Melankolisk nation?

Idag är 47 år sedan DR Kongo blev självständigt, och det är också landets nationaldag. Anledning att fira? Cédric, som jag norpat bilden av, ger oss en kort melankolisk betraktelse, och ställer som ofta obehagliga frågor.

Svenska skattepengar betalar inte bara Toblerone

Den underbara organisationen Global Witness har publicerat ett pressmeddelande (pdf) om Denis Christel Sassou-Nguessos shoppingvanor. I Dubai och Paris har han köpt på sig schyssta prylar från Louis Vuitton och liknande för 35000 dollar. Denis är inte bara son till (den nyligen "omvalde") presidenten i Republiken Kongo, han är också chef för Cotrade, det statliga oljebolaget. Och pengarna han så frikostigt spenderat kommer från landets oljeförsäljning, pengar som enligt löften och avtal med bland andra Världsbanken ska komma det svältande kongolesiska folkflertalet till godo.
Detta är inte direkt breaking news, att räkna in statskassan i sin privata hushållsbudget har varit gängse för makthavare på båda sidor om Kongofloden med början hos Leopold II. Det unika i detta fall är att Global Witness har lyckats spåra pengarnas väg från den specifika oljeförsäljningen, över bolag i skatteparadis, vidare ner i presidentsonens ficka till slutstationen i lyxbutikerna. Med pressmeddelandet följer kopior (här) på lossningsrapport för två oljetankers, betalning och fortsatta överföringar till skatteparadiset Anguilla, Master Gold Card kreditkortsnotor etc. Sällan kan man se pengarna spårade på detta eleganta vis. Vad följderna blir återstår att se, men tänk om det fanns en internationell finansinspektion...
Bland det bästa av allt: rapporten är delvis betalad med mina skattepengar genom SIDA:s stöd till Global Witness.

Osorterat

En liten uppsamling, eftersom inget bloggats de senaste dagarna:

Kinshasatidningen Le Phare (regeringstrogen om jag är rätt informerad) skriver att Nokia öppnar kontor i Kinshasa. Telecom kommer ju starkt i DR Kongo, och förmodligen kommer vi även här att se en utveckling av de tjänster som kan göras via mobilen. Förutom att ladda ner låtar och annat ploj är finansiella tjänster via mobilen en stor grej. Det handlar bland främst om överföringar mellan privatpersoner och mikrokrediter. Viktigt i ett land med urusla strukturer på det finansiella området.

Reuters (via MONUC) meddelar att man börjat rensa upp i den informella sektorn av gruvbrytningen i Katanga genom att utvisa och avhysa människor från området. Man vill stabilisera och öppna upp för utländska investerare. Formaliseringen ska hindra smugglingen och utnyttjandet av slaveriliknande arbetsformer. Jag har ingen information om hur det har gått till rent praktiskt i detta fall, men man får hoppas att det inte alls liknar det som Arne Jernelöv beskriver i sin bok Guldgrävare. Där handlar det i några kapitel om Tanzania, och Jernelöv beskriver bland annat hur olagliga inmutare, investeringssugna regeringar och multinationella gruvbolag samverkar för att utveckla gruvindustrin. De drar sig inte för att begrava de informella arbetarnas lik, helt informellt, i gruvhålorna de själva grävt. Och att åtminstone utlänningarna står höjda över varje misstanke framkommer med önskvärd tydlighet av ett intressant frikännande av Anvil Minings funktionärer i Katanga, som DN skriver om här.

Pierre Schorie skriver om Zarembas Kosovoartiklar i DN. Jag har aldrig tyckt att han är läsvärd, än mindre så när han inte har några formella uppdrag, utan zoomade bara in på vad han skriver om DR Kongo. Han skriver att Sveriges FN-trupp i DR Kongo 2003 och Liberia 2006 "blev uppmärksammade och uppskattade för sin effektivitet. Det gav Sverige stor goodwill i Afrika och i FN." Ständigt detta slarviga användande av "Afrika". Han borde veta, och vet säkert, att president Mugabe, en egyptisk bonde och en lokal NGO i Liberia har helt olika uppfattningar om Sveriges insatser i FN:s regi. Ändå gömmer han sig bakom denna generalisering. Zaremba må vara tendentiös i sina betraktelser, men han väjer åtminstone inte för att komplicera saker genom att se både till det stora och det lilla, skilja på officiella deklarationen och stämningen på marken.

I följetongen tveksamma listor kan meddelas att DR Kongo hamnat på en vanhedrande fjärde plats bland länder där pressfriheten försämrats, enligt CPJ. För att se vad som ligger bakom utnämningen, läs (och skicka) CPJ:s protestbrev, som samtidigt är en god sammanställning över de värsta överträdelserna.

