Vem bryr sig? Jason!

Jason Diakité, a.k.a. Timbuktu, är programledare för radioprogrammet "Jasons värld" i P3, där han tar upp en hel del intressanta frågor. När det handlade om att ta reda på var alla våra grejjer kommer ifrån fick jag chansen att kommentera mineralbrytningen i östra DR Kongo. Lyssna gärna på programmet här. Jag kommer in efter ungefär halva programmet, men det är flera andra intressanta inslag så lyssna på hela!

I förberedelserna sprang jag på en föredömligt koncis rapport om läget. Den innehåller bland annat en uträkning av hur mycket pengar som handeln med coltan, tenn, wolframit och guld egentligen drar runt. Även om siffrorna är ytterst osäkra (vilket medges i rapporten) så är det löjligt lite pengar i sammanhanget, inte mer än 2 miljarder kronor om året. Det inger hopp för den som tror att skapandet av alternativa inkomstkällor i regionen kan vara en del av lösningen på problemet. Närmast till hands ligger naturligtvis ligger naturligtvis en omställning till legal brytning, men även effektiviserat jordbruk och utvecklad turism skulle kunna göra situationen mindre desperat (dvs. mindre livsfarlig). Rapporten ger ovanligt realistiska rekommendationer för olika processer som kan leda till en bättre framtid för innevånarna i Kivu och Oriental.
Sist men inte minst uppmärksammas frågan om leverantörskedjan och slutanvändarnas ansvar i telekomindustrin, med frågor kring spårbarhet, bristen på politisk vilja etc.

Palestina - DR Kongo 1 - 0 i pressen

I kölvattnet av Israels som vanligt ovanligt vidriga krigshandlingar och mord har Global Politician (som jag inte vet något om) publicerat en bra artikel som ger proportioner på händelserna. Palestina jämförs här på olika sätt med Nepal, Sri Lanka, Burma, Xinjiang och slutligen krigets DR Kongo.

Artikelförfattaren räknar inte bara lik, något som ju alltid utfaller till Kongokrigets tragiska fördel, utan refererar också denna bok, som behandlar medielogiken bakom nyhetsjättarnas konfliktrapportering. (Jag googlade även fram en blogg av samme författare, som alltså behandlar "glömda", "dolda" eller kanske "ignorerade" konflikter.)

Bokens teoretiska ramverk tycks av det korta referatet att döma sätta namn på en massa saker som ännu snurrar rätt osorterat i mitt huvud. Bör läsas - och gör jag det får jag kanske anledning att uppdatera bloggen igen om ett år...

Inte glömt utan ignorerat

Rubriken kan med skäl gälla för mitt bloggande, men är i själva verket kontentan av en intressant artikel på commondreams.org. Den snygga grafen visar skillnaden i antalet artiklar om DR Kongo och om Darfur - kontrasterat mot antalet döda. Situationen i Kongo är långt dödligare men får mycket mindre uppmärksamhet. En journalist försvarar sig med att det pågår ett folkmord i Darfur, medan Kongo är en tragedi orsakad av krig och fattigdom. Artikelförfattaren kritiserar dessa distinktioner och hävdar att enligt FN kan det visst ha begåtts folkmord i Kongo, men inte i Darfur.

Själv tycker jag detta pekar på en intressant och problematisk del av internationell rätt. "Folkmord" och "Brott mot mänskligheten" lanserades som begrepp i ett bestämt syfte: för att kunna döma de nazistiska krigsförbrytarna efter Andra världskriget. Gott så. Men de som utformade dessa begrepp var i fallen England och Frankrike kolonialmakter som begått fruktansvärda övergrepp mot miljontals människor i sina kolonier. De var naturligtvis inte intresserade av att inkluderas i definitionerna av "Folkmord" eller "Brott mot mänskligheten". Resultatet blir, något förenklat, att handlingar som inte uttalat syftar till att systematiskt utrota en viss folkgrupp inte faller under definitionen "folkmord".

Handlingarna som leder till döden för människor i Kongo är - liksom under kolonialtiden - till stor del inte planerade och organiserade som ett "folkmord". I stället handlar det om girighet och maktpolitik som får fritt spelrum. Ett förakt för människoliv som gör att man kan svälta ut sin fiende, beröva fienden medicinsk vård och annan hjälp, underlåta att ingripa när man borde för att vissa människoliv är värda mer än andra. Detta är vad tongivande aktörer, såväl stater och företag som FN och biståndsorganisationer, gör i Kongo idag. På vilket sätt skulle detta vara mindre fruktansvärt än Darfur och rättfärdiga mindre mediebevakning?

Artikeln sätter även fingret på ett annat problem: myten om den bortglömda konflikten, som leder tidningsredaktörerna till det lata felslutet att bara man skriver att konflikten är glömd så har man gjort sitt, i stället för att på allvar bevaka konflikten. Med artikelförfattarens ord:

it seems most editors have decided that running the occasional chin-scratching piece about lack of coverage will suffice in place of coverage itself. The Congo is not a forgotten country; it's an ignored country.

I-hjälp behövs!

Vad är då detta?



Gå till Help Swedens hemsida och kika lite mer på vad de snälla afrikanerna gör för oss.

Ny dator - Hurra?

Detta blogginlägg är det första jag skriver på min nya dator, en liten och billig Asus Eee 900. Jag gillar verkligen den lilla smidiga burken och saknar inte min många år gamla häck som nu är lämnad till återvinning. Men det finns ett problem, ett stort problem.

När jag frågade på de olika elektronikaffärerna om Asus råvarukontroll var expediterna först frågande.

-Menar du hårdvara? Mjukvara?

-Nej, råvara...

Jag förklarade mina betänkligheter. Kobolt och tantal i denna dator kommer med stor sannolikhet delvis från de vidriga gruvorna i östra DR Kongo. Expediternas svar på förtydligandet varierade lite. ”Ingen aning, folk skriver så mycket, du får googla” eller ”Asus är bra, dem kan man lita på”. I den bästa affären fick jag åtminstone numret till Asus kundtjänst. Jag ringde och frågade om deras policy. Svaret:

Asus kan inte garantera att metallerna i datorn inte kommer från ett krigsområde.

Och det visste jag ju.. Allt annat vore att ljuga. Hittills har jag inte kunnat hitta något elektronik- företag som kan garantera detta – trots att de tekniska möjligheterna för sådan spårning finns. Vad gör jag då av min så kallade konsumentmakt? Skriver ett blogginlägg?

Gruvkontraktrevisionen offentlig

Nu har kongolesiska myndigheterna äntligen offentliggjort resultaten av sin översyn av gruvlicenserna. Dokumenten kan hämtas pa den här sidan (direktlänk till pdf vol. 1, vol. 2).

Undersökningen kring avtalet med Lundin finns pa s. 16-31 i volym 2. Mycket av byrakratfranskan har jag inte lyckats penetrera, men den utmynnar i ett antal villkor som ska tillgodoses i omförhandlingarna av kontrakten. Bl.a. har statens (dvs. Gecamines) andel i kontrakten tidigare förhandlats ner fran 45% till 17,5%, nagot som nu ska reverseras. Lundin med partner ska ocksa betala 185 miljoner dollar (varför är jag inte riktigt säker pa). Utan vidare kommentar konstateras att Tenke Fungurume Mining inte har lyckats visa nagra dokument alls gällande miljöarbete. Jag aterkommer med eventuella kongolesiska kommentarer till ämnet.

Vardagshjälte

Jag och medresenär Staffan är nu inflyttade i en egen lya. Vi har elektricitet (exempelvis är spisplattorna strömförande), rinnande vatten och utsikt med flodglimt. Alldeles nedanfor balkongen ligger ett parkeringshus där taket fungerar som soptipp.

Vi har tidigare mest hallit oss hemma om kvällarna, eftersom vi inte har nagon koll pa var man bör ga och inte ga pa mörka folktomma gator. Men nu bor vi mera centralt och igar tog en av vara kongolesiska vänner oss med pa en ansprakslös kvällsrunda. Efter att vi satt i oss en halv inkokt get med tillhörande matbanan och kassavablad hamnade vi pa ett hak med takterrass och fin vy över staden. Var vän berättade att i rondellen alldeles nedanför började oroligheterna i höstas. I valets efterdyningar drabbade oppositionsledaren Jean-Pierre Bembas soldater samman med Kabilas presidentgarde och nagra hundra människor fick sätta livet till innan Bemba flydde till Portugal.

Kinshasa är numera väldigt avmilitariserat. Kulhalen i fasaderna finns ännu kvar, men nästan inga soldater rör sig i staden, och de som gör det är obeväpnade. Vissa poliser traskar runt med en kalashnikov nonchalant hängande över axeln, men det är svart att begripa att det för mindre än ett ar sedan pagick väpnade strider pa gatorna.

Var vän berättade att han var kampanjledare för Kabila i sitt kvarter, och därför fick nattligt besök av Bembas soldater. En granne fattade snabbt situationen och bröt strömmen i hela huset, vilket gav var vän tid att fly upp nagra vaningar till en annan familj, medan soldaterna letade i mörkret. Han höll sig gömd en period och sa smaningom atergick livet till det normala.

-Var du inte rädd? fragar vi svenskar dumt.
-Intill döden, svarar han.
-Men ända valde du att engagera dig?
-Om jag hade vetat vad som skulle hända hade jag aldrig gjort det. Men jag ville arbeta för fred i landet.

Sa uppstar en politisk hjälte, ofrivilligt och i det lilla. Kulhalen i fasaderna blir med ens mycket verkligare.

Down by the riverside

Sadärja. Bloggens författare befinner sig nu i sitt ämne, Demokratiska republiken Kongo. Snart tva veckor har gatt av vistelsen, och de har pa en utflykt när tillbringats i de centralare delarna av Kinshasa. Jag skulle kunna skriva om en miljon saker: gatuförsäljare, radiostationen, letargi, uppenbarelseboken, falska säkerhetsagenter, kyrkogarden, golfbanan, marknaden, murarna, leran, säkerhetsradets resolution 1804, hettan, floden, Hotel Intercontinental, Gizenga, Limite, fiskodlingen, regnet, vänliga militärer, kassava, rökt fisk, Staffan, motorvägen, skrotbilarna, platleksakerna, lingala, franska, swahili, frisyr, manikyr, pedikyr, skoputsning, tiggeri, Willy Kyrklund, omvärlden, svett, floden, internetuppkopplingen, det Vallonska biblioteket, det ofärdiga monumentet, den amerikanska fästningen som inrymmer ambassaden, luftvärnskanonen vid MONUC, Primus och Skol i 72-centilitersflaskor, saknad, bananer, Le Potentiel och Le Phare, gatustädarna och halen i gatan, libanesiska försäljare, korruption, tyger, djurparken, cigaretter, svänget, timmerbilarna, kanoterna, BDK, Baluba, Katanga, mjuka röster, bränd hud, besvikelser, den lilla järnvägsstationen, blaa plaststolar, Världsbanken, gruvindustrikontrollanten, uppfinningsrikedom, sma kiosker och förvaning bland annat. Men eftersom vart och ett av dessa ämnen kräver sin egen essä har jag svart att välja. Jag ber alltsa att fa aterkomma.

Mörka gruvgångar

Nu droppar det in telegram till svenska media (DN 1, DN 2, Dagens Industri) om att den översyn av gruvkontrakten i DR Kongo som jag tidigare skrivit om har blivit klar. Det verkar osäkert om den kommer att bli offentlig, och den utförligaste rapporteringen ser ut så här på Moneyweb och Mining MX.



Översynen gäller gruvkontrakt från krigsåren som slutits på felaktiga grunder och med orimliga villkor. Av de drygt 60 kontrakt som tagits upp för granskning befanns samtliga vara så felaktiga att de antingen måste omförhandlas eller kancelleras. Detta gäller alltså rimligen även Lundins Fungurumeprojekt. Samarbetspartnern Freeport McMoRan säger sig dock inte ha fått någon information ännu. Samtidigt bjuder svenska Exportrådet in till prospekteringstur till bl.a. Katanga för gruvgrävare och andra hugade entreprenörer.



Hemlighetsmakeriet och talet om att snabba upp processen har knappast lugnat alla de NGO:er som hävdar att regeringsföreträdare och president Kabila har alltför starka privata intressen i omförhandlingarna. Mer om det på Mineweb, där även ett antal mycket användbara rapporter listas.

[Uppdatering: samtidigt som jag skrev detta meddelades att SwedWatch kommit med en ny rapport om Lundin i DR Kongo. Jag har inte hunnit läsa den, men den finns här.]




(Helt off topic kan jag inte låta bli att undra om Johan Stael von Holstein verkligen har skrivit detta som svar till Johan Ehrenberg:


"Du är och har alltid varit oinformerad och okunnig pajas och som alla andra vänstervridna, en lögnare, en demokratins och upplysningens fiende. Jag är absolut inte ointresserad av konst och kultur och inte heller okunnig i området. Jag är inte emot bidrag till konsten och kulturen och har ALDRIG sagt att jag är det eller att jag vill dra in den. Jag hopade inte fegt av Icon, jag fick sparken ur styrelsen för att jag ville konsolidera. Jag kom inte ur bubblan med en massa pengar. Min bok sålde i 10000 ex, vilken poet har gjort det.Utnämningen av mig är inte en provokation utan en nödvändighet. Din och dina värderingar tid är ute. Dina lögner blir inte sanning för att de upprepas i oändlighet. Du visar bara vilken skit du är!

Johan Staël von Holstein")

DNA ur DN

Bloggåret inleds med en artikel om DNA-test för migranter. Den publicerades i DN, men hittade aldrig från papperstidningen till nätet:

En av höstens hetaste inrikespolitiska frågor i Frankrike har varit införandet av DNA-test för att bevisa släktskap vid anhöriginvandring. I november antogs efter hård kritik och flera omskrivningar en lag som påminner mycket om den motsvarande svenska.

Inrikespolitiskt har det därefter varit relativt tyst kring frågan, men det innebär knappast att de som direkt berörs av den skulle vara nöjda. Det samhällspolitiska veckomagasinet Jeune Afrique har på senare tid försökt lyfta fram frågan om DNA-test i flera intervjuer.

Nobelpristagaren Wole Soyinka ser lagen som en del i en ”lepénisation av tanken” i Västerlandet. Neologismen syftar på högerpolitikern Jean-Marie Le Pen, som president Sarkozy lyckats marginalisera genom att helt enkelt överta stora delar av hans program och retorik. Soyinka fortsätter med att råda myndigheterna i ursprungsländerna att uppmärksamma reglerna och kräva motsvarande av fransmän som vill besöka deras länder.

I följande nummer av tidningen tillfrågas presidenten i Republiken Kongo, Denis Sassou Nguesso. Han verkar inte vara inne på samma hårda linje. Personligen är han emot reglerna, men efter samtal med den franske ministern Brice Hortefeux är han lugnad. DNA-frågan finns inte med i det avtal som slutits mellan länderna. Ett fall av taktisk naivitet som visar hur den genomkorrupte presidenten gör allt för att hålla sig väl med den gamla kolonialmakten, på sina sämre bemedlade landsmäns bekostnad.

Intressant i sammanhanget är att Sassou Nguesso är emot reglerna av en delvis annan anledning än Soyinka. För presidenten tycks det handla mindre om institutionaliserad rasism än om familjetanken som sådan. De människor man känner sig familjemässigt ansvarig för begränsas inte alltid till ens biologiska barn eller föräldrar.

