Debattera kan du göra själv

Jag skickade just in ett inlägg i en pågående debatt till en dagstidning, jag kunde inte låta bli att hamra ihop den när jag väl börjat tänka på den. Nu hoppas jag bara de inte tar den, så slipper jag det dåliga samvete som en publicering skulle innebära. Jag har nämligen tänkt om.

Det rör sig om en (eller flera) debatter som har att göra med "den unga litteraturen", OEI, konservativ litteratursyn m.m. Delvis är jag väl skyldig genom att arbeta för ett förlag som gav ut en av gatstenarna i debatten: Stjernfelt och Thomsens Kritik av den negativa uppbyggligheten. Några av inläggen är skrivna av Johan Lundberg i Expressen, (småkorkat) med svar av Anna Hallberg i DN (delvis bortförklarande) och Malte Persson (trött) och Krister Gustavsson i Expressen. Jenny Tunedal svarar i Aftonbladet (nyktert). Jesper Högström går delvis in från en annan vinkel i Expressen (han vill ha MER anglosaxiskt inflytande på litteraturen) . Även han refereras av Hallberg, och av Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet (furiöst som vanligt). Ja, det finns flera inlägg och debatten rullar även på exempelvis Malte Perssons ymmigt kommenterade blogg. När jag efter lite klickande kom fram till Per Svenssons artikel i Expressen (historiskt perspektiv, äntligen) greps jag av en känsla av att vafan! Medan Lundberg vill leda i bevis att vissa grupperingar gör allt för att ta över det offentliga utrymmet, så menar Per Svensson att katastrofen är just det omvända, att samma grupp är ointresserad av kultursidorna. Bara det gör mig trött.
Men tröttast blir jag av att Lundberg uppenbarligen inte har läst OEI, och (i mindre utsträckning) att Raattamaa, Hallgren m.fl. uppenbarligen inte har läst Kritik av den negativa uppbyggligheten innan de tar till orda. Läs först, gapa sen!

Alltså beslutar jag mig för att skita i skendebatterandet för denna gång och istället plita vidare på min lilla bok, som kommer dekonstruera allt mänskligt vetande, gestalta alla psykologiska insikter, syntetisera alla genrer, skrivas på ett nytt icke-hierarkiskt språk, vara sann, skön och bryta alla normer, vara process och resultat i ett, mekanisk och organisk, namnge alla svenska nu levande författare plus Charles Dickens, vara kort och lång och ges ut av både Bonniers och Vikbolandets hembygdsförening, inte recenseras någonstans och bara av människor jag inte känner och sedan för all framtid och även retroaktivt fungera som ett FN i den svenska litteraturen, en sannskyldig humanitär intervention. Adjöss!