Inte glömt utan ignorerat

Rubriken kan med skäl gälla för mitt bloggande, men är i själva verket kontentan av en intressant artikel på commondreams.org. Den snygga grafen visar skillnaden i antalet artiklar om DR Kongo och om Darfur - kontrasterat mot antalet döda. Situationen i Kongo är långt dödligare men får mycket mindre uppmärksamhet. En journalist försvarar sig med att det pågår ett folkmord i Darfur, medan Kongo är en tragedi orsakad av krig och fattigdom. Artikelförfattaren kritiserar dessa distinktioner och hävdar att enligt FN kan det visst ha begåtts folkmord i Kongo, men inte i Darfur.

Själv tycker jag detta pekar på en intressant och problematisk del av internationell rätt. "Folkmord" och "Brott mot mänskligheten" lanserades som begrepp i ett bestämt syfte: för att kunna döma de nazistiska krigsförbrytarna efter Andra världskriget. Gott så. Men de som utformade dessa begrepp var i fallen England och Frankrike kolonialmakter som begått fruktansvärda övergrepp mot miljontals människor i sina kolonier. De var naturligtvis inte intresserade av att inkluderas i definitionerna av "Folkmord" eller "Brott mot mänskligheten". Resultatet blir, något förenklat, att handlingar som inte uttalat syftar till att systematiskt utrota en viss folkgrupp inte faller under definitionen "folkmord".

Handlingarna som leder till döden för människor i Kongo är - liksom under kolonialtiden - till stor del inte planerade och organiserade som ett "folkmord". I stället handlar det om girighet och maktpolitik som får fritt spelrum. Ett förakt för människoliv som gör att man kan svälta ut sin fiende, beröva fienden medicinsk vård och annan hjälp, underlåta att ingripa när man borde för att vissa människoliv är värda mer än andra. Detta är vad tongivande aktörer, såväl stater och företag som FN och biståndsorganisationer, gör i Kongo idag. På vilket sätt skulle detta vara mindre fruktansvärt än Darfur och rättfärdiga mindre mediebevakning?

Artikeln sätter även fingret på ett annat problem: myten om den bortglömda konflikten, som leder tidningsredaktörerna till det lata felslutet att bara man skriver att konflikten är glömd så har man gjort sitt, i stället för att på allvar bevaka konflikten. Med artikelförfattarens ord:

it seems most editors have decided that running the occasional chin-scratching piece about lack of coverage will suffice in place of coverage itself. The Congo is not a forgotten country; it's an ignored country.

I-hjälp behövs!

Vad är då detta?



Gå till Help Swedens hemsida och kika lite mer på vad de snälla afrikanerna gör för oss.

Ny dator - Hurra?

Detta blogginlägg är det första jag skriver på min nya dator, en liten och billig Asus Eee 900. Jag gillar verkligen den lilla smidiga burken och saknar inte min många år gamla häck som nu är lämnad till återvinning. Men det finns ett problem, ett stort problem.

När jag frågade på de olika elektronikaffärerna om Asus råvarukontroll var expediterna först frågande.

-Menar du hårdvara? Mjukvara?

-Nej, råvara...

Jag förklarade mina betänkligheter. Kobolt och tantal i denna dator kommer med stor sannolikhet delvis från de vidriga gruvorna i östra DR Kongo. Expediternas svar på förtydligandet varierade lite. ”Ingen aning, folk skriver så mycket, du får googla” eller ”Asus är bra, dem kan man lita på”. I den bästa affären fick jag åtminstone numret till Asus kundtjänst. Jag ringde och frågade om deras policy. Svaret:

Asus kan inte garantera att metallerna i datorn inte kommer från ett krigsområde.

Och det visste jag ju.. Allt annat vore att ljuga. Hittills har jag inte kunnat hitta något elektronik- företag som kan garantera detta – trots att de tekniska möjligheterna för sådan spårning finns. Vad gör jag då av min så kallade konsumentmakt? Skriver ett blogginlägg?

Gruvkontraktrevisionen offentlig

Nu har kongolesiska myndigheterna äntligen offentliggjort resultaten av sin översyn av gruvlicenserna. Dokumenten kan hämtas pa den här sidan (direktlänk till pdf vol. 1, vol. 2).

Undersökningen kring avtalet med Lundin finns pa s. 16-31 i volym 2. Mycket av byrakratfranskan har jag inte lyckats penetrera, men den utmynnar i ett antal villkor som ska tillgodoses i omförhandlingarna av kontrakten. Bl.a. har statens (dvs. Gecamines) andel i kontrakten tidigare förhandlats ner fran 45% till 17,5%, nagot som nu ska reverseras. Lundin med partner ska ocksa betala 185 miljoner dollar (varför är jag inte riktigt säker pa). Utan vidare kommentar konstateras att Tenke Fungurume Mining inte har lyckats visa nagra dokument alls gällande miljöarbete. Jag aterkommer med eventuella kongolesiska kommentarer till ämnet.

Vardagshjälte

Jag och medresenär Staffan är nu inflyttade i en egen lya. Vi har elektricitet (exempelvis är spisplattorna strömförande), rinnande vatten och utsikt med flodglimt. Alldeles nedanfor balkongen ligger ett parkeringshus där taket fungerar som soptipp.

Vi har tidigare mest hallit oss hemma om kvällarna, eftersom vi inte har nagon koll pa var man bör ga och inte ga pa mörka folktomma gator. Men nu bor vi mera centralt och igar tog en av vara kongolesiska vänner oss med pa en ansprakslös kvällsrunda. Efter att vi satt i oss en halv inkokt get med tillhörande matbanan och kassavablad hamnade vi pa ett hak med takterrass och fin vy över staden. Var vän berättade att i rondellen alldeles nedanför började oroligheterna i höstas. I valets efterdyningar drabbade oppositionsledaren Jean-Pierre Bembas soldater samman med Kabilas presidentgarde och nagra hundra människor fick sätta livet till innan Bemba flydde till Portugal.

Kinshasa är numera väldigt avmilitariserat. Kulhalen i fasaderna finns ännu kvar, men nästan inga soldater rör sig i staden, och de som gör det är obeväpnade. Vissa poliser traskar runt med en kalashnikov nonchalant hängande över axeln, men det är svart att begripa att det för mindre än ett ar sedan pagick väpnade strider pa gatorna.

Var vän berättade att han var kampanjledare för Kabila i sitt kvarter, och därför fick nattligt besök av Bembas soldater. En granne fattade snabbt situationen och bröt strömmen i hela huset, vilket gav var vän tid att fly upp nagra vaningar till en annan familj, medan soldaterna letade i mörkret. Han höll sig gömd en period och sa smaningom atergick livet till det normala.

-Var du inte rädd? fragar vi svenskar dumt.
-Intill döden, svarar han.
-Men ända valde du att engagera dig?
-Om jag hade vetat vad som skulle hända hade jag aldrig gjort det. Men jag ville arbeta för fred i landet.

Sa uppstar en politisk hjälte, ofrivilligt och i det lilla. Kulhalen i fasaderna blir med ens mycket verkligare.

Down by the riverside

Sadärja. Bloggens författare befinner sig nu i sitt ämne, Demokratiska republiken Kongo. Snart tva veckor har gatt av vistelsen, och de har pa en utflykt när tillbringats i de centralare delarna av Kinshasa. Jag skulle kunna skriva om en miljon saker: gatuförsäljare, radiostationen, letargi, uppenbarelseboken, falska säkerhetsagenter, kyrkogarden, golfbanan, marknaden, murarna, leran, säkerhetsradets resolution 1804, hettan, floden, Hotel Intercontinental, Gizenga, Limite, fiskodlingen, regnet, vänliga militärer, kassava, rökt fisk, Staffan, motorvägen, skrotbilarna, platleksakerna, lingala, franska, swahili, frisyr, manikyr, pedikyr, skoputsning, tiggeri, Willy Kyrklund, omvärlden, svett, floden, internetuppkopplingen, det Vallonska biblioteket, det ofärdiga monumentet, den amerikanska fästningen som inrymmer ambassaden, luftvärnskanonen vid MONUC, Primus och Skol i 72-centilitersflaskor, saknad, bananer, Le Potentiel och Le Phare, gatustädarna och halen i gatan, libanesiska försäljare, korruption, tyger, djurparken, cigaretter, svänget, timmerbilarna, kanoterna, BDK, Baluba, Katanga, mjuka röster, bränd hud, besvikelser, den lilla järnvägsstationen, blaa plaststolar, Världsbanken, gruvindustrikontrollanten, uppfinningsrikedom, sma kiosker och förvaning bland annat. Men eftersom vart och ett av dessa ämnen kräver sin egen essä har jag svart att välja. Jag ber alltsa att fa aterkomma.

Mörka gruvgångar

Nu droppar det in telegram till svenska media (DN 1, DN 2, Dagens Industri) om att den översyn av gruvkontrakten i DR Kongo som jag tidigare skrivit om har blivit klar. Det verkar osäkert om den kommer att bli offentlig, och den utförligaste rapporteringen ser ut så här på Moneyweb och Mining MX.



Översynen gäller gruvkontrakt från krigsåren som slutits på felaktiga grunder och med orimliga villkor. Av de drygt 60 kontrakt som tagits upp för granskning befanns samtliga vara så felaktiga att de antingen måste omförhandlas eller kancelleras. Detta gäller alltså rimligen även Lundins Fungurumeprojekt. Samarbetspartnern Freeport McMoRan säger sig dock inte ha fått någon information ännu. Samtidigt bjuder svenska Exportrådet in till prospekteringstur till bl.a. Katanga för gruvgrävare och andra hugade entreprenörer.



Hemlighetsmakeriet och talet om att snabba upp processen har knappast lugnat alla de NGO:er som hävdar att regeringsföreträdare och president Kabila har alltför starka privata intressen i omförhandlingarna. Mer om det på Mineweb, där även ett antal mycket användbara rapporter listas.

[Uppdatering: samtidigt som jag skrev detta meddelades att SwedWatch kommit med en ny rapport om Lundin i DR Kongo. Jag har inte hunnit läsa den, men den finns här.]




(Helt off topic kan jag inte låta bli att undra om Johan Stael von Holstein verkligen har skrivit detta som svar till Johan Ehrenberg:


"Du är och har alltid varit oinformerad och okunnig pajas och som alla andra vänstervridna, en lögnare, en demokratins och upplysningens fiende. Jag är absolut inte ointresserad av konst och kultur och inte heller okunnig i området. Jag är inte emot bidrag till konsten och kulturen och har ALDRIG sagt att jag är det eller att jag vill dra in den. Jag hopade inte fegt av Icon, jag fick sparken ur styrelsen för att jag ville konsolidera. Jag kom inte ur bubblan med en massa pengar. Min bok sålde i 10000 ex, vilken poet har gjort det.Utnämningen av mig är inte en provokation utan en nödvändighet. Din och dina värderingar tid är ute. Dina lögner blir inte sanning för att de upprepas i oändlighet. Du visar bara vilken skit du är!

Johan Staël von Holstein")

DNA ur DN

Bloggåret inleds med en artikel om DNA-test för migranter. Den publicerades i DN, men hittade aldrig från papperstidningen till nätet:

En av höstens hetaste inrikespolitiska frågor i Frankrike har varit införandet av DNA-test för att bevisa släktskap vid anhöriginvandring. I november antogs efter hård kritik och flera omskrivningar en lag som påminner mycket om den motsvarande svenska.

Inrikespolitiskt har det därefter varit relativt tyst kring frågan, men det innebär knappast att de som direkt berörs av den skulle vara nöjda. Det samhällspolitiska veckomagasinet Jeune Afrique har på senare tid försökt lyfta fram frågan om DNA-test i flera intervjuer.

Nobelpristagaren Wole Soyinka ser lagen som en del i en ”lepénisation av tanken” i Västerlandet. Neologismen syftar på högerpolitikern Jean-Marie Le Pen, som president Sarkozy lyckats marginalisera genom att helt enkelt överta stora delar av hans program och retorik. Soyinka fortsätter med att råda myndigheterna i ursprungsländerna att uppmärksamma reglerna och kräva motsvarande av fransmän som vill besöka deras länder.

I följande nummer av tidningen tillfrågas presidenten i Republiken Kongo, Denis Sassou Nguesso. Han verkar inte vara inne på samma hårda linje. Personligen är han emot reglerna, men efter samtal med den franske ministern Brice Hortefeux är han lugnad. DNA-frågan finns inte med i det avtal som slutits mellan länderna. Ett fall av taktisk naivitet som visar hur den genomkorrupte presidenten gör allt för att hålla sig väl med den gamla kolonialmakten, på sina sämre bemedlade landsmäns bekostnad.

Intressant i sammanhanget är att Sassou Nguesso är emot reglerna av en delvis annan anledning än Soyinka. För presidenten tycks det handla mindre om institutionaliserad rasism än om familjetanken som sådan. De människor man känner sig familjemässigt ansvarig för begränsas inte alltid till ens biologiska barn eller föräldrar.

Familjen är en högst kulturspecifik skapelse. Men att det är skillnad på biologiska barn och andra ungar har vi redan lärt oss av svenska homofoba partiledare. Analogin kan verka långsökt, men gemensamt för de främlingsfientliga och de homofientliga är att man ger biologin - det naturliga – företräde framför det kulturellt skapade. Om det är fel kultur vill säga.

Stark film om guldgruvorna

Om man någon gång blir trött på tvåminutersironier kan man växla från Youtube till något som heter Current.com. Jag har inte hört talas om det tidigare men vid en första titt verkar det vara någonting mellan Youtube och Facebook och till för sådant som anses viktigt.

Anledningen att jag hittade dit var den korta dokumentärfilmen Mining for Bling av Christof Putzel. Han besöker guldgruvor och uppköpare i en inte närmare specificerad del av DR Kongo, man kan gissa att det rör sig om Sud Kivu. Filmen har ett töntigt namn, inleds katastrofalt och lider en del av coolhetskomplex (med inzoomningar på vapen och skakig handkamera). Men bilderna från gruvan säger verkligen något mer än det som rapporterna talar om. Ta 10 minuter, det är det värt.

Filmen finns här. Känsliga tittare varnas.

Citat, igen

Så lite att göra och så mycket tid... Men eftersom jag är en slö bloggare blir det ytterligare ett citat:

"The free movement of people is one of the main rights of human beings".

Det säger EU-kommissionens ordförande José Manuel Barrosso för att fira att gränserna öppnats mellan vissa EU-länder. Jag hoppas meddelandet sprids på flygblad längs Nordafrikas kuster. På arabiska, wolof, swahili och lingala, för att anpassa sig till målgruppen. Eller afrikanska flyktingar kanske inte ingår i den av Barrosso refererade kategorin?


Bilden: Flyktingar tar sig nattetid över taggtrådsstängslet till den spanska enklaven Melilla på marockanska kusten.

Vagabonden har talat

Vagabonder har ju en sorglös inställning till livet. Det tycks även gälla Tobias Larsson på resetidningen Vagabond. Eller vad sägs om följande klämkäcka formulering:

"Själv åker jag till Rwanda i början på 2008. Bergsgorillor och folkmord står på programmet."

Ord, ord, ord....

Jag har länge planerat att skriva om språkbruket i rapporter, nyhetsreportage och andra texter angående DR Kongo. Min övertygelse är att en förenklad världsbild av västeuropeiskt-nordamerikanskt snitt gör att de flesta aktörer, NGO:s, regeringar, akademiker och analytiker, missar vad som egentligen händer och därför utför felaktiga handlingar och ställer upp kontraproduktiva rekommendationer.

Detta gäller begrepp som "stat", "krig", "lag", "medborgare", "skyldighet" och många många fler. Men bara att plocka några meningar ur valfri rapport och analysera dem har lett till (ofärdiga) analyser som går långt utöver bloggformatet. Jag kommer att återkomma till detta i andra sammanhang, nu tänkte jag bara referera en liten notis, som handlar om de senaste stridigheterna. Kanske handlar analysen lika mycket om okunskap som om medial anpassning som om språkbruk, men jag tror att dessa fenomen är tätt sammankopplade.

Så här skriver Sveriges Radio:

FN uppmanar till lösning av konflikt i Kongo

FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres uppmanar parterna i striderna i östra Kongo-Kinshasa att omedelbart se till att nå en politisk lösning på konflikten och upphöra med striderna.

Guterres befinner sig i området och har besökt ett av dom många flyktingläger runt staden Goma i Norra Kivu-provinsen.

Striderna mellan kongolesiska regeringssoldater och rebelledaren Laurent Kaundas styrkor har lett till att 800 000 människor drivits på flykt, den värsta flyktingkrisen i Kongo-Kinshasa sedan kriget mellan 1998 och 2003.

Enligt FN:s beräkningar har omkring 60 000 civila tvingats fly undan striderna bara den senaste veckan.

Laurent Kaunda, tidigare general i regeringsarmén, säger sig försvara tutsibefokningen i östra Kongo mot både regeringsstyrkor och de hårdföra rwandiska hutuer, som stannat kvar i Kongo efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994.

Jag går igenom texten från början till slut:

Rubriken är självklart intetsägande, som rubriker brukar vara. Det handlar bara om att den som eventuellt kan vara intresserad ska få upp ögonen. Att skriva "FN" i stället för "FN:s flyktingkommissarie" är en förenkling. Men den är inte oskyldig. FN-styrkan MONUC, som har till uppdrag att "bevara freden" och "skydda civila" i Kongo, stöder centralregeringens militära kamp mot rebellgeneralen Nkunda, och har tidigare bedrivit öppen krigföring mot hans förband. MONUC, som är en del av FN, uppmanar alltså inte till "politisk lösning" på det sätt som flyktingkommissarien gör.
Att man skriver "Kongo" i stället för "Kongo-Kinshasa" eller "DR Kongo" är också det en förenkling, det finns två olika Kongo. Den förenklingen skulle aldrig göras om det rörde sig om Nordkorea och Sydkorea, eller Östtyskland och Västtyskland på sin tid.

I första stycket hänvisas till en "politisk lösning" utan att det anges eller ens antyds hur det ska tolkas. Detta ger sken av att vi har att göra med två eller flera parter med jämbördig legitimitet. Men Nkundas militära rebellrörelse är olaglig och har ställt sig helt kallsinnig till förhandlingar. De kompromissförsök som gjorts har utnyttjats för att stärka den egna rörelsen och sabotera möjligheterna för regimen att utöva kontroll över landet som helhet. Även om demokratin i Kongo lämnar övrigt att önska så är Nkunda helt odemokratisk från början till slut, en krigsförbrytare efterlyst av ICC och ansvarig för fruktansvärda förseelser. Kräver man en "politisk lösning" i detta fall borde man göra det även gentemot talibanerna, den burmesiska regimen, mördarna i Darfur etc.

"Norra Kivu-provinsen" ska man tydligen skriva på svenska. Det kan man ju gå med på, om man också skriver "Norra Dakota" i USA.

Striden förs mellan "kongolesiska regeringsstyrkor" och "Laurent Kaundas styrkor". Varför skriver man "regeringsstyrkor" och inte bara "armén"? Och Laurent Kaunda heter Nkunda, det vore kanske enklast att pröva copy + paste i dessa fall.

Slutligen sista stycket: "Kaunda", igen. Att han varit general i den reguljära armén är kanske inte den intressantaste delen av hans bakgrund, även om det är vad som är enklast att skriva. Hans karriär i tutsigerillan FPR och milisen RCD är ju betydligt mer betydelsefulla för den situation som är förhanden idag.
Han har heller inte, vad jag vet, sagt sig försvara tutsibefolkningen mot "regeringsstyrkor", utan mot de (möjligen av regeringen understödda) FDLR. Här begår skribenten sedan en strålande retorisk glidning från det Nkunda säger till ett konstaterande av fakta, så att man inte vet var det ena slutar och det andra börjar. Nkunda säger sig alltså "försvara tutsibefokningen /.../ mot /.../ de hårdföra rwandiska hutuer, som stannat kvar i Kongo efter folkmordet i grannlandet Rwanda 1994."
Vem är det som säger att de är hårdföra? och gäller detta alla rwandiska hutuer i Kongo? och "stannat kvar"? Om det är ex-FAR och interahamwe det handlar om (och det är det) så flydde de efter folkmordet i Rwanda till Kongo. Dessutom består större delen av dagens FDLR förmodligen inte av gamla folkmordsinterahamwe, utan av senare rekryterade soldater (varav vissa inte ens var födda 1994). Som det nu är skrivet sväljer läsaren Nkundas historieskrivning och samhällssyn utan reflektion i några snabba formuleringar.

Detta var bara en genomsnittlig notis plockad i bitar. Hårklyverier? Kanske, men jag tror att slarv med språket dödar människor.

[Uppdatering: Nu har det rättats till "Nkunda" i webbnotisen.]

En dikt av Mohamed Omar

Mohamed Omar skickade mig en nyskriven dikt(?), som inte tarvar ytterligare kommentarer:

Därför

Muslimer är förtryckare därför förtrycker vi dem
Muslimer är ojämlika därför diskriminerar vi dem
Muslimer är odemokratiska därför exkluderar vi dem
Muslimer är hårda därför är vi hårda mot dem
Muslimer är hänsynslösa därför är vi hänsynslösa mot dem
Muslimer är lata därför ger vi dem inga jobb
Muslimer ser ner på kvinnor därför ser vi ner på dem
Muslimer är bråkiga därför slår vi dem
Muslimer är krigiska därför krigar vi mot dem
Muslimer är listiga därför överlistar vi dem
Muslimer vill ta över vårt land därför tar vi över deras länder
Muslimer är terrorister därför terroriserar vi dem
Muslimer är mordiska därför mördar vi dem

Frukostflingor

Samtidigt med Lissabonmötet, som handlade alldeles för mycket om Mugabe, kommer denna märkliga nyhet om byte av kongolesisk elektricitet mot militär livvakt för Kabila från Zimbabwe. Helt obekräftad och från en opålitlig källa kanske den kunde lämnas därhän, men jag tycker den är intressant som ett exempel på propaganda och förvirring i skön förening.

Det kommer mycket oroväckande nyheter från världens fattigaste land, Niger. Uranfyndigheterna i norr och rebellernas framfart bidrar båda till den dystra bilden. Det franska företaget Areva har härjat där länge, av allt att döma med svåra följder för lokalbefolkningen. Med Kina, Indien, USA och andra på väg in på spelplanen fruktar vissa analytiker för krig om det åtråvärda uranet. En mycket bra sammanfattning, som för ovanlighetetns skull innehåller en smula vettig analys, finns här. Ytterligare om rebellerna, naturtillgångarna, våldtäkterna här, här, här, här.

Kongolesisk Public Service (RTNC) anklagas för att sprida hatpropaganda mot Nkunda, och det görs en jämförelse med de radiostationer som bidrog till att hetsa fram folkmordet i Rwanda 1994. Utan att på något sätt försvara detta, kan man ju fråga sig vilket krigförande land som inte bedriver hatpropaganda mot sina fiender? I RTNC:s fall tycks propagandan vara både rasistisk och och underblåsa etniska motsättningar inom det egna landet.
Samtidigt tillämpar informationsministern Toussaint Tshilombo en märklig logik: ett stort antal radio- och tevestationer har stängts, enligt ministern för att de inte har sina licenser i ordning, inte har betalat sina avgifter etc. Detta skulle vara en del en kampanj för att sanera branchen. Sedan säger han sig vilja ha kvar maximalt 10 stationer "in any case", alltså oavsett om de sköter sig eller inte? Än en gång kan man konstatera att massmedia, en av demokratins grundbultar, fungerar långt mycket sämre i Kongo än i Sverige.

Två kommentarer till Swedwatch

Rapporten om koboltbrytningen i DR Kongo av SwedWatch som jag nämnde här kommenterade jag i DN några dagar senare, med krav på internationell lagstiftning kring råvaruhandeln. Artikeln ligger inte på nätet men kan nu läsas här nedan. Som bonus, ytterligare en kommentar kring samma ämne, och om Johan Norbergs kringsynthet, som jag inte vet vart den tog vägen eller om den publicerades [Uppdatering: artikeln alltså, inte kringsyntheten]:


Kommentar I:

Nyligen publicerade organisationen SwedWatch en rapport om koboltbrytningen i Afrikas kopparbälte. Vidriga missförhållanden uppdagades, och mineralernas väg från råmalm till kretskort och batterier spårades på ett föredömligt sätt.

I massmedias rapportering fokuserades sedan som vanligt på slutkunderna, i detta fall mobil- och darortillverkare, samt oss konsumenter. Och visst är det bra med medvetna konsumenter. Men ett alltför starkt betonande av konsumentmakten leder bort från det som borde vara självklart.

När jag köper en laptop i butik behöver jag inte fråga expediten om är stulen. Som konsument kan jag förutsätta att den inte är det. Det borde vara lika absurt att fråga om produkten är framställd med hjälp av barnarbetare eller om den bidragit till att förgifta dricksvattnet för tusentals människor.

Om man alltid utgår från slutkonsumenten leder det till krav på att företagen ska kontrollera sig själva och sina leverantörer. Men det saknas både kunskap och organisation för exempelvis Nintendo att verka som ställföreträdande miljöinspektionsmyndighet.

Dessutom är det för företagens del enbart en fråga om publicitet: om allmänheten har en bild av att företaget tar sitt ansvar, så är saken klar. Effektiv propaganda blir minst lika viktigt som verkliga förbättringar. Detta märks inte minst när larmrapporterna kommer. Då problemen blir allmänt kända ställer man krav och bryter kontrakt; i det fördolda köper man så billigt som möjligt istället.

Som konsument har jag rätt att förutsätta att de varor jag köper framställs på ett ansvarsfullt sätt. För att detta ska komma till stånd krävs ett internationellt och juridiskt bindande regelsystem för vad man får och inte får göra som företag. Till detta måste kopplas en uppföljningsmyndighet med mandat att lösa upp den stenhårda sekretess som kallas ”affärshemligheter” och som skumraskaffärerna omges av. En möjlighet att frysa tillgångar och utdöma böter måste också till för att marknadsaktörerna ska bry sig.

Det kanske låter som en mardröm för vissa nyliberaler att inrätta en global finansiell kontrollmyndighet, men det handlar bara om att utföra den enda uppgift som staten bör ha även i den nyliberala utopin: att skydda medborgarnas liv.

Kommentar II:

Den 25 november basunerar Johan Norberg ut goda nyheter på SvD brännpunkt. Allt blir bara bättre, är hans evangelium. Medellivslängd, alfabetisering, BNP, miljöarbete – alla kurvor pekar leende uppåt och vår bästa tid är nu. Men han noterar också på ett viktigt undantag: ”I södra Afrika, som har förbigåtts av handel och investeringar, har fattigdomen däremot ökat.” Här får han tillfälle att citera Kofi Annan, som i ett berömt uttalande hävdar att de stora förlorarna är ”de som har lämnats utanför globaliseringen.”

Oavsett om man håller med Norbergs beskrivning av världens tillstånd i övrigt, begår han (och kanske Kofi Annan) här ett stort misstag. Afrika söder om Sahara är allt annat än utestängt från globaliseringen. Dagen efter Norbergs inlägg publicerade organisationen SwedWatch en rapport som kan ses som ett långt i förväg förberett svar på hans förenklade konstaterande.

Rapporten tar ett helhetsgrepp på en del av den globala handeln som är minst sagt problematisk – brytningen av metallen kobolt i DR Kongo och Zambia. Usla arbetsföhållanden, obefintlig arbetsrätt, miljöförstöring, barnarbete, korruption, skatteflykt, smuggling, dödsolyckor... Rapporten gör samma uppräkning som Norberg, men enbart med negativa förtecken.

Och dessa missförhållanden beror absolut inte på Afrikas förmenta isolering. De företag som ligger under lupp i denna rapport är spridda över jordklotet – visst figurerar inhemska små uppköpare, men handeln drivs av multinationella gruvjättar som Forrest Group, belgiska och finska förädlingsindustrier och inte minst de många nya kinesiska aktörer som ritat om den ekonomiska kartan i Afrika de senaste åren.

Metallmarknaden är i högsta grad global, i allt från råmalm till de mobiltelefoner, datorer och flygplan som är slutprodukterna. Våra allt billigare elektronikprodukter och det östasiatiska ekonomiska uppsving som Norberg så varmt lovordar skulle inte vara möjliga utan den systematiska rovdrift på människor och natur som sker i Afrikas kopparbälte.

Att komma till rätta med dessa problem är nödvändigt, innan man börjar sjunga den globala kapitalismens lov. De kinesiska företag som med Beijings välsignelse verkar i Kongo och Zambia deklarerar helt öppet att de beter sig som goda kapitalister: de ställer inga frågor, tar inte något ansvar, de bara gör affärer. Tänker sig Norberg och hans nyliberala hov på allvar att sådana affärsmetoder kommer att bota de TBC-sjuka, föda de svältande, återuppliva vattendragen, införa minimilöner och organisationsrätt?

Förmodligen ser de något sådant framför sig. De alternativa lösningarna bygger ju nämligen på internationell lagstiftning, kontroll och regleringar, alltså nästan socialism. Men att låta det hela fortgå innebär om inte annat ett retoriskt självmord för globalisterna. De kongolesiska gruvorna är ett svårslaget trumfkort i den globaliseringskritiska rockärmen.

Patrice Lumumbas tal

Den 30 juni 1960 blev det f.d. Belgiska Kongo självständigt. Processen dit hade gått mycket fort och förhållandet mellan den tidigare kolonialmakten och den nya republiken var långt ifrån hugget i sten. Belgien gick med på den formella självständigheten, men ville naturligtvis fortsätta så gott det gick i gamla ekonomiska och sociala hjulspår. Kongos naturtillgångar var en lysande affär för belgiska staten och näringslivet, och många vita belgier hade bott i Kongo i flera decennier, ibland hela sitt liv.

Den officiella självständighetsceremonin i huvudstaden Léopoldville (nuvaranda Kinshasa) gästades i gott samförstånd av den belgiske kungen Baudin I, som höll ett tal om allt fint som moderlandet gjort för sin koloni. Kongos nyblivna president Joseph Kasa-Vubu höll också ett insmickrande tal. Sedan kom startskottet till en av den moderna historiens stora hjältesagor.
Patrice Lumumba, 35 år ung och Kongos första premiärminister, ställer sig helt utanför protokollet i talarstolen och håller ett antikolonialt brandtal som gör rent hus med Kasa-Vubus kryperi och Baudin I:s historieförfalskning. Ögonvittnen berättar om dödstystnaden som härskade i församlingen, och hur applåderna hördes utifrån gatan där högtalare stod uppställda för att sprida helt andra budskap till massorna.

Om Lumumbas fortsatta gärning råder delade meningar. För många kongoleser är han en martyr och ett helgon. Andra tycker att han var alltför radikal. Professionella historiker debatterar hans kopplingar till Sovjetunionen. Jag är inte historiker, och anser mig inte kunna ha en åsikt huruvida Lumumba var en bra eller dålig politiker.
Däremot kan det helt utan tvivel sägas att oavsett vilket, så fick han aldrig chans att visa det. Från första dagen i ämbetet - och inte minst på grund av självständighetstalet - blev han motarbetad av Belgien och USA. De olagliga och odemokratiska metoder man använde sig av är inte längre någon hemlighet; de innefattar allt från planterade tidningsartiklar till väpnade uppror och stöd till statskupper. I januari 1961 lät man mörda Lumumba.

Eftersom jag tror att talet inte tidigare finns på svenska, tog jag mig för att översätta det. Översättningen kan knappast kallas färdig, och jag är nybörjare i franska, men jag lägger ändå upp den som den är. Tanken är att ni som läser gärna får kommentera (i kommentarfunktionen eller till harald@blackside.org). Jag kommer sedan att uppdatera och ändra översättningen nedan vartefter.

Talet finns på flera ställen på nätet. Jag har använt mig av den här franska versionen (långt ner på sidan). En engelsk översättning finns också. Nog talat, här är talet:


Kongolesiska män och kvinnor, självständig- hetskämpar som idag segrar, jag hälsar er i den kongolesiska regeringens namn!

Er alla, mina vänner, som har kämpat oförtröttligt sida vid sida med oss, er ber jag göra denna 30 juni 1960 till en lysande dag, som ni bevarar outplånligt inskriven i era hjärtan, en dag vars betydelse ni med stolthet lär era barn, så att de, i sin tur, gör den ärorika historien om vår frihetskamp känd för sina barn och barnbarn.

Ty ingen kongoles värdig sitt namn får glömma, att Kongos självständighet, som idag utropas i samförstånd med Belgien, ett broderland vi behandlar som en jämlike, likväl är uppnådd genom kamp [applåder], en daglig kamp, en hängiven och självuppoffrande kamp, en kamp där vi sparade varken kraft eller umbäranden, varken vårt lidande eller vårt blod.

Över denna kamp, som innebar tårar, eld och blod, är vi stolta i djupet av oss själva, för det var en ädel och rättfärdig kamp, en kamp som var nödvändig för att göra slut på det förödmjukande slaveri som tvingats på oss med våld.

Våra sår är ännu för öppna och smärtande för att vi ska kunna förjaga ur minnet det som var vår lott under 80 år av kolonialt styre. Vi har lärt känna utmattande arbete, utfört för en lön som aldrig tillät oss att stilla vår hunger, inte heller att klä oss eller bo anständigt, inte heller att sörja för våra barn som de dyra varelser de är.

Vi har lärt känna de ironier, förolämpningar och slag som vi fått utstå morgon, middag och kväll därför att vi var negrer. Vem kommer att glömma att till en svart sade man ”du”, helt säkert inte som vän, utan för att det respektabla ”Ni” var förbehållet enbart vita?

Vi har lärt känna hur vi berövats vår mark enligt påstått lagliga texter som inte gjorde annat än erkände den starkastes rätt. Vi har lärt känna hur lagen aldrig var densamma om det handlade om en vit eller en svart: foglig mot den förstnämnda, grym och omänsklig mot den senare.

Vi har lärt känna de ohyggliga lidanden som drabbat dem som förvisats för sina politiska åsikter eller sin religiösa tro, till exil i sitt eget land. Deras lott är sannerligen lika grymt som döden. Vi har lärt känna att det fanns fantastiska hem för de vita, och fallfärdiga hyddor för de svarta; att svarta varken släpptes in på biograferna, på resturangerna eller på de så kallade europeiska affärerna; att en svart reste sittande på däck på flodbåtarna, i höjd med fötterna på de vita i sina lyxhytter.

Vem glömmer slutligen arkebuseringarna där så många av våra bröder dödades, fängelsehålorna till vilka de kastades som inte längre ville underkasta sig en förtryckets och exploateringens rättvisa? [applåder]

Allt detta, mina vänner, har vi grundligen fått utstå.

Men detta, säger vi som har röstats fram till era företrädare, valda för att styra vårt älskade land, ”vi som har lidigt med våra kroppar och i våra hjärtan av det koloniala förtrycket, vi säger detta högt till er, allt detta har nu fått sitt slut”. Republiken Kongo har utropats och vårt älskade land är nu i händerna på sina egna barn.

Mina bröder och systrar, tillsammans ska vi ta oss an en ny kamp, en upphöjd kamp som kommer att föra vårt land mot fred, rikedom och storhet. Tillsammans ska vi införa social rättvisa och säkerställa att var och en får en rättvis lön för sitt arbete [applåder].

Vi ska visa världen vad den svarta människan kan göra när hon arbetar i frihet, och från Kongo ska det stråla ut över hela Afrika. Vi ska se till att fäderneslandets jord verkligen kommer dess innevånare till nytta. Vi ska se över alla tidigare lagar och stifta nya som är rättvisa och storsinta.

Vi ska göra slut på förtrycket av åsiktsfriheten och se till att alla medborgare helt och fullt kan åtnjuta de grundläggande friheter som ges i deklarationen om de Mänskliga Rättighet- erna. Vi ska effektivt avskaffa all slags diskri- minering och ge var och en den plats han är värd enligt hans värdighet, arbete och utveckling av landet. Vi ska låta den fred regera, som är hjärtats och den goda viljans, inte avrättningsplatseras och bajonetternas [applåder].

Och i allt detta, kära landsmän, kan ni vara säkra på tillgodoräkna er inte bara våra enorma krafter och omätliga rikedomar, utan även hjälp från många andra länder med vilka vi ämnar samarbeta, så länge de vill oss väl och inte försöker pådyvla oss en viss politik, av vad slag den vara må [applåder].

Belgien, som slutligen förstått historiens riktining och därför inte försökt motsätta sig vår självständighet, är redo att på detta område bevilja sin hjälp och sin vänskap, och i den andan har ett avtal mellan våra jämlika och oberoende länder just skrivits under. Jag är säker på att detta samarbete kommer att vara fördelaktigt för båda länder. Vi å vår sida, om än vaksamma, kommer förstå att respektera dess frivilligt överenskomna påtaganden.

Alltså, såväl inåt som utåt kommer det nya Kongo, vår älskade republik som min regering ska skapa, att vara ett rikt, fritt och blomstrande land. Men för att nå dit utan dröjsmål ber jag er, Kongos lagstiftare och medborgare, att hjälpa mig med all er kraft.

Jag ber er alla att glömma stamstriderna som gör att vi blir utmattade och riskerar omvärldens förakt. Jag ber den parlamentariska minoriteten att hjälpa min regering med en konstruktiv opposition och att strikt hålla sig inom lagens och demokratins råmärken. Jag ber er alla att inte rygga tillbaka för något offer för att ge oss framgång i vårt storslagna företag.
Slutligen ber jag er att utan undantag respektera alla medborgares liv och välgång, liksom de utlänningars som bor i vårt land. Om dessa utlänningars beteende lämnar övrigt att önska, är vårt rättsväsende redo att utvisa dem från republikens gränser, om de däremot beter sig väl, blir de lämnade i fred, ty även de arbetar för vårt lands välstånd.

Kongos självständighet är ett viktigt steg mot hela den afrikanska kontinentens befrielse [applåder].

Detta, Sire, Ers Excellenser, mina damer, mina herrar, mina kära landsmän, mina bröder i ras, mina bröder i kamp, är vad jag ville säga er i regeringens namn i denna enastående stund av vår fullständiga och suveräna självständighet [applåder].

Vår regering, stark, nationell och folklig, kommer att bli landets räddning. Jag inbjuder alla kongolesiska medborgare, män, kvinnor och barn, att beslutsamt ta sig an arbetet att skapa en blomstrande inhemsk ekonomi för att befästa vårt ekonomiska oberoende.

En hälsning till den nationella frihetens kämpar!

Leve det förenade Afrikas självständighet!

Leve det själständiga och suveräna Kongo! [ihållande applåder]

En affisch säger så mycket (om sexuellt våld, AIDS och avhållsamhet)

Våldet mot kvinnor i regionen kring de stora sjöarna är tyvärr ständigt aktuellt. Amnesty släppte nyligen en omfattande rapport om den urusla rättssäkerheten i för våldtagna kvinnor i Uganda. Det är inte bara i Sverige som herrar rättslärde har svårt att passa lagens bokstav med verkligheten. I Uganda är det dessutom ofta militärer eller myndighetspersoner som begår övergreppen.

Manioc Valley är en blogg som skrivs främst av gorillavårdande människor i Mutsora i östra DR Kongo. Inläggen handlar mycket om vad som görs och inte görs för att skydda gorillor, noshörningar, okapi och andra utrotningshotade arter. Det senaste inlägget behandlar i stället vad som görs för att skydda kvinnor. Posten innehåller några foton på propagandabilder mot sexuellt våld och ett öppet brev till myndigheter och allmänhet från en kvinnogrupp.

Gott så, men det var en annan detalj som fångade mitt intresse. Bland bilderna med texter som "Nej till sexuellt våld - Respektera de mänskliga rättigherna i DRK" så finns en affisch där det står "En riktig kvinna säljer aldrig sin egen kärlek för pengar eller presenter. En riktig kvinna väntar. AIDS ska aldrig gå genom mig."

Bloggskribenten anser uppenbarligen att frågan om sexuellt våld hör samman med frågan om prostitution, avhållsamhet och AIDS. Vad affischmakarna anser tänkte jag titta lite närmare på.

När det gäller HIV-prevention finns det förenklat två linjer: antingen förespråkar man kondomanvändning eller också avhållsamhet och trohet. Naturligtvis finns det egentligen inget som hindrar att man kombinerar dessa synsätt, och det görs även i vissa kampanjer. Men i viss mån utesluter de varandra, och det beror på kampanjernas avsändare.
Förespråkare för en sträng sexualmoral och sådana som är tveksamma eller direkt fientliga till preventivmedel manar naturligtvis till avhållsamhet. Hit hör katolska kyrkan och många amerikanska hjälporganisationer, framförallt de som står på kristen grund. Om man tittar i nederkanten på affischen är det mycket riktigt bland annat två amerikanska organisationer, USAID och PSI, som står bakom det hela (de andra två loggorna har jag inte lyckats tolka).
De organisationer som vill vara mer politiskt korrekta (i svensk mening) ser det som naturligt att förespråka kondomanvändning i stället. Man ska ju inte pådyvla folk en sexualmoral man själv är främmande för, och det är ju naturligt och viktigt för alla människors välbefinnande att ha ett aktivt sexliv.

