Samhällsmagasinet Neo kallar sig liberalt och säger sig verka i en upplysningstradition. Nu tar man sig an ämnet islamism. Då visar det sig i stället att agendan är ärkekonservativ och idémässigt isolationistisk.
Delvis formulerar sig numret till ett starkt ifrågasättande av det mångkulturella samhället. Men när man avfärdar den uppifrån dikterade mångkulturen, låter man sin respekt för oliktänkande följa med på köpet. Det handlar faktiskt inte om att välja mellan monokultur eller mångkultur. Det borde handla om hur vi ska leva i det mångkulturella samhälle som redan är verklighet.
En mycket oroande tendens är att legitima politiska processer sätts på undantag när det handlar om islam. Det hävdas explicit att allmänna val inte är demokratiska om de hjälper muslimer till makten. När motståndarna lärt sig spelreglerna måste de skrivas om.
Magnus Norell demoniserar Stockholmsmoskéns dialog med Broderskapsrörelsen så att det nästan blir parodiskt. Han slår fast att denna dialog ”indikerar hur hur väl en del av den islamistiska rörelsen lyckats manövrera sig till politiskt inflytande”. Att Broderskap är en kristen organisation som även den ”manövrerat” sig till utrymme är tydligen oviktigt.
Norell är analytiker och har arbetat för både Säpo och Militära underrättelsetjänsten. Hans bidrag har ett förment deskriptivt upplägg. Men redan i inledningsmeningen möter vi en benhård koppling mellan muslim och islamist. Bakom nästa retoriska hörn lurar ständigt terroristen. Betydelseglidningar mellan dessa tre begrepp återkommer hos flera skribenter. Att sådant spär på en irrationell och generaliserande islamofobi säger sig självt.
En text skiljer sig markant från de andra i sin öppenhet. Den enda muslim som får komma till tals, Irshad Manji, framhåller islams inneboende tradition av omprövning och nytänkande. Med sitt budskap om tolerans och jämlikhet utnämns hon av Neo till al-Qaidas farligaste fiende. För mig framstår hon även som Neos farligaste fiende.
Uppdaterat: För den som tycker mina tre meningar om det mångkulturella samhället mest var förvirrande, rekommenderar jag Per Wirténs text i samma ämne, publicerad i Eurozine. Han hade mer än 2000 tecken på sig, vilket nog behövs för att föra fram en meningsfull mening om det hela. Tack Hynek för tipset!
Uppdatering 2: Jag får kritik här som jag svarar på såhär:
Tack för uppmärksamheten från den "nyfikne reportern". Jag håller inte med Neo:s Petter Olofsson att "Det brukar vara en god regel att inte replikera på kritik." Tvärtom så tror jag att det är en nödvändig del av det politiska samtalet, det är snarast en plikt att svara på kritik. Denna kritik behöver jag däremot inte orda mer om, då du så påpassligt publicerade hela mejlväxlingen så alla kan dra sina slutsatser. Kanske är det som är explicit för mig inte självklart det för någon med andra glasögon, och ordet olyckligt starkt i sammanhanget. Jag hade gärna utvecklat mina resonemang mer i DN, men hade bara ett anvisat utrymme på mig. Att du uteslöt ett av mina mejl i dialogen ovan var säkert bara ett misstag, så jag bifogar det här för fullständighetens skull:
"Jag dissekerar gärna Ottolenghis text i detalj, men jag undrar vad du har för kommentar till min mera allmänna slutsats. Att legitima politiska processer sätts på undantag när muslimska organisationer är inblandade (Norell som värsta exemplet)?
H"
Mitt val av ord förtar dock inte ett uns av resonemanget i min artikel. Jag är, till skillnad från vad du verkar vara, inte intresserad av att sätta dit någon kritiker eller ge sken av att stå under attack. Jag är intresserad av en konstruktiv diskussion kring dessa frågor. Därför tycker jag att det är ytterst beklämmande att ni, som kallar er liberaler och upplysningsvänner, i detta nummer finner det viktigt att lyfta fram nationalism, konservativism och en retorik om "judisk-kristna" ideal. Det som jag i min recension kallar idémässig isolationism. Att endast en av skribenterna själv är muslim är ynkligt och odemokratiskt. Det finns faktiskt muslimer som sysselsätter sig med dessa frågor. De är kunniga och försökt peka på möjliga vägar framåt.
Orsaken till att jag tror mer på dialog än nostalgisk skrämselpropaganda är både ideologisk och praktisk. Hur mycket ni än betonar att den "fria världens" ideal står under attack av islamister, så står miljontals europeiska muslimer under attack från skräckslagna icke-muslimska europeer som utan att blinka påstår att det inte går att förena islam och demokrati, och använder sig av argument ur Phillips verktygslåda. Detta är att säga: Du kan inte bli en del av vårt samhälle.
Ottolenghi frågar sig först "varför är majoriteten tyst?". Detta är i sig ett tveksamt påstående. Det finns ett otal fördömanden av våldsyttringar från muslimska organisationer och enskilda. Men de får aldrig plats i media, och här ligger en del av ett mycket komlext problem. Om de uttalanden som fördömer våld inte ges plats, men maskerade terroristers videofilmer loopas på alla kanaler, så blir det naturligtvis mycket svårare för de fredliga, eftertänksamma, dialoginriktade muslimerna att nå ut med sitt budskap, både till ickemuslimer och muslimer.
Ottolenghi fortsätter sedan "För att ge ett svar på frågan måste tre idéer utforskas: idén om Europa, den plats där demokratin föddes och där dess värsta och dödligaste fiender uppstod under 1900-talet; idén om demokrati, som är central för det europeiska projektet, och slutligen föreställningen om västerlandet – ett kulturellt och geopolitiskt utrymme som definieras av vissa värderingar, traditioner och kulturella arv..." Sedan handlar det om kol-stålunionen och EU som fredsprojekt. I det fortsatta resonemanget utesluter han helt de muslimer som lever i Europa idag. Hur ska vi då förstå varför den muslimska majoriteten är tyst? Hur vore det att i stället ge den muslimska majoriteten chans att tala, inifrån det Europa som är också deras? Nej, om de skriver öppna brev eller går i dialog med andra religiöst-politiska grupperingar så handlar det om att "manövrera till sig utrymme" (Norell). Hur vore det att ta påståendet på allvar att islamismens grogrund är EU:s och USA:s utrikespolitik? Nej, det skulle "medge för många undantag". Obegripligt resonerat. Dels måste man kunna medge undantag och anomalier i ett komplext skeende, dels är behöver ju kopplingen inte vara så direkt att man begår ett överfall mot ockuperande trupper el dyl. Att vissa länders inrikespolitik också kan ha med saken att göra berörs inte ens, i den europeiska självtillräcklighetens namn.
Det vore också på sin plats med en nyansering av begreppet islamism. Kriminella element som förspråkar hets mot folkgrupp och utövar våld har vi lagstiftning mot. Men politisk islam kan ta sig oräkneliga former. Deras förslag må vara okonventionella, upprörande, islamocentriska m.m. men de är i sin fulla rätt att föra fram dem utan att bli misstänkliggjorda genom ett luddigt guilt-by-association. Vi har en massa politiker och organisationer i Sverige idag som gör skillnad på folk och folk på grund av etnicitet, sexuell läggning etc. Deras argument kan vara rättighetsbaserade, men är lika ofta kristna, nationalistiska, traditionella, psykologiska, filantropiska o.s.v. Jag kan personligen beklaga att det förhåller sig så, men måste finna mig i att det som samhället ser ut idag tycks ingå i deras demokratiska rättigheter. Dessa partier och intresseorganisationer har långt större makt än de muslimska politiska organisationerna.
Här ligger en stor del av problemet, nämligen att många "liberala" skribenter ser på det egna samhället som ett avslutat projekt. Europa är vad det är, vi är friast, rikast, hälsosammast, mest pluralistiska etc, och därför är det bara att fortsätta på den inslagna vägen. Man ser inte att mycket av den intolerans och mycket av det våld man anklagar islamisterna för är något man själv gör sig skyldig till. Om inte på hemmaplan så i andra delar av världen. Man ser inte heller att det finns en massa institutioner, fördomar och normer i det egna samhället som gör människor ofria.
En verklig liberal borde ju inse att det mångkulturella samhället innebär en möjlighet att kasta en massa konservativt ideologiskt bråte om nationellt arv och europeiska traditioner överbord, så att alla människor blir fria att verkligen leva det liv de vill leva. Naturligtvis är det inte enkelt, det mångkulturella samhället innebär utmaningar, men det är inte ett hot som måste avvärjas. Om vi däremot, som Philips, Norell, Ottolenghi och Rose i olika grad betraktar förändring som ett hot, exkluderar, segregerar och söker konflikt, då uppstår de verkliga problemen. Måla fan på väggen så kliver han snart ner.
Det som i mina ögon är akut är att hitta former för ett samhällsbygge som är inklusivt. För att göra detta är det minst lika viktigt att ifrågasätta den traditionella, vita, mer eller mindre kristna, västeuropeiska normen som att kritisera muslimskt grundat politiskt engagemang. När Neo ordnar en konferens om dessa normer gör ni skäl för etiketten liberaler.
4 kommentarer:
Varför envisas ärkekonservativa med att kalla sig liberala?
Karin. Den liberala rätten behöver en liberal majoritetskultur för att överleva i ett demokratiskt samhälle. Och i ett demokratiskt samhälle är det folkmajoriteten som som implicit sätter agendan. Med liberal kultur menar jag kultur som bottnar i respekt för vuxna individers fria val och kroppsliga frid. Islam såväl som konservativ kristendom är antiliberala doktriner. Socialdemorkratiska kristna känner igen sig i islams syn på behovet av statligt förmynderi i det sociala livet. Därav förbrödringen dem emellan.
Det kan tyckas vara ett statligt förmynderi att begränsa invandring och ställa krav på invandrare att anpassa sina seder och normer till respekten för indviden. Men det är i så fall en nödvändig utveckling av den liberala staten att bli en liberal förmyndare, om den vill visa väljarna (varav majoriteten än så länge tror på dessa ideal) att den står upp för individens rätt.
Att kalla det "ärkekonservativt" är missvisande. Jag kallar det "liberal nationalism". Vi liberala nationalister är inte rasister, dvs: Vi dömer inte en människa utifrån hennes etnicitet, utan utifrån hennes vilja att efterleva de ideal som ligger till grund för ett modernt, liberalt samhälle och den liberala lagstiftningen.
Skulle "konservativ kristendom" vara en "anti-liberal doktrin" i "likhet med islam"?
(Det verkar för det första vara någon sorts sammanblandning av religiösa och politiska ståndpunkter. För att inte resonemanget omedelbart ska falla samman väljer jag att tolka islam som islamism och "konservativa kristna" inte som konservativa i teologisk bemärkelse utan som just kristna som råkar ha en konservativ samhällsyn. Annars blir det bara rappakalja.)
Eftersom tobias samtidigt definierar liberalism ganska vitt, som tolerans och respekt för individers fria val och kroppsliga frid så blir det lätt absurt. Konservativa, kristna och andra, är sedan länge anhängare av rättsstat, maktdelning och individernas och familjernas fredade zon. Snarare är det liberaler som brukar vilja utvidga politikens gränser över allt med pappamånader, rökförbud och kvotering.
Ett liberalt samhälle kräver ofta att klåfingriga liberala politiker håller sina fingrar i styr.
Peter. Muslimsk såväl som kristen doktrin ställer män över kvinnor och syndförklarar homosex. Om du tror att Åke Green är ensam inom kristenheten om att läsa Paulus, så har du helt enkelt fel. Katoliker har tydliga föreskrifter ang. homosex: Det är inte acceptabelt. Men även inom Svenska Kyrkan har jag mött förvånansvärt många som har läsa Paulus. Inte så märkligt, Paulus anses allmänt vara de första kristna församlingarnas viktigaste lärare.
Läs även på om hur utbredd toleransen för barnaga är bland både muslimer och fundamentalistiska kristna. Men det är alltså synen på social barmhärtighet som en plikt, som är typiskt anti-liberal, åtminstonde om vi läser de klassiska liberalerna som Adam Smith. Men även J.S. Mill ville ju att skatter för sociala ändamål skulle tas i så liten grad som möjligt. 70 % av de svenska skattepengarna går enligt socialdemokratisk tradition till socialt stöd, sjukvård och skola. Att det är just dessa områden inom Sverige som det går sämst för och att kommunerna har budgetunderskott trots att statens finanser är goda, torde visa att det är en dum idé med framtvingad solidaritet. Men det struntar muslimer och socialdemokratiska kristna i: De har ju funnit varandra i föraktet för verkligheten och individens frihet.
Skicka en kommentar