Milor och annan energi

När jag tidigare skrev om bergsgorillornas öden konstaterade jag - efter att ha tagit del av rapporteringen - att förrövarna var rebeller, som använde nationalparken Virunga som säker tillflykt undan MONUC och FARDC. Det kändes lite ologiskt att de skulle sätta igång att döda gorillor bara för att bli lämnade i fred. Via bloggen Africa Science hittade jag en artikel från National Geographic som berättar lite mer om vad det är frågan om. Skogen i nationalparken används till träkolsframställning, vilket naturligtvis är olagligt. Turister, parkvakter och andra myndighetspersoner stör denna verksamhet, och entreprenörerna svarar med att slå till där det gör ondast: mot gorillorna.

Media gör med få undantag detta till en Disneykonflikt mellan onda jägare och goda beskyddare. Naturligtvis är det inte så enkelt. Nationalparkernas, i detta fall Virungas, historia går tillbaka till kolonialtiden. De är anlagda av belgiska kolonisatörer. De som besöker dem idag är till större delen forskare eller turister, de senare gör dagsturer från Uganda eller Rwanda för att spendera en timme tillsammans med en grupp gorillor. Det man begär av lokalbefolkningen är att bry sig mer om kolonisatörernas gamla planer och utländska turister, än om sin egen överlevnad.

Träkolen är en av mycket få inkomstkällor de har. Man får inte förledas att tro att all skogsskövling sker med moderna maskiner av giriga multinationella jättar. Men det är naturligtvis svårare för Greenpeace att hänga upp en spektakulär banderoll på en fattig familjs bostad i Virunga. The Guardian skriver optimistiskt om hur ursprungsbefolkningar tar väl hand om sin skog och även får den lönsam. Det stämmer säkert i många fall, men det är inget som sker per automatik, särskilt inte i en region där man varje dag måste vara beredd att förlora allt, bokstavligen.

Ett sätt att kunna bibehålla nationalparken med både gorillor och träd vore kanske att bygga ut turismen, visa vad den kan inbringa i reda pengar och låta lokalbefolkningen få en större del av inkomsterna. Som jag har uppfattat läget nu är det främst guiderna från Uganda och Rwanda som lever av turismen. Detta dock sagt med reservation, det är svårt att hitta hårda fakta om saken.


Avslutningsvis har ABB fått en stororder på att uppgradera kraftledningen från Inga till Kolwesi (i Katanga). Det var ABB (ASEA, eller Brown Boveri?) som ursprungligen byggde kraftledningen på 70-talet. Än i dag skryter man med att det är världens längsta kraftledning. Obekräftade uppgifter säger även att företaget finns med i diskussionerna kring den stora utbyggnaden av Inga till världens största kraftverksdamm.

Vapenskrammel vid gränsen till Uganda

Först en ursäkt till de trogna läsare som gått in på bloggen förgäves under det spontana uppehåll som varit. Förlåt. Så till det viktiga.

Tonläget mot DR Kongo skruvas gradvis upp från Ugandas sida. Under augusti har en serie incidenter vid gränsen fått Uganda att tala om en ny invasion av kongolesiskt territorium. Soldater ur FARDC, den reguljära kongolesiska armén, har hamnat i en eldstrid med säkerhetsstyrkor från oljebolaget Heritage vid ön Rukwanzi i Lake Albert och dödat en utländsk oljearbetare. Både Kongo och Uganda gör anspråk på ön, men krisen har inte blivit akut förrän på senare tid, när man hittat stora oljefyndigheter i området. Kinshasaregeringen har nu återkallat en av borrningslicenserna för Tullow Oil.

Dessutom har oidentifierade rebeller attackerat en by i Uganda från kongolesiskt territorium och dödat tre personer. Uganda säger sig vilja samarbeta med kongolesisk militär för att kväsa rebellerna, men hos Kabilaregeringen finns en misstänksamhet mot ugandiska styrkor på kongolesisk mark. Inte minst oroar man sig för ett eventuellt stöd från Uganda till landets tidigare ställföreträdande krigsherre Jean-Pierre Bemba. Rykten har dessutom gjort gällande att kongloesiska trupper har gått in i Uganda, något som förnekas av officiella källor på båda sidor.

En bra artikel med historisk bakgrund kommer från Nairobitidningen East African. Rapporter om händelserna finns även i Kampalabaserade New Vision, här, här, här (om gränsfloden Semliki, som flyttar på sig), här etc. En bra kommentar finns i Daily Monitor.
Gentemot grannlandet Republiken Kongo tycks man dock kunna lösa problemet med gränsöverskridande oljetillgångar med förhandlingar.

Men det är inte bara Lake Albert som är problematisk. Även Lake Kivu är en tidsinställd bomb, mera bokstavligt och av helt andra orsaker. Om det är en förändrad fiskfauna eller vulkanisk aktivitet som gjort sjön till en gasbomb är tydligen inte klarlagt. Kanske kan gasen utnyttjas för energiutvinning.

Slutligen har en gäng kongolesiska företag och organisationer tagit fram en rapport (därifrån kartan kommer) om hur en något så när geografiskt heltäckande infrastruktur för internet skulle kunna se ut i DR Kongo. Rapporten har jag inte hittat men den presenteras här. Prislappen om knappa 2 miljarder kronor låter försiktigt satt. Det är vad MONUC bränner på tre månader, och långt billigare än slutnotan för valet 2006. Om det är så billigt borde det vara den första åtgärd som genomfördes av regering och biståndsorganisationer för att indirekt höja utbildningsnivån, stärka oberoende medier, bekämpa krigsskapande myter och öka Kongos konkurrensduglighet på världsmarknaden.