Inom parntes kan sägas att jag personligen var helhjärtat svuren den senare kategorin, och är det kanske fortfarande, om än mindre helhjärtat. Det som fått mig att börja tveka är egentligen en enda text, en understreckare i Svenska Dagbladet som tyvärr inte ligger ute på nätet. Eftersom jag befinner mig långt ifrån mitt arkiv kan jag inte referera den i detalj, men skribentens huvudpoäng var att avhållsamhetskampanjer, till skillnad från kondomanvändningsdito, faktiskt har verklig effekt. Inte bara för att bromsa smittspridningen, utan för att faktiskt vända trenden. Om jag minns rätt tog han exempel både från Uganda och USA, och hade en nedtystad FN-utredning som huvudkälla.
Jag har inte undersökt saken vidare, men blivit än mer övertygad om att man måste se på de verkliga resultaten, de som räddar liv. Om det visar att man då blir lierad med reaktionära pappskallar må det vara hänt för denna gång.

Men även om man alltså kan rättfärdiga en avhållsamhetskampanj, så får den naturligtvis inte se ut hur som helst. Jag tror att den här affischen riskerar att bli direkt kontraproduktiv. Något av det svåraste med att bedriva AIDS-upplysning är att bryta det tabu som finns kring smittan, och den stigmatisering av HIV-smittade som blir följden. Även om det inte står rent ut, så förmedlar affischen budskapet att den som har sex före äktenskapet är ingen "riktig kvinna" utan en hora, och det är det som gör att hon får HIV. Märk också verbet "passera", hon är inte bara smittad, hon sprider också smittan.

Tala om att cementera utanförskapet för dem som drabbas! Inte bara drabbas av HIV, utan även de som drabbas av sex utanför äktenskapet. Ordvalet "drabbas" är medvetet - många kvinnor tas i unga år som sexslavar av olika gerillaförband. Sporadiska våldtäkter är mycket vanligt förekommande och många kvinnor tvingas till prostitution för att överleva och försörja sina barn. Utöver det djupt traumatiska i själva upplevelserna, blir dessa kvinnor utfrysta ur samhället och kan i många fall inte återvända till sin familj eller hemby. De är skambelagda, tabu, inga "riktiga kvinnor"; ett synsätt som alltså förstärks av denna välmenande affisch.

Som tur är finns det även krafter som jobbar i en annan riktning. Inte minst de HIV-smittade själva, som i demonstrationer på världsAIDSdagen fick tillfälle att manifestera sin existens, tala om sjukdomen och sin egen situation.

Vad har du i fickan...

I samarbete med bl.a. flera olika europeiska monitororganisationer har SwedWatch dragit igång kampanjen MakeITfair. Syftet är att väcka opinion för en förbättring av arbetsvillkoren, miljöhänsynen och öppenheten inom IT-branchen. Som ett första steg släpper man rapporten Powering the Mobile World, som handlar om koboltbrytningen i Katanga och Zambia, och hur råvaror från bl.a. Kongo hittar vägen till vår hemelektronik. Högst läsvärd. Ytterligare kommentarer kommer att följa här på bloggen.

Tillägg: Ja just ja, gå med i Facebookgruppen.

Avhandling i konstteori

Jag varnar för den låga nivån på detta inlägg. Det är ingenting mot nivån på det som behandlas.

Jag gillar konstteori, nästan mer än jag gillar konst. Men detta tänker jag inte teoretisera om. Den där danske konstnären vars namn börjar på H är ett rasistiskt svin, en asgam och ett äckel. Jag fylls av hat mot det han gör, jag blir så jävla upprörd att jag börjar gråta. Skulle jag träffa honom skulle jag slå honom på käften. Det är inget hot utan ett konstaterande av fakta. Analysera det.

Ingen kommentar...

Ett citat av Stephen Lewis:

“Every cow in the European Union is subsidized to the tune of two dollars a day, while between four hundred and five hundred million Africans live on less than a dollar a day.”

Uppsnappat på Africa Works.

Obalanserat men intressant om Bemba

På sajten Toward Freedom har Keith Harmon Snow publicerat en lång grävande artikel om Jean-Pierre Bembas historia och internationella kontakter. Det blir så småningom ganska trångt på de anklagades bänk, när Bemba och hans krigsförbrytelser sägs få stöd av Portugal, Belgien, Sydafrika, Rwanda(!), Uganda, Sudanesiska rebeller, Central- afrikanska republikens tidigare regim, Nkunda, USA, MONUC etc. etc. Dessutom finns det kring honom ett stort nät av korrupta västerländska, israeliska och ryska företagsagenter och en stor klase med lokala maffialedare och mörkerpolitiker.

Trots att artikeln är allt annat än balanserad vill jag rekommendera den. Här finns fakta som sällan syns i mainnstreammedia, men se upp med fotnoterna och retoriken. Allt är inte lika väl underbyggt.

Och så meddelas att Kina har slutit sitt största avtal någonsin i Afrika. 5 miljarder dollar ska lånas ut till DR Kongo för infrastrukturella projekt, gruvbrytning, sjukhus med mera. Visst behövs resurserna, men frågan är hur mycket Kina kommer tjäna på de mineral- och oljekoncessioner de får i utbyte?

Gruvkontrakt kring uranbrytningen i fara

Brinkleys kontrakt för uranbrytning i Shinkolobwe, Samboa och Mindigi ifrågasätts nu. Under den pågående revisionen av gruvkontrakt har ju redan Rautenbach och Camec fått stryka på foten. Nu har ytterligare en affärsman med kriminellt förflutet förklarats för persona non grata i Kongo. Niko Shefer var mellanhand i Brinkleys uppgörelse. Hans kongolesiska motpart Sylvanus Bonane, atomenergiminister, fick sparken dagarna efter att affären gjorts upp. Shefer har tidigare suttit i fängelse i Sydafrika och handlat med diamanter med Liberias ökände diktator Charles Taylor.

Shefer är ljusskygg och fångas sällan på bild, som synes här bredvid. Om sina affärsmetoder har han själv sagt:

"I move with cash. I can buy the president a Mercedes 600. How can a normal company justify that? How do they explain that to the shareholders? I do not need board meetings. I am the board."

Kanske något svårsmälta metoder för de mer respektabla investerarna i Shinkolobweprojektet. Hans namn nämns inte heller i Brinkleys officiella kommentar till uppgifterna.

Uppdatering: Jag tänkte just att någon pusselbit fattades i detta spel. Enligt ett uttalande av gruvministern Victor Kasongo, som citeras av Reuters, så har Brinkley gått in som påstådd forskningspartner i något som egentligen var en komersiell deal. På så sätt kunde man komma överens med atomenergiministern i stället för gruvministern.

Milor och annan energi

När jag tidigare skrev om bergsgorillornas öden konstaterade jag - efter att ha tagit del av rapporteringen - att förrövarna var rebeller, som använde nationalparken Virunga som säker tillflykt undan MONUC och FARDC. Det kändes lite ologiskt att de skulle sätta igång att döda gorillor bara för att bli lämnade i fred. Via bloggen Africa Science hittade jag en artikel från National Geographic som berättar lite mer om vad det är frågan om. Skogen i nationalparken används till träkolsframställning, vilket naturligtvis är olagligt. Turister, parkvakter och andra myndighetspersoner stör denna verksamhet, och entreprenörerna svarar med att slå till där det gör ondast: mot gorillorna.

Media gör med få undantag detta till en Disneykonflikt mellan onda jägare och goda beskyddare. Naturligtvis är det inte så enkelt. Nationalparkernas, i detta fall Virungas, historia går tillbaka till kolonialtiden. De är anlagda av belgiska kolonisatörer. De som besöker dem idag är till större delen forskare eller turister, de senare gör dagsturer från Uganda eller Rwanda för att spendera en timme tillsammans med en grupp gorillor. Det man begär av lokalbefolkningen är att bry sig mer om kolonisatörernas gamla planer och utländska turister, än om sin egen överlevnad.

Träkolen är en av mycket få inkomstkällor de har. Man får inte förledas att tro att all skogsskövling sker med moderna maskiner av giriga multinationella jättar. Men det är naturligtvis svårare för Greenpeace att hänga upp en spektakulär banderoll på en fattig familjs bostad i Virunga. The Guardian skriver optimistiskt om hur ursprungsbefolkningar tar väl hand om sin skog och även får den lönsam. Det stämmer säkert i många fall, men det är inget som sker per automatik, särskilt inte i en region där man varje dag måste vara beredd att förlora allt, bokstavligen.

Ett sätt att kunna bibehålla nationalparken med både gorillor och träd vore kanske att bygga ut turismen, visa vad den kan inbringa i reda pengar och låta lokalbefolkningen få en större del av inkomsterna. Som jag har uppfattat läget nu är det främst guiderna från Uganda och Rwanda som lever av turismen. Detta dock sagt med reservation, det är svårt att hitta hårda fakta om saken.


Avslutningsvis har ABB fått en stororder på att uppgradera kraftledningen från Inga till Kolwesi (i Katanga). Det var ABB (ASEA, eller Brown Boveri?) som ursprungligen byggde kraftledningen på 70-talet. Än i dag skryter man med att det är världens längsta kraftledning. Obekräftade uppgifter säger även att företaget finns med i diskussionerna kring den stora utbyggnaden av Inga till världens största kraftverksdamm.

Vapenskrammel vid gränsen till Uganda

Först en ursäkt till de trogna läsare som gått in på bloggen förgäves under det spontana uppehåll som varit. Förlåt. Så till det viktiga.

Tonläget mot DR Kongo skruvas gradvis upp från Ugandas sida. Under augusti har en serie incidenter vid gränsen fått Uganda att tala om en ny invasion av kongolesiskt territorium. Soldater ur FARDC, den reguljära kongolesiska armén, har hamnat i en eldstrid med säkerhetsstyrkor från oljebolaget Heritage vid ön Rukwanzi i Lake Albert och dödat en utländsk oljearbetare. Både Kongo och Uganda gör anspråk på ön, men krisen har inte blivit akut förrän på senare tid, när man hittat stora oljefyndigheter i området. Kinshasaregeringen har nu återkallat en av borrningslicenserna för Tullow Oil.

Dessutom har oidentifierade rebeller attackerat en by i Uganda från kongolesiskt territorium och dödat tre personer. Uganda säger sig vilja samarbeta med kongolesisk militär för att kväsa rebellerna, men hos Kabilaregeringen finns en misstänksamhet mot ugandiska styrkor på kongolesisk mark. Inte minst oroar man sig för ett eventuellt stöd från Uganda till landets tidigare ställföreträdande krigsherre Jean-Pierre Bemba. Rykten har dessutom gjort gällande att kongloesiska trupper har gått in i Uganda, något som förnekas av officiella källor på båda sidor.

En bra artikel med historisk bakgrund kommer från Nairobitidningen East African. Rapporter om händelserna finns även i Kampalabaserade New Vision, här, här, här (om gränsfloden Semliki, som flyttar på sig), här etc. En bra kommentar finns i Daily Monitor.
Gentemot grannlandet Republiken Kongo tycks man dock kunna lösa problemet med gränsöverskridande oljetillgångar med förhandlingar.

Men det är inte bara Lake Albert som är problematisk. Även Lake Kivu är en tidsinställd bomb, mera bokstavligt och av helt andra orsaker. Om det är en förändrad fiskfauna eller vulkanisk aktivitet som gjort sjön till en gasbomb är tydligen inte klarlagt. Kanske kan gasen utnyttjas för energiutvinning.

Slutligen har en gäng kongolesiska företag och organisationer tagit fram en rapport (därifrån kartan kommer) om hur en något så när geografiskt heltäckande infrastruktur för internet skulle kunna se ut i DR Kongo. Rapporten har jag inte hittat men den presenteras här. Prislappen om knappa 2 miljarder kronor låter försiktigt satt. Det är vad MONUC bränner på tre månader, och långt billigare än slutnotan för valet 2006. Om det är så billigt borde det vara den första åtgärd som genomfördes av regering och biståndsorganisationer för att indirekt höja utbildningsnivån, stärka oberoende medier, bekämpa krigsskapande myter och öka Kongos konkurrensduglighet på världsmarknaden.

GP bryr sig

FN:s inspektör Yakin Ertürk har nu lämnat DR Kongo i ett tillstånd av chock över läget för kvinnorna i landets östra delar. Det tycks som att endast en svensk tidning finner det värt att rapportera, heder åt GP. Mer om Ertürks inspektionsresa hos BBC, FN och OpEdNews (som jämför med gorillorna).

Green OPEC (och "Afrika" än en gång)

Den senaste tidens ständigt stigande oljepriser har fått många att diskutera problem och möjligheter som uppstår i de oljeproducerande afrikanska länderna. Man kan tycka att statens intäkter rimligen borde öka, och det har de också gjort i vissa fall. Samtidigt drabbas dessa länder av konflikter, korruption och politisk instabilitet i oljans spår.
Ett problem som inte blivit lika uppmärksammat är att flera av Afrikas fattigaste länder inte har någon olja, och drabbas extremt hårt av de höjda oljepriserna. I Uganda är det dubbelt tragiskt. Torka i klimatförändringens spår gör att vattenkraftverken inte ens går på halvfart. Energibortfallet måste fyllas upp med dieselkraftverk, som dels dränerar statskassan, dels bidrar ytterligare till den klimatförändring som utgör grundproblemet.
Detta är ytterligare ett exempel på det problematiska i att tala om "Afrika" som en enhet. Uppmärksamheten kring "kampen om Afrikas olja" har gjort att detta omvända problem ignorerats. Dessutom slår oljepriserna väldigt olika inom varje land. Det är framförallt de uppåtsträvande "halvfattiga" i städerna som drabbas. På landsbyggden är man fortfarande hänvisad till vedeldning, alldeles oavsett oljepriser.
I Senegal, som både saknar olja och hotas av ökenspridning i klimatförändringens spår, tar man detta på största allvar. Vägen framåt ligger i förnyelsebar energi. Man samarbetar bland annat med Brasilien om energiskog, och har även tagit initiativ till ett samarbetsorgan kallat "Green OPEC" som ska sprida kunskap och resurser om förnyelsebar energi.
Rapporten som ligger till grund för detta inlägg hittar ni här, och den kommenteras och utvecklas med mycket annan fakta på bloggen Africa Matters. Ingen av dem nämner, märkligt nog, de möjligheter som finns till utökad vattenkraft i Kongofloden. Uppskattningarna varierar kraftigt, men enligt vissa prognoser skulle ett komplett utnyttjande av dessa möjligheter täcka hälften av Afrikas energibehov söder om Sahara.

Frukostflingor

Samtidigt som FN:s förmåga att utreda sina egna brott ifrågasätts starkt av Human Rights Watch, kritiseras MONUC av One World för att inte heller göra det de har mandat att göra: skydda civilbefolkningen. Ett illustrativt vardagsexempel fångade min uppmärksamhet, kanske mer för vad den säger om vardagslivet i Nord Kivu än för vad den säger om MONUC:s insats, som jag har svårare att bedöma.

"In Masisi Territory, they [women and children] walk from the village of Buhabo to Masisi Center to sell their produce. On Tuesdays and Sundays, the market days, their biggest fear is encountering soldiers from the national army who attack and rob them. According to residents, sexual assault and rape is also common. While hiking this route, Refugees International met a group of women carrying heavy loads who asked about soldiers on the path. When told that four soldiers were coming their way, the women quickly decided to take an alternate path to the market, adding an hour to their route. There is a MONUC base close by, but MONUC soldiers do not patrol this road to the market."

Samtidigt har situationen i östra DR Kongo tagits upp i FN:s säkerhetsråd. En relation om detta, samt det officiella uttalandet, kan läsas exempelvis här.

Hanteringen av gruvnäringen och den pågående översynen av kontrakt har tagits upp på en konferens i Kinshasa, och det framgår av den här artikeln att senatorer och andra deltagare är missnöjda med det sätt som regeringen sköter gruvkontrakten. Le Potentiel utvecklar här. Appropå det så var det en nyhet för mig att det statliga gruvbolaget Gécamines tydligen sköts av de franska konsulterna Sofreco, tillsatta av Världsbanken. Det ska jag försöka se vidare på.

Det börjar röra på sig i processen i ICC mot den misstänkte krigsförbrytaren Thomas Lubanga. Nu vill den nya domaren i målet Adrian Fulford att delar av processen ska hållas i DR Kongo, för att föra den närmare de drabbade. Jag tycker idén är bra, även om jag tror att ett sådant arrangemang skulle kunna utnyttjas politiskt och på så sätt bli ett säkerhetsproblem. Det var IWPR som lyfte nyheten, men jag rekommenderar även att titta på Jurists kortfattade omnämnande. Tänk om alla nätpublikationer redigerades med så frikostiga hyperlänkar...

Och så ett vackert exempel på svensk "Afrika"- journalistik. E24, Svenska Dagbladets och Aftonbladets ekonomisajt, rapporterar att Exportrådet tittar på nya marknader. Bland dessa finns Kongo (vilket av dem avslöjas dock inte) och Burundi. Och denna artikel väljer man att illustrera med en bild från... ett flyktingläger! Och om det handlar om Tysklands handelsbalans så tar vi en bild från en knarkarkvart i Hamburg?

Kriget mot bergsgorillorna

När man sveper runt i bloggosfären och den internationella pressen för att hitta information och analyser om DR Kongo, utgörs en stor procent av träffarna av artiklar om bergsgorillorna (en av de senare här). Deras situation är alarmerande. De lever i de otillgängligaste delarna av bergsområdena som delas av Kongo, Rwanda och Uganda. Stora delar av området är officiellt nationalparker, med Virunga som den viktigaste. Detta habitat delas med ett antal andra hotade djur- och växtarter, samt med forskare, nationalparkernas väktare och ett okänt antal rebell- och gerillagrupper, som tydligen också känner sig fredade i denna avskildhet.

Och nu har det hänt igen att någon eller några har skjutit ett antal gorillor. Det bedrivs mycket olaglig jakt i Kongo. För köttet från en flodhäst får man enligt uppgift 300 dollar. Detta har gjort att endast en bråkdel av det ursprungligen mycket rikliga beståndet finns kvar. Men "jakten" på gorillor tycks ha ett annat syfte. Gorillorna blir gisslan hos rebellerna, och budskapet är "lämna oss i fred, annars skjuter vi gorillorna". De lämnas på platsen för brottet, som en varning.


Det är tragiskt att läsa en av parkvakterna beskriva den senaste attacken. Han är ytterst kortfattad i sitt chockade tillstånd. Visst känner man för gorillorna och deras väktare. Men ändå har jag en känsla av att prioriteringen inte stämmer. 150 parkväktare har blivit mördade de senaste 10 åren. För att inte tala om de fyra miljoner andra - människor, personer - som dött och fortsätter att dö till följd av kriget. Att då skriva "With only about 700 mountain gorillas left in the world ... each death seems like a massacre" känns nästan hånfullt. Först och främst måste människorna i Kongo få ett liv där de inte riskerar att bli skjutna. Då kommer även gorillorna att klara sig bra.

Ertürk i Bukavu

Som jag tidigare meddelat är FN:s expert på våld mot kvinnor, Yakin Ertürk, på undersökningsresa i DR Kongo. Radio Okapi levererar en notis om besöket i Bukavu. Skrämmande läsning, det gäller att inte stålsätta sig mot dessa rapporter, trots att de duggar tätt. Lyckligtvis finns det i alla fall några som gör något för de våldtagna kvinnorna.

Nyhetspsykologi - en självrannsakan

På senare tid har en gränskonflikt mellan Angola och DR Kongo seglat upp på dagordningen. Jag tar upp den som ett avskräckande exempel på min egen nyhetsvärdering.

Att rapportera om Kongo är att rapportera om problem, och visst är det viktigt att belysa problem. Samtidigt är det livsfarligt att hänfalla till en hopplöshetens eländesjournalistik som ensidigt beskriver de stora brister och pågående katastrofer som präglar det kongolesiska samhället. Idag läste jag denna artikel om gränskonflikten.

Jag funderade tre sekunder och beslöt mig sedan för att inte ta upp den på bloggen. Varför? För att det kanske löser sig. Om det eskalerar till våldsamheter eller svåra politiska förvecklingar kan jag skriva om det, men inte nu. Jag gör alltså en "nyhetsvärdering" utifrån ett rent eländesperspektiv. När det står

"The resolution called on the government to set up a committee comprising the DRC and Angola and the two former colonial powers, Belgium and Portugal respectively, to settle the matter.

But if the dispute remained unresolved, it said the government should take its case to the African Union, United Nations and the International Court of Justice at the Hague."

så är det inte värt att berätta. Hade det stått att resolutionen bad regeringen att ingripa med vapenmakt och avbryta all handel med Angola, så hade jag helt säkert tagit upp det utan vidare reflektion. När en konflikt behandlas på ett politiskt vettigt sätt, och löses via diplomatiska och juridiska processer, då är den ointressant. Det värsta är att stora nyhetsbyråer och redaktioner fungerar likadant. Inte underligt att bilden av "Afrika" blir som den blir.

P.S. Nu saknas det naturligtvis inte kritik mot parlamentets rapport och sättet den hanteras. Läs exempelvis denna beska kommentar i Le Phare och hur parlamentets "president" (talman ungefär), föklarar sig i en intervju för Radio Okapi.

Liberalism med mänskligt ansikte?

Idag publicerar pappers-DN min recension av senaste numret av Neo. Tema: islamism. Eftersom DN:s nätredaktion ondskefullt cencurerar alla artiklar - hittills två - jag skriver där, får ni läsa den här istället:

Samhällsmagasinet Neo kallar sig liberalt och säger sig verka i en upplysningstradition. Nu tar man sig an ämnet islamism. Då visar det sig i stället att agendan är ärkekonservativ och idémässigt isolationistisk.

Delvis formulerar sig numret till ett starkt ifrågasättande av det mångkulturella samhället. Men när man avfärdar den uppifrån dikterade mångkulturen, låter man sin respekt för oliktänkande följa med på köpet. Det handlar faktiskt inte om att välja mellan monokultur eller mångkultur. Det borde handla om hur vi ska leva i det mångkulturella samhälle som redan är verklighet.

En mycket oroande tendens är att legitima politiska processer sätts på undantag när det handlar om islam. Det hävdas explicit att allmänna val inte är demokratiska om de hjälper muslimer till makten. När motståndarna lärt sig spelreglerna måste de skrivas om.

Magnus Norell demoniserar Stockholmsmoskéns dialog med Broderskapsrörelsen så att det nästan blir parodiskt. Han slår fast att denna dialog ”indikerar hur hur väl en del av den islamistiska rörelsen lyckats manövrera sig till politiskt inflytande”. Att Broderskap är en kristen organisation som även den ”manövrerat” sig till utrymme är tydligen oviktigt.

Norell är analytiker och har arbetat för både Säpo och Militära underrättelsetjänsten. Hans bidrag har ett förment deskriptivt upplägg. Men redan i inledningsmeningen möter vi en benhård koppling mellan muslim och islamist. Bakom nästa retoriska hörn lurar ständigt terroristen. Betydelseglidningar mellan dessa tre begrepp återkommer hos flera skribenter. Att sådant spär på en irrationell och generaliserande islamofobi säger sig självt.

En text skiljer sig markant från de andra i sin öppenhet. Den enda muslim som får komma till tals, Irshad Manji, framhåller islams inneboende tradition av omprövning och nytänkande. Med sitt budskap om tolerans och jämlikhet utnämns hon av Neo till al-Qaidas farligaste fiende. För mig framstår hon även som Neos farligaste fiende.

Uppdaterat: För den som tycker mina tre meningar om det mångkulturella samhället mest var förvirrande, rekommenderar jag Per Wirténs text i samma ämne, publicerad i Eurozine. Han hade mer än 2000 tecken på sig, vilket nog behövs för att föra fram en meningsfull mening om det hela. Tack Hynek för tipset!

Uppdatering 2: Jag får kritik här som jag svarar på såhär:

Tack för uppmärksamheten från den "nyfikne reportern". Jag håller inte med Neo:s Petter Olofsson att "Det brukar vara en god regel att inte replikera på kritik." Tvärtom så tror jag att det är en nödvändig del av det politiska samtalet, det är snarast en plikt att svara på kritik. Denna kritik behöver jag däremot inte orda mer om, då du så påpassligt publicerade hela mejlväxlingen så alla kan dra sina slutsatser. Kanske är det som är explicit för mig inte självklart det för någon med andra glasögon, och ordet olyckligt starkt i sammanhanget. Jag hade gärna utvecklat mina resonemang mer i DN, men hade bara ett anvisat utrymme på mig. Att du uteslöt ett av mina mejl i dialogen ovan var säkert bara ett misstag, så jag bifogar det här för fullständighetens skull:

"Jag dissekerar gärna Ottolenghis text i detalj, men jag undrar vad du har för kommentar till min mera allmänna slutsats. Att legitima politiska processer sätts på undantag när muslimska organisationer är inblandade (Norell som värsta exemplet)?
H"

Mitt val av ord förtar dock inte ett uns av resonemanget i min artikel. Jag är, till skillnad från vad du verkar vara, inte intresserad av att sätta dit någon kritiker eller ge sken av att stå under attack. Jag är intresserad av en konstruktiv diskussion kring dessa frågor. Därför tycker jag att det är ytterst beklämmande att ni, som kallar er liberaler och upplysningsvänner, i detta nummer finner det viktigt att lyfta fram nationalism, konservativism och en retorik om "judisk-kristna" ideal. Det som jag i min recension kallar idémässig isolationism. Att endast en av skribenterna själv är muslim är ynkligt och odemokratiskt. Det finns faktiskt muslimer som sysselsätter sig med dessa frågor. De är kunniga och försökt peka på möjliga vägar framåt.

Orsaken till att jag tror mer på dialog än nostalgisk skrämselpropaganda är både ideologisk och praktisk. Hur mycket ni än betonar att den "fria världens" ideal står under attack av islamister, så står miljontals europeiska muslimer under attack från skräckslagna icke-muslimska europeer som utan att blinka påstår att det inte går att förena islam och demokrati, och använder sig av argument ur Phillips verktygslåda. Detta är att säga: Du kan inte bli en del av vårt samhälle.

Ottolenghi frågar sig först "varför är majoriteten tyst?". Detta är i sig ett tveksamt påstående. Det finns ett otal fördömanden av våldsyttringar från muslimska organisationer och enskilda. Men de får aldrig plats i media, och här ligger en del av ett mycket komlext problem. Om de uttalanden som fördömer våld inte ges plats, men maskerade terroristers videofilmer loopas på alla kanaler, så blir det naturligtvis mycket svårare för de fredliga, eftertänksamma, dialoginriktade muslimerna att nå ut med sitt budskap, både till ickemuslimer och muslimer.

Ottolenghi fortsätter sedan "För att ge ett svar på frågan måste tre idéer utforskas: idén om Europa, den plats där demokratin föddes och där dess värsta och dödligaste fiender uppstod under 1900-talet; idén om demokrati, som är central för det europeiska projektet, och slutligen föreställningen om västerlandet – ett kulturellt och geopolitiskt utrymme som definieras av vissa värderingar, traditioner och kulturella arv..." Sedan handlar det om kol-stålunionen och EU som fredsprojekt. I det fortsatta resonemanget utesluter han helt de muslimer som lever i Europa idag. Hur ska vi då förstå varför den muslimska majoriteten är tyst? Hur vore det att i stället ge den muslimska majoriteten chans att tala, inifrån det Europa som är också deras? Nej, om de skriver öppna brev eller går i dialog med andra religiöst-politiska grupperingar så handlar det om att "manövrera till sig utrymme" (Norell). Hur vore det att ta påståendet på allvar att islamismens grogrund är EU:s och USA:s utrikespolitik? Nej, det skulle "medge för många undantag". Obegripligt resonerat. Dels måste man kunna medge undantag och anomalier i ett komplext skeende, dels är behöver ju kopplingen inte vara så direkt att man begår ett överfall mot ockuperande trupper el dyl. Att vissa länders inrikespolitik också kan ha med saken att göra berörs inte ens, i den europeiska självtillräcklighetens namn.

