Jag kan inte låta bli. Ännu ett inpass om litteraturdebatten. I Aftonbladet skriver Rabbe Kurtén ett anspråkslöst och förföriskt enkelt inlägg som jag inte kan annat än hålla med om. Jag tror att mekanismerna fungerar just så. Vill man ta ett exempel på hur "språkmaterialistisk" metod kan användas i den högst publika praktiken kan man exempelvis notera det jag skrev i min recension i ERGO av Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende. I ett avsnitt där Idling beskriver en tortyrkammare brister språket till fragment och lösryckta, halvt obegripliga ordrester. "...stilla , av syrsor gecko rop, .... skriken tor eras." [Idlings ursprungliga långa mellanrum mellan orden och orddelarna kan jag som html-analfabet inte återge i bloggen]. I detta fall är språksprängningen nog det mest adekvata, kanske enda möjliga, sättet att beskriva verkligheten.
För er som inte fått nog av själva debatten, eller vill få ett hum om vad som drog igång den, finns huvudmannen Johan Lundbergs intervju med Stjernfelt och Thomsen här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men nån stans måste det väl ta slut? Inte kan väl upplösningen fortsätta i all evighet? Nånstans tar döden emot, nånstans blir konsten gammal och dör. Frågan är bara när. Enligt vissa började den dö under modernismen.
Om bara feministerna t.ex. visste att feminismen till slut upplöser sexualiteten. Att leva är darwinistisk maktkamp. När poesin till slut har nått sitt mål - ja, då är den död. Resterna som finns vid liv - det är väl vi som lever just nu...
Skicka en kommentar