16 juli 2007

Lite om Afrika, Kongo, och skillnaden


När jag säger att jag intresserar mig för DR Kongo frågar många varför jag är intresserad av Afrika. Jag säger därför en gång för alla: jag är inte intresserad av Afrika. Jag tror inte att "Afrika" är ett konstruktivt begrepp om man vill komma till rätta med de problem som finns i Kongo, eller för den delen i Afrika. Detta av flera orsaker.

Afrika är en kontinent bestående av ett femtiotal länder. Även om nästan alla delar den avgörande politiska erfarenheten av kolonialt förtryck, så är skillnaderna enorma. Varje land och region har en unik historia, unika problem och möjligheter. Demokratirörelsen i Kongo är helt väsensskild från den i Egypten; Mocambique kan aldrig använda sig av samma ekonomiska politik som Kongo; antalet HIV-smittade i Kongo är procentuellt en tiondel av antalet i Swaziland etc. Att tillämpa ett och samma utvecklingsschema för alla dessa länder är inte bara tveksamt, det är idiotiskt.

Dessutom står begreppet "Afrika" för så mycket elände i våra teveinfekterade medvetanden. Detta utvecklas på ett klargörande sätt av William Esterly i L. A. Times. Han lyfter fram hur kändisjippon bidrar till att sprida en eländesbild av "Afrika", vilket får viljan att hjälpa att bli som bäst missriktad och som värst kontraproduktiv. Han hävdar att den genomsnittlige afrikanen behöver en toalett, snarare än fredsbevarande styrkor, och skriver vidare med adress till Bono och Geldof:

"In truth, Africans are and will be escaping poverty the same way everybody else did: through the efforts of resourceful entrepreneurs, democratic reformers and ordinary citizens at home, not through PR extravaganzas of ill-informed outsiders."

Bloggen Africa Matters refererar och kommer med kritik. Jag har inte läst Esterly tidigare, men även han tycks inta domedagspredikarens roll när det passar.

Bilden av "Afrika" stämmer alltså inte generellt, och stämmer än mindre på något enskilt land. Naturligtvis kan man lära sig av erfarenheter gjorda i skilda länder för att komma till rätta med problem. Exempelvis var det en ögonöppnare för mig att för ett antal år sedan läsa Mary Kaldors bok Nya och gamla krig. Den grundar sig på erfarenheter främst från kriget i f.d. Jugoslavien, men fick mig att förstå mekanismer som verkar även i Kongo.

Men eftersom man inte kan lära sig allt, så har jag valt att intressera mig för Kongo. Jag tror att generaliserande slutsatser och rådgivning efter färdiga mallar gör mer skada än nytta. Man måste sätta sig in i den specifika situationen, och man måste kunna den bra. Annars är alla försök att förstå orsakssamband och föreslå lösningar meningslösa och dessutom potentiellt farliga. Alltså håller jag mig till Kongo, och hoppas att jag så småningom ska börja förstå.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Är du verkligen konsekvent? Å ena sidan hävdar du att generaliseringar är av ondo och betonar olikheterna mellan afrikanska länder. Å andra sidan nämner du Kaldors bok som en ögonöppnare för dig - en bok som jag visserligen inte har läst men som inte verkar dra sig för att generalisera från Belgrad till Kinshasa.

Harald H. sa...

Detta var just poängen. Det går i många fall att dra lärdomar i ett land eller en region och tillämpa dem på andra ställen. Däremot får man aldrig tro att lärdomar vunna i "Afrika" alltid är tillämpbara i "Afrika" bara för att det är "Afrika".

Kaldor skriver även saker och drar slutsatser som inte alls är tillämpbara på Kongo. Exempelvis var (och är) f.d. Jugoslavien inte på långt när så rikt på naturtillgångar som Kongo. Dessa naturtillgångar är en av de huvudsakliga drivkrafterna bakom kriget, vilket alltså inte var fallet i ex-jugoslavien.

De mekanismer som däremot är överförbara är det sätt på vilket kriget förvandlas till ett vistföretag för de högsta inblandade. Allianser som beskrivs uppkomna genom "stamkonflikter" (Kongo) eller "nedärvt hat" (Jugo.) kan åsidosättas direkt och förbytas i allianser om det visar sig ekonomiskt lönsamt.

Kaldor fick mig att begripa att kriget i Kongo inte i första hand förs mellan olika väpnade styrkor, utan mellan å ena sidan alla väpnade styrkor, och å andra sidan den skyddslösa civilbefolkningen.

Ungefär så.

Harald H. sa...

"vistföretag" ska vara "vinstföretag"

Anonym sa...