Det vore också på sin plats med en nyansering av begreppet islamism. Kriminella element som förspråkar hets mot folkgrupp och utövar våld har vi lagstiftning mot. Men politisk islam kan ta sig oräkneliga former. Deras förslag må vara okonventionella, upprörande, islamocentriska m.m. men de är i sin fulla rätt att föra fram dem utan att bli misstänkliggjorda genom ett luddigt guilt-by-association. Vi har en massa politiker och organisationer i Sverige idag som gör skillnad på folk och folk på grund av etnicitet, sexuell läggning etc. Deras argument kan vara rättighetsbaserade, men är lika ofta kristna, nationalistiska, traditionella, psykologiska, filantropiska o.s.v. Jag kan personligen beklaga att det förhåller sig så, men måste finna mig i att det som samhället ser ut idag tycks ingå i deras demokratiska rättigheter. Dessa partier och intresseorganisationer har långt större makt än de muslimska politiska organisationerna.

Här ligger en stor del av problemet, nämligen att många "liberala" skribenter ser på det egna samhället som ett avslutat projekt. Europa är vad det är, vi är friast, rikast, hälsosammast, mest pluralistiska etc, och därför är det bara att fortsätta på den inslagna vägen. Man ser inte att mycket av den intolerans och mycket av det våld man anklagar islamisterna för är något man själv gör sig skyldig till. Om inte på hemmaplan så i andra delar av världen. Man ser inte heller att det finns en massa institutioner, fördomar och normer i det egna samhället som gör människor ofria.

En verklig liberal borde ju inse att det mångkulturella samhället innebär en möjlighet att kasta en massa konservativt ideologiskt bråte om nationellt arv och europeiska traditioner överbord, så att alla människor blir fria att verkligen leva det liv de vill leva. Naturligtvis är det inte enkelt, det mångkulturella samhället innebär utmaningar, men det är inte ett hot som måste avvärjas. Om vi däremot, som Philips, Norell, Ottolenghi och Rose i olika grad betraktar förändring som ett hot, exkluderar, segregerar och söker konflikt, då uppstår de verkliga problemen. Måla fan på väggen så kliver han snart ner.

Det som i mina ögon är akut är att hitta former för ett samhällsbygge som är inklusivt. För att göra detta är det minst lika viktigt att ifrågasätta den traditionella, vita, mer eller mindre kristna, västeuropeiska normen som att kritisera muslimskt grundat politiskt engagemang. När Neo ordnar en konferens om dessa normer gör ni skäl för etiketten liberaler.

Coltanflash

En av de råvaror som bidragit till att finansiera och hålla igång krigen i DR Kongo är mineralet coltan. För den som vill veta mer om sammanhangen finns det en liten flashig infosajt på ETC:s hemsida. Klicka på länken "visa grafik" i slutet av texten.

Allvarligt läge i Nord Kivu

Situationen i Nord Kivu blir värre dag för dag, med nya rapporter om internflyktingar och stridigheter. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har givit problemet särskild uppmärksamhet. För att sammanfatta vad som händer, och möjligen kommer att hända, så bekantar vi oss först med fyra huvudaktörer.

Dels har vi FDLR (Forces Democratiques de Libération du Rwanda). De utgörs till stor del av rwandisk hutumilis som flydde in i DR Kongo sedan de förlorat makten i hemlandet 1994. Många av dem misstänks ha deltagit i folkmordet på runt 1 000 000 tutsier som då ägde rum. Den nuvarande tutsiledningen i Rwanda ser dem som ett potentiellt hot, även om de mest verkar i DR Kongo.
FDLR har en fiende i Laurent Nkunda. Nkunda är en gerillaledare med politiska ambitioner som jag nämnt tidigare, bland annat här. Hans styrkor består till stor del av tutsier.
I regionen finns även förband ur den reguljära kongolesiska armén FARDC. Sist men inte minst är större delen av FN-styrkan MONUC baserad i Nord Kivu. Ett antal mindre rebellgrupper och banditgäng bidrar också till instabiliteten, även om de inte på samma sätt kan sägas utgöra ett strategiskt hot.

Genom en våldsspiral som eskalerat under våren har bekämpandet, alternativt demobiliseringen, av FDLR och Nkundas trupper inte kunnat genomföras konsekvent. Störst orsak till detta är förmodligen Nkundas expansiva och försåtliga strategier för att utöka sin makt. Genom en process som kallas "mixage" har hans trupper blandats med den reguljära armén. Denna strategi har använts tidigare för att pacificera rebellgrupper, med varierande framgång. I fallet Nkunda har resultatet varit katastrofalt. Det har givit Nkunda en informell legitimitet som är långt större än den formella. En rapport (som jag tidigare länkat till) från ISS talar om att han försöker bygga upp en skuggstat i Nord Kivu. Trupperna är ofta mer lojala till Nkunda än till andra befälhavare, vilket skapar en dubbel befälsordning som gör "mixage"-förbanden oanvändbara för den reguljära armén. Detta har uppmärksammats bland annat av Washington Post, som refereras och ytterligare kommenteras i Le Potentiel.

Nkundas förhållande till Rwanda är inte helt klarlagt. Officiellt stöder regimen i Kigali inte Nkunda, men det finns vittnesmål från Nkundas trupper som säger att de rekryterats i Rwanda under våren 2007. MONUC har också uppmärksammat och protesterat mot att soldater i den reguljära armén använder rwandiska uniformer. Rwanda har på senare tid öppet börjat tala om risken för ett nytt krig. Även om det inte innebär ett direkt hot om ingripande, visar det att Rwandas ledning inte utesluter en intervention.

Samtidigt brottas de som ska vara den stabilisernade kraften, MONUC, med svåra trovärdighetsproblem. Denna artikel på Mediacongo vill visa hur de senaste affärerna bara är de sista i raden av tveksamma insatser av MONUC. Sådan kritik i kongolesisk press bidrar ytterligare till att underminera förtroendet för FN-styrkan. Rwanda, som har dåliga erfarenheter av FN:s passivitet, får bara sin bild förstärkt när det rapporteras att MONUC-personal har samarbetat med huturebellerna i FDLR.

Det är alltså stor risk för att konflikten ytterligare trappas upp mot ett rwandiskt ingripande. Om så sker, har även Uganda en förevändning för att åter marchera in i DR Kongo. Det är en utveckling som kan vrida klockan tillbaka till krigsåren 1996-2003 och katastrofalt förvärra situationen för de många internflyktingar som redan nu lider och dör i flyktingläger.

Vad bör göras? Frågan är öppen, men man måste hälsa det diplomatiska initiativet att bjuda in Rwandas utrikesminister med glädje. En öppen dialog mellan Kinshasa och Kigali, och i förlängningen en gemensam strategi för att lösa problemen, är lika önskvärd som den känns utopisk. På något längre sikt är det naturligtvis också viktigt att se till att demobiliseringsprogramen blir effektivare. Men för detta krävs, som ISS så riktigt påpekar i en artikel, att soldaterna har något att återintegreras i. Artikelns mening "reintegration assumes stability" är bara alltför sann, eftersom motsatsen också gäller: "stability assumes reintegration". Att lösa detta moment 22 är en akut utmaning för dagens Kongo.

Frukostflingor

Reuters meddelar att översynen av gruvavtal kommer att ta längre tid än beräknat. Samtidigt har det luftats misstankar om att det hela rör sig om en skenprocess. Något som kan tala för att regeringen verkligen menar allvar är att man förklarat storfräsaren och den hänsynslöse affärsmannen Billy Rautenbach persona non grata. Förklaringen togs inte på allvar av hans bolag Camec, men dagen efter deporterades verkligen Rautenbach. Läser man det finstilta kan man dock även här ana regeringsintresse. Camec har nämligen lagt ett fientligt bud på Katanga Mining, som har ett nära samarbete med det halvstatliga Gécamines och där centralbankschefen Jean-Claude Masangu Mulongo sitter i styrelsen.

Mer alarmerande är den här rapporten, som visar hur rättsväsendet, det vill säga militärdomstolen, hindrat en rättvis process efter massakern i Kilwu. Militären har här, i gott samförstånd med Anvil Mining, gått in och terroriserat en hel by, och sedan blivit kvar i månader, hotat och plundrat. Processen slutade med att två militärer av lägre grad blev dömda, men ingen av samarbetspersonerna i företaget. Regeringen har låtit förstå att media inte ska rapportera om processen. Och hur det går för journalister som rapporterar om tvivelaktiga affärer med utländska bolag kan man läsa här och här.

Jean-Pierre Bemba försäkrar, på förekommen anledning, att han inte kommer att alliera sig med Laurent Nkunda. Han ska återvända från landsflykten i Portugal och leda oppositionen i god demokratisk ordning. Däremot är han fortfarande orolig för sin säkerhet.

Svenska Kongokommittén ligger inte på latsidan utan har publicerat en läsvärd debattartikel i Västervikstidningen.

Barack Obama använder DR Kongo som referens (eller slagträ) i debatten om ockupation av Irak. Med samma logik som legitimerar trupperna i Irak skulle USA ha 300 000 man i Kongo, påpekar han. hans uttalanden om Irak verkar för övrigt högst rimliga. USA är dock inte helt frånvarande i Kongo, man utbildar exempelvis kongolesiska officerare.

Slutligen blir jag efter denna beskrivning avundsjuk på alla som hade tillfälle att se Faustin Linyekula på scenkonstfestivalen i Avignon. Själv får man nöja sig med vad man kan hitta på YouTube, men det är å andra sidan inte så illa...

Grattis Kinshasa (och Helena Rietz)

En ny ambassadör för Sverige till DR Kongo har utsetts. Hon heter Helena Rietz och kommer från en post som biträdande chef för Afrikaenheten på UD. Jag har inte hört talas om henne tidigare men en snabb googling ger vid handen att hon tidigare bland annat engagerat sig i Liberia.

Annars verkar hon ha hållit ganska låg profil, men det är väl kännetecknande för Sveriges Afrikapolitik i allmänhet, när det inte handlar om fredsbevarande trupper. Nu ska det dock bli ändring. För första gången på tio år förbereds en omformulering av Afrikapolitiken. På UD:s hemsida kan man ladda ner de fyra förberedande dokumenten Demography and the development potential of Sub-Saharan Africa, Re-thinking Africa, The African economy and its role in the world economy och Natural resources in Sub-saharan Africa: Assets and Vulnerabilities (länkar för nedladdning nederst i högerspalten. Länkar direkt till pdf-dokumenten: pdf1, pdf2, pdf3, pdf4).

Men inte nog med det, det finns även ett fritt diskussionsforum där dessa luntor kan diskuteras av vem som helst. Dels ett allmänt, dels separata för de olika delarna under länkarna ovan. Remissförfarande cyber-stylee! Mina kongocentriska inlägg på forumen kommer så snart jag har smält 200 sidor statistiska staplar och akademisk svengelska.

NBA i DRC, kannibalismens offer går igen, m.m.

Ett nytt sjukhus ska öppnas i Masina, sydost om Kinshasa. Initiativtagare är NBA-stjärnan Dikembe Mutombo. Cédric ser honom som en ansvarsfull medborgare som tjänar sitt land. L'Observateur rapporterar fylligare och berättar bland annat om vidare planer på en skola och en basketstadion. Mutombo berättar även varför han håller basketläger i Sydafrika i stället för i Kongo: brist på sponsorer, detta kändisvälgörenhetens ständiga dilemma.

Skandalen med MONUC-soldaternas inblandning i guldsmuggling rullar vidare. Samtidigt som huturebellerna i FDLR bedyrar sin oskuld, erkänner de att de lyckats stå emot en attack från kongolesiska armén tack vare underrättelser från MONUC-personal. Skadorna i människoliv och förlorat förtroende för MONUC är svåra att uppskatta. Helt klart är att affären tycks ha större proportioner och pågått än längre tid än vad som hittils rapporterats.
Än allvarligare är att tonläget skruvas upp i Rwandas huvudstad Kigali (här och här). Att Rwanda inte riktigt litar på FN är begripligt, efter folkmordet 1994. Stabiliseringssamtalen kända som Tripartite Plus, mellan DR Kongo, Rwanda, Uganda och Burundi leds av FN. Försämring av relationerna mellan dessa parter bidrar ytterligare till risken för återgång till ett storskaligare krig med hög grad av inblandning från grannländerna. Det saknas dock inte hoppfulla tecken.

Jag skrev tidigare att Mobutus Sese Sekos son Nzanga Mobutu, som sitter i nuvarande regeringen, borde betala tillbaka faderns stulna tillgångar till sig själv. Nu ser det ut att bli verklighet, på sätt och vis. En del av tillgångarna finns i Schweiz, och landet är nu beredda att betala tillbaka dem till kongolesiska staten. Den anonyme skribenten som kommer till tals via Mediacongo tvivlar på att vi har serverats sanningen om Mobutus tillgångar. Han frågar sig också vad pengarna kommer att gå till "denna gång".

Brinkley Mining ville fira att affären om Kongos uranfyndigheter var i hamn. Cocktailpartyt fick dock ställas in eftersom hedersgäst 1, ministern med ansvar för uranbrytning Sylvanus Mushi Bonane hade fått sparken, och hedersgäst 2, François Lubala Toto från kongolesiska kärnkraftskommissionen inte hunnit skaffa visum till Storbritannien.

Iran jobbar hårt för att bryta den västliga dominansen vad gäller politiskt inflytande i Kinshasa. Här ännu ett initiativ.

Krigsstrategierna i DR Kongo har då och då rapporterats innefatta även kannibalism. Jag vet inte själv om sådana rapporter är trovärdiga. Att de inte alltid är det framgår när offren själva kallar till presskonferens.

Till sist: de gamla skurkarna i Union Miniere har gått och blivit hyggliga återvinnare, om man få tro Financial Times. Intressant projekt verkar det som.

Free world go crazy

Manu Chao bjuder på sin egen analys (?) av världens tillstånd. Låten "Raining in Paradise" drar en rak linje mellan Mobutus Zaire, Bagdad och Fallujah. För den lomhörde finns texten här. Jag har utan framgång försökt googla mig till vad "Mibali" betyder. Alla tips tas tacksamt emot.



P.S. Han nämner inte att det finns paradis där det aldrig regnar: skatteparadisen...

Lite om Afrika, Kongo, och skillnaden

När jag säger att jag intresserar mig för DR Kongo frågar många varför jag är intresserad av Afrika. Jag säger därför en gång för alla: jag är inte intresserad av Afrika. Jag tror inte att "Afrika" är ett konstruktivt begrepp om man vill komma till rätta med de problem som finns i Kongo, eller för den delen i Afrika. Detta av flera orsaker.

Afrika är en kontinent bestående av ett femtiotal länder. Även om nästan alla delar den avgörande politiska erfarenheten av kolonialt förtryck, så är skillnaderna enorma. Varje land och region har en unik historia, unika problem och möjligheter. Demokratirörelsen i Kongo är helt väsensskild från den i Egypten; Mocambique kan aldrig använda sig av samma ekonomiska politik som Kongo; antalet HIV-smittade i Kongo är procentuellt en tiondel av antalet i Swaziland etc. Att tillämpa ett och samma utvecklingsschema för alla dessa länder är inte bara tveksamt, det är idiotiskt.

Dessutom står begreppet "Afrika" för så mycket elände i våra teveinfekterade medvetanden. Detta utvecklas på ett klargörande sätt av William Esterly i L. A. Times. Han lyfter fram hur kändisjippon bidrar till att sprida en eländesbild av "Afrika", vilket får viljan att hjälpa att bli som bäst missriktad och som värst kontraproduktiv. Han hävdar att den genomsnittlige afrikanen behöver en toalett, snarare än fredsbevarande styrkor, och skriver vidare med adress till Bono och Geldof:

"In truth, Africans are and will be escaping poverty the same way everybody else did: through the efforts of resourceful entrepreneurs, democratic reformers and ordinary citizens at home, not through PR extravaganzas of ill-informed outsiders."

Bloggen Africa Matters refererar och kommer med kritik. Jag har inte läst Esterly tidigare, men även han tycks inta domedagspredikarens roll när det passar.

Bilden av "Afrika" stämmer alltså inte generellt, och stämmer än mindre på något enskilt land. Naturligtvis kan man lära sig av erfarenheter gjorda i skilda länder för att komma till rätta med problem. Exempelvis var det en ögonöppnare för mig att för ett antal år sedan läsa Mary Kaldors bok Nya och gamla krig. Den grundar sig på erfarenheter främst från kriget i f.d. Jugoslavien, men fick mig att förstå mekanismer som verkar även i Kongo.

Men eftersom man inte kan lära sig allt, så har jag valt att intressera mig för Kongo. Jag tror att generaliserande slutsatser och rådgivning efter färdiga mallar gör mer skada än nytta. Man måste sätta sig in i den specifika situationen, och man måste kunna den bra. Annars är alla försök att förstå orsakssamband och föreslå lösningar meningslösa och dessutom potentiellt farliga. Alltså håller jag mig till Kongo, och hoppas att jag så småningom ska börja förstå.

Flödesschema

Som hyfsat nybliven och extremt odisciplinerad bloggare har jag först nu förstått att det är så här det fungerar (norpat från topspot9):

FN bidrar till exporten

En TT-notis som publicerats av de flesta svenska tidningar (inklusive SvD, DN) meddelar att ytterligare en affär är under uppsegling där MONUC-trupper misstänks för inblandning i guldsmuggling. MONUC har inte kommenterat saken på sin hemsida ännu, men mera information finns i den ursprungliga notisen från AP.

Surt sa räven...

Ibland gör felaktig nyhetsrapportering att man får upp ögonen för saker man har missat. En kommentator på den notoriskt ohederliga tevekanalen Fox News ljög ihop något diskrediterande om presidentaspiranten Barack Obama. I en rättelse av påståendet meddelar Media Matters att Obama har varit initiativtagare till en så kallad "legislation bill" om usaisk hjälp till DR Kongo. Obamas eget pressmeddelande om detta finns här. En amerikansk president som kan peka ut DR Kongo på en karta vore onekligen ett framsteg.

Det har nu även nått svenska tidningar (SvD, Sändaren) att engelsmännen protesterar mot Tintin. Ingen har dock skrivit om de protester som pågår i England mot deporteringen av flyktingar från Kongo. Situationen för dem som opponerar sig mot regeringens politik är fortfarande mycket osäker, som jag berörde här. Jag vet inte om "Tintin i Kongo" är förbjuden i Kongo, men att inskränkningar är på modet framgår av att informationsministern nu delvis förbjuder utländsk film. Läser man vidare i artikeln så sägs det handla mest om en copyrightfråga, men om man minns Mobutus nationalistiska kulturpolitik ger det läskiga vibbar.

Nyöppnandet av gruvor har börjat så smått efter kriget. Fortfarande är marknaden orolig för de resultat som den pågående översynen av gruvkontrakten kan ge. Brinkley meddelar däremot stolt att de snart får igång driften i urangruvan Shinkolobwe. Ringer det en klocka? Ja, det var därifrån uranet kom till bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Detta sker samtidigt som Kabila sparkar ministern Sylvanus Mushi Bonane, tidigare ansvarig för uranbrytningen och -hanteringen. Att han inte hade rent mjöl i påsen utan använde sin position för att berika sitt eget företag Estagi framgår av Mediacongos rapportering.

Och så tipsar hedersknyffeln Harry Roos om konstsommar på Gräsö. Rekomemnderas varmt.

Engagemanget växer

Theresia Hägglund och Bahati Kamengele är två engagerade personer som tillsammans med likasinnade har gått ihop för att bilda "Svenska Kongokommittén" (-kommitén?, -komittén? -komitén?). Syftet är att opinionsbilda och informera om situationen i DR Kongo. Det lovvärda initiativet har redan resulterat i en insändare, som tagits emot med öppna armar åtminstone av lokalpressen, här, här, här, här, här, och här.
Det finns ingen hemsida ännu, men om någon vill ha kontakt med kommittén förmedlar jag gärna sådan med största diskretion.

Uppdatering: ...och här och här...

Uppdatering 2: ...och i Metro (pdf)...

Migration, Iran och Tintin i hetluften

Tintin, den gamle favoriten, är på tapeten igen. En brittisk antirasistisk organisation vill att "Tintin i Kongo" tas bort från hyllorna i bokhandeln. Och visst är den full av rasistiska stereotyper, men inte mer än exempelvis Joseph Conrad. Jag tror att klassikerhyllan skulle se ut som en trasig tandrad om vi skulle rensa den efter Politiskt Korrekta kriterier. Men det kanske det är värt?

Ytterligare en humanitär katastrof är under uppsegling, denna gång på gränsen till Angola. Tiotusentals diamantgrävare från DR Kongo, som har arbetat utan papper i Angola, har nu under brutala former drivits tillbaka till kongo, där de nite precis har tagits emot med öppna armar. Inrikesministern i Kongo har talat om saken med Angolas ambassadör, och Kabila har planerat in en trip till Angola där detta ska diskuteras. Från Angolas sida hävdar man att uppgifterna om dålig behandling är rykten utspridda av dem som inte vill acceptera de goda relationerna mellan Angola och Kongo, läs: Kabilas politiska motståndare.
Samtidigt som man låter de återvändande från Angola sova på gatorna, vädjar man till flyktingar i Zambia att komma tillbaka. "Presidenten behöver er" säger Johnson Baelongandi wa Binana, ambassadör i Zambia.

I Nord Kivu har ett antal mord på inflytelserika politiker och affärsmän begåtts de senaste månaderna. Andra har på oklara grunder förts bort från sina hem till okänd ort. Vissa anklagar Nkunda för att ligga bakom, i sina försök att manövrera till sig makten i regionen.

Det rättsliga efterspelet till mordet på journalisten Serge Maheshe fortsätter, med åtta nya åtalade.

Tidpunkten för lokalval i Kongo har nu bestämts till 2008, på en höft. Inget datum är satt, så frågan är om och när de verkligen blir av. De är av stor vikt för att ge den demokratiska processen legitimitet på alla nivåer i samhället, och i Kongos olika och olikartade provinser.

Iran och Kongo överväger att inleda samarbete på områdena gränskontroll och organiserad brottslighet, åtminstone enligt Iransk media. Detta meddelas samtidigt som Condoleezza Rice ställer in sitt Kongobesök och Brinkley köper in sig i en av Kongos största urangruvor. Något för konspirationsteoretikern.

I den internationella gruvindustrin är Kongo glödhett. Men det är inte helt enkelt att göra affärer i Kongo. Hård konkurrens och en begynnande myndighetskontroll av avtalen sätter käppar i hjulen för de framfusigaste. Nyligen fick ett bolag sina köp ogiltigförklarade i domstol. USIP har skrivit ett litet PM om detta, där man bland annat jämför med Liberias omförhandlingsprocess av avtal i gruvnäringen.

Slutligen kan jag inte undanhålla en bild från den väg som jag, insh'allah, ska färdas någon gång i maj 2008.

Biskopar, Bemba och barnsoldater

Det har väl knappast gått någon förbi att International Crisis Group har publicerat en varnande lägesrapport med titeln "Congo: Consolidating the peace" (pdf). Rapporten är på sina behändliga 30 sidor den bästa sammanställningen jag läst om den politiska och ekonomiska händelseutvecklingen inför och efter valet 2006. ICG utgår från att DR Kongo just nu har ett guldläge att ta sig ur den negativa utvecklingen, men att man måste gripa chansen, innan de internationella aktörernas tålamod tryter och engagemanget brister.

Ett antal stora problem tas upp och diskuteras i detalj. För det första ser man med stor oro på hur oppositionen behandlats framförallt efter valet. Frågan är komplicerad. Å ena sidan kan oppositionens ledande representant Jean-Pierre Bemba inte tillåtas ha en privatarmé under beteckningen "livvakt".
Hans CV under kriget och tiden före demokratiseringsprocessen inger inte heller något större förtroende om man är anhängare av demokrati och mänskliga rättigheter. Å andra sidan fick han uppemot 40% av rösterna i presidentvalets andra omgång, och någon annan motsvarande person eller rörelse finns inte att bygga opposition kring. Efter konfrontationer med Kabilas "presidentgarde" med flera hundra döda som följd, gick Bemba i landsflykt i Portugal. Officiellt av medicinska skäl, men han har också hävdat att hans säkerhet inte kan garanteras i Kongo. Förmodligen har han rätt. Nu verkar det dock som han är på väg tillbaka till politiken, och förmodligen också till Kongo. Nyligen gav han en intervju för belgisk teve, som refereras av Mediacongo. Även Kabila har i intervjuer skruvat upp tonläget, men hävdat att Bembas eventuella återvändande till Kongo ligger utanför hans kontroll.

Det sistnämnda är inte troligt. Inte mycket av den centrala politiska processen ligger utanför Kabilas kontroll, slår ICG fast i sin rapport. Men ett symboliskt tecken på att opponionen samlar sig är att dess ledare i senaten, Léon Kengo wa Dondo, numera ska kallas oppositionens "talesperson" (fr. porte-parole) och inte som tidigare "samordnare" (fr. coordonnateur).
Kabilas makt är dock inte på något sätt absolut. Framförallt i västra Kongo har han svåra problem med legitimiteten, då bara några få procent stödde honom i valet. Alltför lätt har han lockats att bemöta lokala protester med vapenmakt.

Andra saker som efterlyses av ICG är ett ökat militärt och civilt samarbete med FN och "världssamfundet" (vem är det?). Mycket görs faktiskt på detta område. Exempelvis hjälper FN-styrkan MONUC till med att träna soldater i den reguljära kongolesiska armén FARDC. De genomför också, med blandad framgång, gemensamma operationer mot kvarvarande rebeller i landets östra delar. Avväpnings- och återanpassningsprogram är också igång. I Ituriprovinsen gäller det soldater som är knutna till Mathieu Ngudjolo, Peter Karim och "Cobra" Matata. De soldater som inte vill inlemmas in den reguljära armén ska enligt planen få visst finansiellt stöd för att starta småskalig affärsverksamhet.

Men FARDC har mycket stora problem att ta itu med. Eftersom armén delvis är sammansatt av före detta rebellgrupper, är soldaterna ofta lojala främst mot sina gamla ledare. De olika nya förbanden är inte sällan etniskt organiserade. Dessa två faktum har gjort att det till och med förekommit strider mellan två olika förband inom FARDC.
I ett upprop från Human Rights Watch påpekar man att inlem- mandet av rebell- grupper i armén gjort att det numera även finns barn- soldater i den regul- jära armén. Det nyrekryteras också barn till dessa grupper, trots att ledningen i Kinshasa förbjudit detta.
I Nord Kivu har man försökt att genom förhandlingar komma till rätta med rebelledaren Laurent Nkunda. Man använder samma taktik där, att blanda upp den reguljära armén med Nkundas trupper. Enligt ISS har det lett till att Nkunda utan något som helst demokratiskt mandat fått en mer och mer officiell roll. Självsvåldigt har han tagit över polisstationer i "sin" region och han har också startat ett eget parti. ISS varnar för att Nkunda håller på att skapa en egen skuggstat i Nord Kivu.

Ytterligare ett problem är säkrandet av landets stora naturresurser. Kongo behöver investeringar och möjligheter till export. Samtidigt skrivs det fortfarande, liksom under krigsåren, avtal inom gruv- och skogsnäringen som ingen har insyn i. Korruptionen omsätter enorma summor, men det är småpengar jämfört med vad företag från Kanada, USA, England, Australien och Sydafrika tjänar på uran-, koppar-, kobolt- och guldgruvor. Plundringen av regnskogen är än så länge bara i sin inledningsfas, men även här sluts nya avtal.

En kommission för översyn av dessa avtal är tillsatt och förväntas rapportera i augusti. Så länge det är samma personer som ser över avtalen som de som en gång slöt dem, och fortfarande får sina inkomster från dem, finns risken att det hela bara blir en ytlig tvätt som inte gör den kongolesiska befolkningen rikare. Tre anställda på företaget Anvil Mining som misstänktes vara delaktiga i en massaker på civilbefolkningen i Kilwa 2004 släpptes nyligen efter en process i militärdomstol. Både lokalbefolkning, NGO:er och FN:s High Commissioner for Human Rights, Lous Arbour, har uttryckt sin upprördhet över brister i det juridiska förfarandet. Många hävdar att frisläppandet var en eftergift från myndigheternas sida för att inte skrämma bort utländska investerare.

Till detta kommer de konfliker mellan centralmakten och provinserna som förvärras när regeringsmakten och dess enskilda medlemmar tjänar pengar på provinsernas naturtillgångar. Ett program för överföring av skatteintäkter till provinserna har inte genomförts som utlovat.
Kongos problem stannar dock inte vid gränserna. Förhållandet till framförallt Rwanda, men även Uganda och i viss mån Burundi, är inte normaliserat efter krigsåren. Samtal pågår, men så länge rwandiska rebeller tillåts verka i östra Kongo kommer problemen inte att få någon slutgiltig lösning.

Sammanfattningsvis så finns det stora problem, men läget är samtidigt bättre än på många år. Vissa tecken på ökade stridigheter i östra delarna av landet kan inte ändra på detta.


En del av samhället som inte ens skymtar i ICG:s rapport är kyrkan. Det har varit biskopsmöte i Kinshasa, och herrens herrar har antagit ett dokument som är mycket kritiskt mot hur landet styrs och lyfter fram bland annat råvaruhandel och korruption som stora problem. Ett referat på engelska finns här, och dokumentet på franska här.

Vad mer? Jo DR Kongo ska få fina besök framöver. Alla nyhetsbyråer har rapporterat att Condoleezza Rice lyckas mellanlanda några timmar i Kinshasa i nästa vecka. Jag tar bara tillfället i akt att tipsa om den utmärkta bloggen Passion of the present, som bevakar Darfur och lite till. De har samlat alla nyhetsbyråernas notiser om besöket.
Observera för övrigt hur State Department Spokesman Sean McCormack analyserar möjligheten till fred i det blödande Palestina: ”We think that the underlying conditions now, at present, are better than they have been at any other time in the recent past”. Kommentarer överflödiga.
Men det är inte bara Condie som ska till Congo. En mer substantiell visit gör Yakin Ertürk, FN:s expert på våld mot kvinnor. Hennes rapport är inte riktigt något att se fram emot.

Välgörenhet som business har jag varit inne på förut. I New York Times hittade jag en intressant artikel om Aga Khan, muslim, businessman och välgörare. Varför hör man inte mer om honom? Nej just ja, muslim... Och så drar familjen Lundin sitt strå till stacken. Vore det inte enklare att låta kongoleserna behålla pengarna från början?

Cédric konstaterar att det är kallt i Kinshasa. Uteliggarna värmer sig vid brinnande bildäck och som vanligt kröner Cédric sitt inlägg med en passande bild. Men vissa kongoleser verkar ha råd att lyxa till det. I Venezuela har man beslagtagit en massa säckar kokain, som uppenbarligen var på väg till Kongo, eller?

Ett principiellt intressant rättsfall är på gång, där den indonesiska staten stämmer forne diktatorn Suharto på de 441 miljoner dollar han stulit från staten under sin regeringstid. När man ändå är igång fortsätter man med 1,1 miljarder dollar (!) i skadestånd. Suhartos kongolesiske motsvarighet Mobutu Sese Seko är ju död, och hans son Nzanga Mobutu sitter i nuvarande regeringen, så han får väl betala till sig själv...

Slutligen så tipsar Karin om att man kan få sin sajt testad på Great firewall of China. Både min och Karins bloggar är tydligen censurerade i Kina. Kreddigt kan man tycka, men ett stickprov ger vid handen att även bloggare som mest skriver "titta på min gulliga kanin" och "nu måste jag göra läxan" censureras. En håv med små maskor fångar alla fula fiskar, som det kinesiska ordspråket lyder.

Frukostflingor III

DR Kongo är på offensiven med sin olja. Både omförhandlingar till havs och nyprospektering till lands (med Brasiliens hjälp) kan man läsa om här och här.
Greepeace klättrar i kranar och har lyckats stoppa ett fartyg från att lossa illegalt avverkat regnskogsvirke. Självklart ska råvaror utvinnas på laglig väg enligt giltiga avtal, men jag har svårt att förstå dem som är emot avverkning av regnskogen som princip. Här i Sverige kämpar man för istället för det "öppna landskap" som är resultatet av just sådana skövlingar.
Då och då droppar det in en liten artikel om råvaruhandeln i mainstreammedia, men det blir aldrig någon debatt. Här gör Mats Engström på Aftonbladet ett försök att lyfta frågan, och han använder n-ordet...
För att lämna Kongo och råvaruhandeln så skriver mina svenska bloggkollegor intressant om vithet (Hynek) och roande om politisk retorik (Kielos).

Vad demonstrerar han?

På bloggen Le rénouveau conglais hittade jag lite bilder från en demonstration i London. I Kinshasa hade man nog kallat in presidentgardet mot dessa upprorsmakare. Jag vet inte vilken gruppering de tillhör, men kan inte låta bli att reflektera över deras retorik, som den ser ut på plakaten. Först har vi den här. Han sätter fingret på en intressant problemställning. Det kan vara ett reellt problem när människor som tillbringat stora delar av sitt liv i exil direkt sätts att styra över områden de saknar kunskap om. Samtidigt kan förhållandet att någon levt i exil utnyttjas av etniska essentialister genom att påstå att exempelvis Kabila inte är någon "riktig" kongoles, eller av motståndare som hävdar att han och hans regim efter alla år i utlandet bara går främmande makters ärenden. Samma problem kan man ju se tydligt på andra håll: Afghanistan, Irak. (Appropå etnicitet diskuterade jag det förresten med Heja Karin häromdagen).
Men sedan har vi den här killen. Först tror man han menar allvar...


...men sedan förstår man...

...att det bara var på skoj...

Svenska Kongolistan

Nu har jag startat upp en Yahoo-epostlista med namnet "Svenska Kongolistan". Den som är intresserad av DR Kongo får väldigt gärna anmäla sig till listan. Och gärna skriva ett inlägg, eller några rader för att presentera sig. Länken i klartext: http://groups.yahoo.com/group/Kongolistan/ Tryck sedan på "Join this group" så säger Yahoo vad du ska göra.

Bono bakom Nigeriabrev!

Idag publicerar pappers-DN min recension av Vanity Fairs Afrikanummer (med Bono som gästredaktör). Sydsvenskan och Rakel Chukri är inne på samma saker här. Och det är inte bara Bono som fattat att välgörenhet är Big Business. Jag nåddes i dagarna av ett Nigeriabrev. Som vanligt var det en person med massor av pengar som bara behövde lite hjälp. Men denna gång ville "Rose Natalye" inte ha hjälp med traditionella bankaffärer och skumrask. Nej, denna gång handlade det om att min kyrka (!?) kunde få $2.500 000, alltså "deux millions cinq cents mille de Dollars Américain" om vi bara var gudfruktiga och ville hjälpa föräldralösa barn, eller vad det var. Om någon känner sig sugen, kontakta natalyerose2000@yahoo.fr Eftersom DN (ännu?) inte lagt ut min recension, bjuder jag här på den längre, både pratigare och mera talande version som jag ursprungligen skrev, håll till godo, directors cut:

När Bono ville kredda upp sitt engagemang för Afrika några pinnhål så bestämde han sig för att göra ett nummer av Vanity Fair. Resultatet är en glossig kavalkad av välgörenheten som business och överklassnöje, låt vara med några insprängda godbitar av den kvalitetsjournalistik som Vanity Fair presterar mellan bil- och parfymannonserna.

Bono har trummat ihop alla sina kompisar för att visa att Afrika är det nya svart och hetare än någonsin. Brad Pitts intervju med Desmond Tutu och Bill Clintons drapa om Mandela tävlar i självlansering och floskler. Alla som räknas och som någonsin haft med Afrika att göra, genom familjeband, välgörenhet eller bomber, avbildas på något av de 20 olika omslagen. George W. Bush, Madonna och Muhammad Ali är lika välkomna.

Givetvis måste man ha med några afrikanska framgångssagor, och numrets mest givande text är Binyavanga Wainainas reportage om Kenyas väg under de senaste 15 åren. Med försiktiga tendenser till idealisering berättar han om hur den genomkorrupta regimen faktiskt avsattes, hur människor engagerade sig i de demokratiska valen och hur ekonomin och levnadsförhållandena stadigt förbättras. Bilder ur författarens upplevda vardag låter oss förstå hur politiska förändringar och statistiskt synliga framsteg påverkar taxichaufförer, studenter och musikvideoproducenter.

När Christopher Hitchens tar en chartertur till det välmående medelhavslandet Tunisien blir det värre. Han beskriver det som positivt, men verkar nästan besviken över att kvinnorna bär jeans och varken slöja eller burka. Men varför skulle kvinnor bära burka i Tunisien? Från sin förvirrade position mellan ekonomisk liberalism och Washingtonhökarnas Realpolitik blandar han ytterst tveksamma uttalanden om den ”hotande ökenreligionen” islam (ja, han jämför den med ökenspridningen) med direkt felaktiga schablonbilder av länderna på den afrikanska kontinenten. Artikeln är en roande och välformulerad förpackning för ytterst destruktiva tankar.

Den som talar om Afrika idag talar med nödvändighet även om Kina. Den kinesiska jättens kliv in på kontinenten i jakt på framförallt olja är utan tvekan den största ekonomiska, och därmed politiska, förändringen på senare år. Sebastian Junger lyckas prestera ett informativt reportage om olja, vapenhandel och mänskliga rättigheter med tonvikt på Sudan, men här blir det också tydligt hur extremt amerikansk Vanity Fair är. På flera ställen möter man i numret formuleringen ”han talade flytande/bra/bruten engelska” som ett mått på civilisationens framsteg. Horder av amerikaner och andra västerländska experter får komma till tals i Jungers reportage, men inte en enda kines. När han skriver att USA har infört sanktioner mot Sudan, vilka undermineras av att FN inte ”deltar” i dem, blir man varse att den USAiska bilden av verkligheten kanske trots allt är den som ligger närmast verkligheten.

Numret innehåller också en pliktskyldig litteraturgenomgång, ett exotiserande och förföriskt fotograferat reportage från världens ”mest avlägsna” musikfestival i Mali, en redneck-anarkistisk och Bigglesdoftande text om ett kongolesiskt flygbolag (det är coolt att de störtar då och då, och smugglingen är inget problem, för vem vill ge pengar till en sådan regering) samt en massa textreklam för Bonos och hans vänners olika välgörenhetsprojekt.

Det sistnämnda är mera problematiskt än gästredaktören vill få det till. ”Vem bryr sig om varifrån pengarna kommer till de afrikanska barnens medicin? Inte deras mamma i alla fall” skriver Bono, och drar slutsatsen att han inte heller behöver bry sig. Den Ronald McDonald-logik som säger att det inte spelar någon roll vem som betalar för sjukvård, utbildning och infrastruktur i Afrika får man inte svälja så lätt. Regeringsinitiativ, FN och oberoende NGO:er lyser i stort sett med sin frånvaro i detta tidskriftsnummer. Min kristallkula mörknar när jag ser en värld av företag som när det passar affärerna, eller när de kan få utrymme i Vanity Fair, driver sin egen politik, långt bort från de bräckliga demokratiska försök som pågår på den afrikanska kontinenten.

Jag vill inte att människor i Afrika ska vara utelämnade till Armanis och Apples varierande godtycke och kortsiktiga logik när det gäller grundläggande rättigheter, åtminstone inte mer än de redan är. Men för att bygga samhällen som fungerar utan konstgjord andning krävs en förmåga att se varandra som människor, inte som en homogen massa av vuxna barn, naturfenomen och etniska maskiner. Bara undantagsvis lyckas detta tidskriftsnummer förmedla detta.

Melankolisk nation?

Idag är 47 år sedan DR Kongo blev självständigt, och det är också landets nationaldag. Anledning att fira? Cédric, som jag norpat bilden av, ger oss en kort melankolisk betraktelse, och ställer som ofta obehagliga frågor.

Svenska skattepengar betalar inte bara Toblerone

Den underbara organisationen Global Witness har publicerat ett pressmeddelande (pdf) om Denis Christel Sassou-Nguessos shoppingvanor. I Dubai och Paris har han köpt på sig schyssta prylar från Louis Vuitton och liknande för 35000 dollar. Denis är inte bara son till (den nyligen "omvalde") presidenten i Republiken Kongo, han är också chef för Cotrade, det statliga oljebolaget. Och pengarna han så frikostigt spenderat kommer från landets oljeförsäljning, pengar som enligt löften och avtal med bland andra Världsbanken ska komma det svältande kongolesiska folkflertalet till godo.
Detta är inte direkt breaking news, att räkna in statskassan i sin privata hushållsbudget har varit gängse för makthavare på båda sidor om Kongofloden med början hos Leopold II. Det unika i detta fall är att Global Witness har lyckats spåra pengarnas väg från den specifika oljeförsäljningen, över bolag i skatteparadis, vidare ner i presidentsonens ficka till slutstationen i lyxbutikerna. Med pressmeddelandet följer kopior (här) på lossningsrapport för två oljetankers, betalning och fortsatta överföringar till skatteparadiset Anguilla, Master Gold Card kreditkortsnotor etc. Sällan kan man se pengarna spårade på detta eleganta vis. Vad följderna blir återstår att se, men tänk om det fanns en internationell finansinspektion...
Bland det bästa av allt: rapporten är delvis betalad med mina skattepengar genom SIDA:s stöd till Global Witness.