Kommentar I:
Nyligen publicerade organisationen SwedWatch en rapport om koboltbrytningen i Afrikas kopparbälte. Vidriga missförhållanden uppdagades, och mineralernas väg från råmalm till kretskort och batterier spårades på ett föredömligt sätt.
I massmedias rapportering fokuserades sedan som vanligt på slutkunderna, i detta fall mobil- och darortillverkare, samt oss konsumenter. Och visst är det bra med medvetna konsumenter. Men ett alltför starkt betonande av konsumentmakten leder bort från det som borde vara självklart.
När jag köper en laptop i butik behöver jag inte fråga expediten om är stulen. Som konsument kan jag förutsätta att den inte är det. Det borde vara lika absurt att fråga om produkten är framställd med hjälp av barnarbetare eller om den bidragit till att förgifta dricksvattnet för tusentals människor.
Om man alltid utgår från slutkonsumenten leder det till krav på att företagen ska kontrollera sig själva och sina leverantörer. Men det saknas både kunskap och organisation för exempelvis Nintendo att verka som ställföreträdande miljöinspektionsmyndighet.
Dessutom är det för företagens del enbart en fråga om publicitet: om allmänheten har en bild av att företaget tar sitt ansvar, så är saken klar. Effektiv propaganda blir minst lika viktigt som verkliga förbättringar. Detta märks inte minst när larmrapporterna kommer. Då problemen blir allmänt kända ställer man krav och bryter kontrakt; i det fördolda köper man så billigt som möjligt istället.
Som konsument har jag rätt att förutsätta att de varor jag köper framställs på ett ansvarsfullt sätt. För att detta ska komma till stånd krävs ett internationellt och juridiskt bindande regelsystem för vad man får och inte får göra som företag. Till detta måste kopplas en uppföljningsmyndighet med mandat att lösa upp den stenhårda sekretess som kallas ”affärshemligheter” och som skumraskaffärerna omges av. En möjlighet att frysa tillgångar och utdöma böter måste också till för att marknadsaktörerna ska bry sig.
Det kanske låter som en mardröm för vissa nyliberaler att inrätta en global finansiell kontrollmyndighet, men det handlar bara om att utföra den enda uppgift som staten bör ha även i den nyliberala utopin: att skydda medborgarnas liv.
Kommentar II:
Den 25 november basunerar Johan Norberg ut goda nyheter på SvD brännpunkt. Allt blir bara bättre, är hans evangelium. Medellivslängd, alfabetisering, BNP, miljöarbete – alla kurvor pekar leende uppåt och vår bästa tid är nu. Men han noterar också på ett viktigt undantag: ”I södra Afrika, som har förbigåtts av handel och investeringar, har fattigdomen däremot ökat.” Här får han tillfälle att citera Kofi Annan, som i ett berömt uttalande hävdar att de stora förlorarna är ”de som har lämnats utanför globaliseringen.”
Oavsett om man håller med Norbergs beskrivning av världens tillstånd i övrigt, begår han (och kanske Kofi Annan) här ett stort misstag. Afrika söder om Sahara är allt annat än utestängt från globaliseringen. Dagen efter Norbergs inlägg publicerade organisationen SwedWatch en rapport som kan ses som ett långt i förväg förberett svar på hans förenklade konstaterande.
Rapporten tar ett helhetsgrepp på en del av den globala handeln som är minst sagt problematisk – brytningen av metallen kobolt i DR Kongo och Zambia. Usla arbetsföhållanden, obefintlig arbetsrätt, miljöförstöring, barnarbete, korruption, skatteflykt, smuggling, dödsolyckor... Rapporten gör samma uppräkning som Norberg, men enbart med negativa förtecken.
Och dessa missförhållanden beror absolut inte på Afrikas förmenta isolering. De företag som ligger under lupp i denna rapport är spridda över jordklotet – visst figurerar inhemska små uppköpare, men handeln drivs av multinationella gruvjättar som Forrest Group, belgiska och finska förädlingsindustrier och inte minst de många nya kinesiska aktörer som ritat om den ekonomiska kartan i Afrika de senaste åren.
Metallmarknaden är i högsta grad global, i allt från råmalm till de mobiltelefoner, datorer och flygplan som är slutprodukterna. Våra allt billigare elektronikprodukter och det östasiatiska ekonomiska uppsving som Norberg så varmt lovordar skulle inte vara möjliga utan den systematiska rovdrift på människor och natur som sker i Afrikas kopparbälte.
Att komma till rätta med dessa problem är nödvändigt, innan man börjar sjunga den globala kapitalismens lov. De kinesiska företag som med Beijings välsignelse verkar i Kongo och Zambia deklarerar helt öppet att de beter sig som goda kapitalister: de ställer inga frågor, tar inte något ansvar, de bara gör affärer. Tänker sig Norberg och hans nyliberala hov på allvar att sådana affärsmetoder kommer att bota de TBC-sjuka, föda de svältande, återuppliva vattendragen, införa minimilöner och organisationsrätt?
Förmodligen ser de något sådant framför sig. De alternativa lösningarna bygger ju nämligen på internationell lagstiftning, kontroll och regleringar, alltså nästan socialism. Men att låta det hela fortgå innebär om inte annat ett retoriskt självmord för globalisterna. De kongolesiska gruvorna är ett svårslaget trumfkort i den globaliseringskritiska rockärmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar