalet artiklar om DR Kongo och om Darfur - kontrasterat mot antalet döda. Situationen i Kongo är långt dödligare men får mycket mindre uppmärksamhet. En journalist försvarar sig med att det pågår ett folkmord i Darfur, medan Kongo är en tragedi orsakad av krig och fattigdom. Artikelförfattaren kritiserar dessa distinktioner och hävdar att enligt FN kan det visst ha begåtts folkmord i Kongo, men inte i Darfur.

Själv tycker jag detta pekar på en intressant och problematisk del av internationell rätt. "Folkmord" och "Brott mot mänskligheten" lanserades som begrepp i ett bestämt syfte: för att kunna döma de nazistiska krigsförbrytarna efter Andra världskriget. Gott så. Men de som utformade dessa begrepp var i fallen England och Frankrike kolonialmakter som begått fruktansvärda övergrepp mot miljontals människor i sina kolonier. De var naturligtvis inte intresserade av att inkluderas i definitionerna av "Folkmord" eller "Brott mot mänskligheten". Resultatet blir, något förenklat, att handlingar som inte uttalat syftar till att systematiskt utrota en viss folkgrupp inte faller under definitionen "folkmord".

Handlingarna som leder till döden för människor i Kongo är - liksom under kolonialtiden - till stor del inte planerade och organiserade som ett "folkmord". I stället handlar det om girighet och maktpolitik som får fritt spelrum. Ett förakt för människoliv som gör att man kan svälta ut sin fiende, beröva fienden medicinsk vård och annan hjälp, underlåta att ingripa när man borde för att vissa människoliv är värda mer än andra. Detta är vad tongivande aktörer, såväl stater och företag som FN och biståndsorganisationer, gör i Kongo idag. På vilket sätt skulle detta vara mindre fruktansvärt än Darfur och rättfärdiga mindre mediebevakning?

Artikeln sätter även fingret på ett annat problem: myten om den bortglömda konflikten, som leder tidningsredaktörerna till det lata felslutet att bara man skriver att konflikten är glömd så har man gjort sitt, i stället för att på allvar bevaka konflikten. Med artikelförfattarens ord:

it seems most editors have decided that running the occasional chin-scratching piece about lack of coverage will suffice in place of coverage itself. The Congo is not a forgotten country; it's an ignored country.

Ord, ord, ord....

Jag har länge planerat att skriva om språkbruket i rapporter, nyhetsreportage och andra texter angående DR Kongo. Min övertygelse är att en förenklad världsbild av västeuropeiskt-nordamerikanskt snitt gör att de flesta aktörer, NGO:s, regeringar, akademiker och analytiker, missar vad som egentligen händer och därför utför felaktiga handlingar och ställer upp kontraproduktiva rekommendationer.

Detta gäller begrepp som "stat", "krig", "lag", "medborgare", "skyldighet" och många många fler. Men bara att plocka några meningar ur valfri rapport och analysera dem har lett till (ofärdiga) analyser som går långt utöver bloggformatet. Jag kommer att återkomma till detta i andra sammanhang, nu tänkte jag bara referera en liten notis, som handlar om de senaste stridigheterna. Kanske handlar analysen lika mycket om okunskap som om medial anpassning som om språkbruk, men jag tror att dessa fenomen är tätt sammankopplade.

Så här skriver Sveriges Radio:

FN uppmanar till lösning av konflikt i Kongo

FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres uppmanar parterna i striderna i östra Kongo-Kinshasa att omedelbart se till att nå en politisk lösning på konflikten och upphöra med striderna.

Guterres befinner sig i området och har besökt ett av dom många flyktingläger runt staden Goma i Norra Kivu-provinsen.

Striderna mellan kongolesiska regeringssoldater och rebelledaren Laurent Kaundas styrkor har lett till att 800 000 människor drivits på flykt, den värsta flyktingkrisen i Kongo-Kinshasa sedan kriget mellan 1998 och 2003.

Enligt FN:s beräkningar har omkring 60 000 civila tvingats fly undan striderna bara den senaste veckan.

Laurent Kaunda, tidigare general i regeringsarmén, säger sig försvara tutsibefokningen i östra Kongo mot både regeringsstyrkor och de hårdföra rwandiska hutuer, som stannat kvar i Kongo efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994.

Jag går igenom texten från början till slut:

Rubriken är självklart intetsägande, som rubriker brukar vara. Det handlar bara om att den som eventuellt kan vara intresserad ska få upp ögonen. Att skriva "FN" i stället för "FN:s flyktingkommissarie" är en förenkling. Men den är inte oskyldig. FN-styrkan MONUC, som har till uppdrag att "bevara freden" och "skydda civila" i Kongo, stöder centralregeringens militära kamp mot rebellgeneralen Nkunda, och har tidigare bedrivit öppen krigföring mot hans förband. MONUC, som är en del av FN, uppmanar alltså inte till "politisk lösning" på det sätt som flyktingkommissarien gör.
Att man skriver "Kongo" i stället för "Kongo-Kinshasa" eller "DR Kongo" är också det en förenkling, det finns två olika Kongo. Den förenklingen skulle aldrig göras om det rörde sig om Nordkorea och Sydkorea, eller Östtyskland och Västtyskland på sin tid.