Familjen är en högst kulturspecifik skapelse. Men att det är skillnad på biologiska barn och andra ungar har vi redan lärt oss av svenska homofoba partiledare. Analogin kan verka långsökt, men gemensamt för de främlingsfientliga och de homofientliga är att man ger biologin - det naturliga – företräde framför det kulturellt skapade. Om det är fel kultur vill säga.

Stark film om guldgruvorna

Om man någon gång blir trött på tvåminutersironier kan man växla från Youtube till något som heter Current.com. Jag har inte hört talas om det tidigare men vid en första titt verkar det vara någonting mellan Youtube och Facebook och till för sådant som anses viktigt.

Anledningen att jag hittade dit var den korta dokumentärfilmen Mining for Bling av Christof Putzel. Han besöker guldgruvor och uppköpare i en inte närmare specificerad del av DR Kongo, man kan gissa att det rör sig om Sud Kivu. Filmen har ett töntigt namn, inleds katastrofalt och lider en del av coolhetskomplex (med inzoomningar på vapen och skakig handkamera). Men bilderna från gruvan säger verkligen något mer än det som rapporterna talar om. Ta 10 minuter, det är det värt.

Filmen finns här. Känsliga tittare varnas.

Citat, igen

Så lite att göra och så mycket tid... Men eftersom jag är en slö bloggare blir det ytterligare ett citat:

"The free movement of people is one of the main rights of human beings".

Det säger EU-kommissionens ordförande José Manuel Barrosso för att fira att gränserna öppnats mellan vissa EU-länder. Jag hoppas meddelandet sprids på flygblad längs Nordafrikas kuster. På arabiska, wolof, swahili och lingala, för att anpassa sig till målgruppen. Eller afrikanska flyktingar kanske inte ingår i den av Barrosso refererade kategorin?


Bilden: Flyktingar tar sig nattetid över taggtrådsstängslet till den spanska enklaven Melilla på marockanska kusten.

Vagabonden har talat

Vagabonder har ju en sorglös inställning till livet. Det tycks även gälla Tobias Larsson på resetidningen Vagabond. Eller vad sägs om följande klämkäcka formulering:

"Själv åker jag till Rwanda i början på 2008. Bergsgorillor och folkmord står på programmet."

Ord, ord, ord....

Jag har länge planerat att skriva om språkbruket i rapporter, nyhetsreportage och andra texter angående DR Kongo. Min övertygelse är att en förenklad världsbild av västeuropeiskt-nordamerikanskt snitt gör att de flesta aktörer, NGO:s, regeringar, akademiker och analytiker, missar vad som egentligen händer och därför utför felaktiga handlingar och ställer upp kontraproduktiva rekommendationer.

Detta gäller begrepp som "stat", "krig", "lag", "medborgare", "skyldighet" och många många fler. Men bara att plocka några meningar ur valfri rapport och analysera dem har lett till (ofärdiga) analyser som går långt utöver bloggformatet. Jag kommer att återkomma till detta i andra sammanhang, nu tänkte jag bara referera en liten notis, som handlar om de senaste stridigheterna. Kanske handlar analysen lika mycket om okunskap som om medial anpassning som om språkbruk, men jag tror att dessa fenomen är tätt sammankopplade.

Så här skriver Sveriges Radio:

FN uppmanar till lösning av konflikt i Kongo

FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres uppmanar parterna i striderna i östra Kongo-Kinshasa att omedelbart se till att nå en politisk lösning på konflikten och upphöra med striderna.

Guterres befinner sig i området och har besökt ett av dom många flyktingläger runt staden Goma i Norra Kivu-provinsen.

Striderna mellan kongolesiska regeringssoldater och rebelledaren Laurent Kaundas styrkor har lett till att 800 000 människor drivits på flykt, den värsta flyktingkrisen i Kongo-Kinshasa sedan kriget mellan 1998 och 2003.

Enligt FN:s beräkningar har omkring 60 000 civila tvingats fly undan striderna bara den senaste veckan.

Laurent Kaunda, tidigare general i regeringsarmén, säger sig försvara tutsibefokningen i östra Kongo mot både regeringsstyrkor och de hårdföra rwandiska hutuer, som stannat kvar i Kongo efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994.

Jag går igenom texten från början till slut:

Rubriken är självklart intetsägande, som rubriker brukar vara. Det handlar bara om att den som eventuellt kan vara intresserad ska få upp ögonen. Att skriva "FN" i stället för "FN:s flyktingkommissarie" är en förenkling. Men den är inte oskyldig. FN-styrkan MONUC, som har till uppdrag att "bevara freden" och "skydda civila" i Kongo, stöder centralregeringens militära kamp mot rebellgeneralen Nkunda, och har tidigare bedrivit öppen krigföring mot hans förband. MONUC, som är en del av FN, uppmanar alltså inte till "politisk lösning" på det sätt som flyktingkommissarien gör.
Att man skriver "Kongo" i stället för "Kongo-Kinshasa" eller "DR Kongo" är också det en förenkling, det finns två olika Kongo. Den förenklingen skulle aldrig göras om det rörde sig om Nordkorea och Sydkorea, eller Östtyskland och Västtyskland på sin tid.

I första stycket hänvisas till en "politisk lösning" utan att det anges eller ens antyds hur det ska tolkas. Detta ger sken av att vi har att göra med två eller flera parter med jämbördig legitimitet. Men Nkundas militära rebellrörelse är olaglig och har ställt sig helt kallsinnig till förhandlingar. De kompromissförsök som gjorts har utnyttjats för att stärka den egna rörelsen och sabotera möjligheterna för regimen att utöva kontroll över landet som helhet. Även om demokratin i Kongo lämnar övrigt att önska så är Nkunda helt odemokratisk från början till slut, en krigsförbrytare efterlyst av ICC och ansvarig för fruktansvärda förseelser. Kräver man en "politisk lösning" i detta fall borde man göra det även gentemot talibanerna, den burmesiska regimen, mördarna i Darfur etc.

"Norra Kivu-provinsen" ska man tydligen skriva på svenska. Det kan man ju gå med på, om man också skriver "Norra Dakota" i USA.

Striden förs mellan "kongolesiska regeringsstyrkor" och "Laurent Kaundas styrkor". Varför skriver man "regeringsstyrkor" och inte bara "armén"? Och Laurent Kaunda heter Nkunda, det vore kanske enklast att pröva copy + paste i dessa fall.

Slutligen sista stycket: "Kaunda", igen. Att han varit general i den reguljära armén är kanske inte den intressantaste delen av hans bakgrund, även om det är vad som är enklast att skriva. Hans karriär i tutsigerillan FPR och milisen RCD är ju betydligt mer betydelsefulla för den situation som är förhanden idag.
Han har heller inte, vad jag vet, sagt sig försvara tutsibefolkningen mot "regeringsstyrkor", utan mot de (möjligen av regeringen understödda) FDLR. Här begår skribenten sedan en strålande retorisk glidning från det Nkunda säger till ett konstaterande av fakta, så att man inte vet var det ena slutar och det andra börjar. Nkunda säger sig alltså "försvara tutsibefokningen /.../ mot /.../ de hårdföra rwandiska hutuer, som stannat kvar i Kongo efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994."
Vem är det som säger att de är hårdföra? och gäller detta alla rwandiska hutuer i Kongo? och "stannat kvar"? Om det är ex-FAR och interahamwe det handlar om (och det är det) så flydde de efter folkmordet i Rwanda till Kongo. Dessutom består större delen av dagens FDLR förmodligen inte av gamla folkmordsinterahamwe, utan av senare rekryterade soldater (varav vissa inte ens var födda 1994). Som det nu är skrivet sväljer läsaren Nkundas historieskrivning och samhällssyn utan reflektion i några snabba formuleringar.

Detta var bara en genomsnittlig notis plockad i bitar. Hårklyverier? Kanske, men jag tror att slarv med språket dödar människor.

[Uppdatering: Nu har det rättats till "Nkunda" i webbnotisen.]

En dikt av Mohamed Omar

Mohamed Omar skickade mig en nyskriven dikt(?), som inte tarvar ytterligare kommentarer:

Därför

Muslimer är förtryckare därför förtrycker vi dem
Muslimer är ojämlika därför diskriminerar vi dem
Muslimer är odemokratiska därför exkluderar vi dem
Muslimer är hårda därför är vi hårda mot dem
Muslimer är hänsynslösa därför är vi hänsynslösa mot dem
Muslimer är lata därför ger vi dem inga jobb
Muslimer ser ner på kvinnor därför ser vi ner på dem
Muslimer är bråkiga därför slår vi dem
Muslimer är krigiska därför krigar vi mot dem
Muslimer är listiga därför överlistar vi dem
Muslimer vill ta över vårt land därför tar vi över deras länder
Muslimer är terrorister därför terroriserar vi dem
Muslimer är mordiska därför mördar vi dem

Frukostflingor

Samtidigt med Lissabonmötet, som handlade alldeles för mycket om Mugabe, kommer denna märkliga nyhet om byte av kongolesisk elektricitet mot militär livvakt för Kabila från Zimbabwe. Helt obekräftad och från en opålitlig källa kanske den kunde lämnas därhän, men jag tycker den är intressant som ett exempel på propaganda och förvirring i skön förening.

Det kommer mycket oroväckande nyheter från världens fattigaste land, Niger. Uranfyndigheterna i norr och rebellernas framfart bidrar båda till den dystra bilden. Det franska företaget Areva har härjat där länge, av allt att döma med svåra följder för lokalbefolkningen. Med Kina, Indien, USA och andra på väg in på spelplanen fruktar vissa analytiker för krig om det åtråvärda uranet. En mycket bra sammanfattning, som för ovanlighetetns skull innehåller en smula vettig analys, finns här. Ytterligare om rebellerna, naturtillgångarna, våldtäkterna här, här, här, här.

Kongolesisk Public Service (RTNC) anklagas för att sprida hatpropaganda mot Nkunda, och det görs en jämförelse med de radiostationer som bidrog till att hetsa fram folkmordet i Rwanda 1994. Utan att på något sätt försvara detta, kan man ju fråga sig vilket krigförande land som inte bedriver hatpropaganda mot sina fiender? I RTNC:s fall tycks propagandan vara både rasistisk och och underblåsa etniska motsättningar inom det egna landet.
Samtidigt tillämpar informationsministern Toussaint Tshilombo en märklig logik: ett stort antal radio- och tevestationer har stängts, enligt ministern för att de inte har sina licenser i ordning, inte har betalat sina avgifter etc. Detta skulle vara en del en kampanj för att sanera branchen. Sedan säger han sig vilja ha kvar maximalt 10 stationer "in any case", alltså oavsett om de sköter sig eller inte? Än en gång kan man konstatera att massmedia, en av demokratins grundbultar, fungerar långt mycket sämre i Kongo än i Sverige.

Två kommentarer till Swedwatch

Rapporten om koboltbrytningen i DR Kongo av SwedWatch som jag nämnde här kommenterade jag i DN några dagar senare, med krav på internationell lagstiftning kring råvaruhandeln. Artikeln ligger inte på nätet men kan nu läsas här nedan. Som bonus, ytterligare en kommentar kring samma ämne, och om Johan Norbergs kringsynthet, som jag inte vet vart den tog vägen eller om den publicerades [Uppdatering: artikeln alltså, inte kringsyntheten]:


Kommentar I:

Nyligen publicerade organisationen SwedWatch en rapport om koboltbrytningen i Afrikas kopparbälte. Vidriga missförhållanden uppdagades, och mineralernas väg från råmalm till kretskort och batterier spårades på ett föredömligt sätt.

I massmedias rapportering fokuserades sedan som vanligt på slutkunderna, i detta fall mobil- och darortillverkare, samt oss konsumenter. Och visst är det bra med medvetna konsumenter. Men ett alltför starkt betonande av konsumentmakten leder bort från det som borde vara självklart.

När jag köper en laptop i butik behöver jag inte fråga expediten om är stulen. Som konsument kan jag förutsätta att den inte är det. Det borde vara lika absurt att fråga om produkten är framställd med hjälp av barnarbetare eller om den bidragit till att förgifta dricksvattnet för tusentals människor.

Om man alltid utgår från slutkonsumenten leder det till krav på att företagen ska kontrollera sig själva och sina leverantörer. Men det saknas både kunskap och organisation för exempelvis Nintendo att verka som ställföreträdande miljöinspektionsmyndighet.

Dessutom är det för företagens del enbart en fråga om publicitet: om allmänheten har en bild av att företaget tar sitt ansvar, så är saken klar. Effektiv propaganda blir minst lika viktigt som verkliga förbättringar. Detta märks inte minst när larmrapporterna kommer. Då problemen blir allmänt kända ställer man krav och bryter kontrakt; i det fördolda köper man så billigt som möjligt istället.

Som konsument har jag rätt att förutsätta att de varor jag köper framställs på ett ansvarsfullt sätt. För att detta ska komma till stånd krävs ett internationellt och juridiskt bindande regelsystem för vad man får och inte får göra som företag. Till detta måste kopplas en uppföljningsmyndighet med mandat att lösa upp den stenhårda sekretess som kallas ”affärshemligheter” och som skumraskaffärerna omges av. En möjlighet att frysa tillgångar och utdöma böter måste också till för att marknadsaktörerna ska bry sig.

Det kanske låter som en mardröm för vissa nyliberaler att inrätta en global finansiell kontrollmyndighet, men det handlar bara om att utföra den enda uppgift som staten bör ha även i den nyliberala utopin: att skydda medborgarnas liv.

Kommentar II:

Den 25 november basunerar Johan Norberg ut goda nyheter på SvD brännpunkt. Allt blir bara bättre, är hans evangelium. Medellivslängd, alfabetisering, BNP, miljöarbete – alla kurvor pekar leende uppåt och vår bästa tid är nu. Men han noterar också på ett viktigt undantag: ”I södra Afrika, som har förbigåtts av handel och investeringar, har fattigdomen däremot ökat.” Här får han tillfälle att citera Kofi Annan, som i ett berömt uttalande hävdar att de stora förlorarna är ”de som har lämnats utanför globaliseringen.”

Oavsett om man håller med Norbergs beskrivning av världens tillstånd i övrigt, begår han (och kanske Kofi Annan) här ett stort misstag. Afrika söder om Sahara är allt annat än utestängt från globaliseringen. Dagen efter Norbergs inlägg publicerade organisationen SwedWatch en rapport som kan ses som ett långt i förväg förberett svar på hans förenklade konstaterande.

Rapporten tar ett helhetsgrepp på en del av den globala handeln som är minst sagt problematisk – brytningen av metallen kobolt i DR Kongo och Zambia. Usla arbetsföhållanden, obefintlig arbetsrätt, miljöförstöring, barnarbete, korruption, skatteflykt, smuggling, dödsolyckor... Rapporten gör samma uppräkning som Norberg, men enbart med negativa förtecken.

Och dessa missförhållanden beror absolut inte på Afrikas förmenta isolering. De företag som ligger under lupp i denna rapport är spridda över jordklotet – visst figurerar inhemska små uppköpare, men handeln drivs av multinationella gruvjättar som Forrest Group, belgiska och finska förädlingsindustrier och inte minst de många nya kinesiska aktörer som ritat om den ekonomiska kartan i Afrika de senaste åren.

Metallmarknaden är i högsta grad global, i allt från råmalm till de mobiltelefoner, datorer och flygplan som är slutprodukterna. Våra allt billigare elektronikprodukter och det östasiatiska ekonomiska uppsving som Norberg så varmt lovordar skulle inte vara möjliga utan den systematiska rovdrift på människor och natur som sker i Afrikas kopparbälte.

Att komma till rätta med dessa problem är nödvändigt, innan man börjar sjunga den globala kapitalismens lov. De kinesiska företag som med Beijings välsignelse verkar i Kongo och Zambia deklarerar helt öppet att de beter sig som goda kapitalister: de ställer inga frågor, tar inte något ansvar, de bara gör affärer. Tänker sig Norberg och hans nyliberala hov på allvar att sådana affärsmetoder kommer att bota de TBC-sjuka, föda de svältande, återuppliva vattendragen, införa minimilöner och organisationsrätt?

Förmodligen ser de något sådant framför sig. De alternativa lösningarna bygger ju nämligen på internationell lagstiftning, kontroll och regleringar, alltså nästan socialism. Men att låta det hela fortgå innebär om inte annat ett retoriskt självmord för globalisterna. De kongolesiska gruvorna är ett svårslaget trumfkort i den globaliseringskritiska rockärmen.

Patrice Lumumbas tal

Den 30 juni 1960 blev det f.d. Belgiska Kongo självständigt. Processen dit hade gått mycket fort och förhållandet mellan den tidigare kolonialmakten och den nya republiken var långt ifrån hugget i sten. Belgien gick med på den formella självständigheten, men ville naturligtvis fortsätta så gott det gick i gamla ekonomiska och sociala hjulspår. Kongos naturtillgångar var en lysande affär för belgiska staten och näringslivet, och många vita belgier hade bott i Kongo i flera decennier, ibland hela sitt liv.

Den officiella självständighetsceremonin i huvudstaden Léopoldville (nuvaranda Kinshasa) gästades i gott samförstånd av den belgiske kungen Baudin I, som höll ett tal om allt fint som moderlandet gjort för sin koloni. Kongos nyblivna president Joseph Kasa-Vubu höll också ett insmickrande tal. Sedan kom startskottet till en av den moderna historiens stora hjältesagor.
Patrice Lumumba, 35 år ung och Kongos första premiärminister, ställer sig helt utanför protokollet i talarstolen och håller ett antikolonialt brandtal som gör rent hus med Kasa-Vubus kryperi och Baudin I:s historieförfalskning. Ögonvittnen berättar om dödstystnaden som härskade i församlingen, och hur applåderna hördes utifrån gatan där högtalare stod uppställda för att sprida helt andra budskap till massorna.

Om Lumumbas fortsatta gärning råder delade meningar. För många kongoleser är han en martyr och ett helgon. Andra tycker att han var alltför radikal. Professionella historiker debatterar hans kopplingar till Sovjetunionen. Jag är inte historiker, och anser mig inte kunna ha en åsikt huruvida Lumumba var en bra eller dålig politiker.
Däremot kan det helt utan tvivel sägas att oavsett vilket, så fick han aldrig chans att visa det. Från första dagen i ämbetet - och inte minst på grund av självständighetstalet - blev han motarbetad av Belgien och USA. De olagliga och odemokratiska metoder man använde sig av är inte längre någon hemlighet; de innefattar allt från planterade tidningsartiklar till väpnade uppror och stöd till statskupper. I januari 1961 lät man mörda Lumumba.

Eftersom jag tror att talet inte tidigare finns på svenska, tog jag mig för att översätta det. Översättningen kan knappast kallas färdig, och jag är nybörjare i franska, men jag lägger ändå upp den som den är. Tanken är att ni som läser gärna får kommentera (i kommentarfunktionen eller till harald@blackside.org). Jag kommer sedan att uppdatera och ändra översättningen nedan vartefter.

Talet finns på flera ställen på nätet. Jag har använt mig av den här franska versionen (långt ner på sidan). En engelsk översättning finns också. Nog talat, här är talet:


Kongolesiska män och kvinnor, självständig- hetskämpar som idag segrar, jag hälsar er i den kongolesiska regeringens namn!

Er alla, mina vänner, som har kämpat oförtröttligt sida vid sida med oss, er ber jag göra denna 30 juni 1960 till en lysande dag, som ni bevarar outplånligt inskriven i era hjärtan, en dag vars betydelse ni med stolthet lär era barn, så att de, i sin tur, gör den ärorika historien om vår frihetskamp känd för sina barn och barnbarn.

Ty ingen kongoles värdig sitt namn får glömma, att Kongos självständighet, som idag utropas i samförstånd med Belgien, ett broderland vi behandlar som en jämlike, likväl är uppnådd genom kamp [applåder], en daglig kamp, en hängiven och självuppoffrande kamp, en kamp där vi sparade varken kraft eller umbäranden, varken vårt lidande eller vårt blod.

Över denna kamp, som innebar tårar, eld och blod, är vi stolta i djupet av oss själva, för det var en ädel och rättfärdig kamp, en kamp som var nödvändig för att göra slut på det förödmjukande slaveri som tvingats på oss med våld.

Våra sår är ännu för öppna och smärtande för att vi ska kunna förjaga ur minnet det som var vår lott under 80 år av kolonialt styre. Vi har lärt känna utmattande arbete, utfört för en lön som aldrig tillät oss att stilla vår hunger, inte heller att klä oss eller bo anständigt, inte heller att sörja för våra barn som de dyra varelser de är.

Vi har lärt känna de ironier, förolämpningar och slag som vi fått utstå morgon, middag och kväll därför att vi var negrer. Vem kommer att glömma att till en svart sade man ”du”, helt säkert inte som vän, utan för att det respektabla ”Ni” var förbehållet enbart vita?

Vi har lärt känna hur vi berövats vår mark enligt påstått lagliga texter som inte gjorde annat än erkände den starkastes rätt. Vi har lärt känna hur lagen aldrig var densamma om det handlade om en vit eller en svart: foglig mot den förstnämnda, grym och omänsklig mot den senare.

Vi har lärt känna de ohyggliga lidanden som drabbat dem som förvisats för sina politiska åsikter eller sin religiösa tro, till exil i sitt eget land. Deras lott är sannerligen lika grymt som döden. Vi har lärt känna att det fanns fantastiska hem för de vita, och fallfärdiga hyddor för de svarta; att svarta varken släpptes in på biograferna, på resturangerna eller på de så kallade europeiska affärerna; att en svart reste sittande på däck på flodbåtarna, i höjd med fötterna på de vita i sina lyxhytter.

Vem glömmer slutligen arkebuseringarna där så många av våra bröder dödades, fängelsehålorna till vilka de kastades som inte längre ville underkasta sig en förtryckets och exploateringens rättvisa? [applåder]

Allt detta, mina vänner, har vi grundligen fått utstå.

Men detta, säger vi som har röstats fram till era företrädare, valda för att styra vårt älskade land, ”vi som har lidigt med våra kroppar och i våra hjärtan av det koloniala förtrycket, vi säger detta högt till er, allt detta har nu fått sitt slut”. Republiken Kongo har utropats och vårt älskade land är nu i händerna på sina egna barn.

Mina bröder och systrar, tillsammans ska vi ta oss an en ny kamp, en upphöjd kamp som kommer att föra vårt land mot fred, rikedom och storhet. Tillsammans ska vi införa social rättvisa och säkerställa att var och en får en rättvis lön för sitt arbete [applåder].

Vi ska visa världen vad den svarta människan kan göra när hon arbetar i frihet, och från Kongo ska det stråla ut över hela Afrika. Vi ska se till att fäderneslandets jord verkligen kommer dess innevånare till nytta. Vi ska se över alla tidigare lagar och stifta nya som är rättvisa och storsinta.

Vi ska göra slut på förtrycket av åsiktsfriheten och se till att alla medborgare helt och fullt kan åtnjuta de grundläggande friheter som ges i deklarationen om de Mänskliga Rättighet- erna. Vi ska effektivt avskaffa all slags diskri- minering och ge var och en den plats han är värd enligt hans värdighet, arbete och utveckling av landet. Vi ska låta den fred regera, som är hjärtats och den goda viljans, inte avrättningsplatseras och bajonetternas [applåder].

Och i allt detta, kära landsmän, kan ni vara säkra på tillgodoräkna er inte bara våra enorma krafter och omätliga rikedomar, utan även hjälp från många andra länder med vilka vi ämnar samarbeta, så länge de vill oss väl och inte försöker pådyvla oss en viss politik, av vad slag den vara må [applåder].

Belgien, som slutligen förstått historiens riktining och därför inte försökt motsätta sig vår självständighet, är redo att på detta område bevilja sin hjälp och sin vänskap, och i den andan har ett avtal mellan våra jämlika och oberoende länder just skrivits under. Jag är säker på att detta samarbete kommer att vara fördelaktigt för båda länder. Vi å vår sida, om än vaksamma, kommer förstå att respektera dess frivilligt överenskomna påtaganden.

Alltså, såväl inåt som utåt kommer det nya Kongo, vår älskade republik som min regering ska skapa, att vara ett rikt, fritt och blomstrande land. Men för att nå dit utan dröjsmål ber jag er, Kongos lagstiftare och medborgare, att hjälpa mig med all er kraft.

Jag ber er alla att glömma stamstriderna som gör att vi blir utmattade och riskerar omvärldens förakt. Jag ber den parlamentariska minoriteten att hjälpa min regering med en konstruktiv opposition och att strikt hålla sig inom lagens och demokratins råmärken. Jag ber er alla att inte rygga tillbaka för något offer för att ge oss framgång i vårt storslagna företag.
Slutligen ber jag er att utan undantag respektera alla medborgares liv och välgång, liksom de utlänningars som bor i vårt land. Om dessa utlänningars beteende lämnar övrigt att önska, är vårt rättsväsende redo att utvisa dem från republikens gränser, om de däremot beter sig väl, blir de lämnade i fred, ty även de arbetar för vårt lands välstånd.

Kongos självständighet är ett viktigt steg mot hela den afrikanska kontinentens befrielse [applåder].

Detta, Sire, Ers Excellenser, mina damer, mina herrar, mina kära landsmän, mina bröder i ras, mina bröder i kamp, är vad jag ville säga er i regeringens namn i denna enastående stund av vår fullständiga och suveräna självständighet [applåder].

Vår regering, stark, nationell och folklig, kommer att bli landets räddning. Jag inbjuder alla kongolesiska medborgare, män, kvinnor och barn, att beslutsamt ta sig an arbetet att skapa en blomstrande inhemsk ekonomi för att befästa vårt ekonomiska oberoende.

En hälsning till den nationella frihetens kämpar!

Leve det förenade Afrikas självständighet!

Leve det själständiga och suveräna Kongo! [ihållande applåder]

En affisch säger så mycket (om sexuellt våld, AIDS och avhållsamhet)

Våldet mot kvinnor i regionen kring de stora sjöarna är tyvärr ständigt aktuellt. Amnesty släppte nyligen en omfattande rapport om den urusla rättssäkerheten i för våldtagna kvinnor i Uganda. Det är inte bara i Sverige som herrar rättslärde har svårt att passa lagens bokstav med verkligheten. I Uganda är det dessutom ofta militärer eller myndighetspersoner som begår övergreppen.

Manioc Valley är en blogg som skrivs främst av gorillavårdande människor i Mutsora i östra DR Kongo. Inläggen handlar mycket om vad som görs och inte görs för att skydda gorillor, noshörningar, okapi och andra utrotningshotade arter. Det senaste inlägget behandlar i stället vad som görs för att skydda kvinnor. Posten innehåller några foton på propagandabilder mot sexuellt våld och ett öppet brev till myndigheter och allmänhet från en kvinnogrupp.

Gott så, men det var en annan detalj som fångade mitt intresse. Bland bilderna med texter som "Nej till sexuellt våld - Respektera de mänskliga rättigherna i DRK" så finns en affisch där det står "En riktig kvinna säljer aldrig sin egen kärlek för pengar eller presenter. En riktig kvinna väntar. AIDS ska aldrig gå genom mig."

Bloggskribenten anser uppenbarligen att frågan om sexuellt våld hör samman med frågan om prostitution, avhållsamhet och AIDS. Vad affischmakarna anser tänkte jag titta lite närmare på.

När det gäller HIV-prevention finns det förenklat två linjer: antingen förespråkar man kondomanvändning eller också avhållsamhet och trohet. Naturligtvis finns det egentligen inget som hindrar att man kombinerar dessa synsätt, och det görs även i vissa kampanjer. Men i viss mån utesluter de varandra, och det beror på kampanjernas avsändare.
Förespråkare för en sträng sexualmoral och sådana som är tveksamma eller direkt fientliga till preventivmedel manar naturligtvis till avhållsamhet. Hit hör katolska kyrkan och många amerikanska hjälporganisationer, framförallt de som står på kristen grund. Om man tittar i nederkanten på affischen är det mycket riktigt bland annat två amerikanska organisationer, USAID och PSI, som står bakom det hela (de andra två loggorna har jag inte lyckats tolka).
De organisationer som vill vara mer politiskt korrekta (i svensk mening) ser det som naturligt att förespråka kondomanvändning i stället. Man ska ju inte pådyvla folk en sexualmoral man själv är främmande för, och det är ju naturligt och viktigt för alla människors välbefinnande att ha ett aktivt sexliv.

Inom parntes kan sägas att jag personligen var helhjärtat svuren den senare kategorin, och är det kanske fortfarande, om än mindre helhjärtat. Det som fått mig att börja tveka är egentligen en enda text, en understreckare i Svenska Dagbladet som tyvärr inte ligger ute på nätet. Eftersom jag befinner mig långt ifrån mitt arkiv kan jag inte referera den i detalj, men skribentens huvudpoäng var att avhållsamhetskampanjer, till skillnad från kondomanvändningsdito, faktiskt har verklig effekt. Inte bara för att bromsa smittspridningen, utan för att faktiskt vända trenden. Om jag minns rätt tog han exempel både från Uganda och USA, och hade en nedtystad FN-utredning som huvudkälla.
Jag har inte undersökt saken vidare, men blivit än mer övertygad om att man måste se på de verkliga resultaten, de som räddar liv. Om det visar att man då blir lierad med reaktionära pappskallar må det vara hänt för denna gång.

Men även om man alltså kan rättfärdiga en avhållsamhetskampanj, så får den naturligtvis inte se ut hur som helst. Jag tror att den här affischen riskerar att bli direkt kontraproduktiv. Något av det svåraste med att bedriva AIDS-upplysning är att bryta det tabu som finns kring smittan, och den stigmatisering av HIV-smittade som blir följden. Även om det inte står rent ut, så förmedlar affischen budskapet att den som har sex före äktenskapet är ingen "riktig kvinna" utan en hora, och det är det som gör att hon får HIV. Märk också verbet "passera", hon är inte bara smittad, hon sprider också smittan.

Tala om att cementera utanförskapet för dem som drabbas! Inte bara drabbas av HIV, utan även de som drabbas av sex utanför äktenskapet. Ordvalet "drabbas" är medvetet - många kvinnor tas i unga år som sexslavar av olika gerillaförband. Sporadiska våldtäkter är mycket vanligt förekommande och många kvinnor tvingas till prostitution för att överleva och försörja sina barn. Utöver det djupt traumatiska i själva upplevelserna, blir dessa kvinnor utfrysta ur samhället och kan i många fall inte återvända till sin familj eller hemby. De är skambelagda, tabu, inga "riktiga kvinnor"; ett synsätt som alltså förstärks av denna välmenande affisch.