Den amerikanska underrättelsetjänsten har släppt material som bevisar att de haft planer på att låta mörda Patrice Lumumba 1960 skriver SvD. Knappast någon nyhet, det har påtalats och bevisats, med dokument och allt, av Ludo De Witte i The Assassination of Lumumba (2002, originalet publicerat 2001). Dessutom skryter ju CIA:s "Chief of Station" med det i den här boken.

Sist men inte minst kan jag inte låta bli att tipsa om den tjusiga OS-bilden på Reporters sans Frontières startsida.

Goda nyheter?

Tvärt emot den bild som förmedlats av bland andra Save the Children har en rapport refererad i New York Times visat att krig och konflikter inte bidrar till spridningen av HIV/AIDS i subsahariska Afrika. En rapport gör ju ingen sommar, och mer forskning behövs naturligtvis på detta område, men det verkar ju vara en god nyhet.
Frågan är om det bör ges någon praktisk betydelse. Ska vi prioritera om, fortsätta att blunda och sätta in ännu mindre resurser för att hindra de systematiska våldtäkterna, de leder ju trots allt inte till HIV-smitta?

Religiösa terrornätverk

Den religiösa intoleransen, fundamentalismen och terrorismen är stark även på sina ställen i DR Kongo. Landet har en lång tradition av Hamas-liknande rörelser som verkar för att störta regimen under täckmantel av att "rädda civilbefolkningen" eller "driva skolor och sjukvård". Dessa rörelser har historiskt ofta fått stöd från sekter i sina religiöst homogena hemländer. Till de mest aktiva hör Pingströrelsen, Missionskyrkor och andra kristna från Sverige, USA och andra kristna länder. Simon Kimbangu, en inhemsk demagog, startade 1921 en rörelse som destabiliserade landet och fick många efterföljare. Än i dag bekänner sig 10% av Kongos befolkning till denna vidskepliga sekt.
Men kristenhetens framfart stannar inte där. Idag opererar minst två välkända kristna terrorister i Kongo, "rebelledaren" Laurent Nkunda och Joseph Kony, ledare för terrororganisationen Lords Resistance Army. Båda är rättrogna kristna och anser att de har Gud på sin sida. Nkunda hetsar sina soldater i Kristus namn och Kony vill med sin organisation bygga upp en stat där lagstiftningen strikt ska utgå från de så kallade "tio budorden" eller "dekalogen". Budorden omtalas i den kristna bibeln som givna av Gud till en av kristenhetens första despotiska ledare.
Både Nkunda och Kony har anklagats för att tidigare haft ekonomiska kopplingar till USA, även om detta inte kunnat bevisas till fullo.

Sexköp

Bilden föreställer Esther Yandakwa. Hon är nio år gammal och tjänar en dollar per knull. Bilden är tagen i centrala Kinshasa av den svenske fotografen Per-Anders Pettersson, och den har nyligen prisbelönats (bilden hittade jag här). Cédric Kalonji beskriver vardagen för de prostituerade i Kinshasa på sin blogg. Så ser det ut, midsommarafton och alla andra dagar. Den svenska sexköpsdebatten (här, här, här, här, här, här, här helt slumpartat) känns spontant lite avlägsen. är det samma problem här som där? Ja, kanske.

Besvikelse på julafton

När ett bokpaket landar på dörrmattan på kontoret studsar jag för det mesta upp ur stolen och sliter upp det med giriga händer. Denna gång var det inte någon läcker tillfällighetsvers från 1810-talets Uppsala, utan ett antal skrifter som jag beställt från Utrikespolitiska institutet. Främst var jag intresserad av "Kan Kongo-Kinshasa frigöra sig från sin historia?" av Carl Johan Gardell, som ingår i serien med det makarnamyrdaldoftande namnet "Världspolitikens dagsfrågor".

Den lockande titeln visade sig dock delvis vara falsk marknadsföring. Detta är bara en historielektion utan krusiduller: Kongos historia från Leopold till Kabila, helt vanilla (adj., 2.). För den som inte vet något om DR Kongos historia är den utmärkt. Gardell är en balanserad och fördomsfri skribent som kan sitt ämne. Men jag hade ju velat ha mera analys. Gardell nämner de kleptokratiska strukturerna, Leopold-Mobutu-arvet, men inte hur de verkar och kan väntas verka i sam- och framtiden. Ingenting om det är möjligt och/eller önskvärt att ta sig ur en ensidigt råvaruberoende ekonomi, ingenting om hur Kabilas ifrågasatta etnicitet påverkar förtroendet för honom, ingenting om vad det egentligen innebär att Bemba har nära relationer till Mobutunomenklaturan, ingenting om det misstroende och hat som många kongoleser känner mot FN och USA, ingenting om dagens motsättningar mellan federalister och centralister. Se där några frågeställningar som jag hellre hade sett diskussion kring. Alltså, ett till litet häfte Carl Johan, som tar upp framtiden i historiens ljus.

Intet nytt i månadsrapporten

Varje månad förfärdigar MONUC en rapport som sammanfattar gångna månadens händelser i DR Kongo i avseende på mänskliga rättigheter. Här listas både brott (många) och avkunnade domar (få). Det är deprimerande läsning. Kvinnor och små barn våldtas och mördas, byar plundras, fångar dör av svält, förövare går fria. Det värsta är att större delen av brotten begås av soldater från den reguljära kongolesiska armén FARDC eller polisen PNC.
Det enda som känns positivt i sammanhanget är att det faktiskt är möjligt att sammanställa rapporter av detta slag. Det härskar inte fullt kaos, förövare och offer är i de flesta fall kända och antalet incidenter uppgår "bara" till tvåsiffriga tal. Om bara den politiska viljan kan mobiliseras går det att fortsätta uppbyggnaden av ett rättsväsende och förstärka undervisningen i mänskliga rättigheter. Då kan Kongo börja röra sig åt rätt håll även på detta område.

Dokument I

Eftersom jag uppmärksammade Chéri Samba på Venedigbiennalen kan jag inte förbigå när DN skriver att fotografen Guy Tillim ställer ut på Documenta med fotografier från valet i DR Kongo 2006. Han var visst med på Africa Remix på Moderna Museet i höstas, men jag kan inte minnas att jag såg dessa foton där, eller?

Se7en

Det rör på sig. DR Kongo har klättrat stort i årets "Failed States Index" (tabellen här), men med en sin låga utgångsposition hamnar landet ändå sjua från slutet. Något bättre än Elfenbenskusten, men sämre än Afghanistan.

Och så såg jag att NY Times har publicerat ett reportage och en intervju av Nicholas Kristof med rebelledaren Laurent Nkunda. För prenumeranter här, annars finns delar av den på denna blogg.

Uppdateringar och frukostflingor

Nu har Reuters meddelat att två soldater gripits för mordet på Serge Maheshe som jag skrev om här. Men de nämner inte Maheshes kontakt med JED annat än i mycket allmänna ordalag. Enda svenska tidning som tagit upp saken tycks vara Journalisten.
Förövarna är alltså gripna, och oavsett om de någonsin döms, kan de räkna med ett mycket inhumant straff: svält. Fängelsena i DR Kongo håller inte för inspektion.

Trakasserierna fortsätter mot Kongos media, och Jason K. Stearns, som tidigare har jobbat för MONUC, har mycket att klaga på i sin analys av Kongo efter valet.
Goda nyheter är att den afrikanska salongen på Venedigbiennalen verkar göra intryck, exempelvis på Clemens Poellinger i SvD. Det som ställs ut är tydligen den kongolesiske finansmannen Sindika Dokolos privatsamling. Bland annat kan man beskåda verk av Chéri Samba, som även blänker till i Vanity Fairs Afrikanummer (som jag just läser).

För att lämna Kongo så har tidningen Kulturen behagat lägga ut min tidigare omtalade recension på nätet, håll till godo. I största ödmjukhet känns det privilegierat att leva i ett land där det är riskfritt att skriva.

Så fick Lundin sitt Tenke tillslut...

Som väntat röstade 96% av aktieägarna i Tenke ja till uppköpet, så nu är Fungurumeprojektet säkert i Lundingruppens händer. Pressmeddelande här.

El och digitala pengar

"Korruption bromsar Afrika" lyder rubriken på SvD Näringslivs och Aftonbladets gemensamma ekonomisajt E24. Men läser man artikeln, som refererar en rapport från World Economic Forum, så visar det sig dels att större delen av Afrika går som tåget rent ekonomiskt, dels att korruptionen inte på långa vägar är det största problemet i de flesta afrikanska länder. I den del av rapporten som handlar om DR Kongo (pdf) visar det sig att bristen på elektricitet upplevs som det största problemet, följt av finansieringssvårigheter, makroekonomisk instabilitet, skatter m.m. Korruptionen hamnar långt ner på listan, men den är mycket mer tacksam för oss att fokusera på: dels är den negativ, vilket stämmer med vad vi vet om Afrika, dels är den irrationell, vilket stämmer med hur afrikaner beter sig, och dessutom kan vi inte göra något åt den. Korruptionen är afrikanernas eget problem.

Rapporten har jag bara ögnat i, men ser att man lägger tyngd på behovet av finansiering och finansiella tjänster. Mikrofinansiering verkar vara the new black i Afrika (liksom f.ö. i Indien, där Percy Barnevik har dragit igång). Kanske har det att göra med förra årets Nobelpris.

Ännu mer spännande, i Kenya har man tydligen introducerat en slags digitala pengar, som går att skicka med mobilen. jag fattar inte riktigt hur, men det låter ju vettigt. Då blir var och en sitt eget bankkontor, utan mellanhänder. Någon som vet mer om detta?

Uppdatering: Därmed inte sagt att man inte bör göra något åt den korruption som faktiskt finns. Ett utmärkt initiativ kan man läsa om här.

Resor och skildringar

Jag har just läst ut den danske journalisten Peter Tygesens bok "Congo - formoder jeg". Den kom ut 2001, mitt under brinnande krig, men är välinformerad och med sitt pedagogiska berättande en bra inkörsport för den som vill förstå Kongo idag. Dessutom är den väldigt välskriven, stundom lyrisk. Rekommenderas varmt.

En risk vi mundele och mzungu tar när vi, i de bästa av avsikter, åker till afrikanska länder är att skildringen mallas efter koloniala föreställningar (hur kritisk man än är emot dem). Det handlar om äventyr och risker, det handlar om det stora uppdraget, det handlar om att kunna säga "jag har varit där", det handlar i vissa fall om att sprida en högst diffus civilisation. Weyler har jag redan nämnt, Bill Berkeley är ett annat exempel och Redmond O'Hanlon ska vi bara inte tala om.
"Congo - formoder jeg" är faktiskt ganska befriad från detta. Författaren skildrar lika gärna sin egen svaghet och okunskap. Han verkar mest av allt vilja förstå.

Tygesen rör sig på flera plan. Dels skriver han om Kongos dåvarande politiska situation, med grannländernas trupper som ockuperade större delen av landet, dels om några arketypiska eller atypiska vanliga människoöden i landet, dels om sin egen resa och sist men inte minst om landets historia. Han intresserar sig, omvänt chauvinistiskt, särskilt för den viktiga roll skandinaver och framförallt danskar spelade i den koloniala plundringens första fas. Vad jag förstår fortsätter han undersökningen om just detta i boken "I civilisationens tjeneste", som ännu ej utkommit.

Skiing Zaremba

Jag måste outa det: Jag gillar Maciej Zaremba! Jag håller inte så ofta med om hans slutsatser, men jag läser honom med nöje för att han vågar tänka annorlunda. Han skulle bli en livsfarlig statsminister med sitt sätt att extremt ensidigt välja ut fakta som stöder hans förutbestämda idémallar, men han är ju inte statsminister. Hans små observationer på fältet, hans miniatyrsatirer och hans hängivenhet för uppgiften gör att jag sväljer Timbro-uppkastningarna och glatt läser vidare. Alltid finns det en eller annan tråd att spinna vidare på, något att invända emot eller ta till sig.

I den senaste och sista artikeln om FN i Kosovo väljer han att lite försiktigt underblåsa kulturella (eller rasistiska?) fördomar mot afrikaner och asiater. Han tar upp några exempel på inkompetens och låter dem med välvallade retoriska glidningar gälla för alla (eller "hälften av" alla) afrikanska och asiatiska FN-anställda. Det sker kanske inte ens på grund av fördomar hos Zaremba, nej, det verkar snarare som om formuleringen är till för att få meddela vad afrikanska och asiatiska länder kallas på FN-slang: "nonskiing nations". Kul! ...eeh. Den lustifikationen säger kanske en del om de hyllade svenska FN-soldaternas världsbild.

Via bloggen Balkanpress hittade jag Human Rights Watchs rapport om Kosovo som enligt utsago skulle vara något sakligare än Zarembas artikel. Jag tvivlar inte.

Frukostflingor

Kina fortsätter att flirta stenhårt även med DR Kongo, Palmecentret har gjort en bra rapport om Kina i Afrika, Världsbanken pyntar stort bland annat för 11 miljoner skolböcker, oppositionsledaren och storskurken Jean-Pierre Bemba som för tillfället bor i Portugal vill komma tillbaka till Kinshasa, men varken president Kabila, som uttalar sig från besöket i Sydafrika, eller senaten vill ta i den heta potatisen, Svante Weyler gör ett vettigt inlägg i biståndsdebatten, men hur använder han egentligen statistiken, historisk statistik är väl inte någon prognos direkt, några som annars är duktiga på att använda statitstik är Gapminder, och inte minst Hans Rosling som talade på TED 2007, och det får bli sista skeden på denna tallrik.

Achille å ja

I senaste numret av den bångspretiga tidskriften Kulturen recenserar jag Åke Kilanders "Vietnam var nära". Recensionen finns inte på nätet, så läs istället Peter Fröberg Idlings recension i DN eller Kim Salomons dito i SvD. Själv tyckte jag att det var en bitvis intressant bok om en unik rörelse, men fullständigt okritisk, ansträngande nostalgisk och med en trött gammal -68 syn på världen med vidhängande retorik som gör det omöjligt att riktigt lita på författaren.
Glad blev jag dock över att i och med detta få lufta mina tankar i samma publikation, och samma nummer, som min idol Achille Mbembe. Denne egensinnige samhällsteoretiker är med och driver WISER-institutet (deras hemsida lite kajko just nu), som postkolonialt queerar främst södra Afrika på sitt eget lilla vis. Mbembes bidrag i Kulturen tycker jag kanske inte hör till hans bästa texter; ibland bärs han bort lite för långt av något nytt begrepp han hittat på. För att se Mbembe i sitt esse, läs gärna texten "Utanför världen", publicerad i den eminenta tidskriften Glänta 2005:3, eller boken där den ingår "On the Postcolony".