I första stycket hänvisas till en "politisk lösning" utan att det anges eller ens antyds hur det ska tolkas. Detta ger sken av att vi har att göra med två eller flera parter med jämbördig legitimitet. Men Nkundas militära rebellrörelse är olaglig och har ställt sig helt kallsinnig till förhandlingar. De kompromissförsök som gjorts har utnyttjats för att stärka den egna rörelsen och sabotera möjligheterna för regimen att utöva kontroll över landet som helhet. Även om demokratin i Kongo lämnar övrigt att önska så är Nkunda helt odemokratisk från början till slut, en krigsförbrytare efterlyst av ICC och ansvarig för fruktansvärda förseelser. Kräver man en "politisk lösning" i detta fall borde man göra det även gentemot talibanerna, den burmesiska regimen, mördarna i Darfur etc.

"Norra Kivu-provinsen" ska man tydligen skriva på svenska. Det kan man ju gå med på, om man också skriver "Norra Dakota" i USA.

Striden förs mellan "kongolesiska regeringsstyrkor" och "Laurent Kaundas styrkor". Varför skriver man "regeringsstyrkor" och inte bara "armén"? Och Laurent Kaunda heter Nkunda, det vore kanske enklast att pröva copy + paste i dessa fall.

Slutligen sista stycket: "Kaunda", igen. Att han varit general i den reguljära armén är kanske inte den intressantaste delen av hans bakgrund, även om det är vad som är enklast att skriva. Hans karriär i tutsigerillan FPR och milisen RCD är ju betydligt mer betydelsefulla för den situation som är förhanden idag.
Han har heller inte, vad jag vet, sagt sig försvara tutsibefolkningen mot "regeringsstyrkor", utan mot de (möjligen av regeringen understödda) FDLR. Här begår skribenten sedan en strålande retorisk glidning från det Nkunda säger till ett konstaterande av fakta, så att man inte vet var det ena slutar och det andra börjar. Nkunda säger sig alltså "försvara tutsibefokningen /.../ mot /.../ de hårdföra rwandiska hutuer, som stannat kvar i Kongo efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994."
Vem är det som säger att de är hårdföra? och gäller detta alla rwandiska hutuer i Kongo? och "stannat kvar"? Om det är ex-FAR och interahamwe det handlar om (och det är det) så flydde de efter folkmordet i Rwanda till Kongo. Dessutom består större delen av dagens FDLR förmodligen inte av gamla folkmordsinterahamwe, utan av senare rekryterade soldater (varav vissa inte ens var födda 1994). Som det nu är skrivet sväljer läsaren Nkundas historieskrivning och samhällssyn utan reflektion i några snabba formuleringar.

Detta var bara en genomsnittlig notis plockad i bitar. Hårklyverier? Kanske, men jag tror att slarv med språket dödar människor.

[Uppdatering: Nu har det rättats till "Nkunda" i webbnotisen.]

Frukostflingor

Samtidigt med Lissabonmötet, som handlade alldeles för mycket om Mugabe, kommer denna märkliga nyhet om byte av kongolesisk elektricitet mot militär livvakt för Kabila från Zimbabwe. Helt obekräftad och från en opålitlig källa kanske den kunde lämnas därhän, men jag tycker den är intressant som ett exempel på propaganda och förvirring i skön förening.

Det kommer mycket oroväckande nyheter från världens fattigaste land, Niger. Uranfyndigheterna i norr och rebellernas framfart bidrar båda till den dystra bilden. Det franska företaget Areva har härjat där länge, av allt att döma med svåra följder för lokalbefolkningen. Med Kina, Indien, USA och andra på väg in på spelplanen fruktar vissa analytiker för krig om det åtråvärda uranet. En mycket bra sammanfattning, som för ovanlighetetns skull innehåller en smula vettig analys, finns här. Ytterligare om rebellerna, naturtillgångarna, våldtäkterna här, här, här, här.

Kongolesisk Public Service (RTNC) anklagas för att sprida hatpropaganda mot Nkunda, och det görs en jämförelse med de radiostationer som bidrog till att hetsa fram folkmordet i Rwanda 1994. Utan att på något sätt försvara detta, kan man ju fråga sig vilket krigförande land som inte bedriver hatpropaganda mot sina fiender? I RTNC:s fall tycks propagandan vara både rasistisk och och underblåsa etniska motsättningar inom det egna landet.
Samtidigt tillämpar informationsministern Toussaint Tshilombo en märklig logik: ett stort antal radio- och tevestationer har stängts, enligt ministern för att de inte har sina licenser i ordning, inte har betalat sina avgifter etc. Detta skulle vara en del en kampanj för att sanera branchen. Sedan säger han sig vilja ha kvar maximalt 10 stationer "in any case", alltså oavsett om de sköter sig eller inte? Än en gång kan man konstatera att massmedia, en av demokratins grundbultar, fungerar långt mycket sämre i Kongo än i Sverige.

