Livin' in a box

I DN och Expressen beskrivs det som skandal att Pontus Hultén har kopierat Andy Warhols kopior av Brillo-boxar. Haha!
De boxar som går för millionbelopp på auktionshusen världen över ska vara tillverkade 1990, tre år efter Warhols död, vilket naturligtvis gör dem långt mindre värdefulla än om de varit med på Moderna Museets utställning 1968. Det intressanta är att både boxarna från -68 och -90 är tillverkade utan direkt inblandning av Warhol själv, och på uppdrag av Hultén. Så vad är skillnaden mellan dessa olika variantkopior? Ingen av dem är ju "original", vad man än lägger in i det begreppet, och det handlar definitivt inte om att den ena omgången på något kvalitetsmässigt sätt skiljer sig från den första. Snarare är det någon slags mystisk "närhet" till konstnären som drar upp priserna.
Jag är övertygad om att Warhol själv fnittrar lite slött i sin grav, medan Walter Benjamin låter undslippa sig ett "Vad var det jag sa..."

She did Händel it

I stället för att bevista den Peter Weisskväll (pdf) som utannonserats av Modernista blev jag erbjuden att beledsaga en fantastisk person i min närhet till Drottningholmsteaterns uppsättning av Händels Xerxes. Eftersom Peter Weiss trots allt kan plockas ur bokhyllan vilken dag som helst avstod jag från minglandet till förmån för en utflykt till barocken.
Uppsättningen var en samproduktion med Operahögskolan, vilket tyvärr gjorde att sånginsatserna var av minst sagt varierande kvalitet. Men Karolina Blixt i rollen som perserkonungen Xerxes var fullständigt enastående. Med sin personliga, starka och säkra röst gestaltade hon dennes desperation, maktfullkomlighet och slutligen ånger på ett sätt som gjorde att man hoppade i bänken varje gång hon gjorde entré. Jag rekommenderar Blixt som superskurk i nästa Batmanfilm, alternativt som drottning Kristina för att lyfta något kostymdrama på K:gliga Dravelteatern. Hon intervjuades häromdagen i DN. Även Linus Börjesson som tjänaren Elviro förtjänar en eloge. Pillemarisk, sorgsen eller upprörd lyckades han hitta rätt läge i både gestik och röstuttryck.
Sedan ÄR det faktiskt en fantastisk upplevelse att se och höra allt detta i den ålderdomliga miljön. Mindre perukmaskerad än jag väntade mig. Ljuden från orkestern av samtida instrument är ovana för örat, inte minst cembalon, som driver på intensiteten i Händels något studsiga musik.
På 1700-talet fanns det inga textmaskiner, vilket gör att ens italienska får sig en ordentlig duvning. De tacksamma recitativen och extremt tydliga upprepningarna i ariorna gjorde dock att det gick att hänga med i den som vanligt löjligt grunda handlingen. En boost för det språkliga självförtroendet så god som någon.
Ingen dör på slutet.

Debattera kan du göra själv

Jag skickade just in ett inlägg i en pågående debatt till en dagstidning, jag kunde inte låta bli att hamra ihop den när jag väl börjat tänka på den. Nu hoppas jag bara de inte tar den, så slipper jag det dåliga samvete som en publicering skulle innebära. Jag har nämligen tänkt om.

Det rör sig om en (eller flera) debatter som har att göra med "den unga litteraturen", OEI, konservativ litteratursyn m.m. Delvis är jag väl skyldig genom att arbeta för ett förlag som gav ut en av gatstenarna i debatten: Stjernfelt och Thomsens Kritik av den negativa uppbyggligheten. Några av inläggen är skrivna av Johan Lundberg i Expressen, (småkorkat) med svar av Anna Hallberg i DN (delvis bortförklarande) och Malte Persson (trött) och Krister Gustavsson i Expressen. Jenny Tunedal svarar i Aftonbladet (nyktert). Jesper Högström går delvis in från en annan vinkel i Expressen (han vill ha MER anglosaxiskt inflytande på litteraturen) . Även han refereras av Hallberg, och av Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet (furiöst som vanligt). Ja, det finns flera inlägg och debatten rullar även på exempelvis Malte Perssons ymmigt kommenterade blogg. När jag efter lite klickande kom fram till Per Svenssons artikel i Expressen (historiskt perspektiv, äntligen) greps jag av en känsla av att vafan! Medan Lundberg vill leda i bevis att vissa grupperingar gör allt för att ta över det offentliga utrymmet, så menar Per Svensson att katastrofen är just det omvända, att samma grupp är ointresserad av kultursidorna. Bara det gör mig trött.
Men tröttast blir jag av att Lundberg uppenbarligen inte har läst OEI, och (i mindre utsträckning) att Raattamaa, Hallgren m.fl. uppenbarligen inte har läst Kritik av den negativa uppbyggligheten innan de tar till orda. Läs först, gapa sen!