Okapimedarbetare mördad

Det här ska inte bli en samling dödsrunor (se tidigare inlägg), men jag kan inte låta bli att uppmärksamma att Radio Okapis redaktionssekreterare Serge Maheshe har blivit mördad på öppen gata i Bukavu, provinsen Sud Kivu på gränsen till Rwanda.

Journalister i DR Kongo lever farligt, radiostationer och tidningar trakasseras regelbundet med censur, påtvingade avbrott i verksamheten och arresteringar av medarbetare. Att mediafolk blir mördade hör däremot inte till vardagen.

Kontrollen av massmedia är en fortsättning på striden om makt, inte minst över naturresurser. I ett land med låg läskunnighet är radio det starkaste propagandaverktyget, och stationer ägs ofta av politiker som även är affärsmän. Under det stora kriget i Kongo åren kring millenieskiftet var det vanligt att man spelade ut det etniska kortet när befolkningens stridsvilja sviktade. Genom att hetsa mot grannarna kunde man hålla smuggelvägar öppna och behålla gruvorna på den egna sidan av frontlinjen. Även om konflikterna är mindre intensiva nu är dessa mekanismer fortfarande verkningsfulla och utgör ett potentiellt hot mot alla fredsprocesser. Värt att hålla i minnet är att det stora folkmordet på tutsi i Rwanda 1994 till stor del hetsades fram och dirigerades från radiostationen Mille Colline.

Radio Okapi utgör i detta medielandskap ett av undantagen. Stationerna som finns spridda över hela Kongo drivs av stiftelsen Hirondelle i samarbete med MONUC. Hirondellestiftelsen har drivit och driver flera radiostationer i postkonfliktområden, bl.a. i just Rwanda samt Liberia och Kosovo. De verkar för att vara en oberoende källa till information och för att sprida tolerans och demokratiska värderingar. Det är bara så förtvivlat synd att FN och liknande organ inte driver dessa radiostationer i PRE-konfliktområden istället för POST-konfliktområden. Hur mycket besinnad och kritisk rapportering skulle man inte få till priset av en bataljon soldater, och hur mycket lidande skulle inte kunna undvikas. Men, som Stig Dagerman sa "Journalistik är konsten att komma försent så tidigt som möjligt. Det lär jag mig aldrig."

Uppdatering: Nu har MONUC och Journaliste en Danger ytterligare information i fallet. Särskilt JED:s notis är obehaglig, den visar att Maheshe var högst medveten om att hans liv akut var i fara. Den visar också att myndigheterna inte kunde eller ville göra något åt saken.

Svårt att värja sig i debatten

Jag såg just att Jan Berglin gjort ett inlägg i poesidebatten:



Hela serien finns här, och sett i historiens glåmiga ljus måste man onekligen hålla med Magnus Eriksson om att "Litteraturdebatten förs utan insatser".

MSF dödad i CAR

En fransk medborgare som arbetade för Läkare utan gränser rapporteras ha blivit dödad när den bil hon färdades i utsattes för beskjutning. Detta skedde utanför staden Paoua i Centralafrikanska Republiken (inte, som MISNA förvirrat rapporterar, i DR Kongo). Det är naturligtvis tragiskt att en människa dör, men samtidigt är ju detta tyvärr en risk att räkna med om man arbetar med Läkare utan gränser i konfliktområden. Och alla de människor som Läkare utan gränser arbetar för att rädda livet på, den skyddslösa lokalbefolkningen, får knappast några rubriker eller pressmeddelanden när de dör av undernäring eller rövarbandens attacker.

Nyheten kanske åtminstone för det goda med sig att fler uppmärksammar situationen i Centralafrikanska Republiken, som stadigt förvärras i samspel med, och skuggan av, DR Kongo och Darfur.

Läkare utan gränser kan för övrigt glädja sig åt ett litet tillskott i sin kassa, läser vi i Dagens Industri.

Energiska problem

I en artikel från FN-organet IRIN kan man läsa om hur energipolitik på makronivå i Zimbabwe och DR Kongo påverkar småföretagande, miljöförstöring och klimatförändringar.

Energi är en bristvara i Zimbabwe, och den ransoneras hårt. Bevattningen av jordbruket måste prioriteras i ett land där stora delar av befolkningen hotas av svält efter västvärldens hårda sanktioner och Mugabes först oortodoxa, sedan alltmer vett- och rättslösa jordreform och fördelningspolitik. Energisituationen har försämrats ytterligare sedan det statliga kongolesiska energibolaget Societe Nationale d'Electric (SNEL) brutit sina energileveranser på grund av obetalda skulder.