Vapenskrammel vid gränsen till Uganda

Först en ursäkt till de trogna läsare som gått in på bloggen förgäves under det spontana uppehåll som varit. Förlåt. Så till det viktiga.

Tonläget mot DR Kongo skruvas gradvis upp från Ugandas sida. Under augusti har en serie incidenter vid gränsen fått Uganda att tala om en ny invasion av kongolesiskt territorium. Soldater ur FARDC, den reguljära kongolesiska armén, har hamnat i en eldstrid med säkerhetsstyrkor från oljebolaget Heritage vid ön Rukwanzi i Lake Albert och dödat en utländsk oljearbetare. Både Kongo och Uganda gör anspråk på ön, men krisen har inte blivit akut förrän på senare tid, när man hittat stora oljefyndigheter i området. Kinshasaregeringen har nu återkallat en av borrningslicenserna för Tullow Oil.

Dessutom har oidentifierade rebeller attackerat en by i Uganda från kongolesiskt territorium och dödat tre personer. Uganda säger sig vilja samarbeta med kongolesisk militär för att kväsa rebellerna, men hos Kabilaregeringen finns en misstänksamhet mot ugandiska styrkor på kongolesisk mark. Inte minst oroar man sig för ett eventuellt stöd från Uganda till landets tidigare ställföreträdande krigsherre Jean-Pierre Bemba. Rykten har dessutom gjort gällande att kongloesiska trupper har gått in i Uganda, något som förnekas av officiella källor på båda sidor.

En bra artikel med historisk bakgrund kommer från Nairobitidningen East African. Rapporter om händelserna finns även i Kampalabaserade New Vision, här, här, här (om gränsfloden Semliki, som flyttar på sig), här etc. En bra kommentar finns i Daily Monitor.
Gentemot grannlandet Republiken Kongo tycks man dock kunna lösa problemet med gränsöverskridande oljetillgångar med förhandlingar.

Men det är inte bara Lake Albert som är problematisk. Även Lake Kivu är en tidsinställd bomb, mera bokstavligt och av helt andra orsaker. Om det är en förändrad fiskfauna eller vulkanisk aktivitet som gjort sjön till en gasbomb är tydligen inte klarlagt. Kanske kan gasen utnyttjas för energiutvinning.

Slutligen har en gäng kongolesiska företag och organisationer tagit fram en rapport (därifrån kartan kommer) om hur en något så när geografiskt heltäckande infrastruktur för internet skulle kunna se ut i DR Kongo. Rapporten har jag inte hittat men den presenteras här. Prislappen om knappa 2 miljarder kronor låter försiktigt satt. Det är vad MONUC bränner på tre månader, och långt billigare än slutnotan för valet 2006. Om det är så billigt borde det vara den första åtgärd som genomfördes av regering och biståndsorganisationer för att indirekt höja utbildningsnivån, stärka oberoende medier, bekämpa krigsskapande myter och öka Kongos konkurrensduglighet på världsmarknaden.

GP bryr sig

FN:s inspektör Yakin Ertürk har nu lämnat DR Kongo i ett tillstånd av chock över läget för kvinnorna i landets östra delar. Det tycks som att endast en svensk tidning finner det värt att rapportera, heder åt GP. Mer om Ertürks inspektionsresa hos BBC, FN och OpEdNews (som jämför med gorillorna).

Frukostflingor

Samtidigt som FN:s förmåga att utreda sina egna brott ifrågasätts starkt av Human Rights Watch, kritiseras MONUC av One World för att inte heller göra det de har mandat att göra: skydda civilbefolkningen. Ett illustrativt vardagsexempel fångade min uppmärksamhet, kanske mer för vad den säger om vardagslivet i Nord Kivu än för vad den säger om MONUC:s insats, som jag har svårare att bedöma.

"In Masisi Territory, they [women and children] walk from the village of Buhabo to Masisi Center to sell their produce. On Tuesdays and Sundays, the market days, their biggest fear is encountering soldiers from the national army who attack and rob them. According to residents, sexual assault and rape is also common. While hiking this route, Refugees International met a group of women carrying heavy loads who asked about soldiers on the path. When told that four soldiers were coming their way, the women quickly decided to take an alternate path to the market, adding an hour to their route. There is a MONUC base close by, but MONUC soldiers do not patrol this road to the market."

Samtidigt har situationen i östra DR Kongo tagits upp i FN:s säkerhetsråd. En relation om detta, samt det officiella uttalandet, kan läsas exempelvis här.