Alltså beslutar jag mig för att skita i skendebatterandet för denna gång och istället plita vidare på min lilla bok, som kommer dekonstruera allt mänskligt vetande, gestalta alla psykologiska insikter, syntetisera alla genrer, skrivas på ett nytt icke-hierarkiskt språk, vara sann, skön och bryta alla normer, vara process och resultat i ett, mekanisk och organisk, namnge alla svenska nu levande författare plus Charles Dickens, vara kort och lång och ges ut av både Bonniers och Vikbolandets hembygdsförening, inte recenseras någonstans och bara av människor jag inte känner och sedan för all framtid och även retroaktivt fungera som ett FN i den svenska litteraturen, en sannskyldig humanitär intervention. Adjöss!

Global arbetsdelning

På ett samkväm häromsistens pratades om en gemensam bekant som hamnat i diplomatkåren, och vad detta kunde innebära av moraliska ställningstaganden gällande ambassadens personal. Jag kunde inte låta bli att kika in på Sveriges ambassad i DR Kongo. Man noterar att som alltid är de ansvarsfulla posterna besatta av svenskar, medan marktjänsten sköts av the locals. Inget konstigt med det. Men längst ner på listan hittar man trädgårdsmästaren, som inte ens bevärdigats med ett efternamn. han heter bara Guy. Kan det vara en felskrivning för "Boy"?

Diskission

För att bloggen inte ska uppfattas alltför congocentrisk kommer ett hängmattetips. I fredags intervjuade jag Jenny Diski på Hedengrens bokhandel. Essäistiska reseskildringar har alltid känts en som en extrem lyxläsning för mig, så för att kunna motivera det krävs att jag får tillfälle att göra jobb av det, vilket alltså var fallet nu. I (alltför) rask takt har jag plöjt På tunn is, Främling på tåg och Den motvilliga resenären. Den mellersta av dessa handlar om en, eller egentligen två tågresor i USA och är den mest underhållande med sin självironi, situationskomik och observationslusta. På tunn is är en smula allvarligare lagd och handlar om en resa till Antarktis, men lika mycket om en trasig uppväxt i en dysfunktionell familj. Personligen tror jag att resan i detta fall var en ursäkt för författaren att söka sin självbiografi, men hon värjde sig en smula när jag utslungade denna förmodan i hennes närvaro.
Den senaste boken Den motvilliga resenären är den avgjort svagaste, men jag ska försöka kika mer på vad hon skrivit om Montaigne. Utan jämförelse i övrigt verkar de vara själsfränder gällande stillasittandet och skammen. Den senaste boken innehåller även ett informativt avsnitt om en vistelse i Sápmi. Där kan man lära sig både hur renskiljning går till och att Håkan Enoksson är namnet på en person och inte en plats.
Det ska erkännas att jag i förstone fullständigt avskydde Diskis smått redundanta och slängiga stil och irriterade mig på hennes koketterande med sin egen självuppfattning. Ganska snart blev jag dock övertygad och besegrad. Detta är inte världens viktigaste böcker, men en annorlunda bekantskap som definitivt rekommenderas före det mesta som simmar runt på Pocketshops hyllor. Missa inte heller hennes småskojiga blogg.