Jo, jag förstår att det var poängen, men jag ifrågasätter den likväl. Problemet är nämligen att det är mycket svårt att avgöra när det är legitimt att dra lärdomar från ett land och tillämpa dem på andra länder. Man vägleds av sitt eget omdöme och ofta låter man sig luras eftersom man så gärna vill se mönster och förstå. Samma mekanismer tror jag gäller för dem som generaliserar från Kenya till Tchad, som för dem som gör det från Jugoslavienkriget till Kongokriget eller tvärtom. Det är klart att lärdomar vunna i Afrika inte alltid är tillämpbara i Afrika (men tror ens Bono det?), likväl finns det många gemensamma drag åtminstone bland länder söder om Sahara vilka motiverar generaliseringar. Det handlar bara om med vilken varsamhet man begår dem. Är man varsam kan de vara befruktande, är man det inte blir de fördomsfulla. Är du tillräckligt varsam? T.ex är jag skeptisk till att kriget i jugoslavien skulle ha varit ett smugglarkrig i alls samma utsträckning som det i Kongo kanske var/är. Viljan till makt måste inte alltid vara underordnad ett ekonomiskt intresse - det är en marxistisk fördom. Till det kommer att även om nationalism /etnicitet på många sätt var ett instrument för en styrande elit, så var den balkanska nationalismen mer historiskt djupgående och artikulerad än den kongolesiska stamnationalismen. Det är i alla fall det intryck jag har fått av mina flyktiga studier. Jag tror att det är en viktig skillnad om man vill förstå dessa krig.

Ungefäär så tänkte jag

Harald H. sa...

Det var mycket, få se om jag får med allt:

Det är svårt att avgöra när man kan överföra lärdomar från en situation till en annan. Jag håller med, därför skrev jag i mitt ursprungliga inlägg att jag håller mig till just Kongo, för att kunna Kongo bra, för att på så sätt ha verktyg att avgöra om en lärdom dragen i Tchad, Jugoslavien eller Kanada är tillämpbar på situationen i DRK.

Och ja, det finns otaliga exempel både på hur bilden av Afrika gör att man tror a) Att alla länder i Afrika är lamslagna av HIV, att innevånarna i alla länder svälter, att alla är mer eller mindre militärdiktaturer etc etc. samt att b) för att komma till rätta med dessa problem ser lösningen likadan ut överallt.
Bono är kanske inte värst, men definitivt en av dem som sprider denna syn vidare, kanske omedvetet.

Vilka generaliseringar om subsahariska Afrika anser du motiverade?

Och nej, kriget i f.d. Jugoslavien var inte ett smugglarkrig i samma utsträckning (dvs, inget grannland byggde stora delar av sin statsbudget på det som smugglades ut), men det var likväl till stor del ett smugglingskrig (vapen, livsmedel, narkotika, människor). Här måste jag hänvisa till kaldors bok.

Att säga att maktbegär inte är ekonomiskt är en lek med ord. Makt och pengar är utbytbara entiteter, om än med olika växelkurs i olika situtationer.

Slutligen, ja visst måste man se till de olika sätt som etnicitetsbygget utvecklats i de olika konflikterna. Och det må ha historiska rötter. Poängen är att begäret efter makt (skit i pengar om det stör resonemanget) kan göra fiende till vän, och vän till fiende över en natt. Krigsherrarnas logik är inte etniskt betingad, även om de har piskat i folket något sådant. Så mycket för den nedärvdheten.

Anonym sa...

Det var svar på tal. När det gäller graden av slarvighet i generaliseringar så är den naturligtvis beroende av vilka förväntningar på kunskap man har. Det är lovvärt att försöka lära sig så mycket man förmår om ett land i en kontinent eller en region i ett land eller en by i en region.Men är det mindre lovvärt att försöka lära sig lite och ytligt om många länder? Man kan vara noggrann och säga att man inte kan uttala sig om subsahariska Afrika eftersom man bara har studerat Kongo - eller att man inte kan säga något om Kongo eftersom man bara varit i en by i detta land. Men är denna inskränkthet i partikularitetens namn verkligen något gott? Skulle Mary Kaldor skrivit sin bok om hon avgränsat sig så?

Motiverade generaliseringar när det gäller subsahariska Afrika (möjligen med undantag av Sydafrika) är t.ex. ett underskott av demokrati, en svag ställning för medborgerliga fri-, rätt- och skyldigheter, stora ekonomiska svårigheter, bristfällig infrastruktur,bristfällig industrialisering, enorma folkhälsoproblem, snedvriden befolkningsstruktur. Detta är allmänna karakteristika och eventuella preciseringar och reservationer måste naturligtvis göras. Men man kan väl säga att det finns ungefär samma anledning att prata om subsahariska Afrika som om Europa (innan EU).

Själv anser jag förresten att en formering av ett subsahariskt Afrika som en politisk entitet vore önskvärd. Men en sådan kan bara åstadkommas av subsaharierna själva, och tyvärr känns det avlägset.

Harald H. sa...