Hanteringen av gruvnäringen och den pågående översynen av kontrakt har tagits upp på en konferens i Kinshasa, och det framgår av den här artikeln att senatorer och andra deltagare är missnöjda med det sätt som regeringen sköter gruvkontrakten. Le Potentiel utvecklar här. Appropå det så var det en nyhet för mig att det statliga gruvbolaget Gécamines tydligen sköts av de franska konsulterna Sofreco, tillsatta av Världsbanken. Det ska jag försöka se vidare på.

Det börjar röra på sig i processen i ICC mot den misstänkte krigsförbrytaren Thomas Lubanga. Nu vill den nya domaren i målet Adrian Fulford att delar av processen ska hållas i DR Kongo, för att föra den närmare de drabbade. Jag tycker idén är bra, även om jag tror att ett sådant arrangemang skulle kunna utnyttjas politiskt och på så sätt bli ett säkerhetsproblem. Det var IWPR som lyfte nyheten, men jag rekommenderar även att titta på Jurists kortfattade omnämnande. Tänk om alla nätpublikationer redigerades med så frikostiga hyperlänkar...

Och så ett vackert exempel på svensk "Afrika"- journalistik. E24, Svenska Dagbladets och Aftonbladets ekonomisajt, rapporterar att Exportrådet tittar på nya marknader. Bland dessa finns Kongo (vilket av dem avslöjas dock inte) och Burundi. Och denna artikel väljer man att illustrera med en bild från... ett flyktingläger! Och om det handlar om Tysklands handelsbalans så tar vi en bild från en knarkarkvart i Hamburg?

Kriget mot bergsgorillorna

När man sveper runt i bloggosfären och den internationella pressen för att hitta information och analyser om DR Kongo, utgörs en stor procent av träffarna av artiklar om bergsgorillorna (en av de senare här). Deras situation är alarmerande. De lever i de otillgängligaste delarna av bergsområdena som delas av Kongo, Rwanda och Uganda. Stora delar av området är officiellt nationalparker, med Virunga som den viktigaste. Detta habitat delas med ett antal andra hotade djur- och växtarter, samt med forskare, nationalparkernas väktare och ett okänt antal rebell- och gerillagrupper, som tydligen också känner sig fredade i denna avskildhet.

Och nu har det hänt igen att någon eller några har skjutit ett antal gorillor. Det bedrivs mycket olaglig jakt i Kongo. För köttet från en flodhäst får man enligt uppgift 300 dollar. Detta har gjort att endast en bråkdel av det ursprungligen mycket rikliga beståndet finns kvar. Men "jakten" på gorillor tycks ha ett annat syfte. Gorillorna blir gisslan hos rebellerna, och budskapet är "lämna oss i fred, annars skjuter vi gorillorna". De lämnas på platsen för brottet, som en varning.


Det är tragiskt att läsa en av parkvakterna beskriva den senaste attacken. Han är ytterst kortfattad i sitt chockade tillstånd. Visst känner man för gorillorna och deras väktare. Men ändå har jag en känsla av att prioriteringen inte stämmer. 150 parkväktare har blivit mördade de senaste 10 åren. För att inte tala om de fyra miljoner andra - människor, personer - som dött och fortsätter att dö till följd av kriget. Att då skriva "With only about 700 mountain gorillas left in the world ... each death seems like a massacre" känns nästan hånfullt. Först och främst måste människorna i Kongo få ett liv där de inte riskerar att bli skjutna. Då kommer även gorillorna att klara sig bra.

Ertürk i Bukavu

Som jag tidigare meddelat är FN:s expert på våld mot kvinnor, Yakin Ertürk, på undersökningsresa i DR Kongo. Radio Okapi levererar en notis om besöket i Bukavu. Skrämmande läsning, det gäller att inte stålsätta sig mot dessa rapporter, trots att de duggar tätt. Lyckligtvis finns det i alla fall några som gör något för de våldtagna kvinnorna.

Allvarligt läge i Nord Kivu

Situationen i Nord Kivu blir värre dag för dag, med nya rapporter om internflyktingar och stridigheter. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har givit problemet särskild uppmärksamhet. För att sammanfatta vad som händer, och möjligen kommer att hända, så bekantar vi oss först med fyra huvudaktörer.

Dels har vi FDLR (Forces Democratiques de Libération du Rwanda). De utgörs till stor del av rwandisk hutumilis som flydde in i DR Kongo sedan de förlorat makten i hemlandet 1994. Många av dem misstänks ha deltagit i folkmordet på runt 1 000 000 tutsier som då ägde rum. Den nuvarande tutsiledningen i Rwanda ser dem som ett potentiellt hot, även om de mest verkar i DR Kongo.
FDLR har en fiende i Laurent Nkunda. Nkunda är en gerillaledare med politiska ambitioner som jag nämnt tidigare, bland annat här. Hans styrkor består till stor del av tutsier.
I regionen finns även förband ur den reguljära kongolesiska armén FARDC. Sist men inte minst är större delen av FN-styrkan MONUC baserad i Nord Kivu. Ett antal mindre rebellgrupper och banditgäng bidrar också till instabiliteten, även om de inte på samma sätt kan sägas utgöra ett strategiskt hot.