Då ingen energi finns i vägguttagen börjar människor att elda istället, och bränsle har blivit en lukrativ branch för småföretagare som ofta nyligen blivit tilldelade jord i reformerna. I närheten av Harare har många jordbruk helt skalats på träd, med allt vad det innebär av jorderosion och förlorade framtidsintäkter. Även i centrala Harare märks bristen på bränsle, där har centrala avenyer renrakats på träd.

Två av citaten i artikeln känns särskilt oroande: en träförsäljare säger att

"I don't see how you can expect me to worry about environmental degradation at the expense of my wellbeing"

och en konsument konstaterar

"Ordinarily, I would have wanted to install a generator or use solar energy to provide alternative energy, but that is too expensive for me. I would rather settle for firewood, which is much more affordable."

Det är tydligt att det inte är kunskap som är problemet, de här människorna vet vad som är rätt i ett långsiktigt och globalt perspektiv. (Även om vi som har läst George Monbiots Heat vet att solceller aldrig kan vara lösningen.) Den desperata situationen är orsaken, och den kan inte lösas med utbildning eller aldrig så goda insatser av volontärer. Det måste till en rejäl utbyggnad av infrastrukturen. Och med ett Europa och USA som fryser bistånd och inför sanktioner, med ett Kina som långsamt smyger sig ur sitt engagemang i det stigmatiserade landet är det väl bara en hårdsatsning från Afrikanska Utvecklingsbanken eller regimens kollaps som kan rädda de återstående träden i Zimbabwe.

"Barnarbete"

Radio Okapi, en av DR Kongos viktigaste franskspråkiga radiostationer, refererar en rapport från Save the Children som avslöjar att minst 12000 barn arbetar i gruvorna kring Mbuji Mayi i Kasai-Oriental. Förhållandena i gruvorna är svåra, lönerna mycket låga, och bland det värsta är att "enligt samma källa finns det i gruvorna "les Tumpatu" [ung. "de små ankorna"] flickor som inte passerat 12 års ålder. Utöver sitt arbete, tvingas "les Tumpatu" till sexuella relationer med vuxna".
Glädjande är att det tas initiativ till bättring, bland annat detta av MONUCs child protection group och kongolesiska polisen, vilket kommer att annonseras den 14 juni och sjösättas den 16 juni på African Child Day.

P.S. Jag har inte hittat rapporten hos Save the Children. Har någon annan sett den?

Omförhandlingar om igen

Igår fanns i Financial Times en artikel som behandlade omförhandlingarna av gruvdriftsavtal i DR Kongo. Den uppmärksamme läsaren av riverrun kunde informera sig om saken redan i bloggens första inlägg, den 23 maj.

The freewheelin' Hynek Pallas

Det finns bloggare och bloggare. Vissa hasplar ur sig vad de gjort under dagen, till vänners och familjemedlemmars plikskyldiga glädje, andra (som jag) hittar en notis, debatt eller annan webblighet att tipsa om och ger den kanske några raders analys, åter andra använder utrymmet för att publicera ambitiösa artiklar som får landets förutsägbara kultursidor att blekna. En av dem råkar jag vara vän med.
Så, mina damer och herrar, läs inte riverrun, läs den flyhänte Hyneks mastodontproduktion, en egensinnig utreding om Bob Dylan och Hynek och dess fortsättning Bob Dylan och filmen.

Weyler om en annan världsförbättrare

Svante Weyler har starka åsikter om både DR Kongo och Republiken Kongo. Tankar från resor i Republiken Kongo har han luftat i en bok, som tyvärr känns mer än lovligt kolonial. Läs Alejandro Leiva Wengers med rätta upprörda recension här. Jag har dock inte mycket att invända mot Weylers recension i dagens Expressen av Larry Devlins självbiografi Chief of Station. Larry Devlin var CIA:s man i DR Kongo under de omtumlande åren 1960-67. Boken tycks bara besanna de värsta fördomar man kan tänkas ha om logiken hos en grå eminens vid ett av kalla krigets vidriga frontavsnitt.
En kritisk kommentar till Weyler kostar jag på mig, och den rör som ofta i den nykoloniala världsbilden hans språkbruk. Han talar om dagens "nya Larry Devlinar som brutalt och med extremt korta politiska perspektiv blandar sig i politiken runt om i tredje världen". Man kan med rätta oroa sig för Devlinar, men vad betyder "tredje världen" idag? Det är ett helt förlegat uttryck utan socioekonomisk relevans som bara bidrar till en vi-och-de-uppdelning under USA:s och (Väst)europas överhöghet. Bort det. Men boken verkar som sagt äcklande lärorik.

