She did Händel it

I stället för att bevista den Peter Weisskväll (pdf) som utannonserats av Modernista blev jag erbjuden att beledsaga en fantastisk person i min närhet till Drottningholmsteaterns uppsättning av Händels Xerxes. Eftersom Peter Weiss trots allt kan plockas ur bokhyllan vilken dag som helst avstod jag från minglandet till förmån för en utflykt till barocken.
Uppsättningen var en samproduktion med Operahögskolan, vilket tyvärr gjorde att sånginsatserna var av minst sagt varierande kvalitet. Men Karolina Blixt i rollen som perserkonungen Xerxes var fullständigt enastående. Med sin personliga, starka och säkra röst gestaltade hon dennes desperation, maktfullkomlighet och slutligen ånger på ett sätt som gjorde att man hoppade i bänken varje gång hon gjorde entré. Jag rekommenderar Blixt som superskurk i nästa Batmanfilm, alternativt som drottning Kristina för att lyfta något kostymdrama på K:gliga Dravelteatern. Hon intervjuades häromdagen i DN. Även Linus Börjesson som tjänaren Elviro förtjänar en eloge. Pillemarisk, sorgsen eller upprörd lyckades han hitta rätt läge i både gestik och röstuttryck.
Sedan ÄR det faktiskt en fantastisk upplevelse att se och höra allt detta i den ålderdomliga miljön. Mindre perukmaskerad än jag väntade mig. Ljuden från orkestern av samtida instrument är ovana för örat, inte minst cembalon, som driver på intensiteten i Händels något studsiga musik.
På 1700-talet fanns det inga textmaskiner, vilket gör att ens italienska får sig en ordentlig duvning. De tacksamma recitativen och extremt tydliga upprepningarna i ariorna gjorde dock att det gick att hänga med i den som vanligt löjligt grunda handlingen. En boost för det språkliga självförtroendet så god som någon.
Ingen dör på slutet.