Genom en våldsspiral som eskalerat under våren har bekämpandet, alternativt demobiliseringen, av FDLR och Nkundas trupper inte kunnat genomföras konsekvent. Störst orsak till detta är förmodligen Nkundas expansiva och försåtliga strategier för att utöka sin makt. Genom en process som kallas "mixage" har hans trupper blandats med den reguljära armén. Denna strategi har använts tidigare för att pacificera rebellgrupper, med varierande framgång. I fallet Nkunda har resultatet varit katastrofalt. Det har givit Nkunda en informell legitimitet som är långt större än den formella. En rapport (som jag tidigare länkat till) från ISS talar om att han försöker bygga upp en skuggstat i Nord Kivu. Trupperna är ofta mer lojala till Nkunda än till andra befälhavare, vilket skapar en dubbel befälsordning som gör "mixage"-förbanden oanvändbara för den reguljära armén. Detta har uppmärksammats bland annat av Washington Post, som refereras och ytterligare kommenteras i Le Potentiel.

Nkundas förhållande till Rwanda är inte helt klarlagt. Officiellt stöder regimen i Kigali inte Nkunda, men det finns vittnesmål från Nkundas trupper som säger att de rekryterats i Rwanda under våren 2007. MONUC har också uppmärksammat och protesterat mot att soldater i den reguljära armén använder rwandiska uniformer. Rwanda har på senare tid öppet börjat tala om risken för ett nytt krig. Även om det inte innebär ett direkt hot om ingripande, visar det att Rwandas ledning inte utesluter en intervention.

Samtidigt brottas de som ska vara den stabilisernade kraften, MONUC, med svåra trovärdighetsproblem. Denna artikel på Mediacongo vill visa hur de senaste affärerna bara är de sista i raden av tveksamma insatser av MONUC. Sådan kritik i kongolesisk press bidrar ytterligare till att underminera förtroendet för FN-styrkan. Rwanda, som har dåliga erfarenheter av FN:s passivitet, får bara sin bild förstärkt när det rapporteras att MONUC-personal har samarbetat med huturebellerna i FDLR.

Det är alltså stor risk för att konflikten ytterligare trappas upp mot ett rwandiskt ingripande. Om så sker, har även Uganda en förevändning för att åter marchera in i DR Kongo. Det är en utveckling som kan vrida klockan tillbaka till krigsåren 1996-2003 och katastrofalt förvärra situationen för de många internflyktingar som redan nu lider och dör i flyktingläger.

Vad bör göras? Frågan är öppen, men man måste hälsa det diplomatiska initiativet att bjuda in Rwandas utrikesminister med glädje. En öppen dialog mellan Kinshasa och Kigali, och i förlängningen en gemensam strategi för att lösa problemen, är lika önskvärd som den känns utopisk. På något längre sikt är det naturligtvis också viktigt att se till att demobiliseringsprogramen blir effektivare. Men för detta krävs, som ISS så riktigt påpekar i en artikel, att soldaterna har något att återintegreras i. Artikelns mening "reintegration assumes stability" är bara alltför sann, eftersom motsatsen också gäller: "stability assumes reintegration". Att lösa detta moment 22 är en akut utmaning för dagens Kongo.

NBA i DRC, kannibalismens offer går igen, m.m.

Ett nytt sjukhus ska öppnas i Masina, sydost om Kinshasa. Initiativtagare är NBA-stjärnan Dikembe Mutombo. Cédric ser honom som en ansvarsfull medborgare som tjänar sitt land. L'Observateur rapporterar fylligare och berättar bland annat om vidare planer på en skola och en basketstadion. Mutombo berättar även varför han håller basketläger i Sydafrika i stället för i Kongo: brist på sponsorer, detta kändisvälgörenhetens ständiga dilemma.

Skandalen med MONUC-soldaternas inblandning i guldsmuggling rullar vidare. Samtidigt som huturebellerna i FDLR bedyrar sin oskuld, erkänner de att de lyckats stå emot en attack från kongolesiska armén tack vare underrättelser från MONUC-personal. Skadorna i människoliv och förlorat förtroende för MONUC är svåra att uppskatta. Helt klart är att affären tycks ha större proportioner och pågått än längre tid än vad som hittils rapporterats.
Än allvarligare är att tonläget skruvas upp i Rwandas huvudstad Kigali (här och här). Att Rwanda inte riktigt litar på FN är begripligt, efter folkmordet 1994. Stabiliseringssamtalen kända som Tripartite Plus, mellan DR Kongo, Rwanda, Uganda och Burundi leds av FN. Försämring av relationerna mellan dessa parter bidrar ytterligare till risken för återgång till ett storskaligare krig med hög grad av inblandning från grannländerna. Det saknas dock inte hoppfulla tecken.

Jag skrev tidigare att Mobutus Sese Sekos son Nzanga Mobutu, som sitter i nuvarande regeringen, borde betala tillbaka faderns stulna tillgångar till sig själv. Nu ser det ut att bli verklighet, på sätt och vis. En del av tillgångarna finns i Schweiz, och landet är nu beredda att betala tillbaka dem till kongolesiska staten. Den anonyme skribenten som kommer till tals via Mediacongo tvivlar på att vi har serverats sanningen om Mobutus tillgångar. Han frågar sig också vad pengarna kommer att gå till "denna gång".

Brinkley Mining ville fira att affären om Kongos uranfyndigheter var i hamn. Cocktailpartyt fick dock ställas in eftersom hedersgäst 1, ministern med ansvar för uranbrytning Sylvanus Mushi Bonane hade fått sparken, och hedersgäst 2, François Lubala Toto från kongolesiska kärnkraftskommissionen inte hunnit skaffa visum till Storbritannien.

Iran jobbar hårt för att bryta den västliga dominansen vad gäller politiskt inflytande i Kinshasa. Här ännu ett initiativ.

Krigsstrategierna i DR Kongo har då och då rapporterats innefatta även kannibalism. Jag vet inte själv om sådana rapporter är trovärdiga. Att de inte alltid är det framgår när offren själva kallar till presskonferens.

Till sist: de gamla skurkarna i Union Miniere har gått och blivit hyggliga återvinnare, om man få tro Financial Times. Intressant projekt verkar det som.

Migration, Iran och Tintin i hetluften

Tintin, den gamle favoriten, är på tapeten igen. En brittisk antirasistisk organisation vill att "Tintin i Kongo" tas bort från hyllorna i bokhandeln. Och visst är den full av rasistiska stereotyper, men inte mer än exempelvis Joseph Conrad. Jag tror att klassikerhyllan skulle se ut som en trasig tandrad om vi skulle rensa den efter Politiskt Korrekta kriterier. Men det kanske det är värt?

Ytterligare en humanitär katastrof är under uppsegling, denna gång på gränsen till Angola. Tiotusentals diamantgrävare från DR Kongo, som har arbetat utan papper i Angola, har nu under brutala former drivits tillbaka till kongo, där de nite precis har tagits emot med öppna armar. Inrikesministern i Kongo har talat om saken med Angolas ambassadör, och Kabila har planerat in en trip till Angola där detta ska diskuteras. Från Angolas sida hävdar man att uppgifterna om dålig behandling är rykten utspridda av dem som inte vill acceptera de goda relationerna mellan Angola och Kongo, läs: Kabilas politiska motståndare.
Samtidigt som man låter de återvändande från Angola sova på gatorna, vädjar man till flyktingar i Zambia att komma tillbaka. "Presidenten behöver er" säger Johnson Baelongandi wa Binana, ambassadör i Zambia.

I Nord Kivu har ett antal mord på inflytelserika politiker och affärsmän begåtts de senaste månaderna. Andra har på oklara grunder förts bort från sina hem till okänd ort. Vissa anklagar Nkunda för att ligga bakom, i sina försök att manövrera till sig makten i regionen.

Det rättsliga efterspelet till mordet på journalisten Serge Maheshe fortsätter, med åtta nya åtalade.

Tidpunkten för lokalval i Kongo har nu bestämts till 2008, på en höft. Inget datum är satt, så frågan är om och när de verkligen blir av. De är av stor vikt för att ge den demokratiska processen legitimitet på alla nivåer i samhället, och i Kongos olika och olikartade provinser.

Iran och Kongo överväger att inleda samarbete på områdena gränskontroll och organiserad brottslighet, åtminstone enligt Iransk media. Detta meddelas samtidigt som Condoleezza Rice ställer in sitt Kongobesök och Brinkley köper in sig i en av Kongos största urangruvor. Något för konspirationsteoretikern.

I den internationella gruvindustrin är Kongo glödhett. Men det är inte helt enkelt att göra affärer i Kongo. Hård konkurrens och en begynnande myndighetskontroll av avtalen sätter käppar i hjulen för de framfusigaste. Nyligen fick ett bolag sina köp ogiltigförklarade i domstol. USIP har skrivit ett litet PM om detta, där man bland annat jämför med Liberias omförhandlingsprocess av avtal i gruvnäringen.

Slutligen kan jag inte undanhålla en bild från den väg som jag, insh'allah, ska färdas någon gång i maj 2008.