Afrika mer mobilt än Europa

I dagarna har Celtel, en av Afrikas största leverantörer av mobiltelefoni, meddelat att deras One Network-nät nu är utvidgat till DR Kongo. Det gör att nätet omfattar Kenya, Tanzania, Uganda, Republiken Kongo, Gabon och DR Kongo. Nätet i dessa sex länder är helt integrerat, man använder samma nummer, betalar samma taxor, får kundservice på hemlandets språk etc. Ibland är en avsaknad av stela nationella samhällsstrukturer och urgamla, stenrika monopolföretag faktiskt av godo för konsumenterna och internationalismen. Tekniken levereras naturligtvis av Ericsson (pdf), men frågan är när vi ska få se dylika innovationer på vår bakåtsträvande kontinent?

Streck i debatten?

Jag kan inte låta bli. Ännu ett inpass om litteraturdebatten. I Aftonbladet skriver Rabbe Kurtén ett anspråkslöst och förföriskt enkelt inlägg som jag inte kan annat än hålla med om. Jag tror att mekanismerna fungerar just så. Vill man ta ett exempel på hur "språkmaterialistisk" metod kan användas i den högst publika praktiken kan man exempelvis notera det jag skrev i min recension i ERGO av Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende. I ett avsnitt där Idling beskriver en tortyrkammare brister språket till fragment och lösryckta, halvt obegripliga ordrester. "...stilla , av syrsor gecko rop, .... skriken tor eras." [Idlings ursprungliga långa mellanrum mellan orden och orddelarna kan jag som html-analfabet inte återge i bloggen]. I detta fall är språksprängningen nog det mest adekvata, kanske enda möjliga, sättet att beskriva verkligheten.
För er som inte fått nog av själva debatten, eller vill få ett hum om vad som drog igång den, finns huvudmannen Johan Lundbergs intervju med Stjernfelt och Thomsen här.

Fåfängt försök?

Senaste numret av Vanity Fair har Bono som gästredaktör, George W. Bush på vissa omslag och Afrika som tema. O Tempora, O Mores! Jag har inte hunnit skaffa det men återkommer snart om artiklarna "Enter China, the Giant" (ett ämne jag skrivit förvirrat om förut) och "Congo from the Cockpit". Sebastian Junger, som skrivit den första av de två nämnda artiklarna, brukar göra vad som helst för att få utsätta sig för lite manlig fara och sedan skriva av sig. Det ska bli intressant att se hur han beskriver detta nationalekonomiskt torra men viktiga ämne. To be continued...

Tillagd rättelse: Julinumret ska det vara, det har inte kommit ännu...

Propagandans makt

Ett stort problem i DR Kongo och i omvärldens bild av landet är bristen på information. Det finns berömvärda organisationer som arbetar för att informera och producera rapporter, ex.vis Amnesty International, Läkare utan gränser och Greenpeace, men då och då slinter även den godaste viljan. Greenpeace försöker väl vara lustiga eller något i denna South Park-inspirerade animation, men den innehåller inte en gnutta information. Att hetsa mot Världsbanken utan att underbygga det med resonemang eller siffror övertygar bara de redan frälsta och skänker ett löjets skimmer över dem som försöker förstå, analysera och sprida kunskap.

Kretsloppstänkande

I ett pressmeddelande från polisen kan man läsa om några företagsamma personer i Tumba som har kommit på den listiga idén att exportera miljöfarligt avfall till ett ställe där ingen bryr sig om att det hamnar, nämligen Kongo. Om det rör sig om DR Kongo (Kinshasa) eller Republiken Kongo (Brazzaville) förtäljer inte pressmeddelandet. Men det kanske inte gör något, det är ju inte större skillnad mellan de två Kongo än mellan Nord- och Sydkorea.
Som exempel på dumpat avfall nämns kylskåp, motorer, kompressorer och datorer. Naturligtvis är det vidrigt att de rika dumpar sin skit på de fattiga. I det här fallet undrar jag dock lite över vad som hänt med avfallet när det väl kommit till Kongo. Har det bara slängts i en sjö för att rosta sönder, eller är det så att det sålts till personer som på olika sätt har användning för dessa apparater, som ju verkligen behövs i uppbyggnaden av ett trasigt land? Formuleringen i Metro att avfallet sålts vidare kan kanske tolkas så.
Ironiskt i sammanhanget är att DR Kongo är storleverantör av flera metaller som används framförallt i elektronikindustrin. Nu återvänder råvarorna tillbaka till fosterjorden i förädlad form.

Antional

Random kollega:
-Ska du fira nationaldagen?
Vronk:
-Nej, jag är inte nationalist.

Dagens bok

Jag tänkte göra en länklista till den senaste månadens litteraturdebatt, men så hittade jag en hyfsat komplett sådan här. Tack dagens bok!

Uppdaterat: En välkommenterad dito på Nittonde Stolen.

