Kriget mot bergsgorillorna

När man sveper runt i bloggosfären och den internationella pressen för att hitta information och analyser om DR Kongo, utgörs en stor procent av träffarna av artiklar om bergsgorillorna (en av de senare här). Deras situation är alarmerande. De lever i de otillgängligaste delarna av bergsområdena som delas av Kongo, Rwanda och Uganda. Stora delar av området är officiellt nationalparker, med Virunga som den viktigaste. Detta habitat delas med ett antal andra hotade djur- och växtarter, samt med forskare, nationalparkernas väktare och ett okänt antal rebell- och gerillagrupper, som tydligen också känner sig fredade i denna avskildhet.

Och nu har det hänt igen att någon eller några har skjutit ett antal gorillor. Det bedrivs mycket olaglig jakt i Kongo. För köttet från en flodhäst får man enligt uppgift 300 dollar. Detta har gjort att endast en bråkdel av det ursprungligen mycket rikliga beståndet finns kvar. Men "jakten" på gorillor tycks ha ett annat syfte. Gorillorna blir gisslan hos rebellerna, och budskapet är "lämna oss i fred, annars skjuter vi gorillorna". De lämnas på platsen för brottet, som en varning.


Det är tragiskt att läsa en av parkvakterna beskriva den senaste attacken. Han är ytterst kortfattad i sitt chockade tillstånd. Visst känner man för gorillorna och deras väktare. Men ändå har jag en känsla av att prioriteringen inte stämmer. 150 parkväktare har blivit mördade de senaste 10 åren. För att inte tala om de fyra miljoner andra - människor, personer - som dött och fortsätter att dö till följd av kriget. Att då skriva "With only about 700 mountain gorillas left in the world ... each death seems like a massacre" känns nästan hånfullt. Först och främst måste människorna i Kongo få ett liv där de inte riskerar att bli skjutna. Då kommer även gorillorna att klara sig bra.

Ertürk i Bukavu

Som jag tidigare meddelat är FN:s expert på våld mot kvinnor, Yakin Ertürk, på undersökningsresa i DR Kongo. Radio Okapi levererar en notis om besöket i Bukavu. Skrämmande läsning, det gäller att inte stålsätta sig mot dessa rapporter, trots att de duggar tätt. Lyckligtvis finns det i alla fall några som gör något för de våldtagna kvinnorna.

Nyhetspsykologi - en självrannsakan

På senare tid har en gränskonflikt mellan Angola och DR Kongo seglat upp på dagordningen. Jag tar upp den som ett avskräckande exempel på min egen nyhetsvärdering.

Att rapportera om Kongo är att rapportera om problem, och visst är det viktigt att belysa problem. Samtidigt är det livsfarligt att hänfalla till en hopplöshetens eländesjournalistik som ensidigt beskriver de stora brister och pågående katastrofer som präglar det kongolesiska samhället. Idag läste jag denna artikel om gränskonflikten.

Jag funderade tre sekunder och beslöt mig sedan för att inte ta upp den på bloggen. Varför? För att det kanske löser sig. Om det eskalerar till våldsamheter eller svåra politiska förvecklingar kan jag skriva om det, men inte nu. Jag gör alltså en "nyhetsvärdering" utifrån ett rent eländesperspektiv. När det står

"The resolution called on the government to set up a committee comprising the DRC and Angola and the two former colonial powers, Belgium and Portugal respectively, to settle the matter.

But if the dispute remained unresolved, it said the government should take its case to the African Union, United Nations and the International Court of Justice at the Hague."

så är det inte värt att berätta. Hade det stått att resolutionen bad regeringen att ingripa med vapenmakt och avbryta all handel med Angola, så hade jag helt säkert tagit upp det utan vidare reflektion. När en konflikt behandlas på ett politiskt vettigt sätt, och löses via diplomatiska och juridiska processer, då är den ointressant. Det värsta är att stora nyhetsbyråer och redaktioner fungerar likadant. Inte underligt att bilden av "Afrika" blir som den blir.

P.S. Nu saknas det naturligtvis inte kritik mot parlamentets rapport och sättet den hanteras. Läs exempelvis denna beska kommentar i Le Phare och hur parlamentets "president" (talman ungefär), föklarar sig i en intervju för Radio Okapi.

Liberalism med mänskligt ansikte?

Idag publicerar pappers-DN min recension av senaste numret av Neo. Tema: islamism. Eftersom DN:s nätredaktion ondskefullt cencurerar alla artiklar - hittills två - jag skriver där, får ni läsa den här istället:

Samhällsmagasinet Neo kallar sig liberalt och säger sig verka i en upplysningstradition. Nu tar man sig an ämnet islamism. Då visar det sig i stället att agendan är ärkekonservativ och idémässigt isolationistisk.

Delvis formulerar sig numret till ett starkt ifrågasättande av det mångkulturella samhället. Men när man avfärdar den uppifrån dikterade mångkulturen, låter man sin respekt för oliktänkande följa med på köpet. Det handlar faktiskt inte om att välja mellan monokultur eller mångkultur. Det borde handla om hur vi ska leva i det mångkulturella samhälle som redan är verklighet.

En mycket oroande tendens är att legitima politiska processer sätts på undantag när det handlar om islam. Det hävdas explicit att allmänna val inte är demokratiska om de hjälper muslimer till makten. När motståndarna lärt sig spelreglerna måste de skrivas om.

Magnus Norell demoniserar Stockholmsmoskéns dialog med Broderskapsrörelsen så att det nästan blir parodiskt. Han slår fast att denna dialog ”indikerar hur hur väl en del av den islamistiska rörelsen lyckats manövrera sig till politiskt inflytande”. Att Broderskap är en kristen organisation som även den ”manövrerat” sig till utrymme är tydligen oviktigt.

Norell är analytiker och har arbetat för både Säpo och Militära underrättelsetjänsten. Hans bidrag har ett förment deskriptivt upplägg. Men redan i inledningsmeningen möter vi en benhård koppling mellan muslim och islamist. Bakom nästa retoriska hörn lurar ständigt terroristen. Betydelseglidningar mellan dessa tre begrepp återkommer hos flera skribenter. Att sådant spär på en irrationell och generaliserande islamofobi säger sig självt.

En text skiljer sig markant från de andra i sin öppenhet. Den enda muslim som får komma till tals, Irshad Manji, framhåller islams inneboende tradition av omprövning och nytänkande. Med sitt budskap om tolerans och jämlikhet utnämns hon av Neo till al-Qaidas farligaste fiende. För mig framstår hon även som Neos farligaste fiende.

Uppdaterat: För den som tycker mina tre meningar om det mångkulturella samhället mest var förvirrande, rekommenderar jag Per Wirténs text i samma ämne, publicerad i Eurozine. Han hade mer än 2000 tecken på sig, vilket nog behövs för att föra fram en meningsfull mening om det hela. Tack Hynek för tipset!

Uppdatering 2: Jag får kritik här som jag svarar på såhär:

Tack för uppmärksamheten från den "nyfikne reportern". Jag håller inte med Neo:s Petter Olofsson att "Det brukar vara en god regel att inte replikera på kritik." Tvärtom så tror jag att det är en nödvändig del av det politiska samtalet, det är snarast en plikt att svara på kritik. Denna kritik behöver jag däremot inte orda mer om, då du så påpassligt publicerade hela mejlväxlingen så alla kan dra sina slutsatser. Kanske är det som är explicit för mig inte självklart det för någon med andra glasögon, och ordet olyckligt starkt i sammanhanget. Jag hade gärna utvecklat mina resonemang mer i DN, men hade bara ett anvisat utrymme på mig. Att du uteslöt ett av mina mejl i dialogen ovan var säkert bara ett misstag, så jag bifogar det här för fullständighetens skull:

"Jag dissekerar gärna Ottolenghis text i detalj, men jag undrar vad du har för kommentar till min mera allmänna slutsats. Att legitima politiska processer sätts på undantag när muslimska organisationer är inblandade (Norell som värsta exemplet)?
H"

Mitt val av ord förtar dock inte ett uns av resonemanget i min artikel. Jag är, till skillnad från vad du verkar vara, inte intresserad av att sätta dit någon kritiker eller ge sken av att stå under attack. Jag är intresserad av en konstruktiv diskussion kring dessa frågor. Därför tycker jag att det är ytterst beklämmande att ni, som kallar er liberaler och upplysningsvänner, i detta nummer finner det viktigt att lyfta fram nationalism, konservativism och en retorik om "judisk-kristna" ideal. Det som jag i min recension kallar idémässig isolationism. Att endast en av skribenterna själv är muslim är ynkligt och odemokratiskt. Det finns faktiskt muslimer som sysselsätter sig med dessa frågor. De är kunniga och försökt peka på möjliga vägar framåt.

Orsaken till att jag tror mer på dialog än nostalgisk skrämselpropaganda är både ideologisk och praktisk. Hur mycket ni än betonar att den "fria världens" ideal står under attack av islamister, så står miljontals europeiska muslimer under attack från skräckslagna icke-muslimska europeer som utan att blinka påstår att det inte går att förena islam och demokrati, och använder sig av argument ur Phillips verktygslåda. Detta är att säga: Du kan inte bli en del av vårt samhälle.

Ottolenghi frågar sig först "varför är majoriteten tyst?". Detta är i sig ett tveksamt påstående. Det finns ett otal fördömanden av våldsyttringar från muslimska organisationer och enskilda. Men de får aldrig plats i media, och här ligger en del av ett mycket komlext problem. Om de uttalanden som fördömer våld inte ges plats, men maskerade terroristers videofilmer loopas på alla kanaler, så blir det naturligtvis mycket svårare för de fredliga, eftertänksamma, dialoginriktade muslimerna att nå ut med sitt budskap, både till ickemuslimer och muslimer.

Ottolenghi fortsätter sedan "För att ge ett svar på frågan måste tre idéer utforskas: idén om Europa, den plats där demokratin föddes och där dess värsta och dödligaste fiender uppstod under 1900-talet; idén om demokrati, som är central för det europeiska projektet, och slutligen föreställningen om västerlandet – ett kulturellt och geopolitiskt utrymme som definieras av vissa värderingar, traditioner och kulturella arv..." Sedan handlar det om kol-stålunionen och EU som fredsprojekt. I det fortsatta resonemanget utesluter han helt de muslimer som lever i Europa idag. Hur ska vi då förstå varför den muslimska majoriteten är tyst? Hur vore det att i stället ge den muslimska majoriteten chans att tala, inifrån det Europa som är också deras? Nej, om de skriver öppna brev eller går i dialog med andra religiöst-politiska grupperingar så handlar det om att "manövrera till sig utrymme" (Norell). Hur vore det att ta påståendet på allvar att islamismens grogrund är EU:s och USA:s utrikespolitik? Nej, det skulle "medge för många undantag". Obegripligt resonerat. Dels måste man kunna medge undantag och anomalier i ett komplext skeende, dels är behöver ju kopplingen inte vara så direkt att man begår ett överfall mot ockuperande trupper el dyl. Att vissa länders inrikespolitik också kan ha med saken att göra berörs inte ens, i den europeiska självtillräcklighetens namn.

Det vore också på sin plats med en nyansering av begreppet islamism. Kriminella element som förspråkar hets mot folkgrupp och utövar våld har vi lagstiftning mot. Men politisk islam kan ta sig oräkneliga former. Deras förslag må vara okonventionella, upprörande, islamocentriska m.m. men de är i sin fulla rätt att föra fram dem utan att bli misstänkliggjorda genom ett luddigt guilt-by-association. Vi har en massa politiker och organisationer i Sverige idag som gör skillnad på folk och folk på grund av etnicitet, sexuell läggning etc. Deras argument kan vara rättighetsbaserade, men är lika ofta kristna, nationalistiska, traditionella, psykologiska, filantropiska o.s.v. Jag kan personligen beklaga att det förhåller sig så, men måste finna mig i att det som samhället ser ut idag tycks ingå i deras demokratiska rättigheter. Dessa partier och intresseorganisationer har långt större makt än de muslimska politiska organisationerna.

Här ligger en stor del av problemet, nämligen att många "liberala" skribenter ser på det egna samhället som ett avslutat projekt. Europa är vad det är, vi är friast, rikast, hälsosammast, mest pluralistiska etc, och därför är det bara att fortsätta på den inslagna vägen. Man ser inte att mycket av den intolerans och mycket av det våld man anklagar islamisterna för är något man själv gör sig skyldig till. Om inte på hemmaplan så i andra delar av världen. Man ser inte heller att det finns en massa institutioner, fördomar och normer i det egna samhället som gör människor ofria.

En verklig liberal borde ju inse att det mångkulturella samhället innebär en möjlighet att kasta en massa konservativt ideologiskt bråte om nationellt arv och europeiska traditioner överbord, så att alla människor blir fria att verkligen leva det liv de vill leva. Naturligtvis är det inte enkelt, det mångkulturella samhället innebär utmaningar, men det är inte ett hot som måste avvärjas. Om vi däremot, som Philips, Norell, Ottolenghi och Rose i olika grad betraktar förändring som ett hot, exkluderar, segregerar och söker konflikt, då uppstår de verkliga problemen. Måla fan på väggen så kliver han snart ner.

Det som i mina ögon är akut är att hitta former för ett samhällsbygge som är inklusivt. För att göra detta är det minst lika viktigt att ifrågasätta den traditionella, vita, mer eller mindre kristna, västeuropeiska normen som att kritisera muslimskt grundat politiskt engagemang. När Neo ordnar en konferens om dessa normer gör ni skäl för etiketten liberaler.

Coltanflash

En av de råvaror som bidragit till att finansiera och hålla igång krigen i DR Kongo är mineralet coltan. För den som vill veta mer om sammanhangen finns det en liten flashig infosajt på ETC:s hemsida. Klicka på länken "visa grafik" i slutet av texten.

Allvarligt läge i Nord Kivu

Situationen i Nord Kivu blir värre dag för dag, med nya rapporter om internflyktingar och stridigheter. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har givit problemet särskild uppmärksamhet. För att sammanfatta vad som händer, och möjligen kommer att hända, så bekantar vi oss först med fyra huvudaktörer.

Dels har vi FDLR (Forces Democratiques de Libération du Rwanda). De utgörs till stor del av rwandisk hutumilis som flydde in i DR Kongo sedan de förlorat makten i hemlandet 1994. Många av dem misstänks ha deltagit i folkmordet på runt 1 000 000 tutsier som då ägde rum. Den nuvarande tutsiledningen i Rwanda ser dem som ett potentiellt hot, även om de mest verkar i DR Kongo.
FDLR har en fiende i Laurent Nkunda. Nkunda är en gerillaledare med politiska ambitioner som jag nämnt tidigare, bland annat här. Hans styrkor består till stor del av tutsier.
I regionen finns även förband ur den reguljära kongolesiska armén FARDC. Sist men inte minst är större delen av FN-styrkan MONUC baserad i Nord Kivu. Ett antal mindre rebellgrupper och banditgäng bidrar också till instabiliteten, även om de inte på samma sätt kan sägas utgöra ett strategiskt hot.

Genom en våldsspiral som eskalerat under våren har bekämpandet, alternativt demobiliseringen, av FDLR och Nkundas trupper inte kunnat genomföras konsekvent. Störst orsak till detta är förmodligen Nkundas expansiva och försåtliga strategier för att utöka sin makt. Genom en process som kallas "mixage" har hans trupper blandats med den reguljära armén. Denna strategi har använts tidigare för att pacificera rebellgrupper, med varierande framgång. I fallet Nkunda har resultatet varit katastrofalt. Det har givit Nkunda en informell legitimitet som är långt större än den formella. En rapport (som jag tidigare länkat till) från ISS talar om att han försöker bygga upp en skuggstat i Nord Kivu. Trupperna är ofta mer lojala till Nkunda än till andra befälhavare, vilket skapar en dubbel befälsordning som gör "mixage"-förbanden oanvändbara för den reguljära armén. Detta har uppmärksammats bland annat av Washington Post, som refereras och ytterligare kommenteras i Le Potentiel.

Nkundas förhållande till Rwanda är inte helt klarlagt. Officiellt stöder regimen i Kigali inte Nkunda, men det finns vittnesmål från Nkundas trupper som säger att de rekryterats i Rwanda under våren 2007. MONUC har också uppmärksammat och protesterat mot att soldater i den reguljära armén använder rwandiska uniformer. Rwanda har på senare tid öppet börjat tala om risken för ett nytt krig. Även om det inte innebär ett direkt hot om ingripande, visar det att Rwandas ledning inte utesluter en intervention.

Samtidigt brottas de som ska vara den stabilisernade kraften, MONUC, med svåra trovärdighetsproblem. Denna artikel på Mediacongo vill visa hur de senaste affärerna bara är de sista i raden av tveksamma insatser av MONUC. Sådan kritik i kongolesisk press bidrar ytterligare till att underminera förtroendet för FN-styrkan. Rwanda, som har dåliga erfarenheter av FN:s passivitet, får bara sin bild förstärkt när det rapporteras att MONUC-personal har samarbetat med huturebellerna i FDLR.

Det är alltså stor risk för att konflikten ytterligare trappas upp mot ett rwandiskt ingripande. Om så sker, har även Uganda en förevändning för att åter marchera in i DR Kongo. Det är en utveckling som kan vrida klockan tillbaka till krigsåren 1996-2003 och katastrofalt förvärra situationen för de många internflyktingar som redan nu lider och dör i flyktingläger.

Vad bör göras? Frågan är öppen, men man måste hälsa det diplomatiska initiativet att bjuda in Rwandas utrikesminister med glädje. En öppen dialog mellan Kinshasa och Kigali, och i förlängningen en gemensam strategi för att lösa problemen, är lika önskvärd som den känns utopisk. På något längre sikt är det naturligtvis också viktigt att se till att demobiliseringsprogramen blir effektivare. Men för detta krävs, som ISS så riktigt påpekar i en artikel, att soldaterna har något att återintegreras i. Artikelns mening "reintegration assumes stability" är bara alltför sann, eftersom motsatsen också gäller: "stability assumes reintegration". Att lösa detta moment 22 är en akut utmaning för dagens Kongo.

Frukostflingor

Reuters meddelar att översynen av gruvavtal kommer att ta längre tid än beräknat. Samtidigt har det luftats misstankar om att det hela rör sig om en skenprocess. Något som kan tala för att regeringen verkligen menar allvar är att man förklarat storfräsaren och den hänsynslöse affärsmannen Billy Rautenbach persona non grata. Förklaringen togs inte på allvar av hans bolag Camec, men dagen efter deporterades verkligen Rautenbach. Läser man det finstilta kan man dock även här ana regeringsintresse. Camec har nämligen lagt ett fientligt bud på Katanga Mining, som har ett nära samarbete med det halvstatliga Gécamines och där centralbankschefen Jean-Claude Masangu Mulongo sitter i styrelsen.

Mer alarmerande är den här rapporten, som visar hur rättsväsendet, det vill säga militärdomstolen, hindrat en rättvis process efter massakern i Kilwu. Militären har här, i gott samförstånd med Anvil Mining, gått in och terroriserat en hel by, och sedan blivit kvar i månader, hotat och plundrat. Processen slutade med att två militärer av lägre grad blev dömda, men ingen av samarbetspersonerna i företaget. Regeringen har låtit förstå att media inte ska rapportera om processen. Och hur det går för journalister som rapporterar om tvivelaktiga affärer med utländska bolag kan man läsa här och här.

Jean-Pierre Bemba försäkrar, på förekommen anledning, att han inte kommer att alliera sig med Laurent Nkunda. Han ska återvända från landsflykten i Portugal och leda oppositionen i god demokratisk ordning. Däremot är han fortfarande orolig för sin säkerhet.

Svenska Kongokommittén ligger inte på latsidan utan har publicerat en läsvärd debattartikel i Västervikstidningen.

Barack Obama använder DR Kongo som referens (eller slagträ) i debatten om ockupation av Irak. Med samma logik som legitimerar trupperna i Irak skulle USA ha 300 000 man i Kongo, påpekar han. hans uttalanden om Irak verkar för övrigt högst rimliga. USA är dock inte helt frånvarande i Kongo, man utbildar exempelvis kongolesiska officerare.

Slutligen blir jag efter denna beskrivning avundsjuk på alla som hade tillfälle att se Faustin Linyekula på scenkonstfestivalen i Avignon. Själv får man nöja sig med vad man kan hitta på YouTube, men det är å andra sidan inte så illa...

Grattis Kinshasa (och Helena Rietz)

En ny ambassadör för Sverige till DR Kongo har utsetts. Hon heter Helena Rietz och kommer från en post som biträdande chef för Afrikaenheten på UD. Jag har inte hört talas om henne tidigare men en snabb googling ger vid handen att hon tidigare bland annat engagerat sig i Liberia.

Annars verkar hon ha hållit ganska låg profil, men det är väl kännetecknande för Sveriges Afrikapolitik i allmänhet, när det inte handlar om fredsbevarande trupper. Nu ska det dock bli ändring. För första gången på tio år förbereds en omformulering av Afrikapolitiken. På UD:s hemsida kan man ladda ner de fyra förberedande dokumenten Demography and the development potential of Sub-Saharan Africa, Re-thinking Africa, The African economy and its role in the world economy och Natural resources in Sub-saharan Africa: Assets and Vulnerabilities (länkar för nedladdning nederst i högerspalten. Länkar direkt till pdf-dokumenten: pdf1, pdf2, pdf3, pdf4).

Men inte nog med det, det finns även ett fritt diskussionsforum där dessa luntor kan diskuteras av vem som helst. Dels ett allmänt, dels separata för de olika delarna under länkarna ovan. Remissförfarande cyber-stylee! Mina kongocentriska inlägg på forumen kommer så snart jag har smält 200 sidor statistiska staplar och akademisk svengelska.

NBA i DRC, kannibalismens offer går igen, m.m.

Ett nytt sjukhus ska öppnas i Masina, sydost om Kinshasa. Initiativtagare är NBA-stjärnan Dikembe Mutombo. Cédric ser honom som en ansvarsfull medborgare som tjänar sitt land. L'Observateur rapporterar fylligare och berättar bland annat om vidare planer på en skola och en basketstadion. Mutombo berättar även varför han håller basketläger i Sydafrika i stället för i Kongo: brist på sponsorer, detta kändisvälgörenhetens ständiga dilemma.

Skandalen med MONUC-soldaternas inblandning i guldsmuggling rullar vidare. Samtidigt som huturebellerna i FDLR bedyrar sin oskuld, erkänner de att de lyckats stå emot en attack från kongolesiska armén tack vare underrättelser från MONUC-personal. Skadorna i människoliv och förlorat förtroende för MONUC är svåra att uppskatta. Helt klart är att affären tycks ha större proportioner och pågått än längre tid än vad som hittils rapporterats.
Än allvarligare är att tonläget skruvas upp i Rwandas huvudstad Kigali (här och här). Att Rwanda inte riktigt litar på FN är begripligt, efter folkmordet 1994. Stabiliseringssamtalen kända som Tripartite Plus, mellan DR Kongo, Rwanda, Uganda och Burundi leds av FN. Försämring av relationerna mellan dessa parter bidrar ytterligare till risken för återgång till ett storskaligare krig med hög grad av inblandning från grannländerna. Det saknas dock inte hoppfulla tecken.

Jag skrev tidigare att Mobutus Sese Sekos son Nzanga Mobutu, som sitter i nuvarande regeringen, borde betala tillbaka faderns stulna tillgångar till sig själv. Nu ser det ut att bli verklighet, på sätt och vis. En del av tillgångarna finns i Schweiz, och landet är nu beredda att betala tillbaka dem till kongolesiska staten. Den anonyme skribenten som kommer till tals via Mediacongo tvivlar på att vi har serverats sanningen om Mobutus tillgångar. Han frågar sig också vad pengarna kommer att gå till "denna gång".

Brinkley Mining ville fira att affären om Kongos uranfyndigheter var i hamn. Cocktailpartyt fick dock ställas in eftersom hedersgäst 1, ministern med ansvar för uranbrytning Sylvanus Mushi Bonane hade fått sparken, och hedersgäst 2, François Lubala Toto från kongolesiska kärnkraftskommissionen inte hunnit skaffa visum till Storbritannien.

Iran jobbar hårt för att bryta den västliga dominansen vad gäller politiskt inflytande i Kinshasa. Här ännu ett initiativ.

Krigsstrategierna i DR Kongo har då och då rapporterats innefatta även kannibalism. Jag vet inte själv om sådana rapporter är trovärdiga. Att de inte alltid är det framgår när offren själva kallar till presskonferens.

Till sist: de gamla skurkarna i Union Miniere har gått och blivit hyggliga återvinnare, om man få tro Financial Times. Intressant projekt verkar det som.

Free world go crazy

Manu Chao bjuder på sin egen analys (?) av världens tillstånd. Låten "Raining in Paradise" drar en rak linje mellan Mobutus Zaire, Bagdad och Fallujah. För den lomhörde finns texten här. Jag har utan framgång försökt googla mig till vad "Mibali" betyder. Alla tips tas tacksamt emot.



P.S. Han nämner inte att det finns paradis där det aldrig regnar: skatteparadisen...

Lite om Afrika, Kongo, och skillnaden

När jag säger att jag intresserar mig för DR Kongo frågar många varför jag är intresserad av Afrika. Jag säger därför en gång för alla: jag är inte intresserad av Afrika. Jag tror inte att "Afrika" är ett konstruktivt begrepp om man vill komma till rätta med de problem som finns i Kongo, eller för den delen i Afrika. Detta av flera orsaker.

Afrika är en kontinent bestående av ett femtiotal länder. Även om nästan alla delar den avgörande politiska erfarenheten av kolonialt förtryck, så är skillnaderna enorma. Varje land och region har en unik historia, unika problem och möjligheter. Demokratirörelsen i Kongo är helt väsensskild från den i Egypten; Mocambique kan aldrig använda sig av samma ekonomiska politik som Kongo; antalet HIV-smittade i Kongo är procentuellt en tiondel av antalet i Swaziland etc. Att tillämpa ett och samma utvecklingsschema för alla dessa länder är inte bara tveksamt, det är idiotiskt.

Dessutom står begreppet "Afrika" för så mycket elände i våra teveinfekterade medvetanden. Detta utvecklas på ett klargörande sätt av William Esterly i L. A. Times. Han lyfter fram hur kändisjippon bidrar till att sprida en eländesbild av "Afrika", vilket får viljan att hjälpa att bli som bäst missriktad och som värst kontraproduktiv. Han hävdar att den genomsnittlige afrikanen behöver en toalett, snarare än fredsbevarande styrkor, och skriver vidare med adress till Bono och Geldof:

"In truth, Africans are and will be escaping poverty the same way everybody else did: through the efforts of resourceful entrepreneurs, democratic reformers and ordinary citizens at home, not through PR extravaganzas of ill-informed outsiders."

Bloggen Africa Matters refererar och kommer med kritik. Jag har inte läst Esterly tidigare, men även han tycks inta domedagspredikarens roll när det passar.

Bilden av "Afrika" stämmer alltså inte generellt, och stämmer än mindre på något enskilt land. Naturligtvis kan man lära sig av erfarenheter gjorda i skilda länder för att komma till rätta med problem. Exempelvis var det en ögonöppnare för mig att för ett antal år sedan läsa Mary Kaldors bok Nya och gamla krig. Den grundar sig på erfarenheter främst från kriget i f.d. Jugoslavien, men fick mig att förstå mekanismer som verkar även i Kongo.

Men eftersom man inte kan lära sig allt, så har jag valt att intressera mig för Kongo. Jag tror att generaliserande slutsatser och rådgivning efter färdiga mallar gör mer skada än nytta. Man måste sätta sig in i den specifika situationen, och man måste kunna den bra. Annars är alla försök att förstå orsakssamband och föreslå lösningar meningslösa och dessutom potentiellt farliga. Alltså håller jag mig till Kongo, och hoppas att jag så småningom ska börja förstå.

Flödesschema

Som hyfsat nybliven och extremt odisciplinerad bloggare har jag först nu förstått att det är så här det fungerar (norpat från topspot9):

FN bidrar till exporten

En TT-notis som publicerats av de flesta svenska tidningar (inklusive SvD, DN) meddelar att ytterligare en affär är under uppsegling där MONUC-trupper misstänks för inblandning i guldsmuggling. MONUC har inte kommenterat saken på sin hemsida ännu, men mera information finns i den ursprungliga notisen från AP.

Surt sa räven...

Ibland gör felaktig nyhetsrapportering att man får upp ögonen för saker man har missat. En kommentator på den notoriskt ohederliga tevekanalen Fox News ljög ihop något diskrediterande om presidentaspiranten Barack Obama. I en rättelse av påståendet meddelar Media Matters att Obama har varit initiativtagare till en så kallad "legislation bill" om usaisk hjälp till DR Kongo. Obamas eget pressmeddelande om detta finns här. En amerikansk president som kan peka ut DR Kongo på en karta vore onekligen ett framsteg.

Det har nu även nått svenska tidningar (SvD, Sändaren) att engelsmännen protesterar mot Tintin. Ingen har dock skrivit om de protester som pågår i England mot deporteringen av flyktingar från Kongo. Situationen för dem som opponerar sig mot regeringens politik är fortfarande mycket osäker, som jag berörde här. Jag vet inte om "Tintin i Kongo" är förbjuden i Kongo, men att inskränkningar är på modet framgår av att informationsministern nu delvis förbjuder utländsk film. Läser man vidare i artikeln så sägs det handla mest om en copyrightfråga, men om man minns Mobutus nationalistiska kulturpolitik ger det läskiga vibbar.

Nyöppnandet av gruvor har börjat så smått efter kriget. Fortfarande är marknaden orolig för de resultat som den pågående översynen av gruvkontrakten kan ge. Brinkley meddelar däremot stolt att de snart får igång driften i urangruvan Shinkolobwe. Ringer det en klocka? Ja, det var därifrån uranet kom till bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Detta sker samtidigt som Kabila sparkar ministern Sylvanus Mushi Bonane, tidigare ansvarig för uranbrytningen och -hanteringen. Att han inte hade rent mjöl i påsen utan använde sin position för att berika sitt eget företag Estagi framgår av Mediacongos rapportering.

Och så tipsar hedersknyffeln Harry Roos om konstsommar på Gräsö. Rekomemnderas varmt.

Engagemanget växer

Theresia Hägglund och Bahati Kamengele är två engagerade personer som tillsammans med likasinnade har gått ihop för att bilda "Svenska Kongokommittén" (-kommitén?, -komittén? -komitén?). Syftet är att opinionsbilda och informera om situationen i DR Kongo. Det lovvärda initiativet har redan resulterat i en insändare, som tagits emot med öppna armar åtminstone av lokalpressen, här, här, här, här, här, och här.
Det finns ingen hemsida ännu, men om någon vill ha kontakt med kommittén förmedlar jag gärna sådan med största diskretion.

Uppdatering: ...och här och här...

Uppdatering 2: ...och i Metro (pdf)...

Migration, Iran och Tintin i hetluften

Tintin, den gamle favoriten, är på tapeten igen. En brittisk antirasistisk organisation vill att "Tintin i Kongo" tas bort från hyllorna i bokhandeln. Och visst är den full av rasistiska stereotyper, men inte mer än exempelvis Joseph Conrad. Jag tror att klassikerhyllan skulle se ut som en trasig tandrad om vi skulle rensa den efter Politiskt Korrekta kriterier. Men det kanske det är värt?

Ytterligare en humanitär katastrof är under uppsegling, denna gång på gränsen till Angola. Tiotusentals diamantgrävare från DR Kongo, som har arbetat utan papper i Angola, har nu under brutala former drivits tillbaka till kongo, där de nite precis har tagits emot med öppna armar. Inrikesministern i Kongo har talat om saken med Angolas ambassadör, och Kabila har planerat in en trip till Angola där detta ska diskuteras. Från Angolas sida hävdar man att uppgifterna om dålig behandling är rykten utspridda av dem som inte vill acceptera de goda relationerna mellan Angola och Kongo, läs: Kabilas politiska motståndare.
Samtidigt som man låter de återvändande från Angola sova på gatorna, vädjar man till flyktingar i Zambia att komma tillbaka. "Presidenten behöver er" säger Johnson Baelongandi wa Binana, ambassadör i Zambia.

I Nord Kivu har ett antal mord på inflytelserika politiker och affärsmän begåtts de senaste månaderna. Andra har på oklara grunder förts bort från sina hem till okänd ort. Vissa anklagar Nkunda för att ligga bakom, i sina försök att manövrera till sig makten i regionen.

Det rättsliga efterspelet till mordet på journalisten Serge Maheshe fortsätter, med åtta nya åtalade.

Tidpunkten för lokalval i Kongo har nu bestämts till 2008, på en höft. Inget datum är satt, så frågan är om och när de verkligen blir av. De är av stor vikt för att ge den demokratiska processen legitimitet på alla nivåer i samhället, och i Kongos olika och olikartade provinser.

Iran och Kongo överväger att inleda samarbete på områdena gränskontroll och organiserad brottslighet, åtminstone enligt Iransk media. Detta meddelas samtidigt som Condoleezza Rice ställer in sitt Kongobesök och Brinkley köper in sig i en av Kongos största urangruvor. Något för konspirationsteoretikern.

I den internationella gruvindustrin är Kongo glödhett. Men det är inte helt enkelt att göra affärer i Kongo. Hård konkurrens och en begynnande myndighetskontroll av avtalen sätter käppar i hjulen för de framfusigaste. Nyligen fick ett bolag sina köp ogiltigförklarade i domstol. USIP har skrivit ett litet PM om detta, där man bland annat jämför med Liberias omförhandlingsprocess av avtal i gruvnäringen.

Slutligen kan jag inte undanhålla en bild från den väg som jag, insh'allah, ska färdas någon gång i maj 2008.

Biskopar, Bemba och barnsoldater

Det har väl knappast gått någon förbi att International Crisis Group har publicerat en varnande lägesrapport med titeln "Congo: Consolidating the peace" (pdf). Rapporten är på sina behändliga 30 sidor den bästa sammanställningen jag läst om den politiska och ekonomiska händelseutvecklingen inför och efter valet 2006. ICG utgår från att DR Kongo just nu har ett guldläge att ta sig ur den negativa utvecklingen, men att man måste gripa chansen, innan de internationella aktörernas tålamod tryter och engagemanget brister.

Ett antal stora problem tas upp och diskuteras i detalj. För det första ser man med stor oro på hur oppositionen behandlats framförallt efter valet. Frågan är komplicerad. Å ena sidan kan oppositionens ledande representant Jean-Pierre Bemba inte tillåtas ha en privatarmé under beteckningen "livvakt".
Hans CV under kriget och tiden före demokratiseringsprocessen inger inte heller något större förtroende om man är anhängare av demokrati och mänskliga rättigheter. Å andra sidan fick han uppemot 40% av rösterna i presidentvalets andra omgång, och någon annan motsvarande person eller rörelse finns inte att bygga opposition kring. Efter konfrontationer med Kabilas "presidentgarde" med flera hundra döda som följd, gick Bemba i landsflykt i Portugal. Officiellt av medicinska skäl, men han har också hävdat att hans säkerhet inte kan garanteras i Kongo. Förmodligen har han rätt. Nu verkar det dock som han är på väg tillbaka till politiken, och förmodligen också till Kongo. Nyligen gav han en intervju för belgisk teve, som refereras av Mediacongo. Även Kabila har i intervjuer skruvat upp tonläget, men hävdat att Bembas eventuella återvändande till Kongo ligger utanför hans kontroll.

Det sistnämnda är inte troligt. Inte mycket av den centrala politiska processen ligger utanför Kabilas kontroll, slår ICG fast i sin rapport. Men ett symboliskt tecken på att opponionen samlar sig är att dess ledare i senaten, Léon Kengo wa Dondo, numera ska kallas oppositionens "talesperson" (fr. porte-parole) och inte som tidigare "samordnare" (fr. coordonnateur).
Kabilas makt är dock inte på något sätt absolut. Framförallt i västra Kongo har han svåra problem med legitimiteten, då bara några få procent stödde honom i valet. Alltför lätt har han lockats att bemöta lokala protester med vapenmakt.

Andra saker som efterlyses av ICG är ett ökat militärt och civilt samarbete med FN och "världssamfundet" (vem är det?). Mycket görs faktiskt på detta område. Exempelvis hjälper FN-styrkan MONUC till med att träna soldater i den reguljära kongolesiska armén FARDC. De genomför också, med blandad framgång, gemensamma operationer mot kvarvarande rebeller i landets östra delar. Avväpnings- och återanpassningsprogram är också igång. I Ituriprovinsen gäller det soldater som är knutna till Mathieu Ngudjolo, Peter Karim och "Cobra" Matata. De soldater som inte vill inlemmas in den reguljära armén ska enligt planen få visst finansiellt stöd för att starta småskalig affärsverksamhet.

Men FARDC har mycket stora problem att ta itu med. Eftersom armén delvis är sammansatt av före detta rebellgrupper, är soldaterna ofta lojala främst mot sina gamla ledare. De olika nya förbanden är inte sällan etniskt organiserade. Dessa två faktum har gjort att det till och med förekommit strider mellan två olika förband inom FARDC.
I ett upprop från Human Rights Watch påpekar man att inlem- mandet av rebell- grupper i armén gjort att det numera även finns barn- soldater i den regul- jära armén. Det nyrekryteras också barn till dessa grupper, trots att ledningen i Kinshasa förbjudit detta.
I Nord Kivu har man försökt att genom förhandlingar komma till rätta med rebelledaren Laurent Nkunda. Man använder samma taktik där, att blanda upp den reguljära armén med Nkundas trupper. Enligt ISS har det lett till att Nkunda utan något som helst demokratiskt mandat fått en mer och mer officiell roll. Självsvåldigt har han tagit över polisstationer i "sin" region och han har också startat ett eget parti. ISS varnar för att Nkunda håller på att skapa en egen skuggstat i Nord Kivu.

Ytterligare ett problem är säkrandet av landets stora naturresurser. Kongo behöver investeringar och möjligheter till export. Samtidigt skrivs det fortfarande, liksom under krigsåren, avtal inom gruv- och skogsnäringen som ingen har insyn i. Korruptionen omsätter enorma summor, men det är småpengar jämfört med vad företag från Kanada, USA, England, Australien och Sydafrika tjänar på uran-, koppar-, kobolt- och guldgruvor. Plundringen av regnskogen är än så länge bara i sin inledningsfas, men även här sluts nya avtal.

En kommission för översyn av dessa avtal är tillsatt och förväntas rapportera i augusti. Så länge det är samma personer som ser över avtalen som de som en gång slöt dem, och fortfarande får sina inkomster från dem, finns risken att det hela bara blir en ytlig tvätt som inte gör den kongolesiska befolkningen rikare. Tre anställda på företaget Anvil Mining som misstänktes vara delaktiga i en massaker på civilbefolkningen i Kilwa 2004 släpptes nyligen efter en process i militärdomstol. Både lokalbefolkning, NGO:er och FN:s High Commissioner for Human Rights, Lous Arbour, har uttryckt sin upprördhet över brister i det juridiska förfarandet. Många hävdar att frisläppandet var en eftergift från myndigheternas sida för att inte skrämma bort utländska investerare.

Till detta kommer de konfliker mellan centralmakten och provinserna som förvärras när regeringsmakten och dess enskilda medlemmar tjänar pengar på provinsernas naturtillgångar. Ett program för överföring av skatteintäkter till provinserna har inte genomförts som utlovat.
Kongos problem stannar dock inte vid gränserna. Förhållandet till framförallt Rwanda, men även Uganda och i viss mån Burundi, är inte normaliserat efter krigsåren. Samtal pågår, men så länge rwandiska rebeller tillåts verka i östra Kongo kommer problemen inte att få någon slutgiltig lösning.

Sammanfattningsvis så finns det stora problem, men läget är samtidigt bättre än på många år. Vissa tecken på ökade stridigheter i östra delarna av landet kan inte ändra på detta.


En del av samhället som inte ens skymtar i ICG:s rapport är kyrkan. Det har varit biskopsmöte i Kinshasa, och herrens herrar har antagit ett dokument som är mycket kritiskt mot hur landet styrs och lyfter fram bland annat råvaruhandel och korruption som stora problem. Ett referat på engelska finns här, och dokumentet på franska här.

Vad mer? Jo DR Kongo ska få fina besök framöver. Alla nyhetsbyråer har rapporterat att Condoleezza Rice lyckas mellanlanda några timmar i Kinshasa i nästa vecka. Jag tar bara tillfället i akt att tipsa om den utmärkta bloggen Passion of the present, som bevakar Darfur och lite till. De har samlat alla nyhetsbyråernas notiser om besöket.
Observera för övrigt hur State Department Spokesman Sean McCormack analyserar möjligheten till fred i det blödande Palestina: ”We think that the underlying conditions now, at present, are better than they have been at any other time in the recent past”. Kommentarer överflödiga.
Men det är inte bara Condie som ska till Congo. En mer substantiell visit gör Yakin Ertürk, FN:s expert på våld mot kvinnor. Hennes rapport är inte riktigt något att se fram emot.

Välgörenhet som business har jag varit inne på förut. I New York Times hittade jag en intressant artikel om Aga Khan, muslim, businessman och välgörare. Varför hör man inte mer om honom? Nej just ja, muslim... Och så drar familjen Lundin sitt strå till stacken. Vore det inte enklare att låta kongoleserna behålla pengarna från början?

Cédric konstaterar att det är kallt i Kinshasa. Uteliggarna värmer sig vid brinnande bildäck och som vanligt kröner Cédric sitt inlägg med en passande bild. Men vissa kongoleser verkar ha råd att lyxa till det. I Venezuela har man beslagtagit en massa säckar kokain, som uppenbarligen var på väg till Kongo, eller?

Ett principiellt intressant rättsfall är på gång, där den indonesiska staten stämmer forne diktatorn Suharto på de 441 miljoner dollar han stulit från staten under sin regeringstid. När man ändå är igång fortsätter man med 1,1 miljarder dollar (!) i skadestånd. Suhartos kongolesiske motsvarighet Mobutu Sese Seko är ju död, och hans son Nzanga Mobutu sitter i nuvarande regeringen, så han får väl betala till sig själv...

Slutligen så tipsar Karin om att man kan få sin sajt testad på Great firewall of China. Både min och Karins bloggar är tydligen censurerade i Kina. Kreddigt kan man tycka, men ett stickprov ger vid handen att även bloggare som mest skriver "titta på min gulliga kanin" och "nu måste jag göra läxan" censureras. En håv med små maskor fångar alla fula fiskar, som det kinesiska ordspråket lyder.

Frukostflingor III

DR Kongo är på offensiven med sin olja. Både omförhandlingar till havs och nyprospektering till lands (med Brasiliens hjälp) kan man läsa om här och här.
Greepeace klättrar i kranar och har lyckats stoppa ett fartyg från att lossa illegalt avverkat regnskogsvirke. Självklart ska råvaror utvinnas på laglig väg enligt giltiga avtal, men jag har svårt att förstå dem som är emot avverkning av regnskogen som princip. Här i Sverige kämpar man för istället för det "öppna landskap" som är resultatet av just sådana skövlingar.
Då och då droppar det in en liten artikel om råvaruhandeln i mainstreammedia, men det blir aldrig någon debatt. Här gör Mats Engström på Aftonbladet ett försök att lyfta frågan, och han använder n-ordet...
För att lämna Kongo och råvaruhandeln så skriver mina svenska bloggkollegor intressant om vithet (Hynek) och roande om politisk retorik (Kielos).

Vad demonstrerar han?

På bloggen Le rénouveau conglais hittade jag lite bilder från en demonstration i London. I Kinshasa hade man nog kallat in presidentgardet mot dessa upprorsmakare. Jag vet inte vilken gruppering de tillhör, men kan inte låta bli att reflektera över deras retorik, som den ser ut på plakaten. Först har vi den här. Han sätter fingret på en intressant problemställning. Det kan vara ett reellt problem när människor som tillbringat stora delar av sitt liv i exil direkt sätts att styra över områden de saknar kunskap om. Samtidigt kan förhållandet att någon levt i exil utnyttjas av etniska essentialister genom att påstå att exempelvis Kabila inte är någon "riktig" kongoles, eller av motståndare som hävdar att han och hans regim efter alla år i utlandet bara går främmande makters ärenden. Samma problem kan man ju se tydligt på andra håll: Afghanistan, Irak. (Appropå etnicitet diskuterade jag det förresten med Heja Karin häromdagen).
Men sedan har vi den här killen. Först tror man han menar allvar...


...men sedan förstår man...

...att det bara var på skoj...

Svenska Kongolistan

Nu har jag startat upp en Yahoo-epostlista med namnet "Svenska Kongolistan". Den som är intresserad av DR Kongo får väldigt gärna anmäla sig till listan. Och gärna skriva ett inlägg, eller några rader för att presentera sig. Länken i klartext: http://groups.yahoo.com/group/Kongolistan/ Tryck sedan på "Join this group" så säger Yahoo vad du ska göra.

Bono bakom Nigeriabrev!

Idag publicerar pappers-DN min recension av Vanity Fairs Afrikanummer (med Bono som gästredaktör). Sydsvenskan och Rakel Chukri är inne på samma saker här. Och det är inte bara Bono som fattat att välgörenhet är Big Business. Jag nåddes i dagarna av ett Nigeriabrev. Som vanligt var det en person med massor av pengar som bara behövde lite hjälp. Men denna gång ville "Rose Natalye" inte ha hjälp med traditionella bankaffärer och skumrask. Nej, denna gång handlade det om att min kyrka (!?) kunde få $2.500 000, alltså "deux millions cinq cents mille de Dollars Américain" om vi bara var gudfruktiga och ville hjälpa föräldralösa barn, eller vad det var. Om någon känner sig sugen, kontakta natalyerose2000@yahoo.fr Eftersom DN (ännu?) inte lagt ut min recension, bjuder jag här på den längre, både pratigare och mera talande version som jag ursprungligen skrev, håll till godo, directors cut:

När Bono ville kredda upp sitt engagemang för Afrika några pinnhål så bestämde han sig för att göra ett nummer av Vanity Fair. Resultatet är en glossig kavalkad av välgörenheten som business och överklassnöje, låt vara med några insprängda godbitar av den kvalitetsjournalistik som Vanity Fair presterar mellan bil- och parfymannonserna.

Bono har trummat ihop alla sina kompisar för att visa att Afrika är det nya svart och hetare än någonsin. Brad Pitts intervju med Desmond Tutu och Bill Clintons drapa om Mandela tävlar i självlansering och floskler. Alla som räknas och som någonsin haft med Afrika att göra, genom familjeband, välgörenhet eller bomber, avbildas på något av de 20 olika omslagen. George W. Bush, Madonna och Muhammad Ali är lika välkomna.

Givetvis måste man ha med några afrikanska framgångssagor, och numrets mest givande text är Binyavanga Wainainas reportage om Kenyas väg under de senaste 15 åren. Med försiktiga tendenser till idealisering berättar han om hur den genomkorrupta regimen faktiskt avsattes, hur människor engagerade sig i de demokratiska valen och hur ekonomin och levnadsförhållandena stadigt förbättras. Bilder ur författarens upplevda vardag låter oss förstå hur politiska förändringar och statistiskt synliga framsteg påverkar taxichaufförer, studenter och musikvideoproducenter.

När Christopher Hitchens tar en chartertur till det välmående medelhavslandet Tunisien blir det värre. Han beskriver det som positivt, men verkar nästan besviken över att kvinnorna bär jeans och varken slöja eller burka. Men varför skulle kvinnor bära burka i Tunisien? Från sin förvirrade position mellan ekonomisk liberalism och Washingtonhökarnas Realpolitik blandar han ytterst tveksamma uttalanden om den ”hotande ökenreligionen” islam (ja, han jämför den med ökenspridningen) med direkt felaktiga schablonbilder av länderna på den afrikanska kontinenten. Artikeln är en roande och välformulerad förpackning för ytterst destruktiva tankar.

Den som talar om Afrika idag talar med nödvändighet även om Kina. Den kinesiska jättens kliv in på kontinenten i jakt på framförallt olja är utan tvekan den största ekonomiska, och därmed politiska, förändringen på senare år. Sebastian Junger lyckas prestera ett informativt reportage om olja, vapenhandel och mänskliga rättigheter med tonvikt på Sudan, men här blir det också tydligt hur extremt amerikansk Vanity Fair är. På flera ställen möter man i numret formuleringen ”han talade flytande/bra/bruten engelska” som ett mått på civilisationens framsteg. Horder av amerikaner och andra västerländska experter får komma till tals i Jungers reportage, men inte en enda kines. När han skriver att USA har infört sanktioner mot Sudan, vilka undermineras av att FN inte ”deltar” i dem, blir man varse att den USAiska bilden av verkligheten kanske trots allt är den som ligger närmast verkligheten.

Numret innehåller också en pliktskyldig litteraturgenomgång, ett exotiserande och förföriskt fotograferat reportage från världens ”mest avlägsna” musikfestival i Mali, en redneck-anarkistisk och Bigglesdoftande text om ett kongolesiskt flygbolag (det är coolt att de störtar då och då, och smugglingen är inget problem, för vem vill ge pengar till en sådan regering) samt en massa textreklam för Bonos och hans vänners olika välgörenhetsprojekt.

Det sistnämnda är mera problematiskt än gästredaktören vill få det till. ”Vem bryr sig om varifrån pengarna kommer till de afrikanska barnens medicin? Inte deras mamma i alla fall” skriver Bono, och drar slutsatsen att han inte heller behöver bry sig. Den Ronald McDonald-logik som säger att det inte spelar någon roll vem som betalar för sjukvård, utbildning och infrastruktur i Afrika får man inte svälja så lätt. Regeringsinitiativ, FN och oberoende NGO:er lyser i stort sett med sin frånvaro i detta tidskriftsnummer. Min kristallkula mörknar när jag ser en värld av företag som när det passar affärerna, eller när de kan få utrymme i Vanity Fair, driver sin egen politik, långt bort från de bräckliga demokratiska försök som pågår på den afrikanska kontinenten.

Jag vill inte att människor i Afrika ska vara utelämnade till Armanis och Apples varierande godtycke och kortsiktiga logik när det gäller grundläggande rättigheter, åtminstone inte mer än de redan är. Men för att bygga samhällen som fungerar utan konstgjord andning krävs en förmåga att se varandra som människor, inte som en homogen massa av vuxna barn, naturfenomen och etniska maskiner. Bara undantagsvis lyckas detta tidskriftsnummer förmedla detta.

Melankolisk nation?

Idag är 47 år sedan DR Kongo blev självständigt, och det är också landets nationaldag. Anledning att fira? Cédric, som jag norpat bilden av, ger oss en kort melankolisk betraktelse, och ställer som ofta obehagliga frågor.

Svenska skattepengar betalar inte bara Toblerone

Den underbara organisationen Global Witness har publicerat ett pressmeddelande (pdf) om Denis Christel Sassou-Nguessos shoppingvanor. I Dubai och Paris har han köpt på sig schyssta prylar från Louis Vuitton och liknande för 35000 dollar. Denis är inte bara son till (den nyligen "omvalde") presidenten i Republiken Kongo, han är också chef för Cotrade, det statliga oljebolaget. Och pengarna han så frikostigt spenderat kommer från landets oljeförsäljning, pengar som enligt löften och avtal med bland andra Världsbanken ska komma det svältande kongolesiska folkflertalet till godo.
Detta är inte direkt breaking news, att räkna in statskassan i sin privata hushållsbudget har varit gängse för makthavare på båda sidor om Kongofloden med början hos Leopold II. Det unika i detta fall är att Global Witness har lyckats spåra pengarnas väg från den specifika oljeförsäljningen, över bolag i skatteparadis, vidare ner i presidentsonens ficka till slutstationen i lyxbutikerna. Med pressmeddelandet följer kopior (här) på lossningsrapport för två oljetankers, betalning och fortsatta överföringar till skatteparadiset Anguilla, Master Gold Card kreditkortsnotor etc. Sällan kan man se pengarna spårade på detta eleganta vis. Vad följderna blir återstår att se, men tänk om det fanns en internationell finansinspektion...
Bland det bästa av allt: rapporten är delvis betalad med mina skattepengar genom SIDA:s stöd till Global Witness.