Konkurrerande verksamheter

När rollen av mediamogul, näringslivsidkare och högste politiker inkarneras i en och samma person kan det ofta gå riktigt illa. I Kongo finns lokala och regionala Berlusconi som har förstått att det blir enklare att handla med diamanter om man har en politisk position, och enklaste sättet att erövra den är att sprida propaganda via sin egen radiostation. Men konkurrensen är hård.
I söndags stängde polisen Radiotélévision Debout Kasaï, en radiostation i Mbuji-Mayi, efter att den hade kritiserat myndigheterna. Att det är ett brott mot yttrande- och pressfriheten är självklart, och den smutsiga bakgrunden gör saken än värre. Ingripandet skedde på order av guvernören Ngoyi Kasanji samt myndigheten Haute Autorité des Médias (HAM).
Detta samtidigt som den nyvalde informationsministern gått ut med ett officiellt uttalande där han meddelar att HAM inte längre har någon officiell status. Den instiftades under övergångsregeringen som regerade fram till valet 2006, men har nu inga befogenheter. I dess ställe håller en ny myndighet på att inrättas: Conseil supérieur de l'audiovisuel et de la communication (CSAC).
Gällande Ngoyi Kasanji, som utfärdade stägningsordern, så kan sägas att han är just en sådan miniberlusconi: guvernör, diamanthandlare och ägare av en konkurrerande radiostation. Ägaren till den radiostation som tvingades stänga heter Auguy Ilunga, är också han diamanthandlare, och dessutom var han den nuvarande guvernörens huvudmotståndare i det senaste guvernörsvalet.
Två miniberlusconi alltså, den ena vid makten, den andre i färd med att misskreditera honom för att själv ta sig dit. Och det som får sitta emellan är respekten för pressfriheten (genom stägningen) och förtroendet för den nyvalda regeringen (som undergräves av att en avskaffad myndighet fortfarande kan utfärda order på tvärs mot regeringen).
De diamanter som är yttersta orsak till dessa övergrepp säljs fritt på världsmarknaden och räknas i Kimberleyprocessens certifiering inte som "Conflict Diamonds" eftersom Kongo inte befinner sig i krig, och de konflikter som pågår inte äger rum i denna del av landet. Det visar än en gång att den okontrollerade råvaruhandel som pågår i Kongo inte bara kan leda till krig, utan även till andra former av övergrepp och korruption. Jag ser mot himlen efter en internationell finansinspektion...

Ingenting har en början...

När livet känns eländigt finns det inget annat att göra än att starta en blogg. Jag har funderat på det ett tag, men först nu kommit i det läget att jag kanske har något att meddela. Eftersom jag inte avser att föra dagbok, utan bara vill ha möjlighet att tipsa om webbligheter, analysera ett och annat, och få en överblick över mina refuserade recensioner, avstår jag till en början från det privata. I stället berättar jag om en av de tre flikar som öppnar sig varje gång jag startar min Firefox: nyhetssajten allAfrica.com. (De andra två flikarna kommer att presenteras i senare inlägg.)
Att det står alldeles bedrövligt till med nyhetsrapporteringen från Afrika är ingen nyhet. Orsakerna hoppas jag kunna återkomma till, detta är ett försök att dra stråt till stacken för att ändra på förhållandet.
allAfrica.com är en samlingssajt för nyheter om Afrika. Den drivs som ett fristående bolag och hämtar sina nyheter från ett par hundra källor, bland dem finns webbtidningar, nyhetsbyråer, NGOer, FN-organ m.m. Det ger naturligtvis ingen heltäckande bevakning av allt som händer på kontinenten, men i sin brokighet ger den en aktiv läsare möjligheter att både skapa sig en egen bild och söka sig vidare till andra källor. Sajten finns både i en engelsk och en fransk version, med olika innehåll.
Om man lyckas se förbi sidans irriterande mängd banners och reklam, så upptäcker man att den är synnerligen välredigerad, med möjligheter att söka på länder, regioner, specifika företeelser som sport eller konflikter, eller övergripande teman som bizniz eller miljö. Mitt senaste fynd, som jag just håller på att följa upp, är att villkoren för Fungurumeprojektet, det stora gruvprojekt i DR Kongo som Lundin Mining/Tenke-gruppen slagit på trumman för, kan komma att omförhandlas. Bakgrunden är att kongolesiska staten tillsatt en kommission för att se på om de avtal som finns inom gruvindustrin i Kongo verkligen är förenliga med kongolesisk lagstiftning. Kommissionen inledde sitt arbete den 15 maj 2007, och ett kanadensiskt bolag, Moto Goldmines Ltd., har redan hamnat i blåsväder.
Förhoppningsvis finns det en anledning till att en eventuell granskning av Lundins projektplaner inte rapporterats av svensk media. För det kan väl inte bero på bristande information...