Afrika i bibliosfären

Ytterligare ett seminarium jag ska besöka på Bok- och Biblioteksmässan den 27-30 september 2007 handlar om biblioteket som källa för mångsidig kunskap om Afrika. Jag gillar själv att hyllsurfa på bibliotek och plocka med pappersböcker, men jag hoppas att detta inte blir ännu ett seminarium där de som jobbar med böcker påstår att det är det enda giltiga sättet att skapa, systematisera och sprida kunskap.
Däremot välkomnas självklart ansträngningarna för ett vidgat perspektiv på den afrikanska kontinenten, där andra ämnen än konflikter och våld mot kvinnor har sin rättmätiga plats.
Uttalandet "Varför ser man inte denna rika kontinent som ett hav av möjligheter i stället för ett hav av problem" låter som ett avslaget skämt en sen tisdagskväll på en Red Bull-förgiftad reklambyrå, men kanske kan det inlindade Shakespearecitatet hjälpa vårt västerländska undermedvetna att koppla och acceptera att det finns afrikansk kultur.

Ligger Kina i Afrika i Göteborg?

Ja, åtminstone på Bok- och Biblioteksmässan den 27-30 september 2007, vars program just har landat i sin tryckta form.
Kinesiska företags verksamhet och investeringar i Afrika växer explosionsartat. Hur, varför och vad det kan få för effekter kommer att diskuteras på ett seminarium på torsdagen med Fantu Cheru, forskningschef på Nordiska Afrikainstitutet, Börje Ljunggren, diplomat och f d svensk ambassadör i Kina, samt Carin Norberg, direktör på Nordiska Afrikainstitutet.
Det senaste mötet för Afrikanska utvecklingsbanken ägde rum i Kina, och Kina planerar fortsatt mycket stora investeringar i Afrika de närmaste åren. Att Kina är intresserat av Afrika är en sak, men nu har även afrikanska politiker och ekonomer börjat snegla på Kinas väg från fattigdom till rövarkapitalism som en förebild och inspirationskälla.
Om Kina ska bli förebilden för Afrikanska politiker som vill ta sig ur sin förtvivlade ekonomiska situation kommer det förmodligen få effekter inom områden som statlig styrning av näringslivet, tullar, arbetsmiljölagstiftning, fackföreningar, fördelningspolitik och mycket annat.
En lite privat teori som jag gärna skulle få underbyggd eller torpederad är att Kina har lättare att göra affärer i Afrika bl.a. på grund av att de kan se nyktrare på den politiska och ekonomiska situationen idag, eftersom de inte har samma sörja av kolonialt förflutet och mörkrets-hjärta-mytologi som skymmer sikten. (Naturligtvis har det ju även att göra med att de är kåtare på råvaror, och kanske också att de inte har något civilsamhälle i hemlandet som kan sätta käppar i hjulet för otrevliga affärsmetoder.)
Nu hittade jag ett till intressant Afrikaseminarium, men det skriver jag om senare, nu ska jag iväg och fotografera en utställning på Hedengrens.

Uppdatering: Här finns en liten skrift i ämnet att ladda hem som pdf.

Bildt ger svar på tal

På en skriftlig fråga av Kalle Larsson (v), svarade den 30 maj utrikesminister Carl Bildt (m). Frågan gällde vad regeringen gör för att hindra plundringen av naturresurser i DR Kongo. Svaret var välinformerat, som vanligt när det gäller Bildt, även om han verkar tro att Global Witness är en kongolesisk organisation (eller går SIDAs stöd bara till deras undersökningar gällande Kongo?). En något överraskande formulering finns även i svaret: "Ett problem är, som Kalle Larsson skriver, att staten inte har kontroll över landets omfattande naturresurser."
Skulle Bildt ha skrivit under på denna åsikt under den tid han var engagerad i Lundingruppen (som via innehav i Tenke Mining satsar stort i Kongo för att själva få "kontroll över landets omfattande naturresurser")? Och hur går det ihop med alliansens syn på statligt ägande och kontroll av näringslivet?
Vad han rimligtvis menar är att genom lagstiftning och avtal ska staten se till att rikedomarna även kommer människorna i Kongo till del. Bildt nämner de pågående omförhandlingarna med utländska gruvbolag, men inte på vilket sätt denna process bör drivas, vad Sverige kan göra, och heller inget om bakgrunden.
De som "omförhandlar" avtalen är ju på företagens sida samma skrupellöst kriminella profitmaximerare som under åren 1997-2006 [Uppdatering, kommissionens uppdrag gäller avtal slutna åren 1996-2003] ingick avtalen med en korrupt militärregering som befann sig i krig. På regeringens sida sitter till stora delar samma korrupta militärer/politiker som då, numera "folkvalda", och försöker förhandla till sig bättre villkor som i vilken affärsuppgörelse som helst.
Att något juridiskt ansvar skulle utkrävas för plundringen verkar lika främmande för Bildt som för de nationella och internationella aktörer som delat på bytet.