Biskopar, Bemba och barnsoldater

Det har väl knappast gått någon förbi att International Crisis Group har publicerat en varnande lägesrapport med titeln "Congo: Consolidating the peace" (pdf). Rapporten är på sina behändliga 30 sidor den bästa sammanställningen jag läst om den politiska och ekonomiska händelseutvecklingen inför och efter valet 2006. ICG utgår från att DR Kongo just nu har ett guldläge att ta sig ur den negativa utvecklingen, men att man måste gripa chansen, innan de internationella aktörernas tålamod tryter och engagemanget brister.

Ett antal stora problem tas upp och diskuteras i detalj. För det första ser man med stor oro på hur oppositionen behandlats framförallt efter valet. Frågan är komplicerad. Å ena sidan kan oppositionens ledande representant Jean-Pierre Bemba inte tillåtas ha en privatarmé under beteckningen "livvakt".
Hans CV under kriget och tiden före demokratiseringsprocessen inger inte heller något större förtroende om man är anhängare av demokrati och mänskliga rättigheter. Å andra sidan fick han uppemot 40% av rösterna i presidentvalets andra omgång, och någon annan motsvarande person eller rörelse finns inte att bygga opposition kring. Efter konfrontationer med Kabilas "presidentgarde" med flera hundra döda som följd, gick Bemba i landsflykt i Portugal. Officiellt av medicinska skäl, men han har också hävdat att hans säkerhet inte kan garanteras i Kongo. Förmodligen har han rätt. Nu verkar det dock som han är på väg tillbaka till politiken, och förmodligen också till Kongo. Nyligen gav han en intervju för belgisk teve, som refereras av Mediacongo. Även Kabila har i intervjuer skruvat upp tonläget, men hävdat att Bembas eventuella återvändande till Kongo ligger utanför hans kontroll.

Det sistnämnda är inte troligt. Inte mycket av den centrala politiska processen ligger utanför Kabilas kontroll, slår ICG fast i sin rapport. Men ett symboliskt tecken på att opponionen samlar sig är att dess ledare i senaten, Léon Kengo wa Dondo, numera ska kallas oppositionens "talesperson" (fr. porte-parole) och inte som tidigare "samordnare" (fr. coordonnateur).
Kabilas makt är dock inte på något sätt absolut. Framförallt i västra Kongo har han svåra problem med legitimiteten, då bara några få procent stödde honom i valet. Alltför lätt har han lockats att bemöta lokala protester med vapenmakt.

Andra saker som efterlyses av ICG är ett ökat militärt och civilt samarbete med FN och "världssamfundet" (vem är det?). Mycket görs faktiskt på detta område. Exempelvis hjälper FN-styrkan MONUC till med att träna soldater i den reguljära kongolesiska armén FARDC. De genomför också, med blandad framgång, gemensamma operationer mot kvarvarande rebeller i landets östra delar. Avväpnings- och återanpassningsprogram är också igång. I Ituriprovinsen gäller det soldater som är knutna till Mathieu Ngudjolo, Peter Karim och "Cobra" Matata. De soldater som inte vill inlemmas in den reguljära armén ska enligt planen få visst finansiellt stöd för att starta småskalig affärsverksamhet.

Men FARDC har mycket stora problem att ta itu med. Eftersom armén delvis är sammansatt av före detta rebellgrupper, är soldaterna ofta lojala främst mot sina gamla ledare. De olika nya förbanden är inte sällan etniskt organiserade. Dessa två faktum har gjort att det till och med förekommit strider mellan två olika förband inom FARDC.
I ett upprop från Human Rights Watch påpekar man att inlem- mandet av rebell- grupper i armén gjort att det numera även finns barn- soldater i den regul- jära armén. Det nyrekryteras också barn till dessa grupper, trots att ledningen i Kinshasa förbjudit detta.
I Nord Kivu har man försökt att genom förhandlingar komma till rätta med rebelledaren Laurent Nkunda. Man använder samma taktik där, att blanda upp den reguljära armén med Nkundas trupper. Enligt ISS har det lett till att Nkunda utan något som helst demokratiskt mandat fått en mer och mer officiell roll. Självsvåldigt har han tagit över polisstationer i "sin" region och han har också startat ett eget parti. ISS varnar för att Nkunda håller på att skapa en egen skuggstat i Nord Kivu.

Ytterligare ett problem är säkrandet av landets stora naturresurser. Kongo behöver investeringar och möjligheter till export. Samtidigt skrivs det fortfarande, liksom under krigsåren, avtal inom gruv- och skogsnäringen som ingen har insyn i. Korruptionen omsätter enorma summor, men det är småpengar jämfört med vad företag från Kanada, USA, England, Australien och Sydafrika tjänar på uran-, koppar-, kobolt- och guldgruvor. Plundringen av regnskogen är än så länge bara i sin inledningsfas, men även här sluts nya avtal.

En kommission för översyn av dessa avtal är tillsatt och förväntas rapportera i augusti. Så länge det är samma personer som ser över avtalen som de som en gång slöt dem, och fortfarande får sina inkomster från dem, finns risken att det hela bara blir en ytlig tvätt som inte gör den kongolesiska befolkningen rikare. Tre anställda på företaget Anvil Mining som misstänktes vara delaktiga i en massaker på civilbefolkningen i Kilwa 2004 släpptes nyligen efter en process i militärdomstol. Både lokalbefolkning, NGO:er och FN:s High Commissioner for Human Rights, Lous Arbour, har uttryckt sin upprördhet över brister i det juridiska förfarandet. Många hävdar att frisläppandet var en eftergift från myndigheternas sida för att inte skrämma bort utländska investerare.

Till detta kommer de konfliker mellan centralmakten och provinserna som förvärras när regeringsmakten och dess enskilda medlemmar tjänar pengar på provinsernas naturtillgångar. Ett program för överföring av skatteintäkter till provinserna har inte genomförts som utlovat.
Kongos problem stannar dock inte vid gränserna. Förhållandet till framförallt Rwanda, men även Uganda och i viss mån Burundi, är inte normaliserat efter krigsåren. Samtal pågår, men så länge rwandiska rebeller tillåts verka i östra Kongo kommer problemen inte att få någon slutgiltig lösning.

Sammanfattningsvis så finns det stora problem, men läget är samtidigt bättre än på många år. Vissa tecken på ökade stridigheter i östra delarna av landet kan inte ändra på detta.


En del av samhället som inte ens skymtar i ICG:s rapport är kyrkan. Det har varit biskopsmöte i Kinshasa, och herrens herrar har antagit ett dokument som är mycket kritiskt mot hur landet styrs och lyfter fram bland annat råvaruhandel och korruption som stora problem. Ett referat på engelska finns här, och dokumentet på franska här.

Vad mer? Jo DR Kongo ska få fina besök framöver. Alla nyhetsbyråer har rapporterat att Condoleezza Rice lyckas mellanlanda några timmar i Kinshasa i nästa vecka. Jag tar bara tillfället i akt att tipsa om den utmärkta bloggen Passion of the present, som bevakar Darfur och lite till. De har samlat alla nyhetsbyråernas notiser om besöket.
Observera för övrigt hur State Department Spokesman Sean McCormack analyserar möjligheten till fred i det blödande Palestina: ”We think that the underlying conditions now, at present, are better than they have been at any other time in the recent past”. Kommentarer överflödiga.
Men det är inte bara Condie som ska till Congo. En mer substantiell visit gör Yakin Ertürk, FN:s expert på våld mot kvinnor. Hennes rapport är inte riktigt något att se fram emot.

Välgörenhet som business har jag varit inne på förut. I New York Times hittade jag en intressant artikel om Aga Khan, muslim, businessman och välgörare. Varför hör man inte mer om honom? Nej just ja, muslim... Och så drar familjen Lundin sitt strå till stacken. Vore det inte enklare att låta kongoleserna behålla pengarna från början?

Cédric konstaterar att det är kallt i Kinshasa. Uteliggarna värmer sig vid brinnande bildäck och som vanligt kröner Cédric sitt inlägg med en passande bild. Men vissa kongoleser verkar ha råd att lyxa till det. I Venezuela har man beslagtagit en massa säckar kokain, som uppenbarligen var på väg till Kongo, eller?

Ett principiellt intressant rättsfall är på gång, där den indonesiska staten stämmer forne diktatorn Suharto på de 441 miljoner dollar han stulit från staten under sin regeringstid. När man ändå är igång fortsätter man med 1,1 miljarder dollar (!) i skadestånd. Suhartos kongolesiske motsvarighet Mobutu Sese Seko är ju död, och hans son Nzanga Mobutu sitter i nuvarande regeringen, så han får väl betala till sig själv...

Slutligen så tipsar Karin om att man kan få sin sajt testad på Great firewall of China. Både min och Karins bloggar är tydligen censurerade i Kina. Kreddigt kan man tycka, men ett stickprov ger vid handen att även bloggare som mest skriver "titta på min gulliga kanin" och "nu måste jag göra läxan" censureras. En håv med små maskor fångar alla fula fiskar, som det kinesiska ordspråket lyder.

Goda nyheter?

Tvärt emot den bild som förmedlats av bland andra Save the Children har en rapport refererad i New York Times visat att krig och konflikter inte bidrar till spridningen av HIV/AIDS i subsahariska Afrika. En rapport gör ju ingen sommar, och mer forskning behövs naturligtvis på detta område, men det verkar ju vara en god nyhet.
Frågan är om det bör ges någon praktisk betydelse. Ska vi prioritera om, fortsätta att blunda och sätta in ännu mindre resurser för att hindra de systematiska våldtäkterna, de leder ju trots allt inte till HIV-smitta?