Angående att lära sig lite om mycket eller mycket om lite: Jag börjar mer och mer luta åt att "stora" förklaringar och systematiseringsförsök är tveksamma. Som svar på din fråga

"Men är det mindre lovvärt att försöka lära sig lite och ytligt om många länder?"

måste det bli ett svagt och vacklande "Ja", med risk för att du tycker jag är orimlig. Kaldor begår nog en del generaliseringsmissar i sin bok, och än mer i uppföljaren om det globala civilsamhället. Hon skriver bäst om det hon kan bäst, alltså konflikten i fd jugo.

Angående generaliseringar om subsahara: allt det du räknar upp är ju sant. Men för att förklara hur jag menar. Arbetslösheten är ett problem i Europa. Vissa vill lösa det med att sänka a-kasseersättningen i Sverige. Följer därav att vi också sänka a-kasseersättningen i Albanien, Portugal och Ryssland?
I många europeiska länder kräver minoriteter särskilda rättigheter. Ska intressekonflikten mellan centralregering och minoriteter lösas på samma sätt i Norrland som i Baskien och Kosovo?
En brist på kunskap om specifika historiska och ekonomiska förhållanden gör att svaret på motsvarande frågor i Afrika ofta blir jakande.

Förresten, infallsrika och välinformerade "anonym", börjar ditt förnamn möjligen på "S"? (Inget svar behövs naturligtvis om du vill vara anonym, jag blir bara nyfiken).

Anonym sa...

En sak som jag kom att tänka på är att även ett land som Sverige löper risken att bli oförsiktigt generaliserande. Norrland, Skåne och Gotland kan inte utan vidare dras över en kam. Samtidigt är det mycket mer befogat att göra det än att sammanföra Kivu och Bas-Congo under etiketten Kongo. Varför?

En anledning till det är att Sverige är mer integrerat, att det i högre grad kan sägas vara en nation. Men detta är ju resultatet av en lång historisk process. Själva idén om ETT land bygger på en generaliseringprocess - som genererar samma lagar, samma politiska lösningar för en rad olika regioner och människor.

Men hur hade det varit om ingen hade börjat tala om Sverige? Eller om vi i partikularitetens namn slutade tala om Kongo? Skulle inte detta leda till att det redan splittrade landet cementerades i sin splittring?

En politisk formering (ett land, en union) bygger på att man i hög grad inte beaktar olikheterna i lagstiftning och policy. Det är också det enda sättet att överkomma den splittring som jag menar är många afrikanska länders och subsahariska Afrikas förbannelse.
Vad man än tycker om EU som projekt så har det just byggt på att man försökt strunta i heterogeniteten (tänk på den socioekonomiska skillnaden mellan t.ex. Spanien och Frankrike för 25 år sen) och istället tryckt på det europeiska för alla lika.

För övrigt tror jag att de flesta som använder begreppet Afrika, varsamt eller ovarsamt, menar just det subsahariska Afrika.

Mitt förnamn börjar på A.

Harald H. sa...

Självklart är all form av tankeverksamhet och begreppsbildning en form av generalisering. Det finns skäl att röra sig mellan olika nivåer av partikularitet och generalitet beroende på sammanhang. Jag menar att generaliseringen "Afrika" ofta används för slarvigt och omedvetet, och detta är inte konstruktivt. Det ville jag säga med blogginlägget, och varför har jag här fått tillfälle att förklara.

Men även jag använder då och då begreppet Afrika, när jag anser det befogat. Liksom begreppet Kongo eller Kivu.

Däremot håller jag inte med om att man inte betraktar olikheterna i formeringen av nationer eller unioner. Regional fördelningspolitik och lokalt självstyre är ju grundbultar i både Sveriges och EUs politiska verksamhet.

"det europeiska för alla lika" vet jag inte vad det är, utöver parlamentarism och marknadsekonomi. Dessa institutioner bidrog säkert till att få Spanien på fötter efter diktaturen. Men i EG:s (eller var det ECC:s) politik gentemot exempelvis Spanien, Portugal och Grekland togs det nog väsentliga hänsyn till respektive lands särskilda förutsättningar under och efter inträdet. Så har ju i alla fall skett med de länder som tillkommit efter 1990. (Detta stycke skrivet med reservation då jag inte kan något om området).

Anonym sa...

Jag menar givetvis inte att man inte beaktar olikheter i formeringen av en nation eller union. Jag menar bara att en helt avgörande idé i denna formering är att man försöker få till stånd en homogenisering på vissa väsentliga (men inte alla)nivåer genom t.ex. nationell lagstifning eller EU-lagstiftning.

Skapandet av EN marknad inom EU är just ett sådant försök. Och detta för alla europeer lika är ingen småsak precis.

En av mina poänger var att en etikett som Europa eller Afrika som från början kanske bara är en intellektuell abstraktion som förbiser viktiga skillnader, kan fyllas med politiskt innehåll och verkligen leda till en homogenisering. Och kanske vore detta önskvärt i Afrikas fall.

Annars håller jag med dig om att "Afrika" används slarvigt - liksom "Latinamerika" eller "Arabvärlden" eller "Europa". Och möjligen i högre grad. Slarvighet är inte bra.