Som tur är finns det även krafter som jobbar i en annan riktning. Inte minst de HIV-smittade själva, som i demonstrationer på världsAIDSdagen fick tillfälle att manifestera sin existens, tala om sjukdomen och sin egen situation.

Vad har du i fickan...

I samarbete med bl.a. flera olika europeiska monitororganisationer har SwedWatch dragit igång kampanjen MakeITfair. Syftet är att väcka opinion för en förbättring av arbetsvillkoren, miljöhänsynen och öppenheten inom IT-branchen. Som ett första steg släpper man rapporten Powering the Mobile World, som handlar om koboltbrytningen i Katanga och Zambia, och hur råvaror från bl.a. Kongo hittar vägen till vår hemelektronik. Högst läsvärd. Ytterligare kommentarer kommer att följa här på bloggen.

Tillägg: Ja just ja, gå med i Facebookgruppen.

Avhandling i konstteori

Jag varnar för den låga nivån på detta inlägg. Det är ingenting mot nivån på det som behandlas.

Jag gillar konstteori, nästan mer än jag gillar konst. Men detta tänker jag inte teoretisera om. Den där danske konstnären vars namn börjar på H är ett rasistiskt svin, en asgam och ett äckel. Jag fylls av hat mot det han gör, jag blir så jävla upprörd att jag börjar gråta. Skulle jag träffa honom skulle jag slå honom på käften. Det är inget hot utan ett konstaterande av fakta. Analysera det.

Ingen kommentar...

Ett citat av Stephen Lewis:

“Every cow in the European Union is subsidized to the tune of two dollars a day, while between four hundred and five hundred million Africans live on less than a dollar a day.”

Uppsnappat på Africa Works.

Obalanserat men intressant om Bemba

På sajten Toward Freedom har Keith Harmon Snow publicerat en lång grävande artikel om Jean-Pierre Bembas historia och internationella kontakter. Det blir så småningom ganska trångt på de anklagades bänk, när Bemba och hans krigsförbrytelser sägs få stöd av Portugal, Belgien, Sydafrika, Rwanda(!), Uganda, Sudanesiska rebeller, Central- afrikanska republikens tidigare regim, Nkunda, USA, MONUC etc. etc. Dessutom finns det kring honom ett stort nät av korrupta västerländska, israeliska och ryska företagsagenter och en stor klase med lokala maffialedare och mörkerpolitiker.

Trots att artikeln är allt annat än balanserad vill jag rekommendera den. Här finns fakta som sällan syns i mainnstreammedia, men se upp med fotnoterna och retoriken. Allt är inte lika väl underbyggt.

Och så meddelas att Kina har slutit sitt största avtal någonsin i Afrika. 5 miljarder dollar ska lånas ut till DR Kongo för infrastrukturella projekt, gruvbrytning, sjukhus med mera. Visst behövs resurserna, men frågan är hur mycket Kina kommer tjäna på de mineral- och oljekoncessioner de får i utbyte?

Gruvkontrakt kring uranbrytningen i fara

Brinkleys kontrakt för uranbrytning i Shinkolobwe, Samboa och Mindigi ifrågasätts nu. Under den pågående revisionen av gruvkontrakt har ju redan Rautenbach och Camec fått stryka på foten. Nu har ytterligare en affärsman med kriminellt förflutet förklarats för persona non grata i Kongo. Niko Shefer var mellanhand i Brinkleys uppgörelse. Hans kongolesiska motpart Sylvanus Bonane, atomenergiminister, fick sparken dagarna efter att affären gjorts upp. Shefer har tidigare suttit i fängelse i Sydafrika och handlat med diamanter med Liberias ökände diktator Charles Taylor.

Shefer är ljusskygg och fångas sällan på bild, som synes här bredvid. Om sina affärsmetoder har han själv sagt:

"I move with cash. I can buy the president a Mercedes 600. How can a normal company justify that? How do they explain that to the shareholders? I do not need board meetings. I am the board."

Kanske något svårsmälta metoder för de mer respektabla investerarna i Shinkolobweprojektet. Hans namn nämns inte heller i Brinkleys officiella kommentar till uppgifterna.

Uppdatering: Jag tänkte just att någon pusselbit fattades i detta spel. Enligt ett uttalande av gruvministern Victor Kasongo, som citeras av Reuters, så har Brinkley gått in som påstådd forskningspartner i något som egentligen var en komersiell deal. På så sätt kunde man komma överens med atomenergiministern i stället för gruvministern.

Milor och annan energi

När jag tidigare skrev om bergsgorillornas öden konstaterade jag - efter att ha tagit del av rapporteringen - att förrövarna var rebeller, som använde nationalparken Virunga som säker tillflykt undan MONUC och FARDC. Det kändes lite ologiskt att de skulle sätta igång att döda gorillor bara för att bli lämnade i fred. Via bloggen Africa Science hittade jag en artikel från National Geographic som berättar lite mer om vad det är frågan om. Skogen i nationalparken används till träkolsframställning, vilket naturligtvis är olagligt. Turister, parkvakter och andra myndighetspersoner stör denna verksamhet, och entreprenörerna svarar med att slå till där det gör ondast: mot gorillorna.

Media gör med få undantag detta till en Disneykonflikt mellan onda jägare och goda beskyddare. Naturligtvis är det inte så enkelt. Nationalparkernas, i detta fall Virungas, historia går tillbaka till kolonialtiden. De är anlagda av belgiska kolonisatörer. De som besöker dem idag är till större delen forskare eller turister, de senare gör dagsturer från Uganda eller Rwanda för att spendera en timme tillsammans med en grupp gorillor. Det man begär av lokalbefolkningen är att bry sig mer om kolonisatörernas gamla planer och utländska turister, än om sin egen överlevnad.

Träkolen är en av mycket få inkomstkällor de har. Man får inte förledas att tro att all skogsskövling sker med moderna maskiner av giriga multinationella jättar. Men det är naturligtvis svårare för Greenpeace att hänga upp en spektakulär banderoll på en fattig familjs bostad i Virunga. The Guardian skriver optimistiskt om hur ursprungsbefolkningar tar väl hand om sin skog och även får den lönsam. Det stämmer säkert i många fall, men det är inget som sker per automatik, särskilt inte i en region där man varje dag måste vara beredd att förlora allt, bokstavligen.

Ett sätt att kunna bibehålla nationalparken med både gorillor och träd vore kanske att bygga ut turismen, visa vad den kan inbringa i reda pengar och låta lokalbefolkningen få en större del av inkomsterna. Som jag har uppfattat läget nu är det främst guiderna från Uganda och Rwanda som lever av turismen. Detta dock sagt med reservation, det är svårt att hitta hårda fakta om saken.


Avslutningsvis har ABB fått en stororder på att uppgradera kraftledningen från Inga till Kolwesi (i Katanga). Det var ABB (ASEA, eller Brown Boveri?) som ursprungligen byggde kraftledningen på 70-talet. Än i dag skryter man med att det är världens längsta kraftledning. Obekräftade uppgifter säger även att företaget finns med i diskussionerna kring den stora utbyggnaden av Inga till världens största kraftverksdamm.

Vapenskrammel vid gränsen till Uganda

Först en ursäkt till de trogna läsare som gått in på bloggen förgäves under det spontana uppehåll som varit. Förlåt. Så till det viktiga.

Tonläget mot DR Kongo skruvas gradvis upp från Ugandas sida. Under augusti har en serie incidenter vid gränsen fått Uganda att tala om en ny invasion av kongolesiskt territorium. Soldater ur FARDC, den reguljära kongolesiska armén, har hamnat i en eldstrid med säkerhetsstyrkor från oljebolaget Heritage vid ön Rukwanzi i Lake Albert och dödat en utländsk oljearbetare. Både Kongo och Uganda gör anspråk på ön, men krisen har inte blivit akut förrän på senare tid, när man hittat stora oljefyndigheter i området. Kinshasaregeringen har nu återkallat en av borrningslicenserna för Tullow Oil.

Dessutom har oidentifierade rebeller attackerat en by i Uganda från kongolesiskt territorium och dödat tre personer. Uganda säger sig vilja samarbeta med kongolesisk militär för att kväsa rebellerna, men hos Kabilaregeringen finns en misstänksamhet mot ugandiska styrkor på kongolesisk mark. Inte minst oroar man sig för ett eventuellt stöd från Uganda till landets tidigare ställföreträdande krigsherre Jean-Pierre Bemba. Rykten har dessutom gjort gällande att kongloesiska trupper har gått in i Uganda, något som förnekas av officiella källor på båda sidor.

En bra artikel med historisk bakgrund kommer från Nairobitidningen East African. Rapporter om händelserna finns även i Kampalabaserade New Vision, här, här, här (om gränsfloden Semliki, som flyttar på sig), här etc. En bra kommentar finns i Daily Monitor.
Gentemot grannlandet Republiken Kongo tycks man dock kunna lösa problemet med gränsöverskridande oljetillgångar med förhandlingar.

Men det är inte bara Lake Albert som är problematisk. Även Lake Kivu är en tidsinställd bomb, mera bokstavligt och av helt andra orsaker. Om det är en förändrad fiskfauna eller vulkanisk aktivitet som gjort sjön till en gasbomb är tydligen inte klarlagt. Kanske kan gasen utnyttjas för energiutvinning.

Slutligen har en gäng kongolesiska företag och organisationer tagit fram en rapport (därifrån kartan kommer) om hur en något så när geografiskt heltäckande infrastruktur för internet skulle kunna se ut i DR Kongo. Rapporten har jag inte hittat men den presenteras här. Prislappen om knappa 2 miljarder kronor låter försiktigt satt. Det är vad MONUC bränner på tre månader, och långt billigare än slutnotan för valet 2006. Om det är så billigt borde det vara den första åtgärd som genomfördes av regering och biståndsorganisationer för att indirekt höja utbildningsnivån, stärka oberoende medier, bekämpa krigsskapande myter och öka Kongos konkurrensduglighet på världsmarknaden.

GP bryr sig

FN:s inspektör Yakin Ertürk har nu lämnat DR Kongo i ett tillstånd av chock över läget för kvinnorna i landets östra delar. Det tycks som att endast en svensk tidning finner det värt att rapportera, heder åt GP. Mer om Ertürks inspektionsresa hos BBC, FN och OpEdNews (som jämför med gorillorna).

Green OPEC (och "Afrika" än en gång)

Den senaste tidens ständigt stigande oljepriser har fått många att diskutera problem och möjligheter som uppstår i de oljeproducerande afrikanska länderna. Man kan tycka att statens intäkter rimligen borde öka, och det har de också gjort i vissa fall. Samtidigt drabbas dessa länder av konflikter, korruption och politisk instabilitet i oljans spår.
Ett problem som inte blivit lika uppmärksammat är att flera av Afrikas fattigaste länder inte har någon olja, och drabbas extremt hårt av de höjda oljepriserna. I Uganda är det dubbelt tragiskt. Torka i klimatförändringens spår gör att vattenkraftverken inte ens går på halvfart. Energibortfallet måste fyllas upp med dieselkraftverk, som dels dränerar statskassan, dels bidrar ytterligare till den klimatförändring som utgör grundproblemet.
Detta är ytterligare ett exempel på det problematiska i att tala om "Afrika" som en enhet. Uppmärksamheten kring "kampen om Afrikas olja" har gjort att detta omvända problem ignorerats. Dessutom slår oljepriserna väldigt olika inom varje land. Det är framförallt de uppåtsträvande "halvfattiga" i städerna som drabbas. På landsbyggden är man fortfarande hänvisad till vedeldning, alldeles oavsett oljepriser.
I Senegal, som både saknar olja och hotas av ökenspridning i klimatförändringens spår, tar man detta på största allvar. Vägen framåt ligger i förnyelsebar energi. Man samarbetar bland annat med Brasilien om energiskog, och har även tagit initiativ till ett samarbetsorgan kallat "Green OPEC" som ska sprida kunskap och resurser om förnyelsebar energi.
Rapporten som ligger till grund för detta inlägg hittar ni här, och den kommenteras och utvecklas med mycket annan fakta på bloggen Africa Matters. Ingen av dem nämner, märkligt nog, de möjligheter som finns till utökad vattenkraft i Kongofloden. Uppskattningarna varierar kraftigt, men enligt vissa prognoser skulle ett komplett utnyttjande av dessa möjligheter täcka hälften av Afrikas energibehov söder om Sahara.

Frukostflingor

Samtidigt som FN:s förmåga att utreda sina egna brott ifrågasätts starkt av Human Rights Watch, kritiseras MONUC av One World för att inte heller göra det de har mandat att göra: skydda civilbefolkningen. Ett illustrativt vardagsexempel fångade min uppmärksamhet, kanske mer för vad den säger om vardagslivet i Nord Kivu än för vad den säger om MONUC:s insats, som jag har svårare att bedöma.

"In Masisi Territory, they [women and children] walk from the village of Buhabo to Masisi Center to sell their produce. On Tuesdays and Sundays, the market days, their biggest fear is encountering soldiers from the national army who attack and rob them. According to residents, sexual assault and rape is also common. While hiking this route, Refugees International met a group of women carrying heavy loads who asked about soldiers on the path. When told that four soldiers were coming their way, the women quickly decided to take an alternate path to the market, adding an hour to their route. There is a MONUC base close by, but MONUC soldiers do not patrol this road to the market."

Samtidigt har situationen i östra DR Kongo tagits upp i FN:s säkerhetsråd. En relation om detta, samt det officiella uttalandet, kan läsas exempelvis här.

Hanteringen av gruvnäringen och den pågående översynen av kontrakt har tagits upp på en konferens i Kinshasa, och det framgår av den här artikeln att senatorer och andra deltagare är missnöjda med det sätt som regeringen sköter gruvkontrakten. Le Potentiel utvecklar här. Appropå det så var det en nyhet för mig att det statliga gruvbolaget Gécamines tydligen sköts av de franska konsulterna Sofreco, tillsatta av Världsbanken. Det ska jag försöka se vidare på.

Det börjar röra på sig i processen i ICC mot den misstänkte krigsförbrytaren Thomas Lubanga. Nu vill den nya domaren i målet Adrian Fulford att delar av processen ska hållas i DR Kongo, för att föra den närmare de drabbade. Jag tycker idén är bra, även om jag tror att ett sådant arrangemang skulle kunna utnyttjas politiskt och på så sätt bli ett säkerhetsproblem. Det var IWPR som lyfte nyheten, men jag rekommenderar även att titta på Jurists kortfattade omnämnande. Tänk om alla nätpublikationer redigerades med så frikostiga hyperlänkar...

Och så ett vackert exempel på svensk "Afrika"- journalistik. E24, Svenska Dagbladets och Aftonbladets ekonomisajt, rapporterar att Exportrådet tittar på nya marknader. Bland dessa finns Kongo (vilket av dem avslöjas dock inte) och Burundi. Och denna artikel väljer man att illustrera med en bild från... ett flyktingläger! Och om det handlar om Tysklands handelsbalans så tar vi en bild från en knarkarkvart